Tag Archives: Gilbert and Sullivan

Nr 391: Hamilton

10 Mar

A1Ft9MsmP3L._SL1500_
Hamilton (2015)

Off-Broadway 2015
Broadway 2015
West End 2017

Music, Lyrics & Book: Lin-Manuel Miranda
Inspirerad av biografin om Alexander Hamilton (2004) av Ron Chernov

“Hey, yo, I’m just like my country, I’m young, scrappy and hungry, and I am not throwing away my shot.”

Hamilton, the unlikely founding father determined to make his mark on the new nation as hungry and ambitious as he is.
From bastard orphan to Washington’s right hand man, rebel to war hero, a loving husband caught in the country’s first sex scandal, to the Treasury head who made an untrusting world believe in the American economy.
This is the story of Alexander Hamilton (1755 – 1804),

Med ojämna mellanrum så kommer det en musikal som inte bara blir en sanslös succé utan även blir ett kulturellt fenomen. Den senaste jag kan komma på är nog Rent (1996) och precis som den så kommer Hamilton att introducera en ny generation ungdomar till musikalens underbara värld. Och ett flertal av dess sånger kommer att bli standards och höras på audition efter audition efter audition. Skulle tro att redan i vår så kommer många killar att sjunga You’ll Be Back på sökningar till olika musikalskolor.
Innan nån börjar tjata om ”Men Wicked, då, eller The Book of Mormon”, så vill jag bara säga att visst, de är stora succéer och Wicked är otroligt viktig för många men de är betydligt mer traditionella musikaler både vad gäller musiken och iscensättning. Hamilton, likt exempelvis Rent kommer att sätta en ny standard på hur man skriver, framför, rollsätter och koreograferar musikaler. Det är vad jag anser i alla fall.

Jag vet inte var jag ska börja med denna platta för den är så jäkla bra att det är inte klokt. Redan när jag hörde första sången (Alexander Hamilton)  när jag satte på den första gången så fick jag gåshud och fattade att det här, det här var nått speciellt. Efter denna starka introduktionssång så följer den ena fantastiska låten efter den andra. Och man vet aldrig i vilken stil nästa nummer kommer att vara i för även om den dominerande stilen är otroligt melodiös Hip-Hop så finns här också plats för både pop-, rap- och typiska Broadwaylåtar.

Föreställningen är den mest eftersökta biljetten på Broadway just nu, en uppsjö av falska biljetter finns i cirkulation och att betala över $ 600 (drygt 5000 kr när detta skrivs 160309) för en biljett är snarare standard än ovanligt just nu. Hysteriskt! Och föreställningen är redan slutsåld fram till januari 2017.

Är den värd all uppståndelse som scenföreställning då?  Jag vet inte för jag har inte sett den men av den 10 minuter långa samlingen av pressklipp jag hittat på nätet så ser den definitivt ut att vara det.
Men tills biljettpriserna gått ner en aning och tills den spelas på fler ställen (fast hur intressant den här är för andra länder än USA är väl frågan, kanske England men Sverige… Tveksamt.) så får jag njuta av dubbel CDn och titta på de klipp som finns och längta…
Rekommenderas nått så otroligt!!!

 

Trivia

Hamilton har bl a vunnit:

Som Off-Broadway föreställning:

8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, kvinnliga biroll, regi, musik, sångtexter, manus, ljuddesign samt ett specialpris.
2 Outer Critics Circle Award för bästa musikal och score.
1 Obie Award för Best New American Theatre Work
2016 års Grammy för bästa Musical Theatre Album.

Som Broadway föreställning:
11 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, musik, manlig huvudroll, manlig biroll, kvinnlig biroll, kostym, ljus, regi, koreografi och orkestrering.
Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Pulitzer Prize: Drama

Broadwayföreställningen fick 16 Tony Awardnomineringar vilket är nytt rekord för en föreställning. Den vann 11 av dem, vilket placerar föreställningen på 2:a plats vad gäller föreställning som vunnit flest Tonys. The Producers (2001) leder fortfarande med sina 12 vinster (kan tillägga att den ”bara” var nominerad i 12 klasser men vann alltså alla).

Cast albumet debuterade på 12:e plats på Billboard topp 200 listan. Det är den högsta debuten för en cast-skiva sen 1963.
Skivan hamnade som bäst på 1:a platsen på Rap-albumlistan.
Den hamnade på plats 2 på Billboards lista över de 25 bästa albumen för 2015

Lin-Manuel Miranda fick inspirationen till att skriva detta verk när han var på semester. Han köpte en biografi om Hamilton på flygplatsen och insåg snabbt at det här var ett perfekt underlag för en biografimusikal.

Från början kallade Lin-Manuel sin projekt The Hamilton Mixtape. Första sången (Alexander Hamilton) framfördes 2009 i Vita Huset inför president Barack Obama.
Den andra sången som färdigställdes var My Shot och den kom 2010.
Första workshopen för The Hamilton Mixtape skedde 2013 på Vassar College.

Hamilton är den 9:e musikalen som vunnit Pulitzerpriset för Drama. De övriga 8 är: George och Ira Gershwin: Of Thee I Sing (1932)
Rodgers & Hammerstein: South Pacific (1950)
Jerry Bock och Sheldon Harnick: Fiorello! (1960)
Frank Loesser: How to Succeed in Business Without Really Trying (1962)
Marvin Hamlisch, Ed Kleban, James Kirkwood och Nicholas Dante: A Chorus Line (1976) Stephen Sondheim och James Lapine: Sunday in the Park with George (1985)
Jonathan Larson: Rent (1996)
Brian Yorkey och Tom Kitt: Next to Normal (2010).

En pjäs om Hamilton spelades på Broadway 1917.

Press:

Hamilton is the most exciting and significant musical of the decade. Sensationally potent and theatrically vital, it is plugged straight into the wall socket of contemporary music. This show makes me feel hopeful for the future of musical theater.
Terry Teachout, The Wall Street Journal

The music is exhilarating, but the lyrics are the big surprise. The sense as well as the sound of the sung dialogue has been purposely suited to each character. George Washington, a stately figure in Jackson’s dignified performance, sings in polished prose…
But in the end, Miranda’s impassioned narrative of one man’s story becomes the collective narrative of a nation, a nation built by immigrants who occasionally need to be reminded where they came from.
– Marilyn Stasio, Variety

The conflict between independence and interdependence is not just the show’s subject but also its method: It brings the complexity of forming a union from disparate constituencies right to your ears…. Few are the theatergoers who will be familiar with all of Miranda’s touchstones. I caught the verbal references to Rodgers and Hammerstein, Gilbert and Sullivan, Sondheim, West Side Story, and 1776, but other people had to point out to me the frequent hat-tips to hip-hop…
Whether it’s a watershed, a breakthrough, and a game changer, as some have been saying, is another matter. Miranda is too savvy (and loves his antecedents too much) to try to reinvent all the rules at once….
Those duels, by the way — there are three of them — are superbly handled, the highlights of a riveting if at times overbusy staging by the director Thomas Kail and the choreographer Andy Blankenbuehler.
Jesse Green, New York Magazine

Rubrik: Yes, it really is that good.
I am loath to tell people to mortgage their houses and lease their children to acquire tickets to a hit Broadway show. But Hamilton, directed by Thomas Kail and starring Mr. Miranda, might just about be worth it— at least to anyone who wants proof that the American musical is not only surviving but also evolving in ways that should allow it to thrive and transmogrify in years to come.
A show about young rebels grabbing and shaping the future of an unformed country, Hamilton is making its own resonant history by changing the language of musicals. And it does so by insisting that the forms of song most frequently heard on pop radio stations in recent years — rap, hip-hop, R&B ballads — have both the narrative force and the emotional interiority to propel a hefty musical about long-dead white men whose solemn faces glower from the green bills in our wallets.

– Ben Brantley, New York Times

I love Hamilton. I love it like I love New York, or Broadway when it gets it right. And this is so right…
A sublime conjunction of radio-ready hip-hop (as well as R&B, Britpop and trad showstoppers), under-dramatized American history and Miranda’s uniquely personal focus as a first-generation Puerto Rican and inexhaustible wordsmith, Hamilton hits multilevel culture buttons, hard…
The work’s human drama and novelistic density remain astonishing.
David Cote. Time Out New York

Video:
At the 2016 Tony Awards
Reportage om skapelsen av föreställningen och Off-Broadway versionen
Alexander Hamilton Rap, fr The Hamilton Mixtape som  framfördes på A White House Evening of Poetry, Music and the Spoken Word on May 12, 2009
A Cappella version , en medley av låtarna med vocalgruppen Range
Wait For It
You’ll Be Back
Trailer för Off-Braodaway
John Adams Rap (cut song)
The Cast of Les Misérables audition for Hamilton the Musical
Ännu ett reportage
Trailer för Broadway
Opening Night – Cast Prspective
The Schuyler Sisters i en solo a cappella cover

Annonser

Nr 377: A Gentleman’s Guide To Love And Murder

29 Okt

61LcWqbIzQL
A Gentleman’s Guide To Love And Murder (2013)
, 905 föreställningar
Musik:  Steven Lutvak
Sångtexter: Robert L. Freedman &  Steven Lutvak
Libretto: Robert L. Freedman baserad på Roy Hornimans bok Israel Rank: the Autobiography of a Criminal från 1907.

Why are all the D’Ysquiths dying?
Whoever’s next, I swear, I won’t be coming back!
I’m utterly exhausted keeping track.
And most of all, I’m sick of wearing black!

This is the uproarious story of Monty Navarro, the black sheep of the D’Ysquith family, who, when he find out that he is ninth in line to inherit a dukedom, decides to eliminate the other eight pesky relatives who stand in his way.
All the while, Monty has to juggle his mistress (she’s after more than just love), his fiancée (she’s his cousin but who’s keeping track?), and the constant threat of landing behind bars!
Of course, it will all be worth it if he can slay his way to his inheritance… and be done in time for tea.

En riktigt, riktigt rolig liten musikal.
Visuellt är den underbar att titta på då allt utspelar sig på en viktoriansk scen som byggts på scenen, en scen på scenen liksom.
Här finns underbara kläder, roliga ”platta” gammaldags kulisser mixade med ”state of the art” teaterteknik från idag, ett fantastiskt spelhumör och bäst av allt ett bra, roligt och smart manus – inte nått som man är direkt bortskämd med bland dagens nya musikaler.

Musiken är en pastisch på förra sekelskiftets engelska ”music hall” musik blandat med Gilbert & Sullivan-aktiga pattersånger och lite sekelskiftes operett à la Sigmund Romberg. Musiken är glad, behaglig att lyssna på men, tyvärr, ganska så anonym. Inga sånger att nynna på på väg hem, alltså. Inte dålig musik, bara lite för lik sina förlagor eller inspirationskällor och utan att få en tydlig egen profil.

Nej, musiken är inte det bästa med denna castskiva utan det är istället sångtexterna, där firas det triumfer. Kan inte minnas när jag senast hörde så här roliga, intelligenta, ”witty-ga”, överraskande och på alla plan fantastiska texter. Här hör man, precis som i musiken, tydliga referenser till Gilbert & Sullivans Savoyoperetter men i motsats till musiken så har texterna karaktär och en egen stil som lånar från sin inspirationskälla men gör något helt eget och genialiskt av den.
Texterna är ömsom vulgära, genuint kvicka, garanterat icke-PKiga, anakronistiska och fyllda av överraskande rim, insinuationer, ordvitsar och fantastiska vändningar. De känns både genuina från eran men samtidigt moderna. Geniala är det enda ord jag kan finna för dem.
Som när den snobbige  och rike Lord Adalbert D’Ysquith beklagar sig över de fattiga i I Don’t Understand the Poor:

I don’t understand the poor.
And they’re constantly turning out more.
Every festering slum
In Christendom
Is disgorging its young by the score.
I suppose there are some with ambition
Say, the pickpocket, beggar, or whore
From what I can tell
They do quite well
They’re rising above
And it’s work that they love
But I don’t understand the poor

Här kommer ett annat litet exempel som kommer från  Lady Hyacinth D’Ysquith sång där hon försöker komma på ett nytt välgörenhetsändamål som hon kan skryta med inför sina fina vänner. Kanske en spetälskekoloni kan vara det hon söker?

When we arrive they’ll hobble out to greet us!
Their toothless grins would melt a heart of stone!
And every dilettante
Will envy me and want
A colony of lepers of her own!

Eller vad sägs om en liten by i Afrika:

We’ll civilize a village in the jungle!
It can’t take long to learn their mother tongue!
Of words they have but six,
And five of them are clicks,
And all of them are different words for dung!

Härliga exempel där textförfattarna leker med kolonialtidens självgoda övertygelse om den brittiska rasens (speciellt överklassens) överlägsenheten.

Jag rekommenderar er att köpa CD:n och inte bara lyssna på den på Spotify för ibland är det sånt furiöst tempo i textframspottandet att risken är stor att man missar stora delar av den om man inte har texthäftet framför sig.
Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
4 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, regi och kostymer.
7 Drama Desk Awards: Bäste musikal, libretto, sångtexter, manliga huvudroll, kvinnliga biroll, regi och bakgrunds projicering.
Outer Critics Circle Award: Bästa manliga huvudroll och regi.
1 Drama League Award för bästa musikalproduktion.

Boken blev filmad 1949 under namnet Kind Hearts and Coronets (Sju Hertigar på svenska). I filmen spelades alla de 8 släktingarna som Monty mördar av Alec Guinness.
Samma grepp använder man sig av i musikalversionen där alla mordoffer spelas av Jefferson Mays, han fick både en Drama Desk Award och en Outer Critics Circle Award för sin insats.

Pressklipp:
Despite the high body count, this delightful show will lift the hearts of all those who’ve been pining for what sometimes seems a lost art form: musicals that match streams of memorable melody with fizzily witty turns of phrase. Bloodlust hasn’t sung so sweetly, or provided so much theatrical fun, since Sweeney Todd first wielded his razor with gusto many a long year ago.

Charles Isherwood, The New York Times

A Gentleman’s Guide to Love and Murder is the new undisputed king of musical comedy. Filled with lunatic sight gags and the wittiest, loveliest show tunes in years, there’s not a weak link in the lively cast, and Darko Tresnjak’s antic, cartoonish staging is ideal.
David Cote, Time out New York

If you’re tired of apologizing to out-of-town visitors for the shaky state of 21st-century American musical comedy, send them to
A Gentleman’s Guide to Love and Murder and rest assured that they’ll go home happy! It glitters like gold!
Wall Street Journal

Daring, naughty and ingeniously absurd!
– Variety

Videosar:
I’ve decided to marry you från The Tony Awards
Better With a Man
I Don’t Understand the Poor
A musical preview
I’ve Decided to Marry You
A Little Taste of the Show

27GENT-jp-articleLarge
Lite skridskoåkning.
Det glada paret anar inte att Monty (som står bakom dem) har sågat ett par hål i isen och att de är på väg mot sin död…

Dag 255: The Black Mikado

17 Aug

510BV3eRZlL
The Black Mikado (1975), West End, 472 föreställningar
Musik: Arthur Sullivan
Sångtexter: W. S. Gilbert
Libretto: Janos Bajtala, George Larnyoh & Eddie Quansah baserad på Gilbert and Sullivanoperetten The Mikado från 1885.

En fattig trubadur vid namn Nanki-Poo kommer till den lilla staden Titipu. Han är förälskad i den vackra Yum-Yum som i sin tur är trolovad till den lokale bödeln Ko-Ko.
Nanki-Poo avslöjar för Yum-Yum att han egentligen är Mikadons son och att han förklätt sig till trubadur för att slippa ifrån de amorösa närmanden som Katisha, en äldre kvinna vid hans fars hov, utsatt honom för.
Bödeln Ko-Ko står samtidigt inför ett dilemma. Han blev utnämnd till bödel eftersom han stod på tur för att avrättas och folket som var emot avrättningar ansåg att han som bödel omöjligen kunde avrätta sig själv och därför skulle ingen mer behöva nackas. Men nu har Mikadon bestämt att det måste ske en avrättning inom 1 månad annars så kommer staden att mista sin stadstitel och reduceras till by.
Eftersom Nanki-Poo nu insett att med Yum-Yum trolovad till Ko-Ko så kommer han aldrig att få gifta sig med henne så vill han ta sitt liv. Ko-Ko erbjuder då honom att istället låta sig bli avrättad. På så sätt löser man ju två problem på en och samma gång. Som ersättning för att han offrar sitt liv så får han gifta sig med Yum-Yum och leva med henne i en månad innan han mister huvudet. Nanki-Poo tycker detta är en strålande idé.
Folket förbereder sig för bröllop då plötsligt Katisha dyker upp. Hon gör allt för att både stoppa bröllopet och avslöja vem Nanki-Poo egentligen är.
Lägg ett gäng underintriger till det här och ni förstår att det här är äkta, ljuvlig nonsens av absolut bästa klass.

Gilbert & Sullivans originaloperett utspelade sig i Japan, som var det stora modelandet när föreställningen skrevs. Men det var ett Japan som till största delen påminde om och uppförde sig som 1880-talets viktorianska England, fast i kimono.
1970-talets bearbetning har flyttat handlingen till en slags karibisk/afrikansk engelsk koloniaktig miljö, men man har bibehållit de japanskklingande namnen och även alla referenser till Japan.

Mikadon är nog utan tvekan Gilbert &  Sullivans populäraste operett. Den är rolig och har fantastisk bra musik. Men eftersom deras verk har en tendens att kännas lite mossiga idag vad gäller handling och persongalleri så är det vanligt att man uppdaterar och bearbetar dem.
Just Mikadon har bland annat visats som The Swing Mikado (1938), The Hot Mikado (1939) och Mikado Inc (1990)- den senare utspelar sig i New Jersey i modern storföretagsmiljö.
Och så har vi då denna ”svarta” version från 70-talet.
Den här showen var tydligen en ganska så ”het” biljett när den kom och man skickade ut den på en lång landsomfattande turné efteråt och även den turnén var framgångsrik. Trots detta så verkar showen har försvunnit totalt efter denna korta sejour i rampljuset. Jag pratar alltså om denna version för original versionen av Mikadon spelas fortfarande.

Jag kan lika gärna erkänna det direkt: jag gillar inte den här versionen. Jag tycker den är ”övermåttan gräslig” för att citera Lilla My.
Sullivans ljuvliga musik försvinner totalt i denna bearbetning. Att försöka blanda in rock, funk, reggae, blues och calypso i den visar sig vara ett recept för musikalisk katastrof. Det blir liksom varken eller och jag kan inte finna nått njutbart i den.
Ska jag vara ärlig så är det här bland det värsta – om inte det värsta – jag hört sen jag började denna blogg.
De lyckas inte få de modernare tonerna att gifta sig med de klassiska och resultatet är att melodierna i det närmaste försvunnit och ”funken” bara pågår utan att veta vart den ska ta vägen.
Om jag fattat det hela rätt så var det här en väldigt visuell show och att låta de tre skolflickorna utföra en strip till sin klassiska Three Little Maids sång där de går från strikt engelsk skoluniform till karibiska utstyrslar var säkert en hit på scen men på en skiva så blir det mest förvirrande. Och då är ändå just den låten en av de få som jag gillar.

Jag kanske är lite hård i min bedömning för LPn är en singelplatta med ”high lights” och kanske var helheten bättre än de enskilda delarna men som showen presenteras på plattan så är den inget att ha.

Jag är inte generellt emot att försöka uppdatera gamla verk och Broadwayversionen av Gilbert & Sullivans The Pirates of Penzance, från 1981, är ett bevis på att det går att moderisera utan att samtidigt ta död på originalet.
Jag kommer att fortsätta att älska G&S-operetter och även de flesta bearbetningarna av deras verk men den här lär det dröja lääääänge innan jag sätter på igen.

Recension från The Gilbert and Sullivan Newsletter Archive:
I thoroughly enjoyed The Black Mikado, which at face value was a jolly romp, for the most part faithful to Gilbert’s text, and converting Sullivan’s music to a mixture of rock, blues and calypso.
The cast was all black except for Pooh-Bah who was white, and dressed in a white tropical suit and solar toupee; while the rest of the cast were in what was basically African & Caribbean costume, some of which were made to look pseudo-Japanese (”surmounted by something Japanese, it matters not what”).
I was a little uncertain as to whether the production was meant to be a satire on British imperialism, or whether these undertones were co-incidental. I will assume that it was intentional, as there seemed no other good reason to make Pooh-Bah white, and during Act 1, the dominant person in the town (which of course he is, as Gilbert wrote the part) – to be subjected, in Act 2, to the authority of an African Mikado, much more powerful and autocratic than himself (shades of General Amin).
It was difficult to get used to the idea of negroes talking about being Japanese and one wished they had changed the text and location; but on reflection it is presumably no odder for undisguised Africans than for thinly-disguised Englishmen to talk about being Japanese.
The settings were quaintly Japanese, of the chocolate-box type.
A large guillotine occupied the centre of the stage, with the block dripping with old blood, and a laundry basket marked ”HEADS” beside it. One wondered if this was a comment on the barbarism of African tribal customs or the barbarism of British colonialism.
Aside from Pooh-Bah, the British resident in the colony, the characterisation of the other parts seemed rather pointless, Pish-Tush, romping around with a cricket bat, seemed to be intended as a caricature of Learie Constantine, but I couldn’t quite see why. The cricket bat (used as a symbolic chopper in Pish-Tush’s first song) was not particularly funny.
Most of Katisha’s music was written into blues style, and she herself was played as a sort of Ella Fitzgerald type. She was not unattractive – and to my white and untrained eyes seemed to be as eminently desirable as Yum-Yum.
The Mikado, unsubtle but authoritative, produced the ultimate in Mikado-laughs, which reduced the rest of the cast to paroxysms of fear and the audience to paroxysms of laughter.
I suppose the next thing will be the National Youth Theatre doing a white Othello?
– Michael Walters, January 1976

Ljudis:
Black Mikado bildspel till musik

Dag 211: 1776

4 Jul

51nLPXFSAeL
1776 (1969), 1217 föreställningar
Baserar mitt omdömme på revivalcastinspelningen från 1997 (333 föreställningar)
Musik & sångtexter: Sherman Edwards
Libretto: Peter Stone

Så här på Amerikas nationaldag så tyckte jag det kunde vara lämpligt att ta upp en musikal som handlar om författandet av och även själva undertecknandet av den amerikanska självständighetsdeklarationen. Det senare skedde den 4:e juli 1776.
För det är allt som denna musikal handlar om.
Man får följa debatterna, bråken, argumenteringen för och emot att bryta sig loss från det engelska styret och omröstningen då det gällde att få majoritet.
Detta är en historielektion i musikalformat.
Men inte det minsta tråkig, stel, vördnadsfull eller mossig.
Tvärtom, det är på många plan just den musical comedy som den marknadsförde sig som.
Med hjälp av smart och rolig dialog så förvandlar man dessa historiska personligheter till människor av kött och blod. De är bångstyriga, med heta temperatment, de kan vara självgoda och har även alla andra brister och förtjänster som gör oss till dem vi är.
Det är starka, välskrivna, dynamiska porträtt som levereras.
Dessutom så är det rent dramatiskt ypperligt skrivet, för trots att vi alla vet hur det hela kommer att sluta så är föreställningen bitvis spännande som en thriller.

Musiken är även den otroligt bra.
Den är skriven i en sorts halvklassisk stil som låter helt rätt och passande för tiden den skildrar.
Texterna är vassa, humoristiska och känns snarare som framsjungna dialoger än som typiska Broadwaysånger.
Det är på många plan en unik föreställning och med ett helt eget och läckert sound.
Jag föll för denna musikal redan första gången jag lyssnade på den.
Revival castens inspelning av materialet skiljer sig inte nämnvärt från origanal casten. Så det är hugget som stucket vilken version man väljer. Bägge visar upp musiken från sin bästa sida och jag kan verkligen rekommendera denna show.

Favvisar:
He Plays The Violin, Momma Look Sharp, Cool Cool Considerate Men, The Egg, The Lees Of Old Virginia, But Mr. Adams

Kuriosa:
Tredje scenen i denna show innehar rekordet som den längsta scen utan musik eller sånginslag i en musikal. Denna talscen pågår i över trettio minuter utan att en endaste liten ton hörs. Detta medförde att för första gången i Broadways historia så fick orkestermedlemmarna lämna orkesterdiket mitt under en pågående akt och ta rast.

Föreställningen är inte, och påstår sig inte heller vara, en historisk ackurat beskrivning av vad som skedde i kongressen under debatterna och vid själva undertecknandet av självständighetsdeklarationen.
Man har tagit sig relativt stora friheter både vad gäller personligheter och ordningen som allt skedde i.
En anledning till detta är att förhandlingar inom kongressen var hemligstämplade på den tiden och man har delvis utgått från memoarer och anteckningar som nedtecknats många, många år senare.

På castskivan så var det en understudy som sjöng rollen som Ben Franklin eftersom originalskådespelaren drabbades av en lättare hjärtinfarkt vid inspelningstillfället.

Original uppsättningen vann 3 Tony Awards: Bästa musikal, bästa manliga biroll och bästa regi.
Den vann två Drama Desk Awards: Bästa libretto och bästa scenografi.
Och skådespelaren Ken Howard fick en Theatre World Award för sin insats som Thomas Jefferson, manen som författade själva deklarationen.
Revivaln 1997 fick två Drama Desk Awards: Bäste revival och bästa manliga biroll i en musikal.

Showen filmades 1972

William Daniels, som spelade John Adams i originalet (och i filmversionen), blev Tony nominerad för bästa manliga biroll men han vägrade att ta emot nomineringen eftersom han ansåg att Adams var en huvudroll och inte en biroll. 
Anledningen till att han inte kunde bli nominerad för bästa huvudroll var att hans namn stod under föreställningens titel på affischerna och enligt juryn så skulle ens namn stå ovanför titeln för att man skulle kunna bli nominerad för bästa huvudroll. Strange but true!

William Daniels är kanske mest känd för att han spelade Dustin Hoffmans pappa i filmen The Graduate (1967). Han var också rösten till KITT (datorn i bilen) i tv-serien Knight Rider.

Pressklipp:
On the face of it, few historical incidents seem more unlikely to spawn a Broadway musical than that solemn moment in the history of mankind, the signing of the Declaration of Independence. Yet 1776 … most handsomely demonstrated that people who merely go ‘on the face of it’ are occasionally outrageously wrong.

[1776] is a most striking, most gripping musical. I recommend it without reservation. It makes even an Englishman’s heart beat faster… the characters are most unusually full… for Mr. Stone’s book is literate, urbane and, on occasion, very amusing.

William Daniels has given many persuasive performances in the past, but nothing, I think, can have been so effective as his John Adams here. This is a beautiful mixture of pride, ambition, an almost priggish sense of justice and yet – the saving grace of the character – an ironic self-awareness.
– 
Clive Barnes, The New York Times

This is by no means a historical tract or a sermon on the birth of this nation. It is warm with a life of its own; it is funny, it is moving.

Often, as I sat enchanted in my seat, it reminded me of Gilbert and Sullivan in its amused regard of human frailties.

The songs and lyrics are, as I have indicated, remarkably original.
– John Chapman, The New York Daily News

In this cynical age, it requires courage as well as enterprise to do a musical play that simply deals with the events leading up to the signing of the Declaration of Independence. And 1776 … makes no attempt to be satirical or wander off into modern bypaths. But the rewards of this confidence reposed in the bold conception were abundant. The result is a brilliant and remarkably moving work of theatrical art.
– Richard Watts Jr, The New York Post

Videosar:
Momma, Look Sharp (1969 års Tonys)
Sit Down, John!  (Revivaln på the Tony Awards)
He Plays the Violin
The Lees of Old Virginia
Molasses to Rum
But Mr Adams
Trailer för filmversionen

%d bloggare gillar detta: