Tag Archives: H C Andersen

Nr 402: Córki dancingu / The Lure

25 Feb


Córki dancingu (The Lure), Musikalfilm
Polen (2015)

Regi: Agnieszka Smoczynska
Musik & sångtexter: Barbara Wrońska, Zuzanna Wrońska, Marcin Macuk
Manus: Robert Bollsto baserad på H C Andersens saga om Den lilla sjöjungfrun från 1837.

Teenage sisters Silver and Golden yearn for a new life on American soil, but obligingly surface in Warsaw when unwittingly summoned by the human song of Mietek, the handsome young bass player of a low-rent nightclub band. “Help us come ashore … we won’t eat you, dear,” they sing back at him, a little too menacingly for comfort.
Sprouting human legs once they hit dry land, the girls follow him back to his workplace, where the sleazebag proprietor hires them as strippers and backing singers to the band’s brassy interpretations of dance-floor standards. (Suffice it to say that Donna Summer’s “I Feel Love” has never sounded less velvety or more Velveeta.)
Word spreads with unsurprising speed of two nude mermaids (their tails return when wet) writhing in disco-fabulous style atop giant champagne coupes.
Local celebrity does little, however, to aid a heartsore Silver’s unrequited crush on Mietek, while Golden increasingly struggles to contain her blood-sucking urges — particularly with so many leeringly interested men to hand.
A broken hearted mermaid is not a force to be reckoned with especially not if that mermaid is your sister. The two make a harsh decision causing violence, and bloodshed.

Córki dancingu (meaning The Daughters of the Dance) is a distinctly Polish musical set against a nostalgic 80’s tinged backdrop. Filled with music, dancing and surprising twists.
A sort of horror-romance-coming of age-disco-adult fairytale musical with murders, sex, operations, drugs, mysticism, vodka, singing, dancing, telepathic communication and bad perms.
A total blast!

Det här är en film som man antingen gillar eller avskyr – skulle jag tro.
Men oberörd blir man inte. 
Här blandas gengrestilarna vilt och man kan hitta det mesta: från strippor, mord, disconummer, punknummer, en massa synthmusik, vackra ballader, snygga special effekter och fruktansvärda ”dansbandskostymer” till sagostämning, sorgligt slut och en grotesk men samtidigt barnsligt naiv kroppsamputering. Typ.
Den här filmen är svår att beskriva i ord och den är bitvis hysteriskt rolig och fantasifull men bitvis också både obegriplig och seg.
Men det är en musikal. Och den innehåller väldigt mycket bra musik, framförallt om man som jag är uppvuxen på disco, punk och det tidiga 80-talets synthvåg.
Jag gillade den. Gillade den mycket.
Om ni hittar den så ge den en chans.

Kuriosa:
Gick på Stockholms Filmfestival 2016.

Delar av det som sker på nattklubben är baserat på regissörens egna upplevelser, för hennes mor drev en nattklubb och det var där hon, enligt egen utsago, tog sin första vodka, rökte sin första cigarett, hade sin första sexuella besvikelse och första riktiga förälskelse.
Hon ser filmen som en allegori över flyktingar som på sin väg mot sina drömmars mål kommer till ett främmande land där de blir utnyttjade.

Det här är polens första filmmusikal.

Den valdes till Bästa Film på Fantasporto skräckfilmfestival 2016.
Fantasporto är en stor internationellt erkänd skräck/fantasyfilmfestival som har hållits i Porto i Portugal sen 1981.
Den vann juryns pris på Fantasia Film Festival – det är Nord Amerikas största Skräck/Fantasyfilmfestival och har hållits i Montreal, Kanada sen 1996.
Den vann Special Jury Prize på Sundance Film Festival 2016.
Den har vunnit ett flertal internationella filmpriser till.

Press:
“Look at this stuff — isn’t it neat?” sang the heroine of Disney’s “The Little Mermaid,” gesturing at her glittering earthly possessions while ruefully admitting their triviality. It’s a line “The Lure,” a very different kind of fairy-fishtail, might sing without any of the wistful irony: Polish tyro helmer Agnieszka Smoczynska’s deeply dippy story of vampire mermaid sisters wreaking havoc above water gleefully shows off its cluttered collection of whosits and whatsits galore. Yet as it morphs restlessly from siren-shrill horror to Europop musical to, gradually, a loose but sincere riff on Hans Christian Andersen, it seems the pic may contain a thingamabob (or 20) too many. Still, this kooky-monster escapade is never less than arresting, and sometimes even a riot: There’s nothing else like it in the sea, which should encourage offbeat international distribs to make it part of their world.
– Guy Lodge, Variety

…the unrestrained exuberance of The Lure often substitutes stylistic flourishes for a sometimes confounding lack of coherence, which is perhaps attributable to a youthful perspective on hazily remembered bygone days that vanished with the fall of Communism. Candy-colored nightclub lighting, soaring camera shots and graceful underwater sequences all boost the fantasy quotient, but don’t contribute greatly to an understanding of the characters, although the SFX are impressive throughout.

Nevertheless, the filmmakers’ enthusiasm for their characters and the vanished period setting is palpable, asserting a certain fatalistic charm of its own.
– Justin Lowe, The Hollywood Reporter

Watching ”The Lure” is a bit like having manic depression—the thrilling high points are just as relentless as the crushing low-tide ebbs.

But the makers of ”The Lure” drop the ball when their reliance on archetypal power dynamics dictates when characters must sober up and act according to their types. Smoczyńska and Bolesto deserve the benefit of the doubt since their story isn’t necessarily bad because it’s not non-stop fun. But in this case, quiet and serious simply does not suit a movie where bare-breasted teenagers sing and slay their way into viewers’ hearts. ”The Lure” deserves to be seen, though it’s sadly not as joyfully deranged as it could be.
**1/2
Simon Abrams, rogerebert.com

Videosar:
Trailer
Ballady i Romanse – Przyszłam do miasta

Annonser

Nr 396: Once on This Island

9 Jan

logo-once-on-this-island

Once on This Island (1990)
Broadway 1990, 469 föreställningar
West End 1995
Broadway revival 2017

Music: Stephen Flaherty
Book & Lyrics: Lynn Ahrens baserad på Rosa Guys roman My Love, My Love: or, The Pleasant Girl (1985), i sin tur inspirerad av H C Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun.

There is a violent storm raging around a small Caribbean island, thunder booms, making a small girl cry in fear. To comfort her, the village storytellers tell her the story of Ti Moune.

Ti Moune, a peasant girl, sees the handsome Daniel Beauxhomme (a city boy) passing by in his fine car. The car crashes and Ti Moune rushes to his rescue. By cheating the Demon of Death, Ti Moune saves Daniel’s life but at a terrible price – her soul.
Ti Moune and Daniel become lovers.

As Daniel recovers, he remembers that he is going to marry the rich Andrea Devereaux and that the announcement of their engagement is going to be made at a grand ball. He realises his responsibilities and goes back to the city.
When she pursues Daniel, Ti Moune is shunned because of her lowly status. Her determination and capacity to love is not enough to win Daniel’s heart, and Ti Moune pays the ultimate price – she dies.
But the gods turn Ti Moune into a tree that grows so strong and so tall, it breaks the wall that separates the societies and ultimately unites them.

A fairy tale celebration of life, love, pain, faith, grief and hope.

En ljuvlig liten enaktare, bara 90 minuter lång. Och dessutom berättad med ett minimum av scenografi och rekvisita. Det är verkligen berättarteater som sätter fart på åskådarens fantasi. Vem behöver mastodontscenografier med fallande ljuskronor och helikoptrar på scen (även om sånt kan vara väldigt kul också) när det räcker med lite väldesignat ljus, nån liten rekvisita och människor. Att exempelvis gestalta en bil som kör genom natten med bara ett par ficklampor. Magiskt!

Musiken består av Calypso, world music, pop och lite R&B. Det är härligt livsbejakande musik med lite starka, väldigt vackra och emotionellt laddade ballader insprängda här och var. Men mest svänger det!

Det här är en perfekt liten musikal som gjord för att spelas av skolor och mindre teatergrupper eftersom den har en ensemble som kan varieras i storlek, kompbandet kan vara liten och scenografin är i det närmaste obefintlig.
Så dags för en uppsättning här i Sverige snart??? 

Kuriosa:
LaChanze som spelade Ti Moune på Broadway vann en Theatre World Award för sin insats.

Den brittiska uppsättningen vann en Olivier Award som årets bästa nya musikal.

I den amerikanska originaluppsättningen utgick man från skådespelarnas hudfärg när man rollsatte. De med mörkare hudtoner spelade de fattiga bönderna medan de med ljusare hud spelade de ”fina” i staden.

Press:
In Once on This Island, the stage has found its own sugar-and-cartoon-free answer to The Little Mermaid. A 90-minute Caribbean fairy tale told in rousing song and dance, this show is a joyous marriage of the slick and the folkloric, of the hard-nosed sophistication of Broadway musical theater and the indigenous culture of a tropical isle.

Once on This Island has the integrity of genuine fairy tales, in that it doesn’t lead to a saccharine ending but to a catharsis, a transcendent acceptance of the dust-to-dust continuity of life and death. Why We Tell the Story is the concluding song for the evening’s storytellers, and one of those reasons is that ”our lives become the stories that we weave.” As the story and its tellers at last come full circle in Once on This Island, the audience feels the otherworldly thrill of discovering the fabric of its own lives in an enchanted tapestry from a distant shore.
Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Waiting for Life
Snuttar från Paper mill Playhouse uppsättning
We Dance

 

Nr 393: Aladdin (Disney)

4 Sep

91LeYr+MLvL._SL1500_
Aladdin (2011)
Broadway 2014, spelas fortfarande
West End 2015, spelas fortfarande
Music
: Alan Menken
Lyrics: Howard Ashman, Tim Rice, Chad Beguelin

Book: Chad Beguelin
Baserad på  Disneys  animerade film Aladdin från 1992 i sin tur inspirerad av berättelsen om Aladdin i sagosamlingen Tusen och en natt

In the middle-eastern town of Agrabah, Princess Jasmine is feeling hemmed in by her father’s desire to find her a royal groom. Meanwhile, the Sultan’s right-hand man, Jafar, is plotting to take over the throne. When Jasmine sneaks out of the palace incognito, she forms an instant connection with Aladdin, a charming street urchin and reformed thief. After being discovered together, Aladdin is sentenced to death, but Jafar saves him by ordering him to fetch a lamp from the Cave of Wonders. Where there’s a lamp, there’s a Genie, and once Aladdin unwittingly lets this one out, anything can happen!
Will Aladdin’s new identity as “Prince Ali” help him win Jasmine’s heart and thwart Jafar’s evil plans?
Will the Genie’s wish for freedom ever come true?

Sen 90-talets mitt har Disney inte bara dominerat filmvärlden med sina tecknade filmer utan även haft en sanslös samling hitmusikaler på Broadway. Trenden startade med Beauty & The Beast och har sen gett oss scenversioner av The Lion King, Mary Poppins, Newsies och The Little Mermaid. Alla utom den sistnämnda blev enorma framgångar och The Lion King spelas fortfarande 11 år efter sin premiär och toppar allt som oftast listan över veckans mest inkomstbringande Broadwayföreställningar. Så det är inte konstigt att Disney väljer att förvandla ännu en av sina älskade filmer till familjevänlia musikal.
Filmen från 1992 var ett makalöst fantasifullt och visuellt fulländat mästerverk som fick kultstatus genom Robin Williams genialiska och hysteriskt roliga tolkning av anden i lampan.

När man gör en scenversion av en populär film så ställer jag mig genast frågan: behövs det verkligen en scenversion av filmen? Hade nog svarat nej om både Beauty & The Beast och The Lion King men bägge blev bra föreställningar och speciellt den senare gjorde en helt ny och teatralisk version av sitt grundmaterial som var så häftig att den faktiskt får filmen att blekna i jämförelse.
Men Aladdin då? Behövde den en scenversion och hur fungerar den på scen?
Svaret på första frågan är nog nej och på den andra: inte så där jätte bra enligt mitt tycke. Man har skrivit 4 nya sånger och lagt in 3 sånger som ströks från filmen och så har man skrivit några nya scener men inget känns så där direkt nödvändigt och tillför väldigt lite.

Man har också strukit figurer som Jafars papegoja Iago och Aladdins apa Abu. Istället har Jafar fått en ganska så skrikig och jobbig side-kick och Aladdin 3 kumpaner som han kan dansa och sjunga close harmony med.

Anden eller Djinnen är föreställningens stora behållning och i James Monroe Iglehart gestalt så är han helt sanslös både vad gäller dans, sång, komik och den rena energin som han levererar på scen. Man blir nästan andfådd bara av att se honom in action. Tyvärr så dominerar hans scener och shownummer föreställningen så totalt att allt som sker mellan dem mest känns som transportsträckor. När han sen dessutom blir den stora snackisen på stan och  alla kommer till showen för att se anden och han dyker upp först mot slutet av första akten, vad ska man göra då?  Jo, man ger honom inledningsnumret Arabien Nights, en sång som från början framfördes av Aladdins 3 kumpaner. Dessa kumpaner fungerade då också som musikalens berättare, men deras insatser har nu strukits ner till att mer eller mindre bara vara support till Aladdin. Lite synd då deras kommentarer och hyss gav en hel del energi, humor  och en lätt touch av Bröderna Marx-aktig anarki  åt föreställningen.
But, that’s showbiz!

Jag tycker inte det här är en bra musikal. Gillar mycket av musiken och den i filmen strukna sången Proud of You Boy som fått en central plats här, är en ljuvlig sång och blivande konserthit. Men för mig blir föreställningen aldrig levande. Aladdin och Jasmine är som klippdockor, söta men platta, och nån passion dem emellan kunde då inte jag se. Allt är lagom och trevligt och kul och snyggt och ofarligt och därför lika spännande som Bolibompa. Men det är klart, om jag varit yngre och kanske fått det här som en första teaterupplevelse så hade jag nog älskat det. Är kanske lite för cynisk för sånt här.
Men rätt ska vara rätt: Scenen med den flygande mattan är helt magisk och där blir jag plötsligt som ett litet barn som tittar med stora ögon på det omöjliga, magiska som sker på scen. Där blir jag lite småkär i föreställningen men tyvärr, när mattan åter landar så är min kärleksaffär med showen över.

Disney productions sparar aldrig på krutet så showen är påkostad med massor av kostymer, snygga scenografier, häftiga effekter, stor orkester, hysteriska koreografier och en enorm ensemble (för att vara en nutida show) så man får valuta för pengarna men tyvärr så är det bara ögat som blir tillfredsställd, hjärtat får inte sin del.
Så tekniskt snygg men tom och känslokall är min åsikt.
Jag gillar filmen och ser nog hellre om den en gång till.

Kuriosa:

James Monroe Iglehart fick både en Tony Award och en Drama Desk Award för sin insatts som anden i lampan.

Adam Jacobs (som spelar Aladdin på Broadway) syster Arielle spelar Jasmine i den Australienska uppsättningen av musikalen.

Aladin var den första tecknade Disneyfilm som släpptes både i en dubbad version och i den engelska originalversionen på svenska biografer. Numera är ju det standard men innan denna film så fick vi alltid hålla tillgodo med den dubbade versionen. Men eftersom Robin Williams röstarbete var så unikt, så skickligt och så alldeles omöjligt att ge full rättvisa på svenska så valde de att visa den i 2 versioner. Och det var jag väldigt tacksam för.
Så bland annat av den anledningen ligger denna film mig lite extra varmt om hjärtat.

Musikalen innehåller alla sångerna från filmen samt 3 som skrevs av Menken och Ashman för filmen men aldrig användes samt 4 nya sånger skrivna av Menken and Beguelin.

Namnet Aladdin kommer från arabiska (från början syriska) علاء الدين (Alāʼ ad-Dīn), med betydelsen ʼtrons ädelhetʼ.

H.C. Andersens saga Elddonet är inspirerad av sagan om Aladdin.


Press:

Broadwayversionen:

As directed and choreographed (and choreographed, and choreographed) by Casey Nicholaw, and adapted by the book writer Chad Beguelin, “Aladdin” has an infectious and only mildly syrupy spirit. Not to mention enough baubles, bangles and beading to keep a whole season of “RuPaul’s Drag Race” contestants in runway attire.

Most of the numbers not involving chorus members in chest-baring vests and harem pants tend to pass by without making much of an impression. (Gregg Barnes did the pseudo-Arabian costumes.) Although Mr. Jacobs and Ms. Reed have solid voices, even the movie’s big hit song, the pretty Menken-Rice ballad “A Whole New World,” lands rather softly.

“Just be yourself,” the Genie says to Aladdin, when lesson-learning time arrives. But the production’s relentless razzle-dazzle and its anything-for-a-laugh spirit also infuse the show with a winking suggestion: If you can’t be yourself, just be fabulous.

– Charles Isherwood, The New York Times

 

This super-costly extravaganza doesn’t do justice to the movie, or to the spirit of the late Howard Ashman.

The magic-carpet ride is magical. The Cave of Wonders is wonderful. And yes, you’ll hear the tunes you loved in the 1992 movie. But the notion that “Disney Aladdin” somehow resurrects the spirit of the late Howard Ashman, who had the original inspiration for the movie and contributed most of its clever lyrics, is a joke. Restoring a person’s work without respecting his artistic sensibility is no tribute at all.

Working from what looks like a million-plus budget, costumer Gregg Barnes (Kinky Boots) makes a dazzling first impression with vibrant colors and graceful silhouettes, and rich materials that are intricately embroidered and elaborately ornamented.  But in the spirit of overkill that comes to define the entire production, the costumes become so heavily encrusted with bling, it’s a wonder anyone can move in them.

It was a really bad idea to replace Iago, the sardonic parrot familiar of the evil vizier, Jafar (Jonathan Freeman, as impressive as he was in the film), with an annoying human henchman played by an annoying actor. A worse idea was replacing Abu, Aladdin’s rascal monkey friend, with three of the hero’s dumber-than-dirt slacker pals. As for the cheap jokes sprinkled throughout the book, the most unspeakable one comes in the prologue, when Genie produces a tacky miniature of the Statue of Liberty and excuses himself for “a little pre-show shopping.”
Oh, you don’t mean to say that there might be a profit motive in all this?
Marilyn Stasio Variety

 

As staged by director-choreographer Casey Nicholaw, it’s part children’s theater, part magic show, and part Nick at Nite sitcom?complete with broad acting and groan-inducing puns (”Welcome to Dancing With the Scimitars!”).

Overall, this is one of the better Disney stage musicals, complete with several eye-popping production numbers that benefit from Nicholaw’s spirited choreography, Bob Crowley’s elaborate and chameleonic sets, and Gregg Barnes’ glittery costumes.

As in many a Disney stage production, the big showstopper isn’t even human: During ”A Whole New World,” a flying carpet carries our lovers aloft in a night-time ride, swooping and spinning with how’d-they-do-that wonder. (Jim Steinmeyer and Jeremy Chernick are credited with designing the onstage illusions and special effects.) It deserves its own curtain call.
Thom Geier, Entertainment weekly

 

Londonversionen:

They don’t really have pantomimes in the US, which may explain why the creatives behind this hit Broadway adaptation of Disney’s ‘Aladdin’ made a pantomime, probably without realising.

It’s well done, but talk about selling coals to Newcastle: the humour hits the spot with Howard Ashman’s dry lyrics, but it lacks the inspired madness of, say, the Hackney Empire panto. Alongside the other big West End Disney musical, Julie Taymor’s ‘The Lion King’, it struggles to establish a distinct, theatrical identity. And my mind boggled at how the diverse, largely British cast has had bland American accents foisted upon them to play Middle Eastern characters.

…a heroically overextended, all-singing, all-dancing, multi-costume-changing spectacle.

…it’ll keep you ticking over until Christmas, but that’s it.
Andrzej Lukowski, Time Out


Imagine a Christmas panto minus the dame and with a budget of zillions and you get some idea of this musical extravaganza. At first, I resisted the corporate zeal that has taken the 1992 Disney animated feature and turned it into a live show, but I gradually found myself won over by the blend of spectacle, illusion and a greater supply of corn than you will find in the Kansas wheatfields.
-Michael Billington, The Guardian

 

There’s no denying that Disney knows how to deliver quality family entertainment, and while British musicals like Billy Elliot or Matilda may have a more effortless, breezy and heartfelt sophistication, the resources thrown at the stage here and the sheer sense of spectacle, is awe-inspiring.
-Mark Shenton, The Stage

Videosar:
Tony Awards
Trailer för Broadwayshowen
Arabien Nights
Behind the scenes
Proud of your boy, demo från filmen
Proud of Your Boy med Adam Jacobs fr Broadways Original Cast

 

Dag 207: The Little Mermaid

30 Jun

C__Images_LARGE_HFX_0_0_0_8_HFX0008656
The Little Mermaid (2008), 658 föreställningar
Baserar min bedömning på den nederländska castinspelningen från 2012
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater & Howard Ashman
Libretto: Doug Wright, baserad på Hans Christian Andersens saga och Disneys tecknade filmversion från 1989.

Ariel är en sjöjungfru (och dotter till havets härskare kung Triton) som inte trivs i sin undervattensvärld utan längtar upp till människornas värld på andra sidan ytan.
En dag räddar hon en prins från att drunkna och hon blir genast blixförälskad i denna den första ytvarelsen hon mött.
Ariel går till sin faster sjöhäxan Ursula för att be om hjälp. Fastern erbjuder henne en deal: hon får en chans att vara människa under tre dagar och om hon under denna tid kan få prinsen att kyssa henne så får hon förbli människa men om hon inte lyckas med det så tillhör hennes själ Ursula för all framtid och hon blir fånge i Ursulas grotta. Som pant behåller Ursula Ariels röst…
Jag tror inte att jag sabbar det för nån om jag berättar att historien i denna variant slutar lyckligt i motsats till Andersens originalberättelse.

Jag valde att lyssna på den Nederländska versionen, mest för att det är denna omarbetade version som blivit den som gäller, åtminstone för den europeiska marknaden men också för att det är en live-inspelning från premiären.
Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av plattan. Sångerna från filmen finns självklart med men även de nya håller hög standard.
När jag läser de amerikanska recensionerna får jag intrycket av att det skulle vara en riktig katastrofmusikal det här och det var den kanske på Broadway men den bearbetade versionen är mer än ok, den är faktiskt riktigt bra.
Här finns några nya sånger som skrivits specifikt för denna den nya versionen och ett par av Broadwaysångerna har strukits. Måste erkänna att jag inte lyssnat på den amerikanska versionen så jag vet inte om de var så dåliga att de behövdes tas bort men jag kan konstatera att åtminstone en av de nya definitivt hör till bland de bästa av låtarna i showen.
Jag ger tummen upp för denna platta, en rejäl orkester ger ett stort ”sound” och allas insatser är dynamiska och oerhört njutbara.
Fast jag undrar om sången Les Poison alltid varit låtit som ett första utkast till Be Our Guest från Skönheten & Odjuret, för dessa två låtarna är ju i det närmaste identiska – åtminstone när man lyssnar på reprisen.

Favvisar:
Daar Ligt Mijn Hart (Part Of Your World), Pappie’s Kleine Meisje (Daddy’s Little Angel), Pozetieverik (Positoovity), Onder De Zee (Under The Sea), Kus D’r Dan (Kiss Her Now)

Kuriosa:
Den Nederländska versionen var en total ombearbetning av det amerikanske originalet. Förutom att man bytte ut några låtar så är den annorlunda scenisk. På Broadway så åkte folk runt på skor med hjul på hälen. Detta gjorde att de såg ut att glida över scenen, till det så hade sjöjungfruerna stela fiskstjärtar som mer såg ut som svansar och som stack ut ur en golvlång kjol, det såg grymt fånigt ut.
I Holland så använde man sig istället av flyganordningar som gjorde att de alla kunde ”simma” omkring ”i vattnet” och istället för stela sfiskstjärtar så hade de långa slöjor som såg ut att flyta i luften. Grymt läckert och totalt illusoriskt.
Ovan ytan så var allt gjort som om det hörde hemma i en enorm ”pop-up” sagobok, och när de bytte scener så vände de bara sidorna i denna bok, även det var både smart och läckert.

Det nederlänska castalbumet lyckades ta sig hela vägen till plats 3 på den nationella top 100 listan.

Broadwayshowen vann inga priser men originalfilmen fick två Oscars, dels för årets bästa sång (Under The Sea) och dels för bästa musik.

Pressklipp (om Broadwayversionen):
But the new Mermaid is ultimately less than the sum of its impressive parts, offering neither the richly imaginative spectacle of The Lion King nor the old-fashioned vitality and charm of Mary Poppins.
– Elysa Gardner, USA Today

On the heels of the fiasco that was Tarzan and the lumbering bore that is Mary Poppins comes Disney Theatrical’s latest stage cartoon, The Little Mermaid – which Variety has helpfully dubbed ”a waterlogged misstep.

Too bad a lot of what’s been added is soggy filler. The show is more theme-park spectacle than Broadway musical. For all its fancy tricks, the show’s give-you-chills moment comes with the simplest of effects – the feisty Ariel sheds her tail and transforms from mermaid to girl. I silently marveled, ”Wow, she’s got legs!” Whether that can be said of Disney’s new live-action cartoon remains to be seen.
– Michael Riedel, New York Post

Loved the shoes. Loathed the show.
O.K., I exaggerate. I didn’t like the shoes all that much. But the wheel-heeled footwear known as merblades, which allow stage-bound dancers to simulate gliding underwater, provides the only remotely graceful elements in the musical blunderbuss called Disney’s The Little Mermaid…

…this Little Mermaid burdens its performers with ungainly guess-what-I-am costumes and a distracting set awash in pastels gone sour and unidentifiable giant tchotchkes that suggest a Luau Lounge whipped up by an acid-head heiress in the 1960s. The whole enterprise is soaked in that sparkly garishness that only a very young child — or possibly a tackiness-worshiping drag queen — might find pretty.

… the impression is often of costumed employees from the Magic Kingdom of Disney World, wandering around and occasionally singing to entertain visiting children. In like manner, most of the performers approach their characters with the forced jocularity of actors marking time in a theme park until a better job comes along.

It used to be that the show came first, followed by merchandising tie-ins. Thoroughly plastic and trinketlike, this show seems less like an interpretation of a movie musical than of the figurines and toys it inspired.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Poor unfortunate souls (Broadway)
Part of your world (Broadway)
Under The Sea (Broadway)
Trailer för den Nederländska versionen
Ja, het leven is zwaar (Poor unfortunate på Nederländska) med Ursulas fantastiska kostym
Sing-a-long 2012 The Little Mermaid (NL)

 

Dag 150: Once Upon A Mattress

4 Maj

88bc53a09da00c116ea36110.L  Once Upon a Mattress
Once Upon A Mattress (1959), spelades först Off-Broadway men flyttades till Broadway där den spelades 460 gånger. Fick en revival på Broadway 1996 och då spelades den 188 gånger.
Musik: Mary Rodgers
Sångtexter: Marshall Barer
Libretto: Jay Thompson, Marshall Barer & Dean Fuller, baserad på H C Andersens saga Prinsessan på ärten.

We have an opening for a princess
for a genuine certified princess…

Sagan om prinsessan på ärten i en Broadwayversion.
Drottning Aggravian regerar över ett litet kungadöme eftersom hennes man, kungen, har drabbats av en förbannelse som gjort att han blivit stum.
Drottningen har ingen lust att lämna ifrån sig makten så hon har bestämt sig för att se till att prins Dauntless skall förbli singel. Detta gör hon genom att se till att varje prinsessa som vill vinna hans kärlek måste klara av ett antal (omöjliga) prov som hon hittat på. Hittills har ingen prinsessa lyckats.
Men en dag såg dyker prinsessan Winnifred the Woebegone upp. Hon är en väldigt viljestark och självständig tjej som inte låter nån sätta sig på henne och hon klarar galant av varenda prov som drottningen hittar på. I ren desperation så kommer drottningen på att bara genom ett ”känslighetsprov” kan Winnifred bevisa att hon är en äkta prinsessa. Provet består av att en ärta läggs under 20 madrasser och om prinsessan inte kan sova på grund av att hon känner av ärtan så har hon bevisat att hon är en äkta prinsessa.
Winnifred kan inte sova på hela natten. Drottningen försöker då hitta på nya hinder men nu har prinsen fått nog och säger ifrån. I och med att han vågar stå upp mot sin mor så bryts förbannelsen som lagts på kungen. Så kungen återtar sin rättmätiga plats och Dauntless och Winnifred får varandra.
Undrar ni hur det kom sig att hon kunde känna av ärtan genom alla madrasser? Det gjorde hon inte. Det som hindrade henne att somna var en massa olika hårda föremål hovnarren gömt under den första madrassen.

Det här är en väldigt charmig liten musikal. Fylld av roliga och väldigt melodiösa sånger.
Den är lite ojämn och jag tycker nog att sångerna fram till Winnifreds sömnlösa natt är roligare än de som kommer efter. Men ingen sång är direkt tråkig och man kan nästan höra Richard Rodgers ande sväva över verket. Vilket ju inte är så konstigt eftersom det är hans dotter som komponerat musiken.
Jag har lyssnat på två olika versioner av den här. Dels origanalversionen från 1959 och så revivaln som kom 1996. Det finns mer sånger på den senare vilket är rätt så självklart med tanke på att en cd har plats med så mycket mer än en lp hade.
Jag gillar att höra Carol Burnett på originalet (jisses vad hon kan belta, helt sanslöst) och där finns många roliga insatser men det finns också en väldigt störande sak: den är inspelad i tidig stereo och ljudteknikern har lekt med det nya formatet så rösterna förflyttar sig hela tiden mellan högtalarna vilket blir väldigt tjatigt och känns helt omotiverat.
Helt ärligt så tycker jag bäst om den nyare versionen. Sarah Jessica Parker är ingen stor sångerska men hela plattan känns fräschare, fräckare, jazzigare och roligare.
Men bägge är värda att lyssna på för det är en liten pärla det här. Ingen stor eller nyskapande musikal kanske men klart mys för stunden.

Favvisar:
An Opening for a Princess, Shy, Normandy, Song of Love, Happily Ever After

Kuriosa:
Det här var den legendariska komikern Carol Burnetts Broadway debut. Då spelade hon prinsessan Winnifred. I 2005 års tv-version så hade hon bytt till att spela den elaka drottningen.

Sarah Jessica Parker, som spelade Winnifred i revivaln, debuterade på Broadway 1977 som en av de alternerande Anniesarna i originaluppsättningen av musikalen Annie.

Musikalen spelades på  Fredriksdalsteatern i Helsingborg sommaren 1998.
Eva Rydberg spelade prinsessan som här döpts om till Knud Hilde. Lasse Brandeby spelade prinsen och Ewa Roos drottningen. Föreställningen som översattes av Åke Cato och Mikael Neumann fick namnet Sicken Ärta.

Videosar:
Shy med Sarah Jessica från Tony Awards 1996
Carol Burnett sjunger Shy i tv-versionen från 1964 (det är en live-inspelning)
Happily Ever After med Carol från 1972 års tv-version
Sensitivity från tv-versionen från 2005 nu med Caroll som drottningen
Tracy Ullman som princessan i Song of Love (2005 års version)
Spanish Panic
Matthew ”Glee” Morrison and Zooey Deschanel – In a Little While

%d bloggare gillar detta: