Tag Archives: Gypsy Rose Lee

Dag 359: Pal Joey

22 Dec

61POS4amp3L._SL500_AA280_
Pal Joey (1940)
, 374 föreställningar
Jag har lyssnat på castskivan från 1952 års revival.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: John O’Hara baserad på hans roman Pal Joey (1940) i sin tur baserad på de noveller han skrev om Joey för The New Yorker under 1930-talet.

Joey Evans är en kvinnokarl och playboy i 1930-talets Chicago.
Hans dröm är att en dag kunna öppna en egen nattklubb i stan. Under tiden så jobbar han som konferencier på en andra klassens nattklubb.
Han flirtar och raggar konstant på de tjejer som kommer i hans väg.
En dag så dyker en äldre, mycket rik och mycket gift kvinna upp på klubben. Hon heter Vera och blir starkt attraherad av Joey. Han ratar henne dock. Förolämpad så lämnar hon klubben. Klubbägaren som inte ser med blida ögon på att hans mer förmögna gäster förolämpas, avskedar Joey på studs.
Joey söker då upp Vera och går med på att bli hennes boytoy. Hon ger honom inte bara en  lägenhet som blir deras kärleksnäste utan också nattklubben han så länge drömt om.
Men ett par av Joeys kolleger från den gamla klubben planerar att börja utpressa honom och Vera.
Joey kan inte heller sluta att flirta med de kvinnor han möter.
Vera blir svartsjuk och tror att han bedrar henne. Hon gör slut med honom och stänger hans klubb.
I slutscenen så står Joey ensam och övergiven kvar på scenen – men en karlakarl som han kommer snart att ha hittat nån ny kvinna att dupera och utnyttja.

Det här var en musikal som var låååångt före sin tid.
Ett riktigt vuxet tema med mycket sex och en hel del svärta. Och en av de första musikalerna med en riktig anti-hjälte i huvudrollen. För Joey är inte en trevlig person, tvärtom, han må va charmig men han är ett svin och utnyttjar folk till höger och vänster, allt för sin egen vinnings skull och han har inte det minsta dåligt samvete för det.
Den här typen av musikalhjälte hade man inte sett förut på Broadway och man gillade inte det man såg. Föreställningen sågades av kritikerna och gick visserligen i närmare ett år men den ansågs som något av ett lågvattenmärke.
Tolv år senare så fick den en revival på Broadway och hyllades då som ett mästerverk – ofta av samma kritiker som tidigare sågat den. Men på femtiotalet så var tiden plötsligt mogen för den typen av lite mörkare och vuxnare shower.
Sen dess så anses den vara en riktig klassiker.
Och vilken samling låtar det finns i den. Nästan varenda en är en hit i mitt tycke.
Det här är härligt svängig och skön 40-tals jazz.
Visst, lite, lite Broadwayfierad men råare än man var van att höra den där. Och musiken svänger fortfarande. Fett.
Rekommenderas å det varmaste!

Favvisar:
You Mustn’t Kick It Around, That Terrific Rainbow, Happy Hunting Horn, Bewitched Bothered And Bewildered, Plant You Now Dig You Later,

Kuriosa:
En anledning till att det dröjde ända till 50-talet innan showen och dess sånger nådda framgång hade att göra med sångernas texter. Hart hade överträffat sig själv vad gäller sångtexter med ett vuxnare språk, fyllda av sexuella dubbeltydigheter och insinuationer och det medförde att sångerna inte fick spelas på radio.
Först i och med att man gav ut Bewitched, Bothered and Bewildered ( med en kraftigt bearbetad och censurerad text) som singel 1950 så började man upptäcka det här verket. Det ledde till att man gav ut en castskiva med alla sångerna som i sin tur ledde till 1952 års revival som blev styckets genombrott.

I original uppsättningen spelades Joey av Gene Kelly. Det var hans första huvudroll på Broadway och det var i den här showen Hollywood upptäckte honom.
I föreställningen fanns även andra blivande Hollywoodstjärnor med som Van Johnson.
Kellys blivande samarbetspartner Stanley Donen, som skulle komma att koreografera och regissera mästerverk som Singin’ In The Rain, var dansare i föreställningen.
Även June Havoc hittar man i rollistan. Hon var den berömda strippan Gypsy Rose Lees syster och bägge systrarna figurerar i musikalen om deras mor (Gypsy från 1959, se Dag 288) ). June fick en karriär både på Broadway och i Hollywood.

1952 års revival vann 11 Donaldson Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, dansare, regi, koreografi, partitur, sångtexter, scenografi och kostym.
Den vann New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.
Plus 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll, koreografi samt musikalisk ledning.

Det gjordes en hemsk filmversion 1957 som inte hade så hiskeligt mycket med scenversionen att göra. Bland annat så förvandlades Joey från en anti-hjälte till en ”good guy”. Lägg till att man tog bort de flesta av showens sånger och ersatte dem med standards ur Rodgers and Harts sångkatalog.
Frank Sinatra spelade Joey.

Pressklipp:
Om originaluppsättningen:
If it is possible to make an entertaining musical comedy out of an odious story, Pal Joey is it. John O’Hara has written a joyless book about a sulky assignation. … Pal Joey offers everything but a good time, whether Joey is a punk or a heel is something worth more careful thinking than time permits. Although Pal Joey is expertly done, can you draw sweet water from a foul well?
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om 1952 års revival:
In 1940 Pal Joey was regarded by its satellites as the musical that broke the old ormula and brought the musical stage to maturity. There was a minority, including this column, that was not enchanted. But no one is likely now to be impervious to the tight organiztion of the production, the terseness of the writing, the liveliness and versatility of the score, and the easy perfection of the lyrics.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Videosar:
Snutt ur en revival (2008) bl a You Mustn’t Kick It Around
Zip med Elaine Stritch
What Is a Man (Wat is een man) från en Nederländsk version
Trailer till filmversionen

Annonser

Dag 288: Gypsy – A Musical Fable

19 Sep

a3c9024128a0474f0d56d010.L
Gypsy: A Musical Fable (1959), originaluppsättningen spelades 702 gånger
Baserar mitt omdöme på Londoncastinspelningen från 1973, den spelades 300 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents, mycket löst baserad på Gypsy Rose Lee’s memoarer Gypsy: Memoirs of America’s Most Celebrated Stripper (1957) och fokuserar på hennes mamma Rose – den ultimata showbizmorsan.

Mama Rose har bestämt sig för att hennes yngsta dotter June ska bli en stor stjärna inom showbusiness.
Outröttligt så jagar hon agenter, fixar och trixar och ser till att hon och hennes döttrar får åka runt och spelar på Vaudevilleteatrar över hela USA.
June som i många, många år har marknadsförst som den söta lilla ”Baby June” tröttnar till sist och rymmer.
Men Rose ger sig inte. Om hennes talangfulla dotter inte vill vara med längre så får hon börja ägna sig åt sin ”talanglösa” och mer introverta dotter Loise istället, för nån av hennes döttrar ska bli stjärna. Så småningom kommer det här att leda till att Loise förvandlas till burlesquestrippan Gypsy Rose Lee som får en stor internationell karriär.

Det här anses vara en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats och det går inte komma från att den är helt jäkla otroligt bra. Bra story, makalöst bra musik och helt otroligt snygga sångtexter. Originalcasten av Broadway uppsättningen med ”The Merm”  som Rose lämnar sällan min absoluta favoritlista.
Den här Londonversionen med underbara Angela Lansbury som mama Rose har jag inte gett en chans tidigare så det var på tiden att den hamnade i spelaren.
Hur står den sig i jämförelse med originalet? Bra, riktigt bra. Arren är lite annorlunda på den här versionen och vissa sånger har annorlunda texter och kommer med mer dansmusik och längre musikaliska sekvenser men det ser jag bara som nått positivt.
Ethel Merman beltar sig igenom originalet och det är precis så som man vill höra henne och där har Angela ingen chans. Men Angela är en bättre skådespelare och hennes sätt att leverera sångtexter är snudd på helt perfekt och hon får fram nyanser och en humor som jag kan sakna hos Merman. Och Angelas sätt att gestalta Roses sammanbrott i Rose’s Turn… vad kan jag säga, pure perfection!
Den här plattan är ett perfekt komplement till originalet och jag rekommenderar den å det starkaste!

Favvisar:
Some People, You Gotta Get A Gimmick, Together, Let Me Entertain You

Kuriosa:
Showen har haft inte mindre än 4 revivals på Broadway sen -59.
En filmversion kom 1962 och en tv-version med Bette Midler som Rose kom 1993.

Originalet fick inte en endaste Tony Award.
1974 års revival vann en Tony åt Angela Lansbury. Den fick dessutom 3 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och regi.
1989 års revival vann 2 Tonys: Bästa revival och kvinnliga huvudroll. Även två Drama Desk Awards fick den: bästa revival, kvinnliga huvudroll.
2003 års revival vann bara en Theatre World Award
2008 års revival vann 3 Tonys: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och manliga biroll. Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, manliga biroll. Dessutom fick den 2 Outer Critics Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Filmversionen vann en Golden Globe åt Rosalind Russel som Rose.
Tv-versionen vann en Golden Globe åt Bette Midler som Rose och en Emmy för Outstanding Individual Achievement in Music Direction

Gypsy Rose Lee har funnits i verkligheten och hon var verkligen stripp-teasernas okrönta drottning.  Hon blev känd som ”den intellektuella strippan” då hon i monologer refererade till konstnärer som Cézanne och författare som Oscar Wilde, samtidigt som hon sakta och förföriskt rullade ner sina silkesstrumpor. Hennes signum var att teasa mest och egentligen inte strippa särskilt mycket.
Hon strippade för presidenter och kungligheter över hela världen och är nog en av de få, om inte den enda, som fått strippa för Drottning Elisabeth II av England.
Hon uppträdde även här i Stockholm på Chinarevyn. Mina föräldrar såg henne där.

Gypsy Rose Lee skrev förutom sina memoarer även en deckare som utspelade sig i Burlesquemiljö: The G-string Murders (1941). Den har översatt till svenska och heter då Döden väntar i kulissen.

Pressklipp:
I’m not sure whether Gypsy is a new fashioned, or old-fashioned, or integrated, or non-integrated. The only thing I’m sure of is that it’s the best damn musical I’ve seen in years.
– Walter Kerr, Herald Tribune

What this town has needed is Ethel Merman. What miss Merman has needed is a good show. We got her and she got it last night evening, when Gypsy opened at the Broadway Theatre.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
Rose’s Turn med Bette Midler
Ethel Merman sings Everything’s Coming Up Roses
Let Me Entertain You från filmversionen
Patti LuPone – Everything’s coming up roses
Bernadette Peters – Rose’s Turn
You Gotta Get A Gimmick

51RJacACr0L

2238966_209_271
Gypsy Rose Lee

Dag 208: Ain’t Broadway Grand

1 Jul

0ed3_1
Ain’t Broadway Grand (1993), 25 föreställningar
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: Lee Adams, Thomas Meehan

Året är 1948 och Mike Todd har bestämt sig att satsa allt på en sofistikerad musikalisk satir om presidenten, Of The People ska den heta.
Han hoppas att med den kunna få respekt i de finare kulturella kretsarna och på så sätt få  lite ”klass”.
Of The People floppar dock när den try-outar i Boston.
Mikes fru, Joan Blondell, lämnar honom då och återvänder till Hollywood för att fortsätta sin karriär där.
När hon har åkt får Mike en snilleblixt: tillsammans med strippan och superstjärnan Gypsy Rose Lee och komikern Bobby Clark ska han förvandla showen till en burlesqueliknande show.
Joan kommer till Broadwaypremiären. Hon berättar då för honom att vad henne anbelangar så har han redan klass och behöver inte få det bekräftat av andra.
Of The People blir en megasuccé.

Musikalen utspelar sig 1948 och det hörs verkligen på musiken, för det bokstavligen skriker fyrtiotal om varenda låt. Oavsett om det är komiska burlequenummer, torch songs, crooner songs eller Broadwayaktiga nummer.
Att den här showen är skriven på nittiotalet finns det egentligen inget som skvallrar om.
Och det är ju både bra och dåligt.
Bra, därför att jag gillar stilen men dåligt för det gör musiken en aning anonym. Det är trots allt kopior eller pastischer snarare än äkta vara vi bjuds på. Man märker att kompositören anstränger sig att låta ”rätt” och det blir på bekostnad av originalitet och att hitta starka egna melodier. Allt påminner om nån låt man redan hört.
Det gör inte att det här är dåligt. Absolut inte. Här finns ett par riktiga toppnummer som titellåten och en fackelsång som Debbie Shapiro Gravitte sjunger. Men musikalen sticker inte ut tillräckligt för att göra den hågkomstbar. Tror jag skulle ha svårt att känna igen sånger från showen om jag hörde dem på radion eller så.

Favvisar:
Ain’t Broadway Grand, Tall Dames & Low Comedy, Maybe Maybe Not, Class

Kuriosa:
Mike Todd (föddes som Avrom Hirsch Goldbogen) var en teater och filmproducent, mest känd kanske för filmen Jorden runt på 80 dagar (1956). Den vann en Oscar 1957 som årets bästa film.
Han var också med och utvecklade ett väldigt använt widescreen filmformat som fick hans namn: Todd-AO.
Han var en notorisk kvinnokarl som bl a hade en omskriven affär med den sofistikerade strippan Gypsy Rose Lee, var gift med Hollywoodstjärnan Joan Blondell och efter att de skilde sig blev han småningom Elisabeth Taylors tredje man, den enda man hon inte skilde sig ifrån. Det berodde på att han omkom i en flygolycka 1958.

Pressklipp:
Rubrik: Ain’t Broadway Grand? – No, it ain’t!
… an idiotic musical comedy that hasn’t a single original or interesting idea. Such an enterprise invariably makes every artist associated with it look third-rate.

Adams describes Broadway in the title lyric as “the gay white way” and has an actress sing, “I feel like a poet with no strings,” which must be something like being a fish without a bicycle.

Ain’t Broadway Grand has been knocking around for years in various forms. In all that time, it’s merely gone from burlesque to grotesque.

Originality, which Todd had in abundance, is a key ingredient missing in ”Ain’t Broadway Grand.” The musical, which opened last night at the Lunt-Fontanne Theater, is smaller than Todd’s life. A more appropriate title would have been ”Ain’t Broadway Bland.”
– Mel Gussow, The New York Times

But despite its tunefulness, despite the attractive chorus line, despite a few genuinely funny moments, this trip down nostalgia lane doesn’t play like a hit from

the Golden Era of Broadway brass. It’s more like a show that folded at New Haven’s legendary Shubert Theatre.
– Malcolm L. Johnson, The Courant

Ain’t Broadway Grand is a dazzling and nostalgic trip down Broadway of an earlier era.
The raucous and occasionally magical musical is about eclectic impresario Mike Todd.

Mitch Leigh … has written an outstanding score.

Lee Adams … has contributed surprisingly fresh and witty lyrics for a musical that has one foot squarely in the past. In fact, ”Ain’t Broadway Grand” is being advertised as a ”brand-new 1948 musical.”
If you love New York and flashy Broadway revues of yesteryear, ”Ain’t Broadway Grand” is grand and plenty of fun.
-Ward Morehouse III, The Christian Science Monitor

The show has great dancing and some stunning production numbers. It has colorful sets and several good comic songs.

What it doesn’t have is an interesting story, rich characters and consistently strong tunes defining its characters and dramatic situations. Those are vital ingredients for a musical then – and now – and the weaknesses are glaring enough to make Ain’t Broadway Grand, on balance, a not very grand Broadway show.

A catchy but derivative song in the style of There’s No Business Like Show Business, the song called Ain’t Broadway Grand is sung in the second scene and reprised no fewer than four times. After the cast sings it at the finale, the words are flashed on a screen and Burstyn steps out of character to invite the audience to sing along.

Let’s hope this deliberately old-style musical doesn’t start something new by becoming the first karaoke musical.
-Douglas J. Keating, The Inquirer

Videosar:
En snutt ur showen.
Trailer till Jorden runt på 80 dagar.

%d bloggare gillar detta: