Paint Your Wagon (1951), 289 föreställningar
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan J Lerner
I den kaliforniska ödemarken håller Ben Rumson i en improviserad begravning av en god vän. Hans dotter upptäcker då plötsligt guldstoft i marken. Detta leder till en guldrush och eftersom Rumson var den första att hävda äganderätt till marken så får byn man bygger namnet Rumson.
Efter två månader bor där 400 män. Jennifer, Rumsons dotter är den enda kvinnan i byn. För att lätta på männens uppdämda ”tryck” så skickar man efter Cherry och hennes fandango (saloon)flickor. Innan de har hunnit anlända så har Jennifer blivit förälskad i Julio, en ung mexikansk man. Ungefär samtidigt så anländer en mormon och hans två fruar. I en by utan kvinnor så anses det orättvist att en man kan få ha två fruar för sig själv så mormonen tvingas auktionera bort sin ena fru. Rumson får henne för $ 800.
Så småningom så kommer fandangoflickorna och Rumson blir en lugnare by. Men då uppstår nästa problem: guldet börjar ta slut. Ett rykte sprider sig då om att man har hittat guld 6 mil söder om Rumson. Alla börjar packa sina vagnar för att dra vidare, endast Ben Rumson stannar kvar i byn för han känner att han äntligen har hittat hem.
Den här musikalen såg jag som biofilm mot slutet av 70-talet och jag blev väldigt förtjust i musiken, villket ledde till att jag köpte en kassett med soundtracket på. Det är den kassetten som gett mig min bild av denna musikal.
Döm om min förvåning när jag upptäcker att det är väldigt stor skillnad mellan musiken i filmen och den i scenversionen. Visst, flera av mina favoriter finns med i bägge versionerna men det fanns så många fler låtar på Broadway. Och dessutom så är det stor skillnad på både storyn och på vilka som sjunger vad. Den största skillnaden är att i filmen så är det så gott som bara män som sjunger allt medan i scenversionen så har Rumsons dotter Jennifer ett flertal solistiska insatser. Och det är rätt så bra låtar hon har också, så det är synd att man strök dem, men eftersom hennes roll inte finns kvar i filmen så är det väl ganska så logiskt.
Musiken har väldigt lite med västernmiljön att göra, knappt nån countrykänsla alls. Det mesta låter som operett light med undantag för ett par tillfällen då det bjuds på en riktig hoedown, dels när Rumson köpt sin kvinna på auktion (Whoop-Ti-Ay!) och dels när fandangobrudarna kommit (Hand Me Down That Can O’Beans).
Melodierna är starka och många av texterna roliga och det är kanske inte så konstigt för det här är ett verk av Lerner & Loewe som bara ett par år senare gav oss klassikern My Fair Lady.
Jag gillar musiken, med ett och annat undantag, och känner att Paint Your Wagon fått något av en renässans för mig i och med denna cd.
Favvisar:
I’m On My Way, What’s Goin’ on Here?, How Can I Wait?, There’s a Coach Comin’ In, Wand’rin’ Star
Kuriosa:
Den här skivan köpte jag på min första cd-rea på NK 1990. Den låg i en enorm, hård, gjuten plastform ca 2 x cd:n i storlek. Det var man så man gjorde på den tiden för att göra skivorna mindre lätta att stjäla. Det tog bara 23 år innan jag äntligen klippte upp plasten…
Föreställningen förvandlades till film 1969.
Skillnaden mellan filmen och showen är många och stora.
Först och främst så är Ben Rumson en riktig suput i filmen och har ingen dotter. Sen så får han en kompanjon i en ung man som han räddat från en vagn som rasat ned för ett stup. Det är när Ben begraver den unge mannens döde bror som han upptäcker guldet. Den unge mannen får namnet ”Pardner”. Pardner är en jordnära bonde och raka motsatsen mot Bens supande guldgrävare.
Det kommer en mormon med två fruar även i filmen och Ben köper den ena på auktion men i filmen blir det lite mer ”spännande” när kvinnan bestämmer sig för att ha förhållande med både Ben och Pardner eller som hon så enkelt uttrycker det: ”if a Mormon man can have two wives, why can’t a woman have two husbands?” Så sant.
Lägg till det att Ben och Pardner gräver gångar under hela staden för att samla upp allt gulddamm som sipprat ner mellan plankorna på saloonerna och bordellerna. När gångarna blir för många så kollapsar de och gör att hela staden förstörs.
Det är faktiskt så stor skillnad mellan filmen och showen att det nästan är två olika berättelser vi talar om med bara guldrush, några sånger och mormonfruar som gemensam nämnare.
Filmen hade en budget på 10 millioner dollar men drog över den rejält. Notan slutade på det dubbla!
Filmen spelades in på en så otillgänglig plats att man till att börja med fick bygga en väg för att överhuvudtaget kunna ta sig dit. Det närmaste hotellet låg 90 km från inspelningsplatsen så det var långa transporter av skådespelare och filmteam varje dag. Kostnaderna bara för vägbygget och alla de långa transporterna skulle komma att hamna på närmare $ 80 000 per dag!
Lee Marvin, som spelade Ben Rumson i filmen, valda denna produktion över att medverka i Sam Peckinpahs Det vilda gänget. Anledningen var att han fick mer pengar ($ 1 000 000) för att medverka här.
Hans version av Wand’rin’ Star blev en stor hit i Europa.
Clint Eastwood har berättat att allt strul, all väntan och all den frustration han kände medan han spelade in denna film var bidragande orsaker till att han kom att ge sig på regi.
Fem nya sånger skrevs till filmversionen. Lerner samarbetade denna gång med Andre Previn eftersom Loewe hade dragit sig tillbaka från komponerandet.
Pressklipp:
Paint Your Wagon is so lavish with its songs, dances and colorful atmosphere that I feel more than customarily ungrateful when I say the result is mildly disappointing.
– Richard Watts Jr., Post
But in their passion for being straightforward, they have forgotten to put in the fun. Writing an ”integrated” musical comedy – where the people are believable and the songs logically introduced – is no excuse for not being funny from time to time.
– Walter Kerr, Herald Tribune
It is a show of real distinction, courage, and novelty, and one people will remember. It has gigantic faults, which make it all the more remarkable that it wields the impression that it does. The greatest weakness lies in its reproducing emotions literally instead of depicting them theatrically. … It is an intermittently interesting, unfunny, almost actionless hour and a half before any real agitation or energy captures the stage.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun
It is a lush and lusty score, more lush and lusty than the book and lyrics. But scarcely less monotonous. The last act might be the first act done over. It is not, of course. But it sounds as if it might be. … It once again proves that you can get enough of the same good thing. You can get too much, really.
– Robert Garland, Journal-American
Videosar:
Clint Eastwood sjunger I Talk To The Trees ur filmversionen
Wandrin’ Star med Lee Marvin
They Call The Wind Maria med Harve Presnell
Från en engelsk uppsättning 2008
Musikalipedia - musikalblogg 