Nr 423: Galavant

Galavant (2015-2016),
Tv-serie, 2 säsonger
Music: Alan Menken
Lyrics: Glenn Slater
Manus: Dan Fogelman

Galavant handlar om riddaren Galavant, en snygg, galant, skönssjungande man av bästa (medvetet stereotypa) hjältesnitt som ger sig ut på jakt efter sitt livs kärlek, den väna Madalena. Hon har blivit bortförd av den elake Kung Richard och det har lett till att Galavant fått rykte om sig att vara en ganska så halvdan riddare.
Men nu ska han, tillsammans med sin väpnare, återupprätta sitt rykte och få till det ”de levde lyckliga i alla sina dar” slut han anser att han har rätt till.
Men det kommer att dyka upp en massa hinder, sidointriger och sånger under hans väg till Richards rike.
Och Madalena är kanske inte riktigt så vän och oskyldig som han har trott.
Och Richard är kanske inte den skurk han utgetts för att vara.
Och det här är kanske inte en typisk riddarserie – eftersom de med jämna mellanrum brister ut i musikalnummer.
Och de är hela tiden väldigt medvetna om det senare. Att de är med i en ovanlig serie alltså. Och att de sjunger. Och att folk tittar på dem. Och att hela den här premissen är urbota dum, fånig, osannolik och alldeles, alldeles underbar…

Vem kunde tro att en riddarmusikal skulle kunna fungera?
Jo, jag vet, Monty Python gjorde det redan 1975 med sin Monty Python and The Holy Grail och sen kom musikalen Spamelot 2005 men vem kunde ana att ett av USAs största TV-bolag skulle satsa på en riddarmusikalsitcomserie?
Inte jag i alla fall!
Men musikal har blivit stort igen bland tv-tittarna. Tacka Glee för det.
Man valde att låta första säsongen bara bestå av 8 halvtimmesavsnitt och dessa visade man sen 2 i följd under 4 veckor. Det blev en ganska så medelmåttig och inte alldeles strålande succé.
Faktum är att de flesta nog skulle säga att den floppade. Och det rätt rejält.
Så jag blev otroligt förvånad när ABC (kanalen som producerade serien) berättade att de tänkte satsa på en andra säsong. De hoppades att serien med 10 avsnitt till skulle kunna hitta sin publik.
Det gjorde den inte och efter andra säsongen lades den ner.

Synd tycker jag. För det här är roligt. Ibland hysteriskt roligt. Och med fantastiska shownummer skrivna av Alan Menken – mannen som skrev Disneys Lilla Sjöjungfrun och Skönheten och Odjurets underbara musik.

Här drivs det kärleksfull med musikalmusiken. Alan verkar njuta helhjärtat av att parodiera inte bara sina egna verk utan också klassiker som West Side Story, Camelot (det var väl nästan självskrivet att den skulle dyka upp) och många, många andra.
Att se vilka och hur många musikalreferenser man kan hitta i varje avsnitt är magiskt för en nörd som jag.

Och så är det en meta-serie dvs att alla i den är pinsamt medvetna om att de är med i en tv-serie, att det är konstigt att brista ut i sång och att det här är en serie som knappt har nån publik.
I love it.

Kuriosa:
Serien kanske inte hittade sin publik men de som såg den gillade den.
Säsong 1 fick 90% (av 100) i betyg och säsong 2 fick 100% på Rotten Tomatoes!
På IMDB har den betyg 8,1 (av 10).

Press:
While the jokes in Galavant ride the line of predictability, their execution, along with campy themes and silly musical numbers, make it memorably entertaining. 
– Rotten Tomatoes

Despite some amusing bits and clever songs, it’s only occasionally as much fun as it ought to be.
– Neil Genzlinger,  The New York Times   

Owing a strong debt to Monty Python and a lesser one to spoofs like When Things Were Rotten, Galavant largely overcomes the challenges that have traditionally bedeviled TV musicals with rambunctious energy, cheeky lyrics and music, and — significantly — a half-hour format, thus condensing the need to create songs into a manageable task.
– Brian Lowry, Variety

With some resignation, given a colleague’s ‘meh’ reaction to the pilot, I finally cued up Galavant… and found myself binge-watching the six episodes available to me. (And I seldom binge anything.) That’s why I think ABC is smart to double-pump episodes, because yes, the plot progression is a bit slow, pausing as it does to allow for song-and-dance numbers and vamping by the more colorful characters (the king included). You’ll want two at a time to come away satisfied.
– Matt Webb Mitovich, TV Line 

…the whole is less than the sum of its comic and musical parts.
– Alan Sepinwall, HitFix

Videos:
The Galavant Song
Togetherness
As Good As It Gets
Maybe You’re Not The Worst Thing Ever
A New Season
Off With His Shirt med Kylie Minogue
Finally

 

 

Dag 205: Annie

Annie (1977), 2 377 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av 2012 års Broadwayrevival (spelas fortfarande)
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Thomas Meehan, baserad på Harold Grays dagsstripserie Little Orphan Annie (debuterade i New York Daily News 5/8 1924 och lades ned 13/6 2010).

Why any kid would want to be an orphan I’ll never know! – Miss Hannigan

Annie utspelar sig under den stora depressionen i 30-talets Amerika och handlar om en liten föräldralös flicka som försöker hitta sina föräldrar och därför med jämna mellanrum försöker fly från barnhemmet. Men hon fångas alltid in och förs tillbaka.
På barnhemmet styr den vulgära, karltörstande och gintutande barnhemsföreståndarinnan Miss Hannigen och hon hatar alla småflickorna, speciellt Annie.
Till hennes stora förtret så får Annie tillbringa jullovet hos den buttre multibiljardären Oliver Warbucks – som varje år låter en föräldralös bo hos sig under en vecka som ett slags välgörenhet. Annie lyckas smälta Warbucks hårda hjärta och så småningom kommer han att adoptera Annie men innan dess så sker en massa äventyr där Annie både hjälper till att sprida glädje och framtidstro hos USAs president och så småningom får reda på vad som hänt hennes föräldrar.
Lägg till det att miss Hannigan naturligtvis gör sitt bästa för att hela tiden sätta käppar i hjulen för Annie.
Och så finns där hunden Sandy också för utan honom så skulle inte bilden av den lilla föräldralösa Annie vara komplett.

En av de roliga sakerna med att lyssna på en revival inspelning numera är att det ofta finns med så mycket mer musik än det rymdes på original lp:n.
Så även denna gång, här får man plats med repriser, dialogpartier och längre versioner av flera av sångerna. Härligt.
Sen så är det helt nya orkestreringar också vilket är kul.
Får väl erkänna att jag kanske är lite för färgad av originalinspelningens orkesterringar (skivan gick non-stop hemma hos mig i slutet av sjuttiotalet, den är helt utsliten…) för att dessa versioner ska kännas som de ultimata. Men jag tycker att det svänger om plattan, det är mer blås på denna version och det mår musiken bra av.
De flesta skådespelarna här gör bra insatser både vad gäller sång och skådespeleri. Fast originalets aktörer gör fortfarande de vassaste versionerna…
Denna versions Annie sjunger förresten med en hysterisk Brooklyn dialekt i första numret (Maybe) men inte i de övriga numren (ja inte helt sant men hon har inte en lika hysteriskt överdriven dialekt i alla fall).
Originalet kommer nog alltid vara min favoritversion inte minst för att Dorothy Loudons tolkning av Miss Hannigen nog får anses som den ultimata och jag föredrar Andrea McArdles Annie men den här är definitivt njutbar den med.

Jag älskar denna musikal och har gjort det ända sen jag såg den i London för ca 35 år sedan och den hör definitivt till kategorin musikaler man bör ha hört.
Annie har en otroligt skön samling med glada, optimistiska och bra låtar och den gör dig garanterat på gott humör om du sätter på den.

Som bonus på denna utgåva får man tre låtar med Jane Lynch, hon som spelar den elaka coachen i tv-serien Glee, som Miss Hannigen, för hon spelar den rollen just nu på Broadway. Mer kul som kuriosa än bra kanske men bonusar tas alltid emot tacksamt!

Favvisar:
It’s The Hard Knock Life, Little Girls, N.Y.C, Easy Street, You’re Never Fully Dressed Without A Smile,

Kuriosa:
1982 kom en riktigt hemsk filmversion med bl a Albert Finney som Warbucks och Carol Burnett som Miss Hannigen.
Disney gjorde en tv-version av musikalen 1999. Den var lite sanerad à la Disney så Miss Hannigen var till exempel inte alkoholist längre.

Originalversionen vann 7 Tony Awards: bästa musikal, bästa musik, bästa kvinnliga huvudroll (Dorothy Loudon), bästa koreografi (Peter Gennaro), bästa scenografi och bästa kostym.
Den vann även 7 Drama Desk Awards: bästa musikal, bästa sångtexter, bästa libretto, bästa kvinnliga skådespelare (Dorothy Loudon igen), bästa regi, bästa koreografi och bästa kostym.

Den svenska premiären av denna musikal skedde redan 1979 på Folkan. Sigge Fürst spelade då Daddy Warbucks och en en ung Pernilla Wahhlgren delade titelrollen med två andra flickor bland annat Vendela Duclos.
Den har sen dess spelats på många olika ställen i Sverige.

Man har försökt göra två olika uppföljningsmusikaler.
Den första hette Annie 2: Miss Hannigan’s Revenge, kom 1989 och den sågades jäms med fotknölarna av kritikerna vid sin try-out premiär. Oavsett hur mycket man bearbetade showen eller skrev nya sånger så fortsatte den att sågas och till sist lade man ner eländet. Långt innan den nått Broadway.
Det andra försöket skedde 1993 och då hette den Annie Warbucks. Denna version lyckades  i alla fall ta sig till Off-Broadway och klarade att stanna kvar där för 200 föreställningar.

Videosar:
Je dag is zonder lach niet compleet (ur den sneaste Nederländska revivaln 2012)
I Think I’m Gonna Like It Here ur filmversionen
The original cast performs a medley on the Tony Awards 1977
Jane Lynch: Little Girls på Tony Awards 2013
Easy Street med bl a Dorothy Louden