Tag Archives: Gud

Nr 407: In My Life

28 Mar


In My Life (2005)
, 61 föreställningar

Music, Lyrics & Book: Joseph Brooks

Vad sägs om det här som musikalintrig:
Ung musiker med Tourettes syndrom möter och blir ögonblickligen förälskad i en flicka med OCD. De flyttar ihop.

Samtidigt i himmelen så försöker Gud (som ser ut som en slusk och gillar att meka med cyklar) få göra en audition för Guds Opera som en f d kamrer numera ultrafjollig ängel ska sätta upp. Gud gör sin audition genom att sjunga jinglar för Volkswagen och Dr Pepper. Den senare ger honom jobbet.
Ängeln, som heter Winston, ser paret på jorden och bestämmer sig för att de ska vara huvudpersonerna i hans opera och eftersom operor måste vara tragiska så ser han till att pojken får en hjärntumör.
Pojken vill inte utsätta sig för operationen som kan ta bort hans tumör eftersom han då kanske tappar sin förmåga att skriva musik. Men efter att ha fått ett anfall på gatan så hamnar han på sjukhus och de utför operationen. 
Ängeln vill att han ska dö på operationsbordet men pojkens döda lillasyster (hon och hans operasjungande mor blev dödade av en rattfull bilförare som också dog och alla bor numera i himlen) ber Gud att låtan killen överleva. Gud hörsammar hennes bön och showen slutar med att killen och tjejen gifter sig samtidigt som en enorm citron kommer ner på scenen.
I kid you not!

Hur kunde detta inte bli en succé?
Mest för att det nog låter galnare och roligare än det var.  
Det var en minst sagt ojämn show med några bra bitar och många betydligt mindre bra.
Exempelvis så var de flesta av sångerna som framfördes i ”Himlen” kul medan alla sångerna som framfördes ”på jorden” sööööööög! Alltså, verkligen! De var menlösa, medeltempo soft-rockballader ibland med inslag av country och med sanslöst dåliga Hallmark-aktiga texter och alla lät exakt likadana. Hissmusik kan man nog kalla dem för.
I Himlen så sjöng man istället operaparodier och gjorde komiska Vaudevillenummer – mycket roligare.
Har tyvärr inte lyckats hitta något videoklipp på Youtube  så jag kan inte visa er nått av de bisarra himmelska numren som bland annat innehöll en pas-de-deux mellan ängeln och ett skelett han plockade fram ur en garderob… 

Jag tror verket hade kunnat fungera bättre om man bara sjungit i ”Himmelinslagen” och nöjt sig med talscener på ”jorden” för bitvis var det här en kul föreställning. Dialogerna mellan paret som hela tiden avbröts av killens hysteriska rimmande och användande av svordomar (hans tics) blev både lite rörande och framförallt komiska – på ett bra och inte förlöjligande sätt. Men deras många, långa och menlösa duetter sabbade flödet där och är en stor bidragande orsak till att stycket inte fungerar.
Sen så var det kanske några lager av bizarro för mycket och på tok för lite intrig och fördjupning. Och ska jag vara ärlig så brydde man sig inte om paret nämnvärt oavsett om de hade syndrom, tumörer eller skulle gifta sig. För mig var ängeln Winston bäst och showens största behållning. När han på slutet inte lyckas flyga och ber publiken att klappa händerna ”if you believe in fairies” så att han får tillbaks sina vingar tyckte jag var ljuvligt och en skön blinkning till Peter Pan.

Men säga vad man vill om showen – och många hade massor av, mest negativa, saker att säga om den – det var en snygg show. Scenografin och kostymerna var av absolut toppklass. Så showen var kanske en ”kalkon” men en jäkla snygg kalkon i alla fall.

Kuriosa:
Mannen som skrev musikalens musik, sångtexter och libretto, Joseph Brooks, var också dess regissör och producent.
Han berättade att delar av inspirationen till detta verk kom när han skulle få en pace-maker inopererad och man råkade punktera både hans hjärta och ena lunga under operationen. Detta ledde till att han ”dog” under en kort stund och de visioner han fick då låg till grund för en del av musikalens ”himmel-sekvenser”.

Efter att stycket massakrerats av recensenterna så la man ut över $1 500 000 på marknadsföring under ett par veckor. Mängder av tv-reklamsnuttar och en 3 helsidors (!)  annons i helgbilagan till The New York Times. Men det hjälpte inte. 

Joseph Brooks fick 1978 en Oscar, en Grammy och en Golden Globe för sången You Light Up My Life från filmen med samma namn . En film han skrev, producerade, skrev musiken till och regisserade själv. 
Sången låg tio veckor på första platsen på Billboards Hot 100 och sålde i över 5 millioner exemplar och blev den mest sålda singeln i USA under hela 1970-talet.

Han har också vunnit ett flertal priser för alla de olika jinglar han skrivit till olika företag. 2 av dem hörs i musikalen.

Brooks tog sitt liv 2011 efter att han hade blivit anklagad för 11 fall av sexuella övergrepp mot kvinnor som han lockat till sitt kontor eller hem med löften om roller i hans olika filmer (casting-couch rapes).

Brooks son Nicholas sitter i fängelse efter att ha dömts för att ha strypt sin flickvän.

Jonathan Groff (musikalerna Hamilton, Spring Awakening, tv-serien Looking m m), gjorde sin Broadway debut i denna show. Han var dance-captain, swing och understudy till den manliga huvudrollen.

Press:
Life turns on a dime. … In this world, you never quite get what you pay for. … In this time called life we are just players in the game. … Life is only a ride on the wheel; we fall off and get back on. … Where is the human in humanity? That hit parade of trite platitudes, plus a heap more, are stitched with jaw-dropping conviction into the megalomaniacal folly that is “In My Life.” An overblown soap opera framed by bizarre afterlife interludes and dripping with mawkish sentiment, this astonishing misfire will be a must-see for all the Broadway tuner-train wreck completists who still speak wistfully of “Carrie.”

In the end, maybe the irksome Vera sums it up best when she sings, “Who are all these people and what are all these songs?”
– David Rooney, Variety


Other people’s dreams are boring, I know. But please, for the sake of my sanity — and possibly yours — let me tell you about this one.

I dreamed I went to a Broadway show that was supposed to be madly eccentric and surreal, featuring a giant lemon, transvestite angel and a hero with Tourette’s syndrome. But then, in one of those head-spinning shifts of setting that occur only in nightmares, I found myself trapped inside a musical Hallmark card, a pastel blend of the twinkly teddy bear and sentimental sunrise varieties. And suddenly, as the breath was leaving my body, I realized I was drowning, drowning in a singing sea of syrup.
Hey, wait a minute. That was no nightmare. That was ”In My Life,”…

The gleeful advance word on ”In My Life” … suggested that finally the real ”Springtime for Hitler” had arrived in New York.

But the careering story line and its bizarre accouterments are merely an excuse to deliver inspirational messages that are commonly found on television movies of the week and to trot out one sticky boy-band-style ballad after another. The neurological and psychological tics of the show’s romantic leads rest upon them like lampshades on the heads of tipsy party guests.

Throughout ”In My Life,” the characters keep insisting, in song and speech, on how strange life is and how crazy they all are. They protest too much. ”In My Life” brings to mind that annoying breed of people who never stop talking about their quirks (”Yep, I collect dolls made out of seashells and eat gummi bears for breakfast — that’s how wacky I am”) because they are so afraid of being found out as the squares they truly are.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Ben Brantleys New York Times recension som kort videosnutt
You Light Up My Life (coverversion med Whitney Houston)
Filmversionen av You Light Up My Life

Dag 308: Cabin In The Sky

9 Okt

71zPFXsSqPL
Cabin In The Sky (1940), 156 föreställningar
Jag har lyssnat på 1964 års Off-Broadway  revival
Musik: Vernon Duke
Sångtexter: John La Touche
Libretto: Lynn Root

Petunia är gift med en spelmissbrukare. Little Joe, som han heter lovar Petunia att han ska sluta spela. Men han har svårt att hålla sig från spelbordet och en dag så blir han dödad på grund av sina stora spelskulder.
Petunia som är rädd för att Little Joe ska hamna i helvetet ber vid sin döda makes kropp.
Gud hör hennes bön och eftersom Han anser att Petunia är en god kvinna så ger han Joe 6 månader till att leva. Under denna tid får Joe möjlighet att ändra sitt liv och gottgöra allt ont han gjort mot sina kära.
Om han lyckas så får han komma till himlen men om han misslyckas så åker han rakt ned i helvetet.
The Lords General ska övervaka det hela och se om Joe sköter sig.
Nu vill ju inte djävulen gå miste om en själ så han skickar sin son Lucifer Jr till jorden för att förleda Joe och se till att han inte kommer tiill himlen. Till sin hjälp har han den sexiga förförerskan Georgia Brown.
Nu blir det en kamp mellan det goda och det onda om Joes själ.
*Spoiler alert!*
Den goda sidan vinner och Joe når himlen till sist.

Den här musikalen har åååååldrats rejält. Bara sättet som man beskriver svarta och deras sätt att leva, vidskeplighet och förkärlek för friterad kyckling känns så icke pk att det inte är klokt.
Den här showen skulle vara svår att sätta upp idag utan rediga bearbetningar.
Men musiken är bitvis alldeles makalöst bra.
Här finns ”hits” som Taking A Chance On Love och ett flertal andra, mindre kända men lika bra sånger till.
Musiken har bitvis starka gospelinfluenser och naturligtvis så finns här massor av skön tidig jazz.
Storyn må vara stendöd men musiken flyger fortfarande.

Rekommenderade sånger:
Taking A Chance On Love, Do What You Want To Do, Honey In The Honeycomb, Love Me Tomorrow, Savanna,

Kuriosa:
Showen filmades 1943.
Filmen hette Svart Extas i Sverige.
Man behöll bara tre av showens sånger.
En av de nya som skrevs till filmen var Happiness is a Thing Called Joe som blev Oscarnominerad. Fast sången skrevs inte av upphovsmännen till Broadwayshowen utan musiken till den skrevs av Harold Arlen och sångtexten av Yip Harburg.
Att spela in filmen var ett stort ekonomiskt risktagande för MGM eftersom många stater i USA – speciellt, men inte enbart, i de södra delarna av landet – vägrade att visa filmer med svarta i huvudroller och här hade man en film med enbart svarta i alla rollerna!.
Filmen har både fördömts och hyllats för sitt sätt att skildra  svartas liv. Fördömts för den anses endast innehålla stereotyper men samtidigt hyllats då var det otroligt ovanligt på den tiden med en film som skildrade svarta med både värdighet och som vanliga människor, så den sprängde kanske ett par små, små vallar trots sitt stereotypande.
Man filmade en scen med Lena Horne där hon sjöng en sång liggandes i ett bubbelbad, men kombinationen svart kvinna + bubbelbad ansågs allt för vågad så man klippte bort den. Man kan dock se den i collagefilmen That’s Entertainment III.

Videosar:
Lena Horne i bubbelbadet
Taking A Chance On Love – Ethel Waters
Happiness Is Just A Thing Called Joe med Ella Fitzgerald
Från City Center’s Encores! konsertversion från 2016
Fler high lights från Encores!
John Landis on Cabin In The Sky

Cabin_in_the_Sky
Filmaffischen

Dag 172: Sacred Cows: A New Beginning (The Story of Adame and Yves)

26 Maj

61TpDAndxtL
Sacred Cows: A New Beginning (The Story of Adame and Yves) (1993), demoinspelning
Musik & sångtexter: Bob Golden, Paul Scott Goodman, Jonathan Larson, Rusty Magee,  Jeremy Roberts

En dag har Gud bestämt sig för att förgöra den ”gamla världen” som han är så otroligt trött på. Men änglarna vill att han ska skapa världen på nytt.  Eftersom Han just den dagen de frågar är uttråkad så går Han med på det.
Det nya Paradiset skapas på en gammal parkeringsplats och där placerar Gud sin första varelse Adame, en modern alpha-hona med en förkärlek för popkonst.
Trots att hon lever i Paradiset så klagar hon på att hon inte kan ringa till några tjejkompisar, få tag på bra indisktkäk och framförallt på att hon inte kan få sex och hon kräver att att få sexuell tillfredsställelse och det NU DIREKT!
Då tar Gud ett av hennes revben och skapar Yves –  en naken hippie. Yves är helt nöjd med en loj och stilla tillvaro och föredrar att spela folkmusik framför att ha sex.
Då dyker ormen upp! Det är en trehövdad reklamman som lockar de nya människorna till Kunskapens Träd (som består av ett berg av tv-apparater, cd-skivor, VHS-kassetter och tv-spel). Ormen får dem att prova på allt som finns i trädet men Gud upptäcker detta och straffar Adame och Yves. De kastas dock inte ut från Paradiset utan Gud gör istället om det till en trädgård helt utan stimulanser. Där får de nu tillbringa evigheten tillsammans med ormen, för evigt understimulerade och uttråkade.

Det här var tänkt som piloten för en kabel-tvserie som skulle gå under namnet Sacred Cows i vilken man varje vecka skulle ta en biblisk eller mytologisk berättelse och återberätta den i en modern, hip och 90-talsaktig version.
Men det här var lite väl före sin tid. I början på 90-talet så var ingen intresserad av en serie som skulle driva med religion och andra av den tidens ”heliga kor”. Så det blev avslag. Inte ens hippa och fräcka kabelkanaler som MTV och Comedy Central var intresserade. Det skulle dröja några år till innan den här typen av tv-shower skulle bli populära.

Bakom denna musikal stor en kvintett av musikskapare som alla fortfarande var i början av sina karriärer. Den mest kända av dem är nog Jonathan Larson som vid den här tiden precis hade avslutat det första utkastet till en musikal han jobbade på som han kallat Rent… Han spelar förresten rollen som Gud på inspelningen.

Den här plattan består alltså av studiodemon som dessa 5 herrar gjorde för att spela upp för olika producenter. Så det är upphovsmännen själva som framför allt.

Det känns ganska så fantastiskt att denna demo har släppts, för det är inte ofta man får höra en musikal i en så här avskalad och rå version.
Så är den nått att ha?
Absolut. Detta är både kul och bra. Och känns fortfarande förvånansvärt fräsch och fräck.
Musiken är en blandning av hårdrock (för Gud), country (för Yves), pop/rap (för Adame), jazz (för ormen), eterisk pop (för Ärkeänglarna) och 50-talsaktiga reklamjinglar. Den spretar alltså åt alla möjliga håll och jag måste erkänna att jag blev lite splittrad och bara halvroad till en början men, som vanligt, musiken växer med varje genomlyssning.
Nu går den på repeat. Inte nått stort verk kanske men rolig, intressant och före sin tid.
Och så får man en liten försmak av vad dessa män skulle komma att skapa under de kommande åren. Om inte annat så är den värd att lyssna på bara för det.

Favvisar:
Prologue/A New Beginning, In Paradise , The Tree Montage, In Eden

%d bloggare gillar detta: