Tag Archives: Grammy Award

Nr 416: Hello, Dolly!

10 Nov

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965

Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.

Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994.
 Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna
 uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.

I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News


The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post


Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.

… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune


A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American


Videosar:

Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 

Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Annonser

Nr 407: In My Life

28 Mar


In My Life (2005)
, 61 föreställningar

Music, Lyrics & Book: Joseph Brooks

Vad sägs om det här som musikalintrig:
Ung musiker med Tourettes syndrom möter och blir ögonblickligen förälskad i en flicka med OCD. De flyttar ihop.

Samtidigt i himmelen så försöker Gud (som ser ut som en slusk och gillar att meka med cyklar) få göra en audition för Guds Opera som en f d kamrer numera ultrafjollig ängel ska sätta upp. Gud gör sin audition genom att sjunga jinglar för Volkswagen och Dr Pepper. Den senare ger honom jobbet.
Ängeln, som heter Winston, ser paret på jorden och bestämmer sig för att de ska vara huvudpersonerna i hans opera och eftersom operor måste vara tragiska så ser han till att pojken får en hjärntumör.
Pojken vill inte utsätta sig för operationen som kan ta bort hans tumör eftersom han då kanske tappar sin förmåga att skriva musik. Men efter att ha fått ett anfall på gatan så hamnar han på sjukhus och de utför operationen. 
Ängeln vill att han ska dö på operationsbordet men pojkens döda lillasyster (hon och hans operasjungande mor blev dödade av en rattfull bilförare som också dog och alla bor numera i himlen) ber Gud att låtan killen överleva. Gud hörsammar hennes bön och showen slutar med att killen och tjejen gifter sig samtidigt som en enorm citron kommer ner på scenen.
I kid you not!

Hur kunde detta inte bli en succé?
Mest för att det nog låter galnare och roligare än det var.  
Det var en minst sagt ojämn show med några bra bitar och många betydligt mindre bra.
Exempelvis så var de flesta av sångerna som framfördes i ”Himlen” kul medan alla sångerna som framfördes ”på jorden” sööööööög! Alltså, verkligen! De var menlösa, medeltempo soft-rockballader ibland med inslag av country och med sanslöst dåliga Hallmark-aktiga texter och alla lät exakt likadana. Hissmusik kan man nog kalla dem för.
I Himlen så sjöng man istället operaparodier och gjorde komiska Vaudevillenummer – mycket roligare.
Har tyvärr inte lyckats hitta något videoklipp på Youtube  så jag kan inte visa er nått av de bisarra himmelska numren som bland annat innehöll en pas-de-deux mellan ängeln och ett skelett han plockade fram ur en garderob… 

Jag tror verket hade kunnat fungera bättre om man bara sjungit i ”Himmelinslagen” och nöjt sig med talscener på ”jorden” för bitvis var det här en kul föreställning. Dialogerna mellan paret som hela tiden avbröts av killens hysteriska rimmande och användande av svordomar (hans tics) blev både lite rörande och framförallt komiska – på ett bra och inte förlöjligande sätt. Men deras många, långa och menlösa duetter sabbade flödet där och är en stor bidragande orsak till att stycket inte fungerar.
Sen så var det kanske några lager av bizarro för mycket och på tok för lite intrig och fördjupning. Och ska jag vara ärlig så brydde man sig inte om paret nämnvärt oavsett om de hade syndrom, tumörer eller skulle gifta sig. För mig var ängeln Winston bäst och showens största behållning. När han på slutet inte lyckas flyga och ber publiken att klappa händerna ”if you believe in fairies” så att han får tillbaks sina vingar tyckte jag var ljuvligt och en skön blinkning till Peter Pan.

Men säga vad man vill om showen – och många hade massor av, mest negativa, saker att säga om den – det var en snygg show. Scenografin och kostymerna var av absolut toppklass. Så showen var kanske en ”kalkon” men en jäkla snygg kalkon i alla fall.

Kuriosa:
Mannen som skrev musikalens musik, sångtexter och libretto, Joseph Brooks, var också dess regissör och producent.
Han berättade att delar av inspirationen till detta verk kom när han skulle få en pace-maker inopererad och man råkade punktera både hans hjärta och ena lunga under operationen. Detta ledde till att han ”dog” under en kort stund och de visioner han fick då låg till grund för en del av musikalens ”himmel-sekvenser”.

Efter att stycket massakrerats av recensenterna så la man ut över $1 500 000 på marknadsföring under ett par veckor. Mängder av tv-reklamsnuttar och en 3 helsidors (!)  annons i helgbilagan till The New York Times. Men det hjälpte inte. 

Joseph Brooks fick 1978 en Oscar, en Grammy och en Golden Globe för sången You Light Up My Life från filmen med samma namn . En film han skrev, producerade, skrev musiken till och regisserade själv. 
Sången låg tio veckor på första platsen på Billboards Hot 100 och sålde i över 5 millioner exemplar och blev den mest sålda singeln i USA under hela 1970-talet.

Han har också vunnit ett flertal priser för alla de olika jinglar han skrivit till olika företag. 2 av dem hörs i musikalen.

Brooks tog sitt liv 2011 efter att han hade blivit anklagad för 11 fall av sexuella övergrepp mot kvinnor som han lockat till sitt kontor eller hem med löften om roller i hans olika filmer (casting-couch rapes).

Brooks son Nicholas sitter i fängelse efter att ha dömts för att ha strypt sin flickvän.

Jonathan Groff (musikalerna Hamilton, Spring Awakening, tv-serien Looking m m), gjorde sin Broadway debut i denna show. Han var dance-captain, swing och understudy till den manliga huvudrollen.

Press:
Life turns on a dime. … In this world, you never quite get what you pay for. … In this time called life we are just players in the game. … Life is only a ride on the wheel; we fall off and get back on. … Where is the human in humanity? That hit parade of trite platitudes, plus a heap more, are stitched with jaw-dropping conviction into the megalomaniacal folly that is “In My Life.” An overblown soap opera framed by bizarre afterlife interludes and dripping with mawkish sentiment, this astonishing misfire will be a must-see for all the Broadway tuner-train wreck completists who still speak wistfully of “Carrie.”

In the end, maybe the irksome Vera sums it up best when she sings, “Who are all these people and what are all these songs?”
– David Rooney, Variety


Other people’s dreams are boring, I know. But please, for the sake of my sanity — and possibly yours — let me tell you about this one.

I dreamed I went to a Broadway show that was supposed to be madly eccentric and surreal, featuring a giant lemon, transvestite angel and a hero with Tourette’s syndrome. But then, in one of those head-spinning shifts of setting that occur only in nightmares, I found myself trapped inside a musical Hallmark card, a pastel blend of the twinkly teddy bear and sentimental sunrise varieties. And suddenly, as the breath was leaving my body, I realized I was drowning, drowning in a singing sea of syrup.
Hey, wait a minute. That was no nightmare. That was ”In My Life,”…

The gleeful advance word on ”In My Life” … suggested that finally the real ”Springtime for Hitler” had arrived in New York.

But the careering story line and its bizarre accouterments are merely an excuse to deliver inspirational messages that are commonly found on television movies of the week and to trot out one sticky boy-band-style ballad after another. The neurological and psychological tics of the show’s romantic leads rest upon them like lampshades on the heads of tipsy party guests.

Throughout ”In My Life,” the characters keep insisting, in song and speech, on how strange life is and how crazy they all are. They protest too much. ”In My Life” brings to mind that annoying breed of people who never stop talking about their quirks (”Yep, I collect dolls made out of seashells and eat gummi bears for breakfast — that’s how wacky I am”) because they are so afraid of being found out as the squares they truly are.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Ben Brantleys New York Times recension som kort videosnutt
You Light Up My Life (coverversion med Whitney Houston)
Filmversionen av You Light Up My Life

Nr 391: Hamilton

10 Mar

A1Ft9MsmP3L._SL1500_
Hamilton (2015)

Off-Broadway 2015
Broadway 2015
West End 2017

Music, Lyrics & Book: Lin-Manuel Miranda
Inspirerad av biografin om Alexander Hamilton (2004) av Ron Chernov

“Hey, yo, I’m just like my country, I’m young, scrappy and hungry, and I am not throwing away my shot.”

Hamilton, the unlikely founding father determined to make his mark on the new nation as hungry and ambitious as he is.
From bastard orphan to Washington’s right hand man, rebel to war hero, a loving husband caught in the country’s first sex scandal, to the Treasury head who made an untrusting world believe in the American economy.
This is the story of Alexander Hamilton (1755 – 1804),

Med ojämna mellanrum så kommer det en musikal som inte bara blir en sanslös succé utan även blir ett kulturellt fenomen. Den senaste jag kan komma på är nog Rent (1996) och precis som den så kommer Hamilton att introducera en ny generation ungdomar till musikalens underbara värld. Och ett flertal av dess sånger kommer att bli standards och höras på audition efter audition efter audition. Skulle tro att redan i vår så kommer många killar att sjunga You’ll Be Back på sökningar till olika musikalskolor.
Innan nån börjar tjata om ”Men Wicked, då, eller The Book of Mormon”, så vill jag bara säga att visst, de är stora succéer och Wicked är otroligt viktig för många men de är betydligt mer traditionella musikaler både vad gäller musiken och iscensättning. Hamilton, likt exempelvis Rent kommer att sätta en ny standard på hur man skriver, framför, rollsätter och koreograferar musikaler. Det är vad jag anser i alla fall.

Jag vet inte var jag ska börja med denna platta för den är så jäkla bra att det är inte klokt. Redan när jag hörde första sången (Alexander Hamilton)  när jag satte på den första gången så fick jag gåshud och fattade att det här, det här var nått speciellt. Efter denna starka introduktionssång så följer den ena fantastiska låten efter den andra. Och man vet aldrig i vilken stil nästa nummer kommer att vara i för även om den dominerande stilen är otroligt melodiös Hip-Hop så finns här också plats för både pop-, rap- och typiska Broadwaylåtar.

Föreställningen är den mest eftersökta biljetten på Broadway just nu, en uppsjö av falska biljetter finns i cirkulation och att betala över $ 600 (drygt 5000 kr när detta skrivs 160309) för en biljett är snarare standard än ovanligt just nu. Hysteriskt! Och föreställningen är redan slutsåld fram till januari 2017.

Är den värd all uppståndelse som scenföreställning då?  Jag vet inte för jag har inte sett den men av den 10 minuter långa samlingen av pressklipp jag hittat på nätet så ser den definitivt ut att vara det.
Men tills biljettpriserna gått ner en aning och tills den spelas på fler ställen (fast hur intressant den här är för andra länder än USA är väl frågan, kanske England men Sverige… Tveksamt.) så får jag njuta av dubbel CDn och titta på de klipp som finns och längta…
Rekommenderas nått så otroligt!!!

 

Trivia

Hamilton har bl a vunnit:

Som Off-Broadway föreställning:

8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, kvinnliga biroll, regi, musik, sångtexter, manus, ljuddesign samt ett specialpris.
2 Outer Critics Circle Award för bästa musikal och score.
1 Obie Award för Best New American Theatre Work
2016 års Grammy för bästa Musical Theatre Album.

Som Broadway föreställning:
11 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, musik, manlig huvudroll, manlig biroll, kvinnlig biroll, kostym, ljus, regi, koreografi och orkestrering.
Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Pulitzer Prize: Drama

Broadwayföreställningen fick 16 Tony Awardnomineringar vilket är nytt rekord för en föreställning. Den vann 11 av dem, vilket placerar föreställningen på 2:a plats vad gäller föreställning som vunnit flest Tonys. The Producers (2001) leder fortfarande med sina 12 vinster (kan tillägga att den ”bara” var nominerad i 12 klasser men vann alltså alla).

Cast albumet debuterade på 12:e plats på Billboard topp 200 listan. Det är den högsta debuten för en cast-skiva sen 1963.
Skivan hamnade som bäst på 1:a platsen på Rap-albumlistan.
Den hamnade på plats 2 på Billboards lista över de 25 bästa albumen för 2015

Lin-Manuel Miranda fick inspirationen till att skriva detta verk när han var på semester. Han köpte en biografi om Hamilton på flygplatsen och insåg snabbt at det här var ett perfekt underlag för en biografimusikal.

Från början kallade Lin-Manuel sin projekt The Hamilton Mixtape. Första sången (Alexander Hamilton) framfördes 2009 i Vita Huset inför president Barack Obama.
Den andra sången som färdigställdes var My Shot och den kom 2010.
Första workshopen för The Hamilton Mixtape skedde 2013 på Vassar College.

Hamilton är den 9:e musikalen som vunnit Pulitzerpriset för Drama. De övriga 8 är: George och Ira Gershwin: Of Thee I Sing (1932)
Rodgers & Hammerstein: South Pacific (1950)
Jerry Bock och Sheldon Harnick: Fiorello! (1960)
Frank Loesser: How to Succeed in Business Without Really Trying (1962)
Marvin Hamlisch, Ed Kleban, James Kirkwood och Nicholas Dante: A Chorus Line (1976) Stephen Sondheim och James Lapine: Sunday in the Park with George (1985)
Jonathan Larson: Rent (1996)
Brian Yorkey och Tom Kitt: Next to Normal (2010).

En pjäs om Hamilton spelades på Broadway 1917.

Press:

Hamilton is the most exciting and significant musical of the decade. Sensationally potent and theatrically vital, it is plugged straight into the wall socket of contemporary music. This show makes me feel hopeful for the future of musical theater.
Terry Teachout, The Wall Street Journal

The music is exhilarating, but the lyrics are the big surprise. The sense as well as the sound of the sung dialogue has been purposely suited to each character. George Washington, a stately figure in Jackson’s dignified performance, sings in polished prose…
But in the end, Miranda’s impassioned narrative of one man’s story becomes the collective narrative of a nation, a nation built by immigrants who occasionally need to be reminded where they came from.
– Marilyn Stasio, Variety

The conflict between independence and interdependence is not just the show’s subject but also its method: It brings the complexity of forming a union from disparate constituencies right to your ears…. Few are the theatergoers who will be familiar with all of Miranda’s touchstones. I caught the verbal references to Rodgers and Hammerstein, Gilbert and Sullivan, Sondheim, West Side Story, and 1776, but other people had to point out to me the frequent hat-tips to hip-hop…
Whether it’s a watershed, a breakthrough, and a game changer, as some have been saying, is another matter. Miranda is too savvy (and loves his antecedents too much) to try to reinvent all the rules at once….
Those duels, by the way — there are three of them — are superbly handled, the highlights of a riveting if at times overbusy staging by the director Thomas Kail and the choreographer Andy Blankenbuehler.
Jesse Green, New York Magazine

Rubrik: Yes, it really is that good.
I am loath to tell people to mortgage their houses and lease their children to acquire tickets to a hit Broadway show. But Hamilton, directed by Thomas Kail and starring Mr. Miranda, might just about be worth it— at least to anyone who wants proof that the American musical is not only surviving but also evolving in ways that should allow it to thrive and transmogrify in years to come.
A show about young rebels grabbing and shaping the future of an unformed country, Hamilton is making its own resonant history by changing the language of musicals. And it does so by insisting that the forms of song most frequently heard on pop radio stations in recent years — rap, hip-hop, R&B ballads — have both the narrative force and the emotional interiority to propel a hefty musical about long-dead white men whose solemn faces glower from the green bills in our wallets.

– Ben Brantley, New York Times

I love Hamilton. I love it like I love New York, or Broadway when it gets it right. And this is so right…
A sublime conjunction of radio-ready hip-hop (as well as R&B, Britpop and trad showstoppers), under-dramatized American history and Miranda’s uniquely personal focus as a first-generation Puerto Rican and inexhaustible wordsmith, Hamilton hits multilevel culture buttons, hard…
The work’s human drama and novelistic density remain astonishing.
David Cote. Time Out New York

Video:
At the 2016 Tony Awards
Reportage om skapelsen av föreställningen och Off-Broadway versionen
Alexander Hamilton Rap, fr The Hamilton Mixtape som  framfördes på A White House Evening of Poetry, Music and the Spoken Word on May 12, 2009
A Cappella version , en medley av låtarna med vocalgruppen Range
Wait For It
You’ll Be Back
Trailer för Off-Braodaway
John Adams Rap (cut song)
The Cast of Les Misérables audition for Hamilton the Musical
Ännu ett reportage
Trailer för Broadway
Opening Night – Cast Prspective
The Schuyler Sisters i en solo a cappella cover

Nr 375: Aida

23 Okt

41RZZ2GHAML
Aida (2000)
, 1852 föreställningar
Musik: Elton John
Sångtexter: Tim Rice
Libretto: Linda Woolverton, Robert Falls & David Henry Hwang baserad på  Leontyne Price barnbok Aida (1997), i sin tur baserad på operan Aida (1871) med musik av  Giuseppe Verdi och libretto av Antonio Ghislanzoni baserad på ett manus av Auguste Mariette eller Temistocle Solera (exakt vem som skrev originalscenariot tvistas det tydligen om).

The Egyptians have captured and enslaved Aida, a Nubian princess.
Aida, falls for Radames, the captain of the guards, who is betrothed to the Pharaoh’s daughter Amneris who is Aida’s mistress.
Radames falls in love with Aida and must chose between love (Aida) or power (Amneris). He chooses love and that leads to tragic consequences for the two lovers.

Ok, det här var inte min thékopp om man säger så. Jag gillar normalt Elton John och hans pianorockmusik, jag gillar normalt Tim Rice och hans  texter och jag gillar många av artisterna som sjunger på denna skiva men… Den här gången verkar alla ha tappat sin magiska touch för det här är, om så inte dåligt, så åtminstone fruktansvärt tråkigt att lyssna på.
Fast om jag ska vara helt ärlig så är det dåligt. På tok för många powerballader. På tok för många ointressanta sånger och bitvis fruktansvärt fåniga texter.

Showen är en av de snyggaste jag nånsin sett på scen, fantastisk scenografi och en ljussättning som var helt jäkla magisk och bara bäst, liksom. Då så hade jag överseende med musiken, eller kanske att jag bara inte lade märke till den eftersom det fanns så mycket läckra saker att titta på. Men nu när jag bara lyssnar på musiken så är jag inte direkt imponerad. Allt känns så seriöst och kvasisdjupt och liksom, ba’ så jäkla känslosamt och fint, liksom, om man säger så, ba’.
Det här går in i ena örat och ut genom andra utan att lämna allt för mycket spår efter sig.

Musiken spretar åt ett flertal håll där Eltons egna pianorockstil är ganska så dominant men här finns också lite Motown, lite reggae, lite gospel och Afrikanska rytmer representerade.

Här finns några bra nummer, trion mellan Aida, Radames och Amneris (A Step To Far) exempelvis, fast det säger en del om Rices texter när de bästa raderna i sången lyder: A a a aaaa, A a a aaa…
Amneris självupptagna modeuppvisning My Strongest Suit är ett annat kul nummer och en av föreställningens få up tempo sånger och den är definitivt den mest humoristiska.

Nä, den här kommer att åka in i arkivet igen och det lär dröja innan jag ger den en chans till.

Kuriosa:
Broadway showen vann:
4 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), bästa kvinnliga huvudroll, bästa scenografi och bästa ljussättning.
Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll.
Grammy Award för årets bästa Musical Show Album
1 Clarence Derwent Award för Most Promising Female

Turnéversionen vann:
Touring Broadway Awards (f d National Broadway Theatre Awards): Bästa musikal, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, regi och Visual Presentation

Den första utländska versionen sattes upp i Holland 2001.

Den Nederländska versionen vann:
2 John Kraaijkamp Musical Award, för bästa manliga huvudroll och bästa översättning.

Emil Sigfridsson satte upp den första svenska versionen i Kristianstad 2007.

Aida har aldrig satts upp professionellt på West End.

Clarence Derwent Award är ett pris som varje år ges till den mest lovande manliga respektive kvinnliga birollsskådespelaren. Priset delas ut både på Broadway och på West End, så det är alltså 4 pristagare per år. Priset ges inte till nån speciell genre så både musikal- och talteaterskådespelare kan vinna den.

Pressklipp:
The only emotion an intelligent and theatrically savvy adult is likely to feel watching Hyperion Theatricals’ (read Disney’s) Aida, which opened last night at the Palace theatre, is one of bitter regret; it could have been, by all rights should have been a magnificent Broadway musical.
Unfortunately, the Aida on offer struggles, mostly without success, to reach the emotional depth and quality of a cheap, mindless Saturday morning cartoon. To quote the now legendary qualifier, “not since Carrie” has a musical this bland, superficial, unengaging, tuneless and just plain bad managed to actually open on Broadway.
– Thomas Burke, TalkinBroadway.com

In general, the score is tuneful, pleasant and nicely varied, though it wisely never strays far from John’s piano-rock roots. It does not contain a lot of instantly memorable music … Rice’s lyrics aren’t inspired, but many get lost in the power-pop orchestrations anyway. Falls’ staging presents most of the numbers as pop concert solos aimed at the audience, a task in which he is aided by Natasha Katz’s sculptural use of spotlights.

Making a musical of  Aida was perhaps not Elton John’s brightest idea.

The musical is pure bubble gum, but at least now it’s stylishly packaged bubble gum. And whatever else you can say about the substance — it’s totally lacking in nutritional value, it gets stale quickly — it sure as hell sells.
– Charles Isherwood, Variety

Videosar:
Trailer for the Dutch version
Making of – the Dutch version
My Strongest Suit (Mijn pakkie an) – den nederländska versionen
My Strongest Suit med Idina Menzel
My Strongest Suit från Rosie O’Donnell Show med Sherie Rene Scott
Dance of the Robe
The Gods Love Nubia
A Step Too Far

Aida%25202

Nr 373: Daddy Cool

17 Okt

51sgGIyPXSL
Daddy Cool (2006), West End, spelades ett drygt halvår
Musik & sångtexter: Frank Farian och många andra bl a Bobby Hebb och George Reyam
Libretto: Stephen Plaice & Amani Naphtali. Baserad på en idé av Mary S. Applegate & Michael Stark

She’s crazy like a fool!
What about Daddy Cool?
I’m crazy like a fool.
What about Daddy Cool?

Daddy, Daddy Cool!
Daddy, Daddy Cool!

Essentially, the story is about ‘Sunny’ whose mother has sent for him from England, and we follow the young boy from his Grandmother’s home in the West Indies, through his arrival in England, to the time when his love of music has led him to be a member of a ‘crew’ called ‘The Subsonics’, who face intense rivalry from another crew called ‘The Blade Squad’.
Sunny meets and falls in love with Rose, daughter of the East End’s notorious club owner Ma Baker. Echoing Romeo and Juliet, the lovers’ relationship fuels the hostility between the two gangs.
It’s pretty obvious from the start that Sunny will end up in hot water, and sure enough, he’s set-up for a shooting he didn’t commit.
In a sub-plot, Sunny’s mother has to confront her own rival and deal with her feelings about Sunny’s father, the real ‘Daddy Cool’.

Så var intrigen i den engelska originalversionen. Men storyn ändrades en hel del till showens nederländska premiär och det är den senare versionen som numera spelas lite här och där i Europa. Den är betydligt mer familjevänlig och utan de mord och våldsamheter som figurerade i London.

Ja, vad ska man säga. Det här är en jukeboxmusikal med allt vad det innebär av krystade intrigvändningar och där namnen på huvudrollerna anpassas för att få så många kopplingar till låtskatten som möjligt. Här hittar vi Club Rasputin som drivs av Ma Baker men egentligen tillhör Sunny som döper om den till Daddy Cool efter sin pappa Johnny Cool, se där, fyra sångtitlar i en mening. Kanske borde jag satsa på att skriva Jukeboxmusikalintriger?

Eftersom inramningens enda funktion är att agera förevändning för att klämma in så många välkända hits som möjligt så ska jag inte vara så hård på intrigen utan koncentrera mig på plattan.
37 låtar har de lyckats pressa in, fast då har jag räknat med både repriser och megamixarna och jag måste erkänna att jag gillar det här. Alltså som en ren partyplatta. För att döma av videosnuttarna jag hittat så var det här en bedrövlig och bedrövligt ful show. Men plattan svänger.
Ok, det hjälper nog att jag växte upp med Boney M och klubbade som värst när La Bouche och Milli Vanilli styrde på dansgolven, för det här är bitvis en ren nostalgiresa för mig.
Och för en gångs skull så svänger det minst lika bra om dessa coverversioner som det en gång gjorde om originalen. Man har moderniserat soundet en aning och vid ett par tillfällen lagt in lite rap och beat-boxande (mindre lyckade inslag) och sånginsatserna är överlag helt okej, ibland mer än så.
Och vilken samling med låtar: Be My Lover, I Can’t Stand The Rain, Sunny, Girl I’m gonna Miss You, Daddy Cool, Ma Baker, By The Rivers Of Babylon och många, många mer.

Den nederländska varianten av showen har en fördel mot Londonversionen eftersom man där har översatt texterna. I Holland har man kunnat bortse från de extremt simplistiska, banala och barnsligt töntiga och repetetiva texterna som engelsmännen behövt hålla till godo med.

Men vem bryr sig om sångtexternas innehåll när man går på en sån här show, man vill bara höra låtarna man kan, sjunga med i dem och känna sig ung på nytt. Som en av de nederländska skådespelarna uttryckte det: Det här är egentligen inte så mycket en musikal som det är en konsert.
Och det ligger mycket i det.
Jäklar börjar känna att jag vill ”Bumpa”, ”Hustle-a” och discodansa like it was 1979!

Kuriosa:
Showen säljs som en Boney M jukebox musikal men egentligen så är det en Frank Farian jukeboxare för det var han som producerade och i vissa fall skrev låtarna och skapade grupperna som framförde dem. Eller framförde och framförde, ofta var det studiosångare som sjöng in sångerna och så var det snygga dansare som mimade och ”framförde” dem på scen – Milli Vanilli är väl det mest välkända exemplet.
Boney M hade faktiskt tre sångerskor som kunde sjunga och det var bara killen i gruppen som mimade. I början så var det Frank Farians röst han mimade till. Vill ni höra hur Frank lät så sätt på Daddy Cool, originalet, för det är han som står för den djupa karakteristiska rösten som inleder hela låten.

Frank Farian Productions har tagit emot 850 guldskivor. Fram till 2002 så hade de sålt 800 millioner plattor (inklusive samlingsplattor).

Mellan 1975 och 1988 hade Boney M inte mindre än 38 Top Tio singlar. Det såldes 55 millioner Boney M album och 45 millioner singlar.

Milli Vanilli sålde 14 miljoner album och 8 miljoner singlar innan de avslöjades som bluff. Detta skedde 21 juli 1989 på en MTV konsert i Bristol, Connecticut. Under deras framförande av sången Girl You Know It’s True så hakade deras förinspelade  sånginsatser upp sig och började upprepa ”Girl you know it’s… Girl you know it’s…” om och om igen. De fortsatte att låtsas sjunga några sekunder innan de sprang av scenen. I och med detta så var gruppens karriär mer eller mindre över och de blev av med den Grammy de vunnit. Allt filmades och här nedanför finns en länk till ett MTV reportage om det hela.

En av producenterna till denna musikal var Robert Mackintosh, bror till den mer berömde och framgångsrike musikalproducenten (Cats, Phantom, Les Miz, Cats etc) Sir Cameron Mackintosh.

Pressklipp:
… But for much of the show, the response, from an audience desperate to hear those tunes that could send spine-tingling shivers of nostalgia oozing down their spines, was rather muted. Only after the curtain call did the show manage to shift into full gear, and bring the entire audience to their feet. In a sense, it showed that the storyline had little impact, because only when it was over could the audience and cast really start to enjoy themselves.
– Peter Brown, londontheatre.co.uk

If only somebody had taken the time and trouble to sort out the book, which is short on craft and never finds a way to integrate the back story, this could be an evening with real zing.
Lyn Gardner, The guardian

One can’t feel affection for anyone here, for the music isn’t out to charm us or gain our sympathy, merely impress us with a series of song-and-dance numbers.
– Rhoda Koenig, The Independent

The Shaftesbury, for so long a graveyard of dreadful musicals, might just have a hit on its hands for once.
Charles Spencer, The Daily Telegraph

Videosar:
Highlights från Londonversionen
Highlights från den nederländska turnéversionen
Aan de oevers bij Babylon (By the rivers of Babylon)
Reportage (och megamixen) från den nederländska premiären
Bara Megamixen
Milli Vanilli fiaskot

Dag 358: Raisin

11 Dec

510NFD4A9SL._SL500_AA280_
Raisin (1973)
, 847 föreställningar
Musik: Judd Woldin
Sångtexter: Robert Brittan
Libretto: Robert B. Neminoff & Charlotte Zaltzberg, baserad på Lorraine Hansberrys pjäs A Raisin In The Sun från 1959.

Chicago 1951.
Flera generationer av en afrikansk-amerikansk familj bor i en liten trång lägenhet. Walter, sonen, drömmer om att öppna en spritbutik för försäkringspengarna han fått efter sin fars bortgång. Hans mamma vill dock att pengarna ska gå till att köpa ett hus som hela familjen kan bo i tillsammans.
De grälar och Walter går för att skriva under papperna för att ta över spritbutiken tillsammans med sina två kompanjoner.
Samtidigt, och honom ovetandes, har hans mamma gått och köpt en villa i ett ”vitt” område utanför stan.
Mera gräl mellan mamman och Walter.
Men när familjen börjar packa för sin flytt så kommer en representant från bostadsområdet och erbjuder dem att låta köpet gå tillbaka, de är nämligen inte välkomna dit.
Först så är de beredda att gå med på det men när de tänkt igenom situationen ordentligt så bestämmer de sig för att flytta i alla fall.

Musiken är väldigt bluesig och soulig med starka inslag av gospel. Det är dessutom en otroligt välsjungande ensemble med stora röster och mycket känsla.
Trots detta så fångas jag inte riktigt in av musiken. Tycker den är lite tråkig och tröttnar ganska snabbt. Finns några riktigt snygga ballader och nått enstaka uptempo nummer men mest så ligger låtarna i nån form av mellantempo som blir ganska sövande och enformig att lyssna på i längden.
Kommer nog inte hamna i min favvishylla.

Favvisar:
He Come Down This Morning, Alayio, Sidewalk Tree, Not Anymore

Kuriosa:
Showen vann två Tony Awards: Bästa musikal och bästa kvinnliga huvudroll.
Den vann också tre Theatre World Awards.
LP:n med musiken vann en Grammy som årets bästa castskiva.

Pressklipp:
Raisin is one of those unusual musicals that should not only delight people who love musicals, but might also well delight people who don’t. It is a show with a heartbeat very much of its own.
– Clive Barnes, The New York Times

Nemiroff and Charlotte Zaltzberg have not adapted it (originalpjäsen – min anmärkning) for the  musical stage in any sense of understanding the differens between a play and a musical’s book. They have simply snipped away at the script to leave room and time for songs and dances. … The story stops and a song is sung. The story continues, and stops and a dance is danced. There is virtually no musical staging, in fact the singers seldom move when they are singing, and the dances are alike and irrelevant.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
At The Tony’s
Sweet Time
It’s A Deal

Dag 339: Promises, Promises

22 Nov

71KaKD+dBhL
Promises, Promises (1968)
, 1282 föreställningar
Har lyssnat på inspelningen av 2010 års Broadwayrevival
Musik: Burt Bacharach
Sångtexter: Hal David
Libretto: Neil Simon baserad på filmen The Apartment (1960), med ett manus av Billy Wilder & I.A.L. Diamond

Chuck Baxter är en ungkarl och mellanchef på ett stort försäkringsbolag.
För att försäkra sig om att snabbt kunna avancera inom företaget så lånar han ut sin lägenhet som ett kärleksnäste för cheferna över honom och deras älskarinnor. I utbyte ska de rekommendera honom för avancemang.
Chuck får så många rekommendationer att företagets högsta chef, J. D. Sheldrake, lägger märke till honom. Sheldrake förstår snabbt varför Chuck är så uppskattad av de andra cheferna och han befordrar Chuck i utbyte mot exklusiv tillgång till lägenheten.
Chuck har samtidigt blivit förälskad i Fran som jobbar i företagskafeterian och han bjuder ut henne på en date. Hon säger ja till date-en men måste först bara ta en drink och göra slut med sin nuvarande älskare. Hennes älskare visar sig vara Sheldrake som övertalar henne till att strunta i sin date och istället tillbringa natten med honom – vilket hon gör.
Dagen efter så är det julfest på företaget och där får Fran reda på att hon bara är ännu en i den långa raden av Sheldrakes älskarinnor och Chuck i sin tur får reda på vem det är Sheldrake älskat med i hans lägenhet.
En knäckt Chuck går till en bar för att dränka sina sorger samtidigt som Fran, i hans lägenhet, konfronterar Sheldrake om alla hans älskarinnor. Sheldrake säger att han älskar Fran men måste åka hem för att fira jul med sin familj. Efter att han åkt så sväljer hon en hel burk med sömntabletter. Gudskelov så kommer Chuck hem i tid för att rädda henne.
Han inser att hans beteende med att låna ut sin lägenhet bara lett till elände och efter ett antal olika intrigvändningar så inser Fran att Chuck är mannen i hennes liv och showen slutar hoppfyllt för dem bägge.

Bacharachs musik är fortfarande grymt bra. Vilka låtar det finns i denna show! Det här är bra och plattan kännsnästan mer som en ren popplatta än en musikalcastplatta.
Musiken är otroligt typisk Bacharach-sk och sextiotalssvängig och jag gillar det. Mycket!
Själva intrigen i showen har åldrats rejält och en så passiv kvinnlig huvudperson som Fran skulle knappast gå att skriva idag. Men vad spelar det för roll när musiken fortfarande känns så fräsch och är så läcker.
Man har behållit ”soundet” från originalet i denna version och det tackar vi för. Sen har de lagt till ett par Bacharach hits (I Say A Little Prayer och A House Is Not A Home) bara för att ge Kristin Chenoweth lite mer att sjunga (Fran medverkar bara i 4 sånger i originalet).
Sean Hayes (Jack i komediserien Will & Grace) är en habil Chuck med en ok röst (fast ganska så opersonlig) men jag kan sakna Jerry Orbach som sjöng samma roll i originaluppsättningen, det var en man som verkligen kunde leverera en sång.
Men som helhet så är det här en härlig platta som får det att spritta i benen och med flera ”hits” som man glatt kan sjunga med i.

Favvisar:
I’ll Never Fall In Love Again, You’ll Think of Someone, Knowing When to Leave, Where Can You Take a Girl?, Wanting Things, A Fact Can Be a Beautiful Thing, A Young Pretty Girl Like You

Kuriosa:
Detta var den första musikalen där både skådespelarna och hela orkestern var förstärkta med mikrofoner. Man ville få fram ett ljud från scen som motsvarade en studioinspelning så man jobbade enormt hårt med att hitta balansen mellan scen och orkester och rätt mängd av förstärkning. För att verkligen få en studiokänsla så använde man sig också av 4 bakgrundssångerskor som aldrig syntes på scen utan satt i orkesterdiket under hela föreställningen. Detta var ett krav från Bacharach för att han skulle kunna få det sound han var ute efter.

Dionne Warwick fick en stor hit med låten I’ll Never Fall In Love Again som var föreställningens stora romantiska ballad. Man släppte den som singel innan showen hade haft sin premiär.
Flera andra sånger från showen blev också framgångsrika på hitlistorna.

Originaluppsättningen vann:
2 Tony Awards: bästa manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
3 Drama Desk Awards: Bästa musik, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
2 Theatre World Awards: bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.

2010 års revival vann:
1 Tony Award, 1 Drama Desk Award, 1 Outer Critics Circle Award samt 1 Theatere World Award. Alla priserna gick till Katie Finneran för bästa kvinnliga biroll. Denna roll har bara drygt 10 minuters scentid men i rätt händer så stjäl den hela showen. Det hände både i originalet och i revivaln.

Det här var den första ”vita” show som hade en svart dirigent.

Pressklipp:
Rubrik: Promises, Promises is more like Promiscuity, Promiscuity
John Chapman, Daily News

In fact it proved to be one of those shows that do not so much open as start to take root, the kind of show where you feel more in the mood to send it a congratulatory telegram than write a review.
Clive Barnes, The New York Times

There are songs and more songs and more songs, one better then the other – tricky rhythm songs, funny songs (not just funny lyrics but funny music), fresh harmony songs, lovely little guitar songs. One coming after the other and it is the first music I’ve heard on Broadway since I don’t know when. (I’ve heard songs, I haven’t heard music)
Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Promises, Promises is all of a piece, all intimate, all emotional, all bright and chatty and fun and no fuss. The score clatters along like office typewriter keys, telling you something swiftly, noncommittally, efficiently, making a certain percussive music of its own. It’s part new sound, part old, rock for over-30’s, with parakeet insistence, a fingers drumming-the-desk impatience, a soft white wail coming up under an edgy beat.
Walter Kerr, Times

Videosar:
At The Tony’s 1969 (Turkey Lurkey Time med en sanslös hysteriskt energisk 60-tals koreografi, makalös!!!!)
At the Tony’s 2010
Turkey Lurkey Time 2010
Highlights från revivaln
I’ll Never Fall in Love Again
A Fact Can Be a Beautiful Thing med Marin Short och Christine Baranski

%d bloggare gillar detta: