Nr 444: Crazy For You (1992)

Crazy For You (1992)
Music: George Gershwin
Lyrics: Ira Gershwin, mainly, but some were written in collaboration with Gus Kahn or Desmond Carter
Book: Ken Ludwig, based on the 1930 musical Girl Crazy with a book by Guy Bolton & John McGowan, music by George Gershwin and lyrics by Ira Gershwin

1992: Broadway, 1 622 föreställningar
1993: West End, gick i 3 år
2011: West End Revival
2011: Wermland Opera
2015: GöteborgsOperan

I handlingens centrum står playboyen Bobby som får i uppdrag att lägga ner en konkursfärdig teater i Deadrock, Nevada. Väl på plats förälskar sig den unge New York-bankiren ögonblickligen i teaterägarens dotter Polly.
För att vinna Pollys hjärta försöker Bobby rädda teatern genom att sätta upp en musikal. Men när Polly förstår att Bobby hade för avsikt att lägga ner teatern svalnar hennes känslor och han får kämpa hårt för att återvinna sin flicka …

Det här är en av mina absoluta favoritmusikaler, en som alltid får mig på strålande humör. Varför? Jo, dels för att det är en jäkligt välskriven och otroligt rolig musikal med fantastiska dans- och steppnummer men mest för att musiken är av George Gershwin, 1900-talets kanske största musikaliska geni.
Hans musik… Vad ska jag säga, för mig finns inget bättre. Under sin relativt korta levnad, han dog redan som 38-åring, hann han skriva otaliga melodier som numera ingår i det som kallas för The Great American Song Book. Och han skrev allt från ”folkliga” sånger och hits som Swanee och I Got Rhythm till ”folkoperan” Porgy & Bess. Han låg alltid i framkanten vad gäller sin tids musikaliska utveckling och vem vet hur det musikaliska landskapet hade sett ut idag om han hade fått leva och verka längre.
Crazy For You är ingen original Gershwinmusikal utan den är inspirerad av Gershwinmusikalen Girl Crazy från 1930. Man har uppdaterat intrigen – och egentligen bara behållit grundidé om en rik playboy från New York som tvingas till en håla i Nevada och blir förälskad i en lokal flicka – och förvandlat musikalen till en sk back stage-are (mycket utspelar sig på, bakom och kring en teater), skämten är moderna och vassa och så har man slängt in en hel hög med sånger från andra Gershwinmusikaler förutom de stora hitsen från Girl Crazy. Så man kan egentligen kalla det här för en jukebox-musikal. Den är som en enda lång ”The Best of Gershwin” kavalkad och sångerna serveras i härliga och tidstypiska musikaliska arrangemang.
En perfekt ingång till Gershwin och hans musik för er som inte känner till honom och den perfekta partyplattan för oss som älskar honom!

Kuriosa:
Broadwayversionen vann:
2 Drama Desk Awards: bästa musikal och koreografi.
3 Tony Awards: Bästa musikal, koreografi och kostymer

West Endversionen vann:
3 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, koreografi och scenografi

Wesy End reviveln 2011 vann: 
2 Laurence Olivier Awards: Bästa revivel och kostym

Harry Groener som spelade huvudrollen Bobby i Broadwayoriginalet spelade teaterdirektören Bella Zangler i en konsertversion på Lincoln Center 2017.

I musikalen dyker det engelska paret Eugene och Patricia Fodor upp. De har kommit till Deadrock för att skriva en guidebok om den amerikanska västern.
Det har funnits en Eugene Fodor (1905-1991) i verkligheten också, som skrev just guideböcker för turister.

Press:
”When future historians try to find the exact moment at which Broadway finally rose up to grab the musical back from the British, they just may conclude that the revolution began last night. The shot was fired at the Shubert Theater, where a riotously entertaining show called Crazy for You uncorked the American musical’s classic blend of music, laughter, dancing, sentiment and showmanship with a freshness and confidence rarely seen during the Catsdecade . . . Crazy for You scrapes away decades of cabaret and jazz and variety-show interpretations to reclaim the Gershwins’ standards, in all their glorious youth, for the dynamism of the stage.”
– Frank Rich, The New York Times

Om Wermland Operas version 2011:
Karlstads dimensioner är inte Broadways, men nog fyller ensemblen upp scenen med sitt säkra steppande. Men det finns anledning att berömma koreografen mer än regissören. Konflikten mellan teatermänniskor från New York och lantisarna i vilda västern blir onödigt buskisartad, med tafatta repliker.
…
Nå, alla skäl för att steppa på scenen är goda skäl. Och här får vi möta ovanligt kompletta svenska musikalartister, minst lika bra på dans som sång.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Om Göteborgsoperans version 2015:
Men mest handlar denna ”Crazy for You om en galen kärlek till teatern. Om hur muskalformen återföds. Inte i New York utan i en gudsförgäten håla i Nevadaöknen, befolkad av mänskliga ”kadaver”, som dock visar sig ha de mest förbluffande kompetenser i allt från la cuisine française till Stanislavskijs teaterteorier och konsten att spela frijazz på kontrabas i en trapets. Och mer behövs väl inte för att skapa en bättre värld.
– Martin Nyström, Dagens Nyheter

Häpp! Göteborgsoperan har genom åren gjort många fina musikalföreställningar, men nog är det ovanligt tomma kalorier som serveras här.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Video:
Fr the Tony Awards
Trailer för Göteborgsoperans uppsättning 2015
K-ra-zy for you från Broadway originalet
I Got Rhythm från rep inför Lincoln Center konserten
Promo för Citadel Theatres version

 

Dag 351: Everyone Says I Love You

Everyone Says I Love You (1996), filmmusikal
Musik & sångtexter:  Walter Donaldson, Gus Kahn, Lew Brown, B.G. DeSylva, Otto Harbach, Cole Porter, Bert Kalmar, Harry Ruby m fl
Manus: Woody Allen

Woody Allens musikfilm utspelar sig på Manhattan (naturligtvis), i Paris och i Venedig. På dessa tre platserna utspelar det sig olika kärleksrelationer som alla på ett eller annat sätt hänger ihop med varandra.
Joe försöker vinna Vons hjärta medan hans före detta fru Steffi och hennes nuvarande man Bob har problem med sina barn som alla är inne i tonårensupprorens tid och dess snabba emotionella växlingar, samtidigt som deras äldsta dotter Skylar har svårt att bestämma sig för vilken av sina två pojkvänner hon vill ha.

En musikal fylld av skådespelare som inte direkt är kända för sina sånginsatser. Fast ett par av dem, Alan Alda och Goldie Hawn, har faktiskt erfarenhet från Broadway musikaler. Alan spelade till och med huvudrollen i The Apple Tree (se Dag 323).
Valet av icke-sjungande skådisar var ett medvetet val av Allen för han ville inte att det här skulle låta som en traditionell musikal utan det skulle vara ”vanliga” människor som blir så uppfyllda av sina känslor att de inte kan annat än att brista ut i sång. Resultatet är en charmig samling sånger som låter som om de spelats in på den lokala karaokebaren.
Det är inte dåliga insatser de gör utan mer väldigt mediokra. Lite falsksång förekommer och man känner deras osäkerhet inför uppgiften, men det bidrar till charmen. Så här skulle det säkert låta om vi alla fick brista ut i sång i vardagen för att förmedla vår kärlek eller lycka eller frustration.
Det är kanske lite för många ballader, vilket inte gör uppgiften lättare för de inblandade eftersom man så mycket tydligare hör de sångliga bristerna där. Men i up-temposångerna så låter det helt ok.
Allen har också lagt till stora körer som låter precis som bakgrundskörerna gjorde i de trettiotalsmusikaler som så tydligt inspirerat honom här.
På det stora hela charmigt men kanske mer kul som kuriosa än som en njutningsbar soundtrackplatta.

Favvisar:
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think), Everyone Says I Love You, Chiquita Banana, Makin’ Whoopee, I’m Through With Love

Kuriosa:
Alla skådespelarna, utom Drew Barrymore, står själva för sina sånginsatser. Drew är den enda som blev dubbad för hon kunde verkligen inte sjunga överhuvudtaget.
Goldie Hawn sjöng för bra för Allens smak så hon fick lära sig att sjunga sämre så att hon skulle låta mer som en vanlig dödlig. Men trots det så hör man tydligt på skivan att hon kan sjunga och hon gör kanske den bästa vokala insatsen.

Pressklipp:
Here is a movie that had me with a goofy grin plastered on my face for most of its length. A movie that remembers the innocence of the old Hollywood musicals and combines it with one of Allen’s funniest and most labyrinthine plots, in which complicated New Yorkers try to recapture the simplicity of first love. It would take a heart of stone to resist this movie.
– Roger Ebert, Chicago Sun-Times

This creepy Woody Allen musical has got to be the best argument ever against becoming a millionaire. It unwittingly reveals so many dark facets of the filmmaker’s cloistered mind that one emerges from it as from a crypt, despite the undeniable poignance of some of the musical numbers. This isn’t only a matter of how Allen regards the poor, nonwhite, sick, elderly, and incarcerated segments of our society, how he feels about the ethics of privacy, or what he imagines his rich upper-east-side neighbors are like. In this characterless world of Manhattan-Venice-Paris, where love consists only of self-validation and political convictions of any kind are attributable to either hypocrisy or a brain condition, the me-first nihilism of Allen’s frightened worldview is finally given full exposure, and it’s a grisly thing to behold.
– Jonathan Rosenbaum, Chicago Reader

Videosar:
Trailer
My baby just cares for me
I’m Through With Love
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think)
Makin’ Whoopee

Dag 171: Kid Millions

Kid Millions (1934), filmmusikal
Musik & sångtexter: Alfred Newman, Gus Kahn, Walter Donaldson, Burton Lane, Harold Adamson, Irving Berlin
Manus: Arthur Sheekman, Nat Perrin, Nunnally Johnson

Eddie Wilson Jr lever ett fattigt men behagligt liv med sin flickvän i Brooklyn. Men en dag får han reda på att han ärvt 77 millioner dollar, men han måste åka till Egypten för att hämta dem.
Det finns dock ett litet problem, det finns ett flertal andra som anser att det egentligen är dom som har rätt till pengarna och de gör allt i sin makt för att komma över arvet. Det innebär bland annat att ett antal kvinnor försöker förföra Eddie, här finns skurkar som försöker lura honom, andra som försöker döda honom och mycket annat.
Eddie hamnar också i ett harem och blir jagad av Sheikh Mulhullas dotter som blivit blixtkär i honom.
Men allt slutar lycklig, Eddie får sina pengar och far hem till Brooklyn där han öppnar en glassfabrik som ska dela ut gratis glass till alla.

Det här är en typ av musikal som aldrig skulle kunna göras idag och man måste se den utifrån tiden den spelades in i om man ska se den, annars är risken stor att man blir väldigt störd, för filmen är full av rasistiska stereotyper och här framförs det bl a sånger i ”black face”.
Musiken är dock väldigt härlig och just så där jazzigt musikaliskt som den kunde vara i den tidiga 30-talets musikalfilmer.
Här finns kanske inte nån riktigt stor hit men det är kul att få höra en ung Ethel Merman i en av sina få filmroller och Eddie Cantor har jag knappt hört innan så här finns små pärlor att hämta.
Och som final kan man hitta en hysterisk glassfantasi som var filmad i tidig Technicolorteknik – finns nedan bland klippen.
Ett barn av sin tid med allt vad det innebär, på både gott och ont…

Här kan ni läsa mer om Eddie Cantor, Ethel Merman och The Nicholas Brothers

Favvisar:
Okay Toots, An Earful of Music, I Want to Be a Minstrel Man

Videosar:
When My Ship Comes In
An Earful of Music
Okay, Toots
I Want to Be a Minstrel Man med Harold Nicholas
Ice Cream Fantasy (tidig technicolor sekvens)
Mandy – obs den framförs i ”black face”. Medverkande i numret är bl a de fantastiska Nicholas Brothers som här, bara 19 resp 13 år gamla visar upp vilka fantastiska artister de var redan då.

Ethel Merman & Eddie Cantor

Dag 47: Kitty’s Kisses

Kitty’s Kisses (1926), 170 föreställningar
Musik: Con Conrad
Sångtexter: Gus Kahn
Libretto: Philip Bartholomae & Otto Harbach

En typisk 20-tals musikal: massor av glada sånger,  dansnummer och komiker som kör sina specialiteter och allt hålls samman med hjälp av den tunnaste av intriguer.
Den här gången handlar det om Kitty som tappat sin handväska och därför inte kan checka in på det hotell hon tänkt att övernatta på. Men hon får tipset att låtsas vara gift och att ”hon vill checka in innan hennes man anländer.” Nattportiern tror då att hon är frun till en man som snart ska komma till hotellet och installerar henne därför i en svit. Kitty tror att hon bara lyckats dupera portiern och går och lägger sig och somnar direkt. Döm om hennes chock och förvåning när hon morgonen därpå upptäcker att hon delat säng med den gifte mannen, som lagt sig i sängen utan att upptäcka att det inte är hans fru som ligger där. När sen den riktiga och oerhört svartsjuka frun dyker upp så blir det kaos och förväxlingar och hustrun kallar på en advokat och vill skiljas.
Men allt slutar lyckligt och Kitty får inte bara tillbaka sin handväska utan han som hittat den (det är passande nog advokaten) är förälskad i Kitty och hon blir kär i honom och allt blir glädje och gamman.

Det här är inget annat än fluff, charm  och ren nonsens. Men det är svårt att inte ryckas med i de glada tonerna och fnissa förtjust över de osannolika och fåniga turerna intrigen tar. Jag faller för sånt här direkt.
Här finns svängiga ”charlstons”, ljuva romantiska ballader, flera komiska nummer och massor av underbart synkoperad musik.

Detta är ännu en sån där kärleksfull rekonstruktion, för musikalen spelades aldrig in på sin tid och ingen av sångerna blev mer än tillfälliga hits. Och det är lite förvånande för det är bra låtar, väldigt bra.
Allt framförs med en orkester som låter genuint 20-tal, plus perfekt castade Broadway stjärnor och en rekonstruktion av materialet som som vanligt är superbt.
Detta är inte bara bra utan ett nödvändigt tillskott till alla sanna musikalnördars samling. För vilken samling kan vara komplett utan åtminstone en sån här 20-talare.

Favvisar: Walkin’ The Track, Choo Choo Love, I’m In Love, I Don’t Want Him

Kuriosa:
Drottningen av Rumänien, född Marie av Edinburg (1885-1938) var tydligen oerhört förtjust i titelsången till denna musikal.

Igen så är det slumpen som gjort att man hittat materialet för på 20-talet så var det ju lite ”slit och släng” mentalitet vad gäller musikaler. Ingen ansåg att sånt här var nått att spara, det var rena förbrukningsvaror. Man måste betänka att under samma säsong som Kitty spelades så hade 45 musikaler till premiär på Broadway. 46 olika musikaler på ett år!!! Och alla var nya för man hade inte k0mmit på att göra nyuppsättningar av gamla shower än. Lite skillnad mot nu.
Hur det gick till när man fann denna och andra shower berättar här skivans producent Tommy Krasker;
”I first stumbled upon the material for Kitty’s Kisses back in 1986, when I was cataloguing a treasure trove of vintage musical theatre manuscripts unearthed at the Warner Brothers Music warehouse in Secaucus, NJ. There were two folders of material from Kitty’s Kisses. I’d never heard of the show, and didn’t know anything by Con Conrad except for the two great songs he wrote for ‘Gay Divorcee.’ But the title hooked me instantly: it was so ‘Twenties.’ And the score was delightful — full of sweet ballads and rollicking rhythm tunes. I couldn’t get the songs out of my head. Music historian Bob Kimball, whom I was assisting at the time, always joked that my favorite show to emerge from all the Secaucus findings was Kitty’s Kisses. Well, it took about 25 years, but I finally got around to recording it. Philip [Chaffin, PS Classics co-founder] and I knew at some point we wanted to record something that was quintessentially Twenties, and something obscure — because the truth of it is, of course, is that there are so many wonderful shows from that era that are totally forgotten. Kitty’s Kisses fit the bill perfectly.”

Den första sång som vann Oscarn för årets bästa sång i en film var The Continental som var skriven av Kitty’s kompositör, Con Conrad.