Tag Archives: Grace Kelly

Nr 368: Fanny

3 Okt

7e13228348a07ab903e14110.L
Fanny (1954)
, 888 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: S.N. Behrman & Joshua Logan baserad på den franska filmtrilogin Marius (1931), Fanny (1932) och César (1936) i sin tur baserad på pjästrilogin med samma namn av Marcel Pagnol (1895 – 1974).

Fanny is a young woman whose childhood love, Marius, leaves her to go to sea as a sailor for five years. His father Cesar, a tavern owner, disowns him.
After his departure, Fanny discovers she is pregnant. Under pressure from her mother, she marries Panisse, an older man whose delight at having an heir prompts him to keep the boy’s illegitimacy a secret.
Marius returns on his son’s first birthday to claim both him and Fanny, but he is turned away by Cesar, who is Panisse’s best friend.
As the years pass the boy, now 13, longs to go to sea like his father, and runs away to join him. This is too much for the now ill and aged Panisse. Marius brings the boy back to fulfill Panisse’s dying wish for Marius and Fanny to be together.

I’m in love with an octopus
A curly, girly octopus
I’ll be true to her lips of blue
And those eight loving arms around me

En musikal som börjar med en kärlekssång till en bläckfisk kan egentligen antingen bara vara väldigt bra eller ett fruktansvärt pekoral. I det här fallet så är det det förra. Exakt vad sången har för funktion i musikalen har jag inte lyckats lista ut men den sjungs av ”The Admiral” ett original som bor i staden.

Det här är en underbar, lite svulstig 50-tals musikal. Här finns svepande melodier, lyriska arior, komiska nummer, och en skön blandning av musikal- och klassiskt tränade röster.
Musikalen som ju är baserad på inte mindre än tre olika filmer har en hysteriskt komprimerad och ofokuserad handling vilket bidragit till att den sällan sätts upp. Men musiken, musiken är absolut värd att höras.

Mina favvisar:
Restless Heart, Fanny, Panisse and Son, I Have To Tell You, Be Kind To Your Parents

Kuriosa:
Detta var den första Broadway showen som megaproducenten David Merrick producerade på Broadway. Han sa själv att han ”föddes” dagen den hade sin premiär. Han skulle komma att producera 43 shower till, bland dem Irma La Douce (1960, se dag 56), Hello, Dolly! (1964), Promises, Promises (1968,  se dag  339) och Woody Allens Play it again, Sam (1969). Han skulle komma att vinna 11 Tony Awards som producent.

Merrick var en jäkel på att skapa publicitet för sina shower. För Fanny så satte han bland annat upp klisterlappar på New Yorks herrtoaletter där det stod: Have you seen Fanny?  Han lät också ett flygplan skriva When in New York see Fanny i stora rökbokstäver över Monaco under Grace Kellys och Furst Rainier av Monacos bröllop. Detta för att han visste att det skulle krylla av amerikanska reportrar där då, dessa skrev också hem om hans lilla kupp och han fick maximal gratisreklam för sin show.

Ezio Pinza, som spelade César i denna show, var stor stjärna på New Yorks Metropolitan Opera (där han arbetade under 22 säsonger) innan han 1949 musikaldebuterade i Rodgers & Hammersteins South Pacific där han kreerade rollen som plantageägaren Emil de Becque.

Från början var det tänkt att Rodgers & Hammerstein skulle stå för musiken och librettot, de såg Fanny som en slags naturlig uppföljare till South Pacific. Men eftersom Rodgers fick en omedelbar och intensiv antipati mot Merrick så drog de sig ur projektet.

Mary Martin som spelat mot Ezio i South Pacific var tänkt som Fanny men efter att ha varit med när regissören Joshua Logan fick ett nervöst sammanbrott medan de bägge jobbade på Broadway pjäsen Kind Sir (1953) valde hon att dra sig ur.

Kanske ska påpeka att Joshua Logan regisserade originaluppsättningen av South Pacific så om allt gått som Merrick tänkt sig så hade hela det framgångsrika teamet bakom den showen återförenats – vilken pr-kupp det hade varit!

Walter Slezak som spelade Parnisse vann en Tony Award för bästa manliga huvudroll.

1961 gjordes det en  filmversion av showen men man valde att stryka alla musikalnummer, detta trots att man hade musikalstjärnor som Leslie Caron och Maurice Chevalier i huvudrollerna.

Pressklipp:
It may be said of Fanny, then, that it is colorful, human, tuneful, and both richly and handsomely decked out. But it substitutes color and size for inspiration.
– Richard Watts Jr, Post

Sure, it is big and beautiful, but it is also hollow. It is difficult to understand how so much talent could go so far astray.
– John McClain, Journal-American

Nor do the young lovers of the play … seem to be in Marselles; they seem to be downstage.
– Walter Kerr, Herald Tribune

… a thoroughly absorbing theatre experience.
– Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Fanny
I Have To Tell You
Fanny med Eddie Fisher

Annonser

Dag 158: Happy Hunting

12 Maj

51ngvQkL8ML
Happy Hunting (1956), 412 föreställningar
Musik: Harold Karr
Sångtexter: Matt Dubey
Libretto: Howard Lindsay & Russel Crouse inspirerade av bröllopet mellan Grace Kelly och Rainier Grimaldi, fursten av Monaco.

Liz Livingstone anländer till Monaco med sin dotter Beth för att närvara vid bröllopet mellan Grace Kelly och furst Rainier. Hon finns dock inte med på gästlistan. För att rädda ansiktet så låtsas Liz att det varit inbrott på hennes hotellsvit och att inbjudan då stals.
Irriterad över att hon inte fick närvara så bestämmer sig Liz för att hitta en ännu finare och furstligare man till sin dotter än den man Grace ska gifta sig med.
Av en slump så visar det sig att det bor en hertig på hotellet. Han är visserligen urfattig men det spelar ingen roll för Liz som erbjuder sig att betala alla hans skulder om han bara går med på att gifta sig med Beth. Han tackar ja till erbjudandet.
När de åter är tillbaka i ”staterna” så upptäcker Liz att hon börjat bli förälskad i hertigen. Det kunde ha ställt till problem om det inte varit så att Beth blivit förälskad i en ung advokat och rymmer med honom.
Hertigen går med på att gifta sig med Liz istället, hon inser att han bara tar henne för hennes förmögenhets skull men tycker det är helt ok.

Oj, det här var inte bra.
En riktigt medelmåttig musikal med ointressanta sånger, krystade sångtexter och på det hela taget grymt tråkig att lyssna på.
Visst finns här ett par låtar som är ”ok” men om ok är det bästa en show kan erbjuda i sångväg så…
Inte ens The Merm kan rädda denna snoozefest!

Favvisar:
Don’t Tell Me, Mutual Admiration Society, A New-Fangled Tango, The Wedding-of-the-Year Blues

Kuriosa:
Ethel ställde upp i denna show bara för att göra sin man Robert Six, vd för Continental Airlines glad. Han trodde nämligen att han skulle få pr till sitt bolag genom att vara gift med Merman medan hon hade tänkt sig en stilla tillvaro som hemmafru. Så efter att de varit gifta ett par år så gjorde hon denna show för hans skull, trots att hon varken gillade manus eller sångerna.

Hennes motspelare var Hollywoodhunken Fernando Lamas.
Det tog dock inte lång tid innan de bägge stjärnorna hatade varandra. Han kallade henne för iskall och kritiserade hennes skådespeleri i tidningsintervjuer. Hon tyckte han var otroligt oprofessionell och de två slutade snart att ens prata med varandra.

Fernando var så rädd att Merman skulle överglänsa honom att han bad kostymavdelningen att göra hans byxor så tajta så att alla skulle kunna se hur ”välhängd” han var. Detta resulterade i tydliga och ganska högljudda reaktioner från publiken på Philadelphiapremiären –  och till att Merman krävde att byxorna skulle sys om till nästa föreställning.

Merman var så missnöjd med materialet att hon efter premiären lät några vänner skriva nya sånger åt henne som kunde ersätta de låtar hon ogillade mest.

Denna show var debutverket för både kompositören och sångtextförfattaren.
Mermans erfarenheter av att jobba med dessa oprövade nykomlingar gjorde att hon sa nej till att låta en annan nykomling skriva musiken till hennes nästa show. Showen i fråga var klassikern Gypsy och den fick musik av Jule Styne, men från början var det tänkt att detta skulle blivit Stephen Sondheims debutverk…

Pressklipp:
What kind of a Merman show is a show that never gives Merman the chance to stop it – not once? The score is a kind of musical plain-talk made up of liberal lyrics and notes that keep jumping up and down on beat but don’t seem to speak pleasantly to one another as they pass. Merman is Merman. But the roof is still on the Majestic and that’s not right.
-Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Mutual Admiration Society (sången är från showen men klippet kommer från piloten till tv-serien Maggie Brown, som aldrig blev en serie)
Gee, But It’s Good To Be Here med Altoona Chorus

%d bloggare gillar detta: