Tag Archives: gospell

Nr 466: Inner City (1971)

13 Mar

Inner City – A street cantata
1971: Broadway, 97 perf.

Music: Helen Miller
Lyrics: Eva Merriam based on her book The Inner City Mother Goose (1969)

Boys and girls come out to play
The moon doth shine as bright as day
Leave your supper and leave your sleep
And join your playfellows on the street
Come with a whoop come with a a call
Up, motherfuckers, against the wall

– The first 6 lines from the book.

This is the musical that rocked Broadway with its distinctly untraditional take on modern urban life. A series of nursery-rhyme parodies highlighting the diminishing quality of life in the center of America’s cities are presented in song. 
As Inner City lacked a proper book, it was dominated, revue-style, by wall-to-wall music. The songs brought to life the contemporary vignettes taking place in locales from a welfare center to an overcrowded urban school.

The subtitle to Inner City, “A Street Cantata,” pretty much describes what the revue that opened was all about – a celebration of urban life as seen through the eyes of its ghetto citizens, but with a twist. Based on Eve Merriam’s The Inner City Mother Goose, it dealt with the classic nursery rhymes repertory, suffused with social protest attitudes that were not in the original, the whole thing set to music by Helen Miller.

The show won 2 awards: Both The Tony Award for best featured actress in a musical and The Drama Desk Award for outstanding performance went to Linda Hopkins.

This is a score that I’ve always liked a lot ever since I found the lovely gate-fold album in a thrift shop in the early eighties. The music doesn’t belong to the kind that is soothing to the ear but rather to the kind that shakes you up because it feels quite hard, angry and ”street” and therefore the perfect match to the rhymes. It’s an angry album but also one filled with hope and dreams. The music is very diverse and just becomes better with every listening. The only track that I really don’t like is the Street Sermon that comes as the next to last track. It’s an spoken word piece that feels very dated and doesn’t become better with repeated listening. Nowadays I always skip that track when I put on the record. But the rest of the score is really great .

It’s unfortunate that the single-LP cast recording trimmed the expansive, eclectic score from over 50 songs to a mere 29, spread over 15 tracks, 6 of them are medleys with a about 3 songs a piece. I wish they’d given us a double-LP instead or perhaps reinstated the lost tracks when they issued the cd – if those tracks were ever recorded.
The score consists of pop music, soul, gospel, R & B, calypso, the tried-and-true showtune and rock.

Inner City contains what is believed to be the first score written solely by women for the Broadway stage.

The show was musically updated in 1982 and got a new title: Street Dreams: The Inner City Musical.

Miller was a Brill Building tunesmith who had composed such hit songs as Gene Pitney’s It Hurts to Be in Love and the Shirelles’ Foolish Little Girl.

Brill Building (also known as Brill Building pop or the Brill Building sound) is a subgenre of pop music that took its name from the Brill Building in New York City, where numerous teams of professional songwriters penned material for girl groups and teen idols during the early 1960s.

The show’s Associate Producer was Harvey Milk, who went on to become the San Francisco political icon who was tragically murdered in 1978.

The song Deep in the Night, got covered by Barbra Streisand on her Songbird album from 1978. The song was also recorded by Etta James, Sarah Vaughan and The Shirelles.

If Wishes Were Horses
From a backer’s audition for Inner City
Etta James’ cover of Deep in the Night

The cover of the 1969 book.

Nr 457: Reefer Madness! (1998)

6 Jun

Reefer Madness!
1998: Los Angeles
2001: Off-Broadway
2005: Tv-version
2009: London

Music: Dan Studney
Lyrics: Kevin Murphy
Book: Kevin Murphy based on the 1936 film Reefer Madness

Creeping like a communist it’s knocking at our doors
Turning all our children into hooligans and whores
Voraciously devouring the way things are today
Savagely deflowering the good ol’ USA
It’s… Reefer madness! Reefer madness!

As the play opens, an evangelical lecturer addresses an audience which is supposedly composed of concerned parents. His goal is to warn them of a new menace that is sweeping the nation, a leafy green assassin ready to ensnare and seduce the youth and drag them down into a life of sin: marijuana.
He starts to tell the true story of the Harper Affair: 15 year old Jimmy Harper, was a fine, upstanding, clean-cut, All-American boy whose life fell apart because of the evil reefer. Jimmy was a good kid, with a bright future ahead of him. He had a sweetheart whom he loved, the wholesome and sweet Mary Lane. But when Jimmy is tricked into taking his first puff of reefer, his life quickly spirals downward. He begins to neglect his family, his schoolwork, even Mary, in order to spend all his time smoking at the Reefer Den. His addiction leads him to evil jazz music, dance, debauchery, sin, theft, violence and, eventually, murder. Along the way he also meets Jesus, the devil, some zombies, a cannibalistic, constant giggling manic dope fiend, an angel, some overly friendly inmates at the local penetentuary who just want to take a shower with him and a surprise visit from president Franklin D. Roosevelt…
On top of all that he also finds time to recite a little Shakespeare!
What’s not to like?
It’s a musical filled with camp, hilarity, mayhem, and madness.

Detta är en riktigt underhållande och grymt kul musikal med smittande musik. Jag är oerhört förtjust i den och har lite svårt att fatta att den inte har blivit kult. När den spelades i Los Angeles i originaluppsättningen så blev det lite ”Rocky Horror” varning på den för folk såg föreställningen om och om igen och klädde ut sig till sina favvofigurer och lärde sig replikerna etc. 
Men i New York så las den ner rätt fort och filmversionen är nog relativt bortglömd. Men om ni kan hitta DVDn så köp den direkt. Ni får en galen musikal med stora shownummer, catchiga låtar, absurd och garanterat icke-PK handling, ”over the top” skådespeleri från väldigt bra skådisar, lite sex, lite våld och ni får, som bonus, även originalfilmen från 1936 som musikalen är baserad på. 

Musiken är en blandning av rock, swing, jazz, gospell och musikalpasticher. Det finns några stora skillnader mellan scenversionens musik och den i filmen, man bytte bl a ut några sånger och skrev om andra. Men jag gillar bägge versionerna.

The film from 1936 was originally made as Tell Your Children and sometimes titled as The Burning Question, Dope Addict, Doped Youth, and Love Madness but is best known as Reefer Madness.

Originally the film was produced as a warning to parents about the use of cannabis, the film was later recut by Dwain Esper and gained notoriety as an education-exploitation film, the typically low-budget genre known for excessively hyping trends and news through lurid and trashy scenes intended to be more entertaining than enlightening. Over the years, some of these films have been artistic or revolutionary enough to become culturally significant, such as Night of the Living Dead. However, Reefer Madness has been declared the worst film ever made; Leonard Maltin gave it zero out of four stars, calling it “the granddaddy of all ‘worst’ movies.”

Christian Campbell som spelar Jimmy i filmen spelade samma roll redan i originaluppsättningen i Los Angeles.
Han är storebror till Neve Campbell som spelade huvudrollen i alla 4 Screamfilmerna. Hon är också med i denna musikalfilm. Man tyckte det var så kul att kunna ha med bägge syskonen i filmen att man skrev om en av rollerna så man kunde casta henne i den. 

Trailer for the original 1936 Reefer Madness film.
Trailer for the movie musical Reefer Madness from 2005
Title song with Alan Cumming
Little Mary Sunshine with Kristen Bell
Listen To Jesus Jimmy
Jimmy Takes a Hit/The Orgy
The Truth – Finale

613FJJnJjfL._AC_  ny_ad_color Reefer_Madness_(1936)


Nr 375: Aida

23 Okt

Aida (2000)
, 1852 föreställningar
Musik: Elton John
Sångtexter: Tim Rice
Libretto: Linda Woolverton, Robert Falls & David Henry Hwang baserad på  Leontyne Price barnbok Aida (1997), i sin tur baserad på operan Aida (1871) med musik av  Giuseppe Verdi och libretto av Antonio Ghislanzoni baserad på ett manus av Auguste Mariette eller Temistocle Solera (exakt vem som skrev originalscenariot tvistas det tydligen om).

The Egyptians have captured and enslaved Aida, a Nubian princess.
Aida, falls for Radames, the captain of the guards, who is betrothed to the Pharaoh’s daughter Amneris who is Aida’s mistress.
Radames falls in love with Aida and must chose between love (Aida) or power (Amneris). He chooses love and that leads to tragic consequences for the two lovers.

Ok, det här var inte min thékopp om man säger så. Jag gillar normalt Elton John och hans pianorockmusik, jag gillar normalt Tim Rice och hans  texter och jag gillar många av artisterna som sjunger på denna skiva men… Den här gången verkar alla ha tappat sin magiska touch för det här är, om så inte dåligt, så åtminstone fruktansvärt tråkigt att lyssna på.
Fast om jag ska vara helt ärlig så är det dåligt. På tok för många powerballader. På tok för många ointressanta sånger och bitvis fruktansvärt fåniga texter.

Showen är en av de snyggaste jag nånsin sett på scen, fantastisk scenografi och en ljussättning som var helt jäkla magisk och bara bäst, liksom. Då så hade jag överseende med musiken, eller kanske att jag bara inte lade märke till den eftersom det fanns så mycket läckra saker att titta på. Men nu när jag bara lyssnar på musiken så är jag inte direkt imponerad. Allt känns så seriöst och kvasisdjupt och liksom, ba’ så jäkla känslosamt och fint, liksom, om man säger så, ba’.
Det här går in i ena örat och ut genom andra utan att lämna allt för mycket spår efter sig.

Musiken spretar åt ett flertal håll där Eltons egna pianorockstil är ganska så dominant men här finns också lite Motown, lite reggae, lite gospel och Afrikanska rytmer representerade.

Här finns några bra nummer, trion mellan Aida, Radames och Amneris (A Step To Far) exempelvis, fast det säger en del om Rices texter när de bästa raderna i sången lyder: A a a aaaa, A a a aaa…
Amneris självupptagna modeuppvisning My Strongest Suit är ett annat kul nummer och en av föreställningens få up tempo sånger och den är definitivt den mest humoristiska.

Nä, den här kommer att åka in i arkivet igen och det lär dröja innan jag ger den en chans till.

Broadway showen vann:
4 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), bästa kvinnliga huvudroll, bästa scenografi och bästa ljussättning.
Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll.
Grammy Award för årets bästa Musical Show Album
1 Clarence Derwent Award för Most Promising Female

Turnéversionen vann:
Touring Broadway Awards (f d National Broadway Theatre Awards): Bästa musikal, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, regi och Visual Presentation

Den första utländska versionen sattes upp i Holland 2001.

Den Nederländska versionen vann:
2 John Kraaijkamp Musical Award, för bästa manliga huvudroll och bästa översättning.

Emil Sigfridsson satte upp den första svenska versionen i Kristianstad 2007.

Aida har aldrig satts upp professionellt på West End.

Clarence Derwent Award är ett pris som varje år ges till den mest lovande manliga respektive kvinnliga birollsskådespelaren. Priset delas ut både på Broadway och på West End, så det är alltså 4 pristagare per år. Priset ges inte till nån speciell genre så både musikal- och talteaterskådespelare kan vinna den.

The only emotion an intelligent and theatrically savvy adult is likely to feel watching Hyperion Theatricals’ (read Disney’s) Aida, which opened last night at the Palace theatre, is one of bitter regret; it could have been, by all rights should have been a magnificent Broadway musical.
Unfortunately, the Aida on offer struggles, mostly without success, to reach the emotional depth and quality of a cheap, mindless Saturday morning cartoon. To quote the now legendary qualifier, “not since Carrie” has a musical this bland, superficial, unengaging, tuneless and just plain bad managed to actually open on Broadway.
– Thomas Burke, TalkinBroadway.com

In general, the score is tuneful, pleasant and nicely varied, though it wisely never strays far from John’s piano-rock roots. It does not contain a lot of instantly memorable music … Rice’s lyrics aren’t inspired, but many get lost in the power-pop orchestrations anyway. Falls’ staging presents most of the numbers as pop concert solos aimed at the audience, a task in which he is aided by Natasha Katz’s sculptural use of spotlights.

Making a musical of  Aida was perhaps not Elton John’s brightest idea.

The musical is pure bubble gum, but at least now it’s stylishly packaged bubble gum. And whatever else you can say about the substance — it’s totally lacking in nutritional value, it gets stale quickly — it sure as hell sells.
– Charles Isherwood, Variety

Trailer for the Dutch version
Making of – the Dutch version
My Strongest Suit (Mijn pakkie an) – den nederländska versionen
My Strongest Suit med Idina Menzel
My Strongest Suit från Rosie O’Donnell Show med Sherie Rene Scott
Dance of the Robe
The Gods Love Nubia
A Step Too Far


Dag 357: Urinetown – The Musical

10 Dec

Urinetown – the musical (2001)
, Off-Broadway
Broadway  2001 (965 föreställningar)
Musik: Mark Hollmann
Sångtexter: Mark Hollmann & Greg Kotis
Libretto: Greg Kotis

Well, hello there. And welcome – to Urinetown! Not the place, of course.
The musical. Urinetown ”the place” is … well, it’s a place you’ll hear
people referring to a lot through the show.

I en nära framtid har en långvarig torka orsakat en enorm vattenbrist. Detta har lett att det har blivit förbjudet att inneha en privat toalett och att alla måste använda sig av offentliga betaltoaletter.
Ägare till alla toaletter är kapitalisten Caldwell B. Cladwell som med hjälp av en våldsam och korrumperad polismakt håller folket på plats och i kön.
Men det sjuder blandet folket och allt som behövs för att starta en revolution är en hjälte. Han dyker i form av Bobby Strong. Han är biträdande assistent till innehavaren av OffentligaToaletten #9.
När Bobbys pappa nekas tillträde för att uträtta sina behov – för att han saknar några ören till avgiften – och istället pinkar på marken utanför så blir han arresterad. Detta leder till att han skickas till den både ökända men samtidigt okända Urinetown. Ingen vet riktigt var stället ligger för ingen som skickats dit har nånsin kommit tillbaka…
Bobby beslutar sig då för att revoltera. Han öppnar portarna till toan och startar en ”pee-for-free” revolution.
Denna revolt ses naturligtvis inte med blida ögon av Cladwell som snabbt måste slå ner och kväsa revolten. Men Bobby har hittat en allierad (och käresta) i Cladwells dotter Hope.
Cladwell jagar revoltörerna och försöker rädda sin dotter samtidigt som revoltörerna vill döda Hope som hämnd för alla hennes fars oförrätter.
Bobby vill mäkla för fred mellan bägge parter och när Cladwell kallar honom till sig för förhandlingar så beslutar sig Bobby för att bege sig dit.
Ett beslut som kommer att få oanade konsekvenser för alla inblandade…

Är det här en av de mest bisarra premisserna för en musikal någonsin? Troligtvis. Och samtidigt en av de roligaste.
Den här showen hör till en speciell kategori av skivor som jag har i min samling: nämligen dem som jag har lyssnat bara lite på, älskat men ändå inte hört igenom från början till slut. I det här fallet har de första fyra spåren gått om och om igen och av nån anledning har jag inte kommit vidare.
Kanske ska säga att de spår jag lyssnat på är helt fantastiska och det är orsaken att jag lyssnat på just dem om och om igen.
Nu visar det sig att resten av plattan är lika bra. Detta är en liten pärla till musikal. Absurd, fruktat rolig och proppfylld med makalöst bra musik.
Föreställningen känns väldigt Brechtiansk med sitt direkta tilltal till publiken och sin satiriska berättelse som används som en slags allegori över världens tillstånd idag.
Musiken är starkt influerad av den musik som Kurt Weill komponerade till sina samarbeten med just Brecht, kommer speciellt att tänka på Tolvskillingsoperan (1928).
Men här finns också gospel, showmusik, jazziga toner och känslofyllda ballader.
Allt som allt en helt underbar samling sånger som får en att både stampa foten i takt med musiken och samtidigt skratta åt de underbara, absurda och roliga sångtexterna.
Ett absolut måste!

Ouvertyren, It’s a Privilege to Pee, Cop Song, Run Freedom Run!, What is Urinetown?, We’re Not Sorry

Showen vann 3 Tony Awards: Bästa libretto, partitur och regi.

Den vann också en Theatre World Award till skådespelaren Spencer Kayden (hon är en kvinna trots namnet) för sin insats som ”Little Sally”.

What is, in fact, most striking here is how well everything fits together in the collaborative creation of something that feels entirely original. There simply is no show I’ve ever seen that gives off such a sense that the creators and performers are always on the same page of an elaborate, high-spirited joke, that they are the proud members of a cabal that knows what it takes to make the world a better place and that they are thrilled to share what they know.
And did I mention that ”Urinetown” is hilarious?
…  simply the most gripping and galvanizing theater experience in town, equal parts visceral entertainment jolt and lingering provocation.
– Bruce Weber, The New York Times

At the Tony Awards (Run, Freedom, Run)
Opening number
Cop Song
Mr Cladwell
Don’t Be The Bunny
It’s a Privilege to Pee

Little Sally: I don’t think too many people are going to come see this musical, Officer Lockstock.
Lockstock: Why do you say that, Little Sally? Don’t you think people want to be told that their way of life is unsustainable?
Little Sally: That, and the title’s awful.


Dag 348: Sisterella

1 Dec

Sisterella (1996), premiär i Los Angeles
Jag har lyssnat på en high lights version av den i det närmaste genomsjungna showen.
Musik, sångtexter & libretto: Larry Hart

En variant av berättelsen om Askungen.
Den här gången utspelar den sig i New York 1912.
Ella är dottern till multimiljonären John Kensington.
Han har precis dött när föreställningen börjar och när man läser upp hans testamente så får vi reda på att Ella är ensam arvtagare till hela förmögenheten.
Detta är något som inte faller i god jord hos Dahlia, som är Johns andra hustru och Ellas styvmor.
Dahlia (som har två döttrar från ett tidigare äktenskap) får sin psykiatriker att diagnostisera Ella som sinnessjuk och får henne inspärrad.
Men det kommer att dyka upp en god Gudfar (som är en transa) och en stilig prins och precis som i originalsagan så slutar allt lyckligt.

Det här är en soul/pop/gospel/R&B musikal.
Det är rätt så skön musik om så inte speciellt originell eller minnesvärd. Det låter som om Larry tagit lite Michael Jackson pop, ett par rediga skopor med Whitney Houstonaktiga powerballader, en nypa En Vogue harmonier och så kryddat det hela med gospelshowmusik à la The Wiz, blandat allt noga och, vips så har man musiken till musikalen Sisterella.
Det är mer poplatta än musikalcastkänsla över det hela.
Som sagt ganska så skön musik att ha på i bakgrunden. Det är mest ballader men här finns också ett par mer souligt svängiga uptempo låtar.
Inget att skriva hem om men helt ok.

I Got the Money, Doctor Doctor, Throw Down, Stand Strong (Reprise)

Larry Hart inte bara skrev hela verket han regisserade det även!

Man gör stor sak av att det här är den enda musikal som Michael Jackson stått som Executive Producer för, han var också med och finansierade produktionen.

Although Hart has clearly mastered the basics of the musical idiom he’s working in and can write pleasant pop music, he’s working with a limited repertoire of styles: the ballad and the disco number. And because the show is virtually all music, this soon becomes a liability.

With a remarkable stable of voices at his disposal, it’s perhaps not surprising that Hart and his collaborators couldn’t resist the impulse to make each number a showstopper. But a series of showstoppers do not a musical make; you’ve got to have a show to stop.
– Charles Isherwood, Variety

Hate you
Sisterella European Tour
30 second promo


Dag 266: Million Dollar Quartet

28 Aug

Million Dollar Quartet, hade sin urpremiär i Florida 2006 men arbetade sig så sakteliga till Broadway där den fick sin premiär 2010 och spelades 489 föreställningar.
Har lyssnat på både Chicago och London Castinspelningarna, den senare är en liveinspelning.
Musik & sångtexter: ett antal olika upphovsmän
Libretto: Floyd Mutrux & Colin Escott baserad på en verklig händelse

Föreställningen skildrar mötet mellan Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins och Elvis Presley på Sun Records inspelningsstudio i Memphis, Tennessee den 4 december 1956.
Detta mötet har alltså skett på riktigt och det ledde till en jam-session mellan de olika artisterna. En jam-session som spelades in och så småningom gavs ut på skiva.
Starten till det hela är att Carl Perkins ska spela in några låtar med en ny artist, Jerry Lee Lewis. Elvis kommer förbi studion och tittar in tillsammans med sin flickvän, en sångerska som heter Dyanne, som kommer att stå för körandet under hela showen – på den verkliga sessionen var Elvis flickvän en dansare som hette Marilyn.
Johnny Cash kommer förbi för han ska ha sig ett litet snack med impressarion Sam Philips.
Sam fungerar som ciceron och det är hans återberättande om mötet som håller ihop showen.
När varje ny storartist dyker upp så inleder de med att sjunga en vers av en av sina största hits (Carl Perkins sjunger exempelvis inledningsvis Blue Suede Shoes och Elvis kör med That’s All Right), sen ”fryser” alla på scen och Sam berättar om hur han upptäckte artisten, detta vävs ihop med en kort scen mellan artisten och Sam innan alla på scen åter börjar röra sig och artisten sjunger färdigt sin hit.

Detta är en jukebox musikal och det är väl bara att konstatera att om man gillar den eller inte beror nog mest på om man gillar covers på tidiga rocksånger.
Jag gör det så jag gillar det här.
Artisterna gör bra versioner av sångerna och flera av dem låter verkligen som sina förlagor.
Hur showen var på scen har jag ingen aning om men som CD fungerar det här utmärkt.

Real Wild Child, Matchbox, Rock Island Line, Sixteen Tons / My Babe, Whole Lotta Shakin’ Goin’ On

Musikalen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.

De sista månaderna som den gick på Broadway så hade de bara en beläggning på ca 30% och det ledde till att man flyttade showen till en mindre Off-Broadwayteater där den sen fortsatte att spelas i närmare ett år till.

Those teeming hordes of the middle-aged wandering without purpose in the theater district, having seen Jersey Boys for the 27th time and been forbidden a 28th by their addiction therapists, can come to rest at last. The new destination: the Nederlander Theater, where Million Dollar Quartet, a buoyant new jukebox musical about a hallowed day in the history of rock ’n’ roll, rollicked open on Sunday night.
There’s a lot to like about this relatively scrappy variation on a familiar theme. Million Dollar Quartet has a pleasing modesty, taking place as it does on a single afternoon, Dec. 4, 1956, in the rattletrap recording studio of Sun Records in Memphis.

The actors portraying these pioneers don’t just play the roles but play the music too. Gifted musicians and likable performers, they tackle with no apparent discomfort the unenviable chore of impersonating some of the most revered names in pop music, from their slick pompadours right down to their frisky, agile fingertips.

But for me the most rewarding moments in the show were the more casual ones, when the four singers joined together to harmonize on those spirituals. These were among the songs actually played at this impromptu gig — most of the playlist in the show was not — and they give the strongest indication of the magic that must have taken place, as four great musicians with troubled lives and complicated careers came together to forget everything but what they loved to do most: express the riotous joy, beauty and sadness of life in songs that shoot straight for the soul.
– Charles Isherwood, The New York Times

Based in part on an actual event, the show has no delusions of grandeur: It presents itself as a straight-up portrait of an extraordinary jam session.
The lack of pretense is a particular virtue, because the four non-household names who play the singers have the vocal chops, the skills with piano and gee-tar and the folksy charm to carry the evening off. Although the loose biographical stitching doesn’t add up to much, the show kicks up an exhilarating fuss each time one of the stars takes the mike.
– Peter Marks, The Washington Post

Från the Tony’s
Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
At The Late Show with David Letterman

Dag 113: Godspell

28 Mar

Godspell (OSC)
Godspell (1971), Off-Broadway, 2124 föreställningar
Baserar min bedömning på den svenska castinspelningen från 1973.
Musik: Stephen Schwartz
Sångtexter: Stephen Schwartz, delar av de engelska originaltexterna är citat av bibel- eller psalmtexter.
Libretto: John-Michael Tebelak baserad i huvudsak på Matteusevangeliet med ett par små inslag från Lukasevangeliet

I denna musikal om Jesu sista dagar framställs Jesus och lärjungarna som clowner.
Evangeliets liknelser blir clownnummer – men när det närmar sig Jesu korstfästelse förändras glädjen och skrattet, clownerna blir avsminkade och tar farväl av Jesus på ett, för var och en individuellt, sätt. Det hela slutar med att alla clownerna (inklusive ”Jesus”clownen) kommer in igen och sjunger Länge Leve Gud.

Lagom till påsk hittade jag denna gamla lp med den svenska versionen av Godspell.
Vad bra den visade sig vara. Det hade jag aldrig kunnat ana. En bra översättning, bra musikaliska arr, starka sånginsatser av artister som Björn Skifs och Kisa Magnusson.
Jag diggar det här nått otroligt och faktiskt så tycker jag bättre om den här versionen än det amerikanska originalet. Det där var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.
Musiken är en skön blandning av 70-tals pop, gospel, lite folk rock och Vaudeville.
En riktigt toppenplatta. Och dessutom en äkta vinylplatta med skönt knaster och knäppande. Mysfaktorn är hög.
Vet inte om den finns utgiven på cd men om den inte gör det så är det hög tid att släppa den.

Den som tror på sin tur (All for the Best), Alla Goda Gåvor (All Good Gifts), Dag För Dag (Day By Day), Hör Vår Bön (We Beseech Thee)

Föreställningens titel härrör från det gamla engelska ordet gōdspell som betyder goda nyheter. Även ”gospel” är baserat på det ordet.

I föreställningen finns inga rollnamn utan alla skådespelare tilltalas med sina egna namn.

Musikalen skapades 1970 på Carnegie Mellon University i Pittsburgh, Pennsylvania. Den var ett ”masters” projekt på universitets teater och musikavdelning.
Efter att den spelats på universitetet så spelade man uppsättning på  La MaMa Experimental Theatre Club i New York under två veckor.
Där upptäcktes den av ett par producenter som bestämde sig för att sätta upp den Off-Broadway.
Ett beslut de knappast lär ha ångrat med tanke på vilken succé den blev.
Den spelades i över 5 år Off-Broadway.
En vecka efter att den lagts ner där så fick den sin premiär på Broadway där den gick i ett drygt år.

Showen sattes upp Off-Broadway igen både 1989 och 2000, plus så fick den en Broadway revival 2011.

En av originalproducenterna var Angela Lansburys bror Edgar Lansbury.

Innan musikalen gick upp off-Braodway så bestämde man sig för att ersätta det mesta av musiken med nya nummer skrivna av Steophen Schwartz. Endast en enda sång från originalversionen finns kvar, det är numret By My SideVid min sida på den svenska versionen) som har musik och text av Jay Hamburger & Peggy Gordon

Många kända artister och skådespelare har spelat i olika verioner av den.
I den svenska versionen från 1973 hittar vi Björn Skifs, Eva Bysing, Gunilla Åkesson, Agneta Lindén och Kisa Magnusson bland annat.
I Londonuppsättningen från 1971 medverkade exempelvis David Essex, Julie Covington (Evita på konceptinspelningen av den musikalen), Marti Webb och Jeremy Irons.
Uppsättningen som gick i Toronto var den professionella debuten för Victor Garber, Eugene Levy,  Gilda Radner och Martin Short.

Late Show with David Lettermans kapellmästare  Paul Shaffer var kapellmästare på Godspelluppsättningen som gick i Toronto. Han är väl i övrigt mest känd som en av kompositörerna till It’s Raining Men (1984).

När Godspel hade sin premiär så ansågs det rätt så kontroversiellt med clown analogin som man använde sig av på scen. Många har uppfattat det här som att det är hippies eller ”blombarn” på scenen men så är det inte. Regissören  John-Michael Tebelak baserade sitt koncept på teologen Harvey Cox bok Feast of Fools som bl a handlar om den kristna medeltida traditionen att under en dag låta folk få driva med myndigheter och kyrkan, en dag då korgossar fick vara biskopar och dårar kröntes till kungar.
I inledningen till romanen Ringaren i Notre Dame så kröns Quasimodo till kung på Dårarnas Fest.

Prepare Ye the Way of the Lord
Godspell (2011) på Late Show med David Latterman
Montage från Broadway versionen 2011
All For The Best från filmversionen
Godspell flash mob på Times Square 2011
Magnus & Brasses version av All For The Best: Bäst att ta sig ett glas från revyn Varning För Barn från 1976.
It’s Raining Men med The Weather Girls
Och med Geri Halliwell

Dag 49: Bring Back Birdie (1981)

23 Jan


Bring Back Birdie
Broadway, 4 föreställningar

Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: Michael Stewart

1960 kom en charmig liten show som anses vara den första rock’n’rollmusikalen på Broadway. Den hette Bye Bye Birdie och är en av mina absoluta favoriter.
Den handlar om Albert Petersen, en kompositör och artistagent med bara en enda klient, den omåttligt populära rocksångaren Conrad Birdie (klart modellerad efter Elvis) och hur han i samband med att Conrad ska rycka in i lumpen genomför ett sista stort publicitetstrick. Showen slutade med att Conrad rycker in och att Albert lämnar showbiz, blir engelsklärare och gifter sig med sin sekreterare och fästmö sen många, många år, Rose.

Bring Back Birdie utspelar sig 20 år efter den första showen.
Albert blir erbjuden $ 20 000 om han kan hitta Conrad som varit försvunnen sen sin militärtjänstgöring och kan få honom att uppträda i en tv-show. Albert tar tjänstledigt och börjar sitt sökande. Ganska snart så finner han en kraftigt överviktig Conrad som har blivit borgmästare i en liten håla i Arizona.
Lägg till det sidointriger om Alberts 2 tonåriga barn som gör uppror och där den ena går med i en kult ”The Sunnies” och den andra startar en punkrockgrupp och så Rose som numera är en frustrerad hemmafru och har enorma problem med sin svärmor.

Varför gjorde man en uppföljare?
Ja, i det här fallet så var det faktiskt så att man ville ha nått att erbjuda amatörteaterföreningar för där var Bye Bye en älskad och ofta spelad show och de ville ha en fortsättning. Tyvärr var det nån som tyckte att om det duger för high schools och små teaterföreningar så duger det för Broadway. Bad idea!
På bio fungerar det ofta men på Broadway så är en pt 2 lika med ögonblicklig flopp. Och det här är inget undantag. Flera av sångerna är bara sämre kopior av sånger från Bye Bye och de som inte är det… Om jag säger så här, som sista låt har man lagt in avslutningssången från original showen, Rosie – och den är definitivt en av de bästa sångerna i denna show också!

I originalet så var det nytt och fräscht med popmusik i en musikal men här känns det bara fel när dom lägger in lite reggaetakter, lite country, gospel, Phillysound  eller disco för att försöka få fram ett ”modernt” sound. De misslyckas totalt. De bästa sångerna (och det finns faktiskt några riktigt bra) är de som låter som klassisk Broadway och allra helst ska de dessutom vara framförda av Chita Rivera. Jisses, ingen kan rädda dåligt material som hon.

Det bästa med en cd är ju att man kan hoppa över allt som inte passar ens smak och det är ju nått som man inte kan på teatern. Så cd:n klarar sig nog bättre än vad showen gjorde och det är kul att musiken blev bevarad, för flopp eller inte, russin finns det alltid att  plocka – så även här. Och det är alltid ett nöje att höra Chita!

Favvisar: Twenty Happy Years, I Like What I Do, Baby, You Can Count On Me, Rosie


När originalets regissör, Gower Champion, fick höra talas om planerna och även höra en del av låtarna så var hans direkta respons: Varför?

Man fick Chita Rivera som spelade Rosie i Bye Bye Birdie att komma tillbaka och spela samma roll i Bring Back men Dick Van Dyke valde att avstå. Istället tog man in Donald O’Connor i den rollen. Donald är nog mest känd för sin insats som Cosmo i filmen Singin’ in the Rain från 1952. Det är han som framför det klassiska Make ‘Em Laugh numret.

Scenografin bestod bland annat av en vägg i vilken man hade monterat in ett stort antal tv-apparater och det gjorde den så otymplig att man valde att inte åka på nån out-of-town-try-out utan körde extra många publikrepetioner i New York istället. Ryktet om hur usel showen var spred sig och även de inblandade insåg att den här var ett sjunkande skepp som inte gick att rädda. Det var så illa att regissören och manusförfattaren valde att inte närvara på premiären.

På en av de sista föreställningarna (lördags matinén) tappade Donald O’Connor texten till Middle Age Blues. Han ställde sig då på alla fyra och bad att få sufflering från orkestern, sen la han sig raklång på golvet och skrek till dirigenten: ”You sing it, I always hated this song, anyway!” Yikes.


The kind of show that teaches one to be grateful for small mercies. Such as the final curtain.

And there is nothing much wrong with the rest that couldn’t be put right by World War III.
The new Micheal Stewart story is about as engaging as a wet flounder on a dry night – stale, flat and unprofitable. It’s human interest would hardly appeal to a dwarf pygmy, it’s jokes must have been left somewhere on the way to the theatre, and the very real spirit of the original show is here simply the specter of famine.
– Clive Barnes, New York Post

Chita i Well, I’m Not!
Chita i den klassiska Shriners Ballet från Bye Bye Birdie

Dag 12: Leap Of Faith

17 Dec


Leap of Faith (2012) 20 föreställningar
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Janus Cercone baserad på hennes manus till filmen (från 1992) med samma namn.

Alan Manken är kompositören bakom en av mina absoluta favoritmusikaler, Little Shop Of Horrors (1982) och till en stort antal Disney rullar som Lilla Sjöjungfrun, Skönheten och Odjuret, Aladdin m fl. Och när det dyker upp en ny musikal av honom så blir jag genast intresserad och förväntansfull.

Föreställningen handlar om en bedragare som åker runt på landsbygden i Amerika och utger sig för att vara en väckelsepredikant och helbrägdagörare men som möter kärleken och genom den förvandlas till en bättre människa.

Leap of Faith fick sin premiär på Broadways i våras, men den lyckades inte omvända särskilt många för den var försvunnen efter bara 20 föreställningar och förlorade $14 miljoner på kuppen.

Jag måste säga att jag blev både glad och förvånad över att den släppts på cd för floppar av den här magnituden brukar inte få sin musik utgiven. Men kanske beror det på att det är just Menken som har skrivit den och för att han har en stor succé (Newsies) som fortfarande spelas på Broadway.

Som väntat så är det här en väldigt gospelinfluerad musikal. Så det svänger redigt om många låtar. Lite countrymusik har också lyckats smyga sig in. Det finns en del sköna låtar som Dancing In The Devil’s Shoes, Rise up eller nån av de andra numren som gospelkören sjunger med på, men på det stora hela så tycker jag det är rätt så anonym musik. Inte dålig, men inte heller bra och ibland är det svårt att skilja en låt från en annan.

Raúl Esparza, som spelar huvudrollen, brukar jag gilla skarpt men här låter han vokalt väldigt sliten, klämd och forcerad. Ibland är det nästan plågsamt att lyssna på honom.

Kan hända att jag sätter på den här cd:n igen men ska jag vara ärlig så är chansen lika stor att jag glömmer den också.

1. Glenn Slater som skrev sångtetxterna till denna show gjorde samma sak till Andrew Lloyd Webbers Phantomenuppföljare Love Never Dies. Men hans texter blev så utskällda att man valde att låta Charles Hart, som skrev The Phantom of the Operas texter, skriva om dem.

2. Fotomodellen och barnstjärnan Brooke Shields (Pretty Baby, Den blåa lagunen m m) har på äldre dagar börjat spela med i musikaler och det var hon som hade den kvinnliga huvudrollen i try outen i Los Angeles men hennes sång ansågs så medioker att hon ersattes.

3. Ett riktigt elakt utdrag ur The New York Times recension: ” ‘Leap of Faith’ is this season’s black hole of musical comedy, sucking the energy out of anyone who gets near it…”

4. Tyvärr strök man en av de få genuint roliga sångerna i föreställningen: en återberättelse av Jesu liv som hette Gotta Have Chutzpah.


%d bloggare gillar detta: