Tag Archives: Guy Bolton

Nr 444: Crazy For You (1992)

28 Jul

Crazy_for_You_musical
Crazy For You (1992)
Music:
George Gershwin

Lyrics: Ira Gershwin, mainly, but some were written in collaboration with Gus Kahn or Desmond Carter
Book: Ken Ludwig, based on the 1930 musical Girl Crazy with a book by Guy Bolton & John McGowan, music by George Gershwin and lyrics by Ira Gershwin

1992: Broadway, 1 622 föreställningar
1993: West End, gick i 3 år
2011: West End Revival
2011: Wermland Opera
2015: GöteborgsOperan

I handlingens centrum står playboyen Bobby som får i uppdrag att lägga ner en konkursfärdig teater i Deadrock, Nevada. Väl på plats förälskar sig den unge New York-bankiren ögonblickligen i teaterägarens dotter Polly.
För att vinna Pollys hjärta försöker Bobby rädda teatern genom att sätta upp en musikal. Men när Polly förstår att Bobby hade för avsikt att lägga ner teatern svalnar hennes känslor och han får kämpa hårt för att återvinna sin flicka …

Det här är en av mina absoluta favoritmusikaler, en som alltid får mig på strålande humör. Varför? Jo, dels för att det är en jäkligt välskriven och otroligt rolig musikal med fantastiska dans- och steppnummer men mest för att musiken är av George Gershwin, 1900-talets kanske största musikaliska geni.
Hans musik… Vad ska jag säga, för mig finns inget bättre. Under sin relativt korta levnad, han dog redan som 38-åring, hann han skriva otaliga melodier som numera ingår i det som kallas för The Great American Song Book. Och han skrev allt från ”folkliga” sånger och hits som Swanee och I Got Rhythm till ”folkoperan” Porgy & Bess. Han låg alltid i framkanten vad gäller sin tids musikaliska utveckling och vem vet hur det musikaliska landskapet hade sett ut idag om han hade fått leva och verka längre.
Crazy For You är ingen original Gershwinmusikal utan den är inspirerad av Gershwinmusikalen Girl Crazy från 1930. Man har uppdaterat intrigen – och egentligen bara behållit grundidé om en rik playboy från New York som tvingas till en håla i Nevada och blir förälskad i en lokal flicka – och förvandlat musikalen till en sk back stage-are (mycket utspelar sig på, bakom och kring en teater), skämten är moderna och vassa och så har man slängt in en hel hög med sånger från andra Gershwinmusikaler förutom de stora hitsen från Girl Crazy. Så man kan egentligen kalla det här för en jukebox-musikal. Den är som en enda lång ”The Best of Gershwin” kavalkad och sångerna serveras i härliga och tidstypiska musikaliska arrangemang.
En perfekt ingång till Gershwin och hans musik för er som inte känner till honom och den perfekta partyplattan för oss som älskar honom!

Kuriosa:
Broadwayversionen vann:
2 Drama Desk Awards: bästa musikal och koreografi.
3 Tony Awards: Bästa musikal, koreografi och kostymer

West Endversionen vann:
3 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, koreografi och scenografi

Wesy End reviveln 2011 vann: 
2 Laurence Olivier Awards: Bästa revivel och kostym

Harry Groener som spelade huvudrollen Bobby i Broadwayoriginalet spelade teaterdirektören Bella Zangler i en konsertversion på Lincoln Center 2017.

I musikalen dyker det engelska paret Eugene och Patricia Fodor upp. De har kommit till Deadrock för att skriva en guidebok om den amerikanska västern.
Det har funnits en Eugene Fodor (1905-1991) i verkligheten också, som skrev just guideböcker för turister.

Press:
”When future historians try to find the exact moment at which Broadway finally rose up to grab the musical back from the British, they just may conclude that the revolution began last night. The shot was fired at the Shubert Theater, where a riotously entertaining show called Crazy for You uncorked the American musical’s classic blend of music, laughter, dancing, sentiment and showmanship with a freshness and confidence rarely seen during the Catsdecade . . . Crazy for You scrapes away decades of cabaret and jazz and variety-show interpretations to reclaim the Gershwins’ standards, in all their glorious youth, for the dynamism of the stage.”
– Frank Rich, The New York Times

Om Wermland Operas version 2011:
Karlstads dimensioner är inte Broadways, men nog fyller ensemblen upp scenen med sitt säkra steppande. Men det finns anledning att berömma koreografen mer än regissören. Konflikten mellan teatermänniskor från New York och lantisarna i vilda västern blir onödigt buskisartad, med tafatta repliker.

Nå, alla skäl för att steppa på scenen är goda skäl. Och här får vi möta ovanligt kompletta svenska musikalartister, minst lika bra på dans som sång.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Om Göteborgsoperans version 2015:
Men mest handlar denna ”Crazy for You om en galen kärlek till teatern. Om hur muskalformen återföds. Inte i New York utan i en gudsförgäten håla i Nevadaöknen, befolkad av mänskliga ”kadaver”, som dock visar sig ha de mest förbluffande kompetenser i allt från la cuisine française till Stanislavskijs teaterteorier och konsten att spela frijazz på kontrabas i en trapets. Och mer behövs väl inte för att skapa en bättre värld.
– Martin Nyström, Dagens Nyheter

Häpp! Göteborgsoperan har genom åren gjort många fina musikalföreställningar, men nog är det ovanligt tomma kalorier som serveras här.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Video:
Fr the Tony Awards
Trailer för Göteborgsoperans uppsättning 2015
K-ra-zy for you från Broadway originalet
I Got Rhythm från rep inför Lincoln Center konserten
Promo för Citadel Theatres version

 

Dag 297: Oh, Kay

28 Sep

71r3C4r3PdL
Oh, Kay (1926), 256 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1994
Musik: George Gershwin
Sånhgtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & P. G. Wodehouse, baserad på pjäsen La Presidente av Maurice Hanniquin & Pierre Veber

1927, förbudstiden i USA, en period då amerikanarna törstade och bootleggers (spritsmugglare) blev förmögna.
Jimmy Winters, en millionär, anländer till sitt sommarresidens på Long Island med sin nya fru. Där finner han att Shorty McGee har installerat sig.
Jimmy tar för givet att Shorty är den nya tillfälliga butlern och lägger ingen större vikt vid honom.
Men Shorty vaktar egentligen 500 lådor fyllda med smuggelsprit som han och hans två kompanjoner har gömt i vad de trodde var ett övergivet hus. För att inte avslöjas så måste Shorty nu ikläda sig rollen som butler.
Samtidigt får Jimmy ett telegram där han får reda på att hans skilsmässa från sin första fru aldrig trätt i laga kraft så hans nya äktenskap måste annulleras. Den nya frun blir sur och tar in på ett hotell i stan.
Då dyker Lady Kay upp. Hon är en av smugglarna och dessutom kvinnan som året innan räddade Jimmy från att drunkna.
Hon har aldrig kunnat glömma honom och han har aldrig kunnat glömma henne.
Men för att försöka smuggla ut smuggelspriten ur huset så låtsas hon nu vara den nya husan.
Sen finns det också ett par tvillingar i huset och tillsammans så ser detta gäng till att farskarusellen snart är i full gång med förväxlade identiteter, missuppfattningar, förvirring, skurkar, poliser, sprit, sexantydningar och självklart ett lyckligt slut där Kay och Jimmy får varandra.

Jag säger bara Gershwin.
Det räcker.
Musiken är såååååå bra.
Texterna är ljuvliga.
Hitsen är många och av det odödliga slaget.
Allt är bara perfekt.
Artisterna på denna studiorekonstruktion är synnerligen väl valda.
Arren är original arren så det låter ljuvligt skönt svängande 20-tal om allt.
Jag älskar det.
Mannen var ett musikaliskt geni. Punkt slut. Han var bäst.
För mig finns det inget bättre än att sätta på lite Gershwin. Om jag nån dag känner mig lite nere så vet jag att bästa botemedlet är en dos av George, gärna i kombination med hans bror Ira, vars texter fortfarande kan locka fram ett leende på mina läppar.
Behöver jag säga att jag rekommenderar detta? Tror inte det, va.
Om intrigen känns igen så är det inte så konstigt för man gjorde en Gershwin jukebox musikal version av storyn för nått år sedan. Den showen hette Nice Work If You Can Get it (se Dag 59).

Favvisar:
Someone To Watch Over Me, Dear Little Girl, Don’t Ask, Clap Yo’ Hands, Fidgety Feet

Ljudisar:
Oh Kay – Gershwin Broadway Musical Roll
Gertrude Lawrence sings Gershwin ”DO-DO-DO” (1926)

Videosar:
Clap Yo´Hands den här versionen av sången är från filmen Funny Face med Fred Astaire & Kay Thompson
Someone to Watch Over Me – Julie Andrews från filmen Star

 

Dag 192: Lady, Be Good

15 Jun

51whWCS511L
Lady, Be Good (1924)
, 330 föreställningar
Baserar mitt ombömme på 1992 års studioinspelning
Musik: George Gershwin
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & Fred Thompson

En typisk 20-tals intrig och som i de flesta av den tidens musikaler mest till för att fylla utrymmet mellan sångnumren, men här kommer ett försök att återge den:
Syskonen Dick och Susie Trevor (i originaluppsättningen spelade av syskonen Astaire , Fred & Adele), är arbetslösa och till råga på det så har de, när ridån går upp, precis blivit vräkta.
Dick älskar en fattig flicka som heter Shirley men för att lösa situationen han och hans syster befinner sig i, bestämmer han sig för att gifta sig med den rika Josephine Vanderwater som länge har jagat honom.
Susie försöker hjälpa till hon med. I hennes fall så lovar hon att hjälpa en brännvinsadvokat som är tvingad av en mexikansk gangster att lura till sig arvet (på $4 000 000) efter en Jack Robinson, men för att lyckas med det så behöver han en flicka som kan låtsas vara Jacks änka, Juanita. Susie lovas $50 000 om hon ställer upp.
Susie har förresten träffat en luffare i början av akt 1 och både hon och han blev genast blixtförälskade, men han har försvunnit sen dess.
Inget går naturligtvis som någon tänkt sig men allt slutar lyckligt och Dick får sin Shirley, för Josephine har blivit kär i advokaten, och Susie avslöjas som en bedragare av luffaren som visar sig vara den rättmätiga arvtagaren till Jacks arv, men när hon förklarar varför hon försökte bluffa till sig pengarna så förlåter luffaren henne, friar till henne och ridån går ner på ett fyrdubbelt bröllop (för det finns ett komiskt par till som inte fyller så mycket funktion i föreställningen mer än att göra små komiska nummer här och där).
Puh!

Ännu en ur serien med rekonstruerade och återskapade Gershwinmusikaler.
Och återigen ett bevis på vilket musikaliskt geni den gode George var.
De mest kända låtarna i denna show är nog Facinating Rhythm och Oh Lady Be Good men det finns nästan inte en endaste dålig låt på den här plattan. Även den sämsta av dem håller hög klass och är nynnvänlig.
Iras texter är inte hans bästa men de är bra.
Eftersom det här är en rekonstruktion så finns all musik med, även dansbreaken. Och eftersom det var en syskonen Astaire musikal så är dansbreaken både många och långa och helt underbara. Lägg till det några korta smakprov på härligt knasiga dialoger.
Man får drygt 70 minuter makalöst skön synkoperad musik på denna platta: jazz, ragtime och charleston.
Jag älskar ju Gershwin så för mig är det här ren och skär lycka.
Bör ej missas!

Favvisar:
Facinating Rhythm, Hang on to me, Little Jazz Bird, So am I, We’re Here Because

Kuriosa:
Lady Be Good var första gången som bröderna George och Ira samarbetade på en hel musikal ihop. Det blev ett lyckat samarbete som resulterade i att de fortsatte att jobba ihop och det i sin tur resulterade i ett dussintal scenmusikaler till och 4 filmmusikaler.

I original showen medverkade Cliff ”Ukulele Ike” Edwards, det var han som framförde Fascinating Rhythm. Hans namn kanske inte säger oss så mycket idag men jag kan berätta att det var han som var rösten för Benjamin Syrsa i Disneys Pinochio och alltså framförde When You Wish Upon A Star (Ser du stjärnan i det blå).

Det finns två filmer med namnet Lady Be Good – en stumfilm från 1928 och en musikalfilm från 1941.
Ingen av dem är dock baserade på scenshowen, fast i musikalfilmen framförs både Oh, Lady Be Good and Fascinating Rhythm.

Videosar:
Lady Be Good med Eleanor Powells fantastiska steppande + en väldigt vältränad hund
Fascinating Rhythm mer stepp med bl a The Berry Brothers o Eleanor
Maureen McGovern framför Little Jazz Bird
Swiss Miss
I’d Rather Charleston

Ljudis:
Fascinating Rhythm med Fred & Adele Astaire på sång och George Gershwin själv på piano, inspelad 1926.

Dag 136: Girl Crazy

20 Apr

511z37Xsy0L
Girl Crazy (1930), 272 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studiorekonstruktionen från 1990.
Musik: George Gershwin
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & John McGowan

Den unge playboyen Danny Churchill skickas till den lilla landsortshålan Custerville i Arizona av sin far som oroar sig för att sonen är allt för intresserad av New Yorks utbud av kvinnor, vin och partys. I denna lilla sömniga håla ska Danny lära sig vett, ta ansvar och bli en hederlig arbetande man.
Men om Danny inte får ta del av New Yorks nattliv så får han väl se till att nattlivet flyttar till Custerville.
Så istället för att jobba på familjens ranch som kofösare så förvandlar han stället till en ”dude ranch”, dvs ett slags exklusivt ranchhotell speciellt anpassat efter semestrande storstadsbors önskemål. Lite ridning, lite camping och mycket party alltså.
För att se till att det blir fart och klass på stället skickar han efter showflickor från Broadway och anställer Kate Fothergill som sångerska.
Danny blir så småningom förälskad i byns mer jordnära kvinnliga brevbärare.

Ännu en typisk 20/30-tals musikal, lätt på intrig men med en samling sånger så starka att man bara blir salig.
Detta är nog en av Gershwins absolut bästa musikaler. Vilka hits det finns i denna show: I Got Rhythm, But Not For Me, Embraceable You och Could You Use Me? för att bara nämna några.
Det här är så otroligt makalöst, sanslöst bra att jag saknar ord!
Kan bara säga: SKAFFA!!!!!
Detta är nödvändig lyssning för varje person som säger att de gillar musikal eller tidig jazz eller musik överhuvudtaget.
Oumbärlig, det är vad detta är!

Favvisar:
De fyra ovan nämnda plus: Treat Me Rough, Bronco Busters, Bidin’ My Time, Boy! What Love Has Done To Me!

Kuriosa:
Förutom alla hits som kom från denna show så är den också känd för att så många blivande kändisar var med i den.
Ginger Rogers fick sitt stora genombrott som brevbäraren Danny blir förälskad i. Det var så Hollywood fick upp ögonen för henne och vi vet väl alla hur det gick för henne där…
Ethel Merman gjorde sin Broadway debut i showen och blev den stora sensationen. Hennes sätt att belta fram I Got Rhythm skapade en stjärna och blev starten på en drygt 30-årig Broadway karriär.
I orkesterdiket kunde man hitta:  Benny Goodman, Gene Krupa, Glenn Miller, Jimmy Dorsey och Jack Teagarden.
Roger Edens, blivande orkesterarrangör i Hollywood och trefaldig Oscarsvinnare, spelade piano på scenen.

På premiären så stod George Gershwin själv i orkesterdiket och dirigerade orkestern.

Sången I Got Rhythm dök först upp i Gershwins floppmusikal från 1928, Treasure Girl. Där var den en ballad.
Sen skulle den ha varit med i East Is West en musikal som Florenz Ziegfeld beställt men som aldrig sattes upp. Även sången Embraceable You kom från början från den showen.

Girl Crazy bearbetades och piffades upp i början av 1990-talet.
Den fick ett delvis nytt manus, flera extra Gershwin sånger från andra shower interpolerade i stycket och en ny titel: Crazy For You.
Denna show, med premiär 1992, blev en mega hit och spelades 1622 gånger och vann 3 Tonys: Bästa musikal, bästa koreografi och bästa kostym.

Videosar:
Treat Me Rough från filmversionen, 1943. Den har inte mycket att göra med scenversionen.
Judy Garland: Embraceable You
Judy Garland: But Not For Me
Treat Me Rough (Girl Crazy) – Tiffany & Cyrus – Top 6 SYTYCD
Ethel Merman Sings I Got Rhythm 1956
CRAZY FOR YOU (West End) – ”I Got Rhythm”

Dag 127: Very Good Eddie

11 Apr

Very Good Eddie
Very Good Eddie (1915), 341 föreställningar
Min bedömning baseras på inspelningen av revivaln från 1975 (304 föreställningar)
Musik: Jerome Kern
Sångtexter: Schuyler Green & Herbert Reynolds
Libretto: Philip Bartholomae & Guy Bolton, baserad på Philip Bartholomaes pjäs Over Night.

Clerk: I’ll give you a room over the bowling alley.
Rivers: Is that a quiet room?
Clerk: Oh yes, there you can hear a pin drop.

Eddie Kettle är en väldigt kort ung man. Han har nyligen gift sig med Georgina som är osedvanligt lång.
De befinner sig ombord på ett kryssningsfartyg som så småningom ska ta dem till deras smekmånadshotell.
Med ombord finns också Percy Darling en sensationellt lång idrottsman som nyligen gift sig med Elsie som råkar vara väldigt, väldigt liten.
Kaos uppstår när de två parens vägar korsas och de av misstag byter partners.
Massor av missförstånd och möjligheter till glada shownummer uppstår innan paren återförenas och den sanna kärleken segrar.

Musiken är en blandning av klassisk amerikansk operett och ragtime.
En väldigt charmig blandning.
Här finns en uppsjö av glada och härliga sånger, varav ett flertal definitivt är värda att återupptäckas.
En riktig liten pärla. rekommenderas varmt!

Favvisar:
I’ve Got to Dance, Babes in the Wood, We’re On Our Way, Bungalow in Quogue, Isn’t It Great to Be Married

Kuriosa:
Den här var den andra av de sk Princess showerna. De kallades så eftersom de spelades på den lilla (bara 299 platser) Princess Theatre i New York.
Den relativt lilla scenen och mer intima salongen tvingade fram en ny typ av musikal som kunde klara sig med en mindre ensemble, reducerad orkester och enklare scenografi än vad Broadway var van vid på den tiden.
Upphovsmännen till denna show använde sig av dessa förutsättningar för att skapa en serie roliga och relativt intelligenta och intrigdrivna musikalkomedier.
De här verken kom att starkt påverka de då ännu tonåriga kompositörerna för nästa generations musikaler. Bland dessa kan man hitta exempelvis George Gershwin och Richard Rodgers.
För att få reda på mer om en annan i serien gå till Dag 28: Leave It To Jane.

Revivaln vann två Theatre World Award 1976.

Videosar:
Old Boy Neutral (fr en High School konsert)
Very Good Eddie (stora delar av high school konserten)

verygoodeddiecastsmall.inline vertical
Ensemblen från 1915 års uppsättning. Man kan nästan se vilka de två paren är, eller hur?

Dag 89: Anything Goes

4 Mar

Anything Goes (New Broadway Cast Recording)

Anything Goes (1934), 420 föreställningar. Jag baserar mitt omdömme på inspelningen av Broadwayreviveln från 2011, den spelades 521 gånger.
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: För originalproductionen Guy Bolton & P.G. Wodehouse, bearbetad för denna version av John Weidman & Timothy Crouse

Eftersom det här är en musikal från trettiotalet och intrigerna på den tiden var underordnade musiken så har den här showen bearbetats ett otal gånger sen dess.
Men gemensamt för alla versionerna är att den utspelar sig på en stor passagerarbåt på väg från New York till London, att det finns en ung man, Billy,  som smitit ombord eftersom han har blivit förälskad i en rik flicka, Hope,  som är på väg till London för att gifta sig.
Av ett par gangsters utklädda till präster får Billy en båtbiljett, de råkar nämligen ha en över. Egentligen hör den till deras boss, en ökänd gangster, som de glömde kvar på kajen. Detta medför att Billy misstas för att vara samhällets fiende nr 1 och blir jagad över hela båten.
Ombord finns också en f d predikant, Reno Sweeney, som numera är jazzsångerska och som är en gammal bekant till Billy.
Som ni förstår så blir det förväxlade identiteter, missförstånd, spring i dörrar, lögner, förvirring, dåliga vitsar, halvdana vitsar, bra vitsar, dubbeltydigheter, galenskaper och ett lyckligt slut där alla får den de ska ha. Lägg till det en jäkla massa superba låtar och vi pratar om en riktig helkväll!

Det här är underbart. Porters musik är fantastisk och hans sångtexter otroligt intelligenta, roliga och fyllda av underbara ”double entendres” av en sort som knappt existerar längre.
Här finns en samling hits som vilken musikal som helst skulle vara stolt över: I Get A Kick Out Of You, You’re The Top, Blow Gabriel Blow, bara för att nämna några. Det här är definitivt en av hans absolut bästa partiturer, makalöst bra.
Till den här versionen, som i de flesta revivelar av Porters verk, har man dessutom lagt in hits från flera av hans andra musikaler också, vilket gör att sånglistan blir ännu maffigare.
Så cd:n är definitivt bra. Inte den ultimata versionen av musikalen men en bra version om man inte hört den tidigare.
Om det finns nått att klaga på här så är det att en del av musiken känns lite släpig, den svänger men har inte snärten och vassheten som originalversionerna (eller inspelningar från 30-talet) hade. Den är för smooth, för insmickrande. Sån här musik kan gärna få vara lite råare och sexigare.
Visst är det fortfarande bra men det saknas det där speciella lilla extra som gör det till en riktigt toppinspelning.

Favvisar:
I Get A Kick Out Of You, You’re The Top, Blow Gabriel Blow, Anything Goes, Buddy Beware

Kuriosa:
2011 års revivel vann 3 Tony Awards: Bästa revivel av en musikal, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal (Sutton Foster) och bästa koreografi.
Den vann även 5 Drama Desk Awars: Bästa musikal revivel, bästa kvinnliga huvudroll, bästa koreografi, bästa ljuddesign och bästa scenografi.
Den var också nominerad för en Grammy 2012 för bästa castalbum men förlorade mot The Book Of Mormon.

I den här versionen har man behållit 12 av original låtarna, strukit 2 och lagt till 2 av de sånger som ströks innan premiären 1934,  plus fyllt på med 4 sånger från andra Porter musikaler (bl a fr DuBarry Was A Lady och Red, Hot And Blue).

Det påstås att Porter var så trött på att ”fint” folk som gick på Broadwayshower på den tiden var nonchalanta, högljudda och droppade in lite som de ville under hela första akten, och att han därför la den största hiten I Get A Kick Out Of You som första låt bara för att tvinga folk att komma i tid.

Just den ovan nämnda låten var kontroversiell eftersom den innehöll texten
Some get a kick from cocaine
I’m sure that if
I took even one sniff
That would bore me terrifically, too
Yet, I get a kick out of you
Innan man tog bort referensen till kokain så var sången föbjuden att spelas på radio eller användas i filmer. En ersättning löd:
I get no kick from Champagne
I’m sure that if
I took even one sipp

Sutton Foster som spelar Reno Sweeney i denna version är lite av en musikal-intrigs-kliché vad gäller hur hon blev stjärna. Hon var nämligen understudy för huvudrollsinnehavarsken i musikalen Thoroughly Modern Millie men medan de var ute på sin try-out turne så blev Sutton tvungen att ersätta henne. Och trots att det var en $10 millioner föreställning så chansade producenterna på att låta den få sin Broadwaypremiär med en okänd i huvudrollen och en stjärna föddes!

Videosar:
Anything Goes från Tony Awards 2011 med Sutton Foster
Anything Goes från Tony Awards 1988 med Patti LuPone
Anything Goes trailer för tv-versionen (1954) med Ethel Merman
Anything Goes med John Barrowman
Anything Goes – flash mob
Anything Goes med Ethel Merman 1979
Blow Gabriel Blow med Sutton Foster på Late Show with David Letterman
You’re The Top på The Rosie Show
Friendship med Ethel Merman och Bert Lahr

Dag 70: Tip-Toes

13 Feb

1328810ae7a02bb63cfc8110.L
Tip-Toes (1925)
, 192 föreställningar
Musik: George Gershwin
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & Fred Thompson

”My shoes are so thin, I could stand on a dime and tell whether it’s heads or tails.”
– replik ur musikalen.

Ja, jag erkänner jag ääääälskar Gesrshwin. Så här kommer ännu en underbar rekonstruerad Gershwinmusikal.
Intrigen är typisk 20-tals musikalfluff och inte direkt originellt men det spelar ingen roll för det är musiken man (i alla fall jag) vill åt och den är såååå bra!!!!
Men för ordningens skull: Vaudevillartisten Tip-Toes är i Florida med sina två lurendrejare till farbröder. Hon ska låtsas vara en societetsflicka för att på så sätt fånga en miljonär.
På en stor societetsfest träffar hon på miljonären Steve som under en sällskapslek kysser henne. De blir bägge blixtförälskade. Komplikationer uppstår när Tip-Toes blir påkörd av en bil och tappar minnet och Steve avslöjar att han är ruinerad och fattig. Efter lite identitetsförväxlingar, missförstånd och allmänt kaos så får Tip-Toes tillbaka minnet och säger att hon struntar i att Steve är fattig, hon vill vara med honom ändå. När han förstår att hon är uppriktig i sin kärlek så erkänner han, han har inte alls förlorat sina pengar utan är multimiljonär. Happiness!

Vet att jag hela tiden upprepar hur bra Gershwin är och jag fortsätter med mitt tjat. För han var ett musikaliskt geni. Och det här är bara så underbart, ljuvligt, svängigt, naivt och makalöst fantastiskt. Finns inget dåligt. Okej, det är kanske inte helt sant, finns en hel del medelmåttigt material här men även medelmåttig Gershwin är bättre än mycket som skrivits för scenen. Och när den som här presenteras med sina originalorkestreringar… I just adore it!!!!

Favvisar:
These Charming People, Sweet and Low-Down, A Great Little World, Tip-Toes, When Do We Dance

Kuriosa:
Musikalen blev filmad 1927 men som stumfilm!

I föreställningen kunde man hitta sopranen Jeanette MacDonald. Hon skulle så småningom bli en av de riktigt stora stjärnorna i Hollywood. Under 30 och 40-talen medverkade hon i inte mindre än 28 filmer, varav 4 blev Oscarnominerade som årets bästa film. Hennes mest kända filmpartner var nog Nelson Eddy men hon spelade också mot exempelvis Maurice Chevalier.

Videosar:
Nelson Eddy & Jeanette MacDonald i Indian Love Call från Rose Marie
Maurice sjunger Mimi till Jeanette i Love Me Tonight

%d bloggare gillar detta: