Nr 465: Ain’t Misbehavin’ (1978)

Ain’t Misbevavin’
1978: Broadway, 1 604 perfs.
1979: West End
1982: Tv-version
1988: Broadway Revival, 176 perfs.
1995: West End Revival

Book: Murray Horwitz, Richard Maltby, Jr.,
Music & Lyrics: Various composers and lyricists

The musical is a tribute to the black musicians of the 1920s and 1930s who were part of the Harlem Renaissance, an era of growing creativity, cultural awareness, and ethnic pride, and takes its title from the 1929 Waller song ”Ain’t Misbehavin’.” It was a time when Manhattan nightclubs like the Cotton Club and the Savoy Ballroom were the playgrounds of high society and Lenox Avenue dives were filled with piano players banging out the new beat known as swing.
Five performers present an evening of rowdy, raunchy, and humorous songs that encapsulate the various moods of the era and reflect Waller’s view of life as a journey meant for pleasure and play.

This is one swinging show. If you don’t start tapping your toes, snapping your fingers and break out in a goofy happy smile while listening to the cast recording you’re in serious trouble, my friend. Because this is an infectious, melodious, well sung, well arranged and overall brilliantly staged masterpiece of a show. Without a doubt one of the best, if not the best revue ever to be presented on Broadway. At least in my opinion.
Now, I must admit that I saw the original London production in 1979 and not the Broadway one, but both André DeShields and Charlayne Woodard from the Broadway show were in it – and it was a brilliant production. I was totally blown away.
Just the way they delivered the songs… They weren’t just singing the words they were telling a story, really telling it and not just singing beautiful notes (although they sang beautifully, all of them) and they were acting the songs. They made every song come to life and it was heaven to me. I hadn’t realized, till then, that you could deliver a song in this way, with so much passion, engaging storytelling and with total audience contact. I was sucked into the world of Fats Waller, his time and his music.
And another first for me was when André sang The Vipers Drag, lightning up a reefer on stage, slithering around, ”getting high” and at one point started to flirt with some girls on the first row and offering them a toke. When they reached for the joint he pulled it away from them with an evil smile and wagged his finger in a ”no, no” sign which had the entire audience screaming with laughter. I had never seen an actor interact with the audience that way before. I loved it. I wanted more of it and I always think of that moment when I’m on stage myself because that’s the kind of contact I want to have with the public too.
I was in my teens when I saw this show and it was one of my first visits to a musical all by myself and that was an adventure in it self.

Ain’t Misbehavin’ opened at the Manhattan Theatre Club’s East 73rd Street cabaret on February 8, 1978. It became such a smash hit that they decided to develop it into a full-scale production that opened on Broadway in may that same year.
The cast at the Manhattan Theatre Club included  Nell Carter, André DeShields, Ken Page, Armelia McQueen, and Irene Cara. Yep, that’s the same Irene Cara who went on to play ”Coco Hernandez” in the 1980 film Fame and recorded the film’s Academy Award and Golden Globe winning title song ”Fame”. She also sang and co-wrote the song ”Flashdance… What a Feeling” (from the 1983 film Flashdance), for which she won an Academy Award for Best Original Song and a Grammy Award for Best Female Pop Vocal Performance in 1984. 
On Broadway Irene was replaced with Charlayne Woodard.

There is also a sixth very importend cast member in the production and that is the orchestrator Luther Henderson (1919 – 2003), who’s orchestrations and vocal arrangement are one of the resons why this is such a brilliant and joyful show. They are absolutely brilliant! And he appeared as the on stage pianist in the original production.
Luther served as orchestrator, arranger, and musical director on more than fifty Broadway musicals from Beggar’s Holiday (1946) to Jelly’s Last Jam (1992).

In 1995 there was a national tour of the show starring The Pointer Sisters. Although it never reached Broadway, as originally planned, a recording of highlights from the show was released.

The Broadway show won:
3 Tony Awards: Best musical, Featured Actress in a musical (Nell Carter) and Best Direction of a musical (Richard Maltby, Jr.).
3 Drama Desk Awards for Outstanding Musical, Actor and Actress in a musical (Ken Page and Nell Carter)
2 Theatre World Awards for Nell Carter and Armelia McQueen.
The Tv-version from 1982 won 2 Primetime Emmy Awards for Individual Performance in a Variety or Music Program for Nell Cater and André DeShields.

Reviews:
A joyous celebration. … This really is Fats Waller on Broadway. It is a memorial that breathes. It is a testament to a curious genius – one of the few people you seem to know from the memories of their recorded voice. … simply a Broadway show that you will never forget. And it is really Waller. It really is.
– Clive Barnes, New York Post

What whistles, hoots, throws off sparks and moves at about 180 miles an hour, even though it is continually stopped? Ain’t Misbehavin’.
– Richard Eder, New York Times

To put it as judiciously as possible, Ain’t Misbehavin’ has a first act that will knock your ears off and a second that will come back for the rest of you.
– Walter Kerr, Times

Since this is Broadway, the land of bristling microphones and loudspeakers by the carload, there is a tape deck and a pair of sound consoles at the rear of the theatre that look elaborate and complicated enough to send the show into space. But that’s just what the cast of Ain’t Misbehavin’ does all by itself. Wow!
– Douglas Watt, Daily News

Videos:
At the Tony Awards
Nell Carter singing I’ve Got a Feeling I’m Falling
Lounging at the Waldorf
2018 Highlights reel
The Complete Tv-version of the show
Fats Waller sings Ain’t Misbehavin’

Nr 426 Guys and Dolls

Guys & Dolls (1950)
Broadway 1950, 1 200 föreställningar
West End 1953, 555 föreställningar
Stockholm 1953, Oscarsteatern med titel Änglar på Broadway
Filmversion 1955
Ett flertal revivals på både Broadway, i Sverige och på the West End varav den mest framgångsrika var:
Broadway 1992, 1 134 föreställningar

Music & Lyrics: Frank Loesser
Book: Abe Burrows, Jo Swerling* – se mer på kuriosaavdelningen

Set in the Manhattan of Damon Runyon’s short stories, Guys and Dolls tells of con-man Nathan Detroit’s efforts to find new life for his illegal, but notorious, crap game. When their trusty venue is found out by the police, Nathan has to find a new home for his crap game quickly – but he doesn’t have the dough to secure the one location he finds.
Enter Sky Masterson, a high-rolling gambler willing to take on any honest bet with a high enough reward attached.
Nathan bets Sky that he can’t take the “doll” of Nathan’s choosing to Havana, Cuba, with him on a date. When Sky agrees to the bet, Nathan chooses uptight Evangelist Sergeant Sarah Brown, head of Broadway’s Save-a-Soul Mission.
Sky thinks he’s been duped, but he’s in for even more of a surprise when his efforts to woo Sarah are so successful that he falls in love with her himself!

En fullständigt underbar och i det närmaste perfekt musikal. Och den har inte åldrats nämnvärt.
Musiken svänger, den är jazzig, melodiös, varierad, fullständigt medryckande och sätter sig som en smäck i skallen.
Manuset är otroligt välskrivet och fylld av humor.
Karaktärerna som befolkar denna musikals värld är skurkar, burlesque dansare, professionella spelare och frälsningssoldater och alla är djupt mänskliga med brister och fel och totalt supercharmiga.
Detta är utan tvekan en av de bästa musikaler som nånsin skrivits och en av mina absoluta favoriter. Har älskat den sen första gången jag hörde låtar som Luck Be A Lady, Adelaide’s Lament, Sit Down You’re Rockin’ The Boat, Fugue for Tinhorns och alla andra underbara sånger.
Rekommenderas å det starkaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen 1950 vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
1992 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa Revival, regi, kvinnliga huvudroll samt scenografi. Till det kan läggas 7 Drama Desk Rewards: Bästa revival, manliga och kvinnliga huvudroll, regi, kläder, scenografi samt ljus.

Revivaln 1982 i London vann bl a 5 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, regi samt scenografi.

Musikalen filmades 1955 med Marlon Brando och Frank Sinatra i de manliga huvudrollerna. Bara Vivian Blaine (Miss Adelaide) och Stubby Kaye (Nicely-Nicely Johnson) följde med från Broadway till filmen.
Filmen vann 2 Golden Globe awards för bästa film i musikal/komedi kategorin samt bästa kvinnliga huvudroll i musikal/komedi kategorin.

The character of Miss Adelaide was created specifically to fit Vivian Blaine into the musical, after Loesser decided she was ill-suited to play the conservative Sarah.

When Loesser suggested reprising some songs in the second act, the director George S. Kaufman warned: ”If you reprise the songs, we’ll reprise the jokes.”

Guys and Dolls was selected as the winner of the 1951 Pulitzer Prize for Drama. However, because of writer Abe Burrows’ troubles with the House Un-American Activities Committee (HUAC), the Trustees of Columbia University vetoed the selection, and no Pulitzer for Drama was awarded that year.

We have co-producer Ernest H. Martin’s wife to thank for this musical. She’s the one who decided to read a collection of Damon Runyon stories entitled Guys and Dolls. When Martin happened to mention to his partner Cy Feuer how his wife was spending her time, the title alone got Feuer excited.
The story that stuck out was “The Idyll of Sarah Brown,” named for the Salvation Army “soldieress” who happens to fall in love with her precise opposite: Sky Masterson, so nicknamed because the sky’s the limit when he bets. Feuer also liked crap game operator Nathan Detroit, and thought that this colorful character could figure into some romantic situations, too.
When Feuer and Martin told Frank Loesser that they’d secured the rights, the composer-lyricist, an inveterate Runyon fan, immediately said he wanted to do the score.

En 26-årig Paddy Chayefsky (Marty, Network, Altered States m fl filmer och pjäser) erbjöd sig att skriva librettot till showen. Han ville också stå för både musik och sångtexter.
Producenterna tackade dock nej till hans erbjudande.

*Jo Swerling fick uppdraget att skriva manuset. När han levererade sitt manus till akt 1 så blev inte producenterna så nöjda. De tyckte manuset saknade spänning och de kom på  idén med att Nathan slår vad med Sky om att han inte ska kunna få med sig Sarah till Havanna. Swerling gillade inte den idén men producenterna gav sig inte och det slutade med att Swerling fick sparken. Men han hade ett väldigt välskrivet och genomtänkt kontrakt som såg till att han alltid ska stå som huvudförfattare till verket oavsett om nån skulle ersätta honom eller skriva om det han gjort. Han har också rätt till del av intäkterna från alla uppsättningar.
Abe Burrows tog över författarrollen och det är honom vi har att tacka för det ljuvliga manus föreställningen har. Men Jo Swerling står alltid kvar som författare i alla fall.

Loesser hade redan skrivit stora delar av sångerna när Abe kom med på skutan, så för en gångs skull fick manusförfattaren skriva sitt manus utifrån de sånger som fanns istället för tvärtom, dvs att lämna in ett manus som kompositören sen skriver sånger till.

Sången Take Back Your Mink skrevs inte för musikalen utan var från början en sång som Loesser brukade sjunga för sina gäster och vänner på fester.

Skådespelaren Nathan Lane har tagit sitt förnamn från Nathan Detroit i showen. Han spelade nämligen den rollen i en regional uppsättning när han började jobba i branschen. När han sen skulle gå med i Equity (Amerikanska skådespelarfacket) så upptäckte ha att det redan fanns en skådespelare med samma namn som honom (han hette Joe Lane från början för den som undrar) och han valde då att hedra sin favoritkaraktär inom musikal genom att ta hans namn.
Nathan Lane kom att spela Nathan Detroit i 1992 års revival.

Press:
The big trouble with Guys and Dolls is that a performance of it lasts only one evening, when it ought to last about a week. I did not want to leave the theatre after the premiere last night and come back here and write a piece about the show. I wanted to hang around, on the chance that they would raise the curtain again and put on a few numbers they’d forgotten – or at least start Guys and Dolls all over again.
– John Chapman, Daily News

Guys and Dolls is just what it should be to celebrate the Runyon spirit…[it is] filled with the salty characters and richly original language sacred to the memory of the late Master.
– Richard Watts, New York Post

It recaptures what [Runyon] knew about Broadway, that its wickedness is tinhorn, but its gallantry is as pure and young as Little Eva. It is all tender and rough at the same time, the way people who have never grown upp very much can be tender and rough.
– William Hawkins, New York World-Telegram & Sun

The smart first-night audience took off its gloves and blistered its palms applauding the new arrival.
…
Frank Loesser has written a score that will get a big play on the juke boxes, over the radio, and in bistros throughout the land. His lyrics are especially notable in that they help Burrows’s topical gags to further the plot.
We think Damon would have relished it as much as we did.
– Robert Coleman, New York Daily Mirror 

Mr. Loesser’s lyrics and songs have the same affectionate appreciation of the material as the book, which is funny without being self-conscious or mechanical.
…
… we might as well admit that Guys and Dolls is a work of art. It is spontaneous and has form, style, and spirit.
– Brooks Atkinson, The New York Times

This doesn’t have to be a very long review because I can state the case of Guys and Dolls in one sentence: it is the best and most exciting thing of its kind since Pal Joey. It is a triumph and a delight, and I think it will run as long as the roof remains on the Forty-Sixth Street Theatre. Run, don’t walk to the nearest ticket broker.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
High Lights från en stjärnspäckad konsertversion
A Bushel and a Peck
Take Back Your Mink med Vivian Blaine
Sue Me med Frank Sinatra
Sit Down, You’re Rockin’ The Boat fr The 1992 Tony Awards
Luck Be A Lady med Ewan McGregor
Adelaide’s Lament

 

Al Hirschfelds teckning av originaluppsättningens ensemble.

Nr 420: Crazy Ex-Girlfriend

 

Crazy Ex-Girlfriend (musikal tv-serie) 2015 var startår, inne på säsong 3 nu
Skapad av Rachel Bloom och Aline Brosh McKenna
Music: Adam Schlesinger, Jerome Kurtenbach (pilot only), Frank Ciampi & Tom Polce
Lyrics: Rachel Bloom

Rebecca Bunch is a Yale- and Harvard-educated real-estate lawyer, who works for a top New York City firm. She panics when offered a partnership and bumps into Josh Chan on the street.
Josh was her first love from summer camp in 2005 and she never got over the way he dumped her at the end of camp. Josh tells her he could not make it in New York City and is moving back to West Covina, California (”Just two hours from the beach, four hours in traffic”).
While watching a butter spread commercial, Rebecca decides to follow Josh in search of happiness. She hops a plane to L.A., drives to West Covina, gets a job at Darryl Whitefeather’s West Covina law firm, rents an apartment, and flushes all her depression and anxiety meds down the sink. She becomes friends with the firm’s paralegal, Paula, and her neighbour Heather and begins an on-again-off-again relationship with Josh’s friend Greg, while trying to reconnect with Josh.

Detta är en hysteriskt rolig och bitvis så där ”jag-klarar-inte-av-att-titta” pinsam komedi/drama/musikal tv-serie.
Grundidén till storylinen hittar ni ovan. Jag vill inte avslöja vad som händer men kan lova att serien tar en hel del oväntade vändningar.
Redigt kul är det hela tiden i alla fall med fantastiska rollprestationer och underbara karaktärer ner i minsta biroll.
Anledningen till att jag tar upp showen här är att varje avsnitt innehåller mellan 2 – 4 musikalnummer i olika stilar. Och det är fantastiska nummer. Bra låtar, roliga texter, snygga koreografier och allt är konstant av yppersta kvalitet.
Man driver kärleksfullt med klassiska musikalnummer (tänk nummer ur Top Hat, Les Miz m fl), olika musikstilar (boybands, Bollywood, hård rock etc) och artister (bl a  Spice Girls, Kati Perry och Beyonce får se sig parodierade).
Men de gör inte bara parodier utan de har också helt egna koncept och flera sånger som driver historien och karaktärernas utveckling framåt – precis som det ska vara i en bra musikal.
Genomgående för alla nummer är att de är otroligt välskrivna, nynnbara/catchiga och snyggt producerade.

Kuriosa:
Kritikerna älskar showen och den har fått betyget 100% på Rotten Tomatoes och 7,7 på IMDB.

Showen har vunnit en uppsjö av priser, bl a en Prime Time Emmy för bästa koroegrafi och en Golden Globe till Rachel Bloom som bästa komediskådespelerska.

Tv-serien går på Kanal 11 i Sverige och de första två säsongerna finns även att tillgå på Netflix.
Flera skivor med musiken ur serien har givits ut och man kan även hitta dem på Spotify.

En del av sångnumren spelas in i 2 olika versioner: en rumsren version som visas i tv-versionen och en mer ”vuxen”, dvs med fula ord och så, som visas på Rachel Blooms YouTubekanal.

Rachel Bloom, född -87, är en komiker som fick lite av ett genombrott med sin hyllningssång till Ray Bradbury på hans 90-årsdag: Fuck Me, Ray Bradbury (2010).

Videosar:
Top 10 Songs count down from Crazy Ex-Girlfriend – Obs innehåller spoilers
JAP battle
Heavy Boobs
The Sexy Getting Ready Song
I’m So Good At Yoga
Settle for Me
Let’s Generalize About Men
Sex With A Stranger
Fuck Me, Ray Bradbury

Nr 418: Dear Evan Hansen

Dear Evan Hansen (2015)
Washington, 2015
Off-Broadway, 2016
Broadway, 2016, spelas fortfarande

Music & Lyrics: Benj Pasek & Justin Paul
Book: Steven Levenson

A letter that was never meant to be seen, a lie that was never meant to be told, a life he never dreamed he could have. Evan Hansen is about to get the one thing he’s always wanted: A chance to finally fit in.

Evan Hansen är en gymnasist som lider av akut social ångestsyndrom. Han har aldrig haft några vänner men har varit hemligt förälskad i Zoe Murphy under mycket lång tid. Zoe kommer från en välbärgad familj som också har en son, Connor, som går på samma skola som Evan och som även han är ”utanför” men detta mer för att han konstant är hög, aggressiv och rebellisk.
Evan bröt sin arm efter att han trillade ner från ett träd under sommarlovet och armen är gipsad.
Evan har fått i uppgift av sin terapeut att skriva peppbrev till sig själv där han ska berätta om varför varje dag kommer att bli en bra dag. Han startar alltid breven med ”Dear Evan Hansen” och avslutar dem med ”Sincerly, me”. Men efter höstterminens första skoldag så skriver han ett brev där han berättar att han misstänker att det kommer bli ett dåligt år och han undrar om folk ens skulle märka om han upphörde att existera.
När han skiver ut brevet i skolans datasal så dyker Connor upp.
Connor signerar, utan att bli tillfrågad, Evans gips och säger sarkastiskt att nu kan de båda låtsas att de har vänner. Connor ser Evans brev, läser det, fnittrar och stoppar det i fickan.
Tre dagar senare blir Evan kallad till rektorn. I rektorns rum sitter Connors föräldrar. De berättar att Connor tagit livet av sig och att de i hans ficka hittat ett brev som startar med ”Dear Evan Hansen”. De har tolkat detta som att Evan och Connor var vänner. I ett missriktat försök till att trösta de sörjande föräldrarna så berättar Evan att han och  Connor verkligen var vänner, bästa vänner till och med men att de vill hålla det för sig själva. Föräldrarna blir lyckliga när de tror att Connor åtminstone hade en vän. De bjuder hem Evan på middag för att få reda på mer om hans vänskap med deras son. Under middagens gång så börjar den nervöse och socialt inkompetente Evan att fabulera en massa och börjar sakta men säkert ohjälpligt trassla in sig i en härva av vänligt menade små vita lögner. Dessa små lögner kommer att växa, spridas och föröka sig och till sist även bli virala med oanade konsekvenser för alla inblandade…

Detta är en av senare års absolut mest framgångsrika musikaler. Det har varit i det närmaste helt omöjligt att få biljetter till showen ända sen den hade sin off-Broadway premiär i maj 2016.
Och det är en riktigt, riktigt bra föreställning. Ett intelligent, välskrivet och förvånansvärt roligt manus (speciellt med tanke på showens teman om sorg och ensamhet), trovärdiga rollkaraktärer, bra, rockig musik med ett par fruktat starka låtar och som grädde på moset en rent självlysande insats av Ben Platt i titelrollen. Han är magisk och så förtjänt av den Tony han vann 2017 för bästa manliga huvudroll.

Det här är en föreställning som lockar fram skratt lika mycket som den lockar fram tårar, den berör och vid ett flertal tillfällen så vill jag gripa efter ”skämskudden”. Och i det här fallet så är ”skämskudden” det högsta av beröm. Här finns så många situationer, små lögner och konversationer som jag kan känna igen mig i och som gör att jag vill skrika ”nej, säg inte det” eller ”gör inte så där” för jag vet precis vilka konsekvenser det kommer att få. Det är tecknet på ett välskrivet och välspelat manus det.

Det är en ungdomlig show. Med en ung ensemble. Skriven av ett ungt kompositörsteam som trots att de bara är 32 (bägge är födda 1985) redan vunnit en Tony, en Golden Globe och en Oscar – bland mycket annat. 
Showen känns väldigt nutida; tematiken, musiken, språket, problemen, ja, allt känns äkta och ”här och nu”. Och fräscht. Kan inte beskriva det på nått annat sätt men verket och uppsättningen känns fräsch. Kanske är det bara det enkla faktum att den inte är baserad på en film eller bok utan helt nyskriven som gör det – vet inte men fräsch och bra är den.

Kuriosa:
Washingtonversionen vann:
3 Helen Hayes Awards: Bästa musikal, regi och ensemble
Off-Broadwayversionen vann:
2 Outer Critics Circle Awards: Bästa ny off-Broadway musikal, bästa manus
1 Drama desk Award för bästa sångtexter
2 Obie Awards: bästa musikal och bästa manliga huvudroll
2 Lucille Lortel Awards för bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll (Rachel Bay Jones som Evans mamma)
Broadwayversionen vann:
6 Tony Awards: Bäste musikal, ”book”, ”score” (dvs musik & sångtexter), manliga huvudroll, kvinnliga biroll och orkestreringar.
2 Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Production och Distinguished Performance (för Ben Platt)

Föreställningen är inspirerad av en händelse som skedde när Benj Pasek gick i High School.

Benj Pasek och Justin Paul har sammarbetat sen 2006 då de träffades på University of Michigan.
Normalt så är det Pasek som står för texterna och Paul som skriver musiken men de har valt att stå som team istället för individuellt.
Dear Evan Hansen är deras andra Broadway show, den första var A Christmas Story: The Musical (2012), som sändes i en live version på amerikansk tv i december 2017.
De bidrog med 3 sånger till tv-serien Smash säsong 2.
De skrev också texten till sången City of Stars från filmen La La Land, den sången vann både en Golden Globe och en Oscarsstatyett.

Ben Platt (född -93) debuterade på scen som 9 åring i en uppsättning av The Music Man mot bl a Kristin Chenoweth.
Han har även spelat Elder Cunningham i Book of Mormon både i Chicago och på Broadway.
Han var med i filmerna Pitch Perfect och Pitch Perfect 2 samt hade en gästroll i Will & Grace nu i höstas.
Hans pappa är film- och teaterproducent och har bl a producerat Wicked.

Press:
… this gorgeous heartbreaker of a musical, which opened at the Music Box Theater on Sunday, has grown in emotional potency during its journey to the big leagues, after first being produced in Washington and Off Broadway. Rarely – scratch that — never have I heard so many stifled sobs and sniffles in the theater.
For those allergic to synthetic sentiment, rest assured that the show, with a haunting score by Benj Pasek and Justin Paul, matched by a book of equal sensitivity by Steven Levenson, doesn’t sledgehammer home its affecting story. On the contrary, the musical finds endless nuances in the relationships among its characters, and makes room for some leavening humor, too.
…
Naturally, the story of a teenage suicide and a lonely young man caught up in a web of self-devised deception has its sad aspects. But “Dear Evan Hansen” is anything but a downer; the feelings it stirs are cathartic expressions of a healthy compassion for Evan’s efforts to do good, and his anguish that he may be causing more trouble than he can cure.
The musical is ideal for families looking for something yeastier and more complex than the usual sugary diversions. But then it should also appeal to just about anyone who has ever felt, at some point in life, that he or she was trapped “on the outside looking in,” as one lyric has it. Which is just about everybody with a beating heart.
– Charles Isherwood, The New York Times

“A game-changer that hits you like a shot in the heart. Funny, soulful, touching and vital, it stays raw from first scene to last and takes a piece out of you. It’s the best musical of the Broadway season, by a mile.”
– Peter Travers, Rolling Stone

“When musical drama clicks, an amazing fusion event occurs;
the songs and the story enlarge each other in the process of becoming inseparable. Dear Evan Hansen is so fine in its craft and rich in its gathering of themes that, like the best works of any genre, it rewards being seen again — and again.”
– Jesse Green, New York Magazine

“Smartly crafted, emotionally open-hearted and ideally cast.
Dear Evan Hansen has been embraced by millennials—yet its appeal is universal. Whatever your age, you’ll watch “Dear Evan Hansen” with the shock of recognition, and be touched by the honesty with which it portrays the smothering sensation of being an adolescent misfit trapped in a world of self-assured winners.”
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

Videosar:
Waving Through a Window
You Will Be Found
Sincerely, Me
Show Clips
Ben Platt i Pitch Perfect

 

Nr 407: In My Life

In My Life (2005), 61 föreställningar
Music, Lyrics & Book: Joseph Brooks

Vad sägs om det här som musikalintrig:
Ung musiker med Tourettes syndrom möter och blir ögonblickligen förälskad i en flicka med OCD. De flyttar ihop.
Samtidigt i himmelen så försöker Gud (som ser ut som en slusk och gillar att meka med cyklar) få göra en audition för Guds Opera som en f d kamrer numera ultrafjollig ängel ska sätta upp. Gud gör sin audition genom att sjunga jinglar för Volkswagen och Dr Pepper. Den senare ger honom jobbet.
Ängeln, som heter Winston, ser paret på jorden och bestämmer sig för att de ska vara huvudpersonerna i hans opera och eftersom operor måste vara tragiska så ser han till att pojken får en hjärntumör.
Pojken vill inte utsätta sig för operationen som kan ta bort hans tumör eftersom han då kanske tappar sin förmåga att skriva musik. Men efter att ha fått ett anfall på gatan så hamnar han på sjukhus och de utför operationen. 
Ängeln vill att han ska dö på operationsbordet men pojkens döda lillasyster (hon och hans operasjungande mor blev dödade av en rattfull bilförare som också dog och alla bor numera i himlen) ber Gud att låtan killen överleva. Gud hörsammar hennes bön och showen slutar med att killen och tjejen gifter sig samtidigt som en enorm citron kommer ner på scenen.
I kid you not!

Hur kunde detta inte bli en succé?
Mest för att det nog låter galnare och roligare än det var.  
Det var en minst sagt ojämn show med några bra bitar och många betydligt mindre bra.
Exempelvis så var de flesta av sångerna som framfördes i ”Himlen” kul medan alla sångerna som framfördes ”på jorden” sööööööög! Alltså, verkligen! De var menlösa, medeltempo soft-rockballader ibland med inslag av country och med sanslöst dåliga Hallmark-aktiga texter och alla lät exakt likadana. Hissmusik kan man nog kalla dem för.
I Himlen så sjöng man istället operaparodier och gjorde komiska Vaudevillenummer – mycket roligare.
Har tyvärr inte lyckats hitta något videoklipp på Youtube  så jag kan inte visa er nått av de bisarra himmelska numren som bland annat innehöll en pas-de-deux mellan ängeln och ett skelett han plockade fram ur en garderob… 

Jag tror verket hade kunnat fungera bättre om man bara sjungit i ”Himmelinslagen” och nöjt sig med talscener på ”jorden” för bitvis var det här en kul föreställning. Dialogerna mellan paret som hela tiden avbröts av killens hysteriska rimmande och användande av svordomar (hans tics) blev både lite rörande och framförallt komiska – på ett bra och inte förlöjligande sätt. Men deras många, långa och menlösa duetter sabbade flödet där och är en stor bidragande orsak till att stycket inte fungerar.
Sen så var det kanske några lager av bizarro för mycket och på tok för lite intrig och fördjupning. Och ska jag vara ärlig så brydde man sig inte om paret nämnvärt oavsett om de hade syndrom, tumörer eller skulle gifta sig. För mig var ängeln Winston bäst och showens största behållning. När han på slutet inte lyckas flyga och ber publiken att klappa händerna ”if you believe in fairies” så att han får tillbaks sina vingar tyckte jag var ljuvligt och en skön blinkning till Peter Pan.

Men säga vad man vill om showen – och många hade massor av, mest negativa, saker att säga om den – det var en snygg show. Scenografin och kostymerna var av absolut toppklass. Så showen var kanske en ”kalkon” men en jäkla snygg kalkon i alla fall.

Kuriosa:
Mannen som skrev musikalens musik, sångtexter och libretto, Joseph Brooks, var också dess regissör och producent.
Han berättade att delar av inspirationen till detta verk kom när han skulle få en pace-maker inopererad och man råkade punktera både hans hjärta och ena lunga under operationen. Detta ledde till att han ”dog” under en kort stund och de visioner han fick då låg till grund för en del av musikalens ”himmel-sekvenser”.

Efter att stycket massakrerats av recensenterna så la man ut över $1 500 000 på marknadsföring under ett par veckor. Mängder av tv-reklamsnuttar och en 3 helsidors (!)  annons i helgbilagan till The New York Times. Men det hjälpte inte. 

Joseph Brooks fick 1978 en Oscar, en Grammy och en Golden Globe för sången You Light Up My Life från filmen med samma namn . En film han skrev, producerade, skrev musiken till och regisserade själv. 
Sången låg tio veckor på första platsen på Billboards Hot 100 och sålde i över 5 millioner exemplar och blev den mest sålda singeln i USA under hela 1970-talet.

Han har också vunnit ett flertal priser för alla de olika jinglar han skrivit till olika företag. 2 av dem hörs i musikalen.

Brooks tog sitt liv 2011 efter att han hade blivit anklagad för 11 fall av sexuella övergrepp mot kvinnor som han lockat till sitt kontor eller hem med löften om roller i hans olika filmer (casting-couch rapes).

Brooks son Nicholas sitter i fängelse efter att ha dömts för att ha strypt sin flickvän.

Jonathan Groff (musikalerna Hamilton, Spring Awakening, tv-serien Looking m m), gjorde sin Broadway debut i denna show. Han var dance-captain, swing och understudy till den manliga huvudrollen.

Press:
Life turns on a dime. … In this world, you never quite get what you pay for. … In this time called life we are just players in the game. … Life is only a ride on the wheel; we fall off and get back on. … Where is the human in humanity? That hit parade of trite platitudes, plus a heap more, are stitched with jaw-dropping conviction into the megalomaniacal folly that is “In My Life.” An overblown soap opera framed by bizarre afterlife interludes and dripping with mawkish sentiment, this astonishing misfire will be a must-see for all the Broadway tuner-train wreck completists who still speak wistfully of “Carrie.”
…
In the end, maybe the irksome Vera sums it up best when she sings, “Who are all these people and what are all these songs?”
– David Rooney, Variety

Other people’s dreams are boring, I know. But please, for the sake of my sanity — and possibly yours — let me tell you about this one.
I dreamed I went to a Broadway show that was supposed to be madly eccentric and surreal, featuring a giant lemon, transvestite angel and a hero with Tourette’s syndrome. But then, in one of those head-spinning shifts of setting that occur only in nightmares, I found myself trapped inside a musical Hallmark card, a pastel blend of the twinkly teddy bear and sentimental sunrise varieties. And suddenly, as the breath was leaving my body, I realized I was drowning, drowning in a singing sea of syrup.
Hey, wait a minute. That was no nightmare. That was ”In My Life,”…
…
The gleeful advance word on ”In My Life” … suggested that finally the real ”Springtime for Hitler” had arrived in New York.
…
But the careering story line and its bizarre accouterments are merely an excuse to deliver inspirational messages that are commonly found on television movies of the week and to trot out one sticky boy-band-style ballad after another. The neurological and psychological tics of the show’s romantic leads rest upon them like lampshades on the heads of tipsy party guests.
…
Throughout ”In My Life,” the characters keep insisting, in song and speech, on how strange life is and how crazy they all are. They protest too much. ”In My Life” brings to mind that annoying breed of people who never stop talking about their quirks (”Yep, I collect dolls made out of seashells and eat gummi bears for breakfast — that’s how wacky I am”) because they are so afraid of being found out as the squares they truly are.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Ben Brantleys New York Times recension som kort videosnutt
You Light Up My Life (coverversion med Whitney Houston)
Filmversionen av You Light Up My Life

Dag 300: The Sound Of Music

The Sound Of Music (1959), 1443 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Howard Lindsay & Russel Crouse, baserad på den tyska filmen Die Trapp-Familie från 1956 och Maria Augusta von Trapp’s självbiografi The Story of the Trapp Family Singers (1949)

Maria är en ung novis i Salzburg.
Hon skickas iväg från sitt kloster för att bli barnsköterska åt Georg von Trapp som är en änkling med sju barn.
I början är barnen elaka mot henne, precis som mot de föregående guvernanterna, men Maria lär barnen att sjunga och lyckas på det sättet få dem att tycka om henne.
Maria blir så småningom även kär i Georg. Han har dock redan ett förhållande med en baronessa.
Men efter olika turer lämnar baronessan honom, och Maria och Georg gifter sig.
En dag tar nazisterna över i Österrike och de kräver att Georg går i tjänst på nytt.
Under en sångfestival lyckas familjen fly över bergen till Schweiz.

Det känns nästan pinsamt att erkänna att jag inte tidigare lyssnat på original castinspelningen av denna musikal. Men för mig, liksom för så många andra så är det filmversionen med Julie Andrews som varit den som gällt. Jag har även lyssnat på ett flertal av revivalinspelningarna men alltså aldrig originalet.
Det visade sig att den här var betydligt intressantare än jag anat.
Inte bara att det finns sånger som jag knappt hört (främst tänker jag på de två numren för Baronessan och Max) utan här finns också en massa orkestrala nummer, mer körsång från nunnorna, sångernas ordning är annorlunda mot filmens plus så finns här Mary Martin som har en helt annan och betydligt lägre röst än Julie.
Allt detta sammantaget gör att det var som att lyssna på musikalen för första gången.
Det var härligt. Bara att få höra originalarren, främst de vokala, var spännande.
Om ni som jag bara älskat filmversionen så kasta er över Spotify och lyssna på den här versionen. Den är mycket bra!

Favvisar:
No Way to Stop It, Sixteen Going on Seventeen (Reprise), Do-Re-Mi, My Favorite Things, So Long Farewell

Kuriosa:
Föreställningen vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, bästa kvinnliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa scenografi och bästa dirigent/musikaliska ledning.
Den vann också en Outer Critics Circle Award och en Theatre World Award

Det här blev den sista ”Rodgers & Hammerstein” musikalen för Oscar Hammerstein dog 9 månader efter att musikalen haft sin premiär.

Musikalen filmades 1965 med Julie Andrews i huvudrollen.
Filmen vann 5 Oscars: bästa film, bästa regi, bästa ljud, bästa klippning och bästa originalmusik.
Den vann även 2 Golden Globes: bästa film – komedi eller musikal och bästa kvinnliga huvudroll musikal eller komedi.

Sean Connery var ett tag på förslag till att spela Kapten von Trapp i filmversionen.

Pressklipp:
The loveliest musical imaginable. It places Rodgers and Hammerstein back in top form as melodist and lyricist.
…
Everyone in front of the opening audience was burdened with that estimable quality called charm.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Before The Sound Of Music is halfway through its promising chores it becomes not only too sweet for words but almost too sweet for music.
…
The cascade of is not confined to the youngsters. Miss Martin, too, must fall n her knees and fold her hands in prayer, while the breezes blow the kiddies through the window. She must always enter as though the dessert were here, now. The pitch is too strong; the taste of vanilla overwhelms the solid chocolate; the people on stage have all melted long before our hearts do.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Petula Clark & Mary Martin – My Favourite Things
Climb Ev’ry Mountain

Den riktiga Maria Kutchera Von Trapp med två av de spelade Mariorna: Florence Henderson på sin vänstra sida och Mary Martin på sin högra.

Dag 288: Gypsy – A Musical Fable

Gypsy: A Musical Fable (1959), originaluppsättningen spelades 702 gånger
Baserar mitt omdöme på Londoncastinspelningen från 1973, den spelades 300 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents, mycket löst baserad på Gypsy Rose Lee’s memoarer Gypsy: Memoirs of America’s Most Celebrated Stripper (1957) och fokuserar på hennes mamma Rose – den ultimata showbizmorsan.

Mama Rose har bestämt sig för att hennes yngsta dotter June ska bli en stor stjärna inom showbusiness.
Outröttligt så jagar hon agenter, fixar och trixar och ser till att hon och hennes döttrar får åka runt och spelar på Vaudevilleteatrar över hela USA.
June som i många, många år har marknadsförst som den söta lilla ”Baby June” tröttnar till sist och rymmer.
Men Rose ger sig inte. Om hennes talangfulla dotter inte vill vara med längre så får hon börja ägna sig åt sin ”talanglösa” och mer introverta dotter Loise istället, för nån av hennes döttrar ska bli stjärna. Så småningom kommer det här att leda till att Loise förvandlas till burlesquestrippan Gypsy Rose Lee som får en stor internationell karriär.

Det här anses vara en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats och det går inte komma från att den är helt jäkla otroligt bra. Bra story, makalöst bra musik och helt otroligt snygga sångtexter. Originalcasten av Broadway uppsättningen med ”The Merm”  som Rose lämnar sällan min absoluta favoritlista.
Den här Londonversionen med underbara Angela Lansbury som mama Rose har jag inte gett en chans tidigare så det var på tiden att den hamnade i spelaren.
Hur står den sig i jämförelse med originalet? Bra, riktigt bra. Arren är lite annorlunda på den här versionen och vissa sånger har annorlunda texter och kommer med mer dansmusik och längre musikaliska sekvenser men det ser jag bara som nått positivt.
Ethel Merman beltar sig igenom originalet och det är precis så som man vill höra henne och där har Angela ingen chans. Men Angela är en bättre skådespelare och hennes sätt att leverera sångtexter är snudd på helt perfekt och hon får fram nyanser och en humor som jag kan sakna hos Merman. Och Angelas sätt att gestalta Roses sammanbrott i Rose’s Turn… vad kan jag säga, pure perfection!
Den här plattan är ett perfekt komplement till originalet och jag rekommenderar den å det starkaste!

Favvisar:
Some People, You Gotta Get A Gimmick, Together, Let Me Entertain You

Kuriosa:
Showen har haft inte mindre än 4 revivals på Broadway sen -59.
En filmversion kom 1962 och en tv-version med Bette Midler som Rose kom 1993.

Originalet fick inte en endaste Tony Award.
1974 års revival vann en Tony åt Angela Lansbury. Den fick dessutom 3 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och regi.
1989 års revival vann 2 Tonys: Bästa revival och kvinnliga huvudroll. Även två Drama Desk Awards fick den: bästa revival, kvinnliga huvudroll.
2003 års revival vann bara en Theatre World Award
2008 års revival vann 3 Tonys: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och manliga biroll. Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, manliga biroll. Dessutom fick den 2 Outer Critics Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Filmversionen vann en Golden Globe åt Rosalind Russel som Rose.
Tv-versionen vann en Golden Globe åt Bette Midler som Rose och en Emmy för Outstanding Individual Achievement in Music Direction

Gypsy Rose Lee har funnits i verkligheten och hon var verkligen stripp-teasernas okrönta drottning.  Hon blev känd som ”den intellektuella strippan” då hon i monologer refererade till konstnärer som Cézanne och författare som Oscar Wilde, samtidigt som hon sakta och förföriskt rullade ner sina silkesstrumpor. Hennes signum var att teasa mest och egentligen inte strippa särskilt mycket.
Hon strippade för presidenter och kungligheter över hela världen och är nog en av de få, om inte den enda, som fått strippa för Drottning Elisabeth II av England.
Hon uppträdde även här i Stockholm på Chinarevyn. Mina föräldrar såg henne där.

Gypsy Rose Lee skrev förutom sina memoarer även en deckare som utspelade sig i Burlesquemiljö: The G-string Murders (1941). Den har översatt till svenska och heter då Döden väntar i kulissen.

Pressklipp:
I’m not sure whether Gypsy is a new fashioned, or old-fashioned, or integrated, or non-integrated. The only thing I’m sure of is that it’s the best damn musical I’ve seen in years.
– Walter Kerr, Herald Tribune

What this town has needed is Ethel Merman. What miss Merman has needed is a good show. We got her and she got it last night evening, when Gypsy opened at the Broadway Theatre.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
Rose’s Turn med Bette Midler
Ethel Merman sings Everything’s Coming Up Roses
Let Me Entertain You från filmversionen
Patti LuPone – Everything’s coming up roses
Bernadette Peters – Rose’s Turn
You Gotta Get A Gimmick

Gypsy Rose Lee

Dag 228: The Little Prince

The Little Prince (1974), musikalfilm
Musik: Frederick Loewe
Manus & sångtexter: Alan Jay Lerner baserad på fabeln Le petit prince (1943) av Antoine de Saint-Exupéry

Det här är berättelsen om en pilot som tvingas nödlanda mitt i Saharaöknen. Där träffar han på en liten pojke. Det visar sig att han är en liten prins som kommer från Asteroid B-612. Prinsen har rest runt i rymden och träffat på en massa olika konstiga människor och varelser på mängder av olika små miniplaneter.
Prinsen berättar om alla sina äventyr för piloten.
Här på jorden kommer prinsen att lära att: Man ser tydligt bara med hjärtat. Det väsentliga är osynligt för ögat. Eller som det står i boken: On ne voit bien qu’avec le cœur. L’essentiel est invisible pour les yeux.

Det är lika bra att säga det direkt: filmen är fruktansvärd! Den är rent plågsam att försöka se från början till slut.
Men musiken är faktiskt helt ok. Speciellt om man bara lyssnar på den och slipper se på diverse småpinsamma iscensättningar samtidigt.
Här finns härliga svepande melodier och ganska så kul sångtexter. Inget mästerverk kanske men klart godkänt.
Och som bonus på cd:n får man ett bortklippt nummer, en alternativ ouvertyr samt ett par förlängda sångnummer.

Favvisar:
I Need Air, I’m On Your Side, I Never Met a Rose, Closer and Closer and Closer, A Snake in the Grass

Kuriosa:
Detta var det första Lerner/Loewe samarbetet sen de skrev musikalen Camelot (1960).
För er som inte riktigt vet vilka dess bägge herrar är så säger jag bara musikalen My Fair Lady och filmmusikalen Gigi.

Berättelsen om den lilla princen är inspirerad av en verklig händelse.
1935 försökte Saint-Exupéry tillsammans med en mekaniker slå hastighetsrekordet på flygsträckan Paris till Saigon. Efter 19 timmar i luften så kraschade de i närheten av Wadi Natrundalen i Nildeltat.
De överlevde kraschen men hade ingen aning om var de befann sig. Allt de hade att klara sig på var lite kaffe, två apelsiner, några kex och en skvätt vin.
Hettan i öknen gjorde att de snabbt började bli uttorkade, de såg hägringar och fick först hörselhallucinationer som sen följdes av visuella hallucinationer. På den tredje dagen så var de så uttorkade att de slutade att svettas.
Först på fjärde dagen så hittades de av en beduin och det var tack vara honom som de överlevde.

Filmen var nominerad till två Academy Awards för sin musik men vann ingen.
Den fick dock en Golden Globe för bästa partitur.

Pressklipp:
The Little Prince … is a very exasperating experience. It’s the kind of movie that refers to adults as grown-ups to show us where it means its sympathies to be. Yet it’s too abstract and sophisticated to be of interest to most children, and too simple-mindedly mystic and smug to charm even the most indulgent adult. You don’t have to be W.C. Fields to want to swat it.
…
I doubt that anyone could make a really satisfactory movie out of the tiny Saint Exupéry book …  nothing much happens. So little happens, in fact, that the movie, which is stretched out with the Lerner-Loewe music, lasts only 88 minutes and seems at least five times that long.
…
Bob Fosse, an extraordinarily talented actor-director-dancer-choreographer, shows up in one sequence as the personification of the poisonous snake who finally provides the Little Prince with transportation home. What a child might make of this scene I can’t imagine; Mr. Fosse, dressed like a 19th-century Chicago pimp, dances around the Sahara in those marvelously eccentric movements that look great when done by Gwen Verdon but embarrassing in this context.
Less peculiar but not much more effective is Gene Wilder as a fox who hands on to the Little Prince one of the nuggets of wisdom that is supposed to make the movie meaningful. What is essential, says the fox, is invisible to the eye. Another variation is that ”it’s only with the heart that one can see clearly.”

This is the sort of gimcracky wisdom that only a self-absorbed adult could conceive of as being comprehensible to a child.
…
There are lots of pleasures that children and adults can share: zoos, circuses, Alice in Wonderland, Charlie Brown, roller coasters, hot dogs between meals. The Little Prince is not one of them.
– Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
I never met a rose
The Little Prince Trailer
It’s a hat
Your a Child
Bob Fosse som ormen i Snake In The Grass
Gene Wilder som räven i Closer and Closer and Closer