Tag Archives: Hal Hackady

Nr 427: Ambassador

23 Jan


Ambassador (1971)
West End 1971, 86 föreställningar
Broadway 1972, 9 föreställningar

Music: Don Gohman
Lyrics: Hal Hackady
Book:   Don Ettlinger, Anna Maria Barlow, baserad på Henry James roman The Ambassadors från 1903.

Stop the clock
The Belle Epoque

Föreställningen handlar om träbocken Lambert Strether (a man you can set your watch by), som åker från Massachusetts till Paris för att rädda sin chefs tillika fästmös son ur en parisisk kvinnas armar. Naturligtvis blir han själv betuttad i kvinnan och upptäcker att han aldrig “levt” innan han träffat henne. Han beslutar sig för att stanna kvar hos henne i Paris medan den “räddade” sonen skickas hem till staterna.

Ännu en av den långa raden av floppisar som producerats på Broadway.

En kanske inte direkt originell historia som fått en typisk operettbehandling och det inbegriper även hur Paris skildras, för alla ”Parisika” opera/operettklichéer finns där: nattklubbar, skumpa, can-can, artister, kurtisaner, bohemer och l’amour!
Musiken är inte helt dålig. Den känns lite som en avlägsen kusin till My Fair Lady med sin blandning av operett, music hall och Broadway.  Och där har vi kanske det största av showens problem, den är en 50-tals musikal presenterad för en 70-tals publik som hellre ville ha modernare toner om de nu skulle gå på musikal. Bara det gjorde att den inte hade nån större chans.
Ett annat problem är att även om musiken är melodiös så tycker man sig känna igen varenda en av sångerna – och ha hört dem i bättre versioner.
Men även om den kanske inte sticker ut så mycket ur den strida ström av mediokra musikaler jag lyssnat på i mina dar så har den nått som lockar mig tillbaka. 
Känns som att den kanske har nått dolt som kommer att komma fram om jag bara lyssnar på den ett antal gånger till.

Kuriosa:
Föreställningen hade sin premiär i London p g a att producenterna inte lyckades få ihop tillräckligt med pengar för att sätta upp den på Broadway. Det var nämligen otroligt mycket billigare att sätta upp musikaler i London på den tiden.
Nu gick den inte så bra i London men eftersom man kunde återanvända alla kostymer, scenografi m m till Broadwayversionen så chansade man. Det hjälpte inte, showen fick ett ännu sämre bemötande i New York och lades ned efter bara 9 föreställningar.
Man hade också gjort stora bearbetning under flytten mellan storstäderna bl a strök man inledningsscenen i Massachusetts som förklarade upplägget samt 7 av sångerna som dock ersattes av 7 nyskrivna. Inspelningen jag lyssnat på var av London versionen, någon Broadwayinspelning finns inte så hur de 7 nya sångerna lät har jag ingen aning om.

Huvudrollerna (både i London och New York) spelades av den gamla Hollywoodstjärnan Howard Keel (1919 – 2004) och den franska skådespelerskan och sångerskan Danielle Darrieux (1917 – 2017).
Han medverkade i många av de största filmmusikalerna under 1950-talet som Kismet, Kiss Me, Kate och Show boat och medverkade även i tv-serien Dallas (1981-1991).
Hennes karriär på vita duken är en av filmhistoriens längsta, hon debuterade 1931 i Le Bal och gjorde sin sista film (Pièce Montée) 2010.  

Recensenterna i New York sågade föreställningen så starkt att kompositören tog sitt eget liv.

Koregraf till föreställningen var Gillian Lynne som 10 år senare skulle bli legendarisk tack vare sin koreografi till musikalen Cats.

Press:
Om Broadwayversionen
The vulgarity of trying to make a Broadway musical of what is defensibly Henry James’s finest novel would be almost appealing had it succeeded. Unfortunately, Ambassador is effete and pallid, and not even the considerable efforts of its lively stars can make its anemia seem anything other than pernicious. The show is not a disgrace, merely a pity.


This is an Ambassador with no diplomatic immunity. Poor James’s skeleton must be whirling around in its Cambridge graveyard.
– Clive Barnes, The New York Times


Ambassador is purportedly set in the Paris of 1906. Actually, it takes place on the Broadway of the ’50s. The production is yet another bit of proof that the New York theatre is the second institution in the country to be 20 years behind the needs of the populace. (The first, of course, is the goverment.) Ambassador is not absolutely awful; it is merely awfully banal.

The lyrics, by Hal Hackady, are indeed hack-a-day.

It will probably be a dandy tax loss for somebody.
– Joseph H Mazo, Women’s Wear Daily


Each number seems calculated to stop the show … only by slowing it up.
Douglas Watt, The Daily News

Videosar:
Har inte lyckats hitta vare sig videosar eller ens ljudklipp på nätet.

Annonser

Dag 212: Snoopy!

5 Jul

513pX43BSHL
Snoopy! (1975), premiär i San Francisco, spelades Off-Broadway 1982, och i West End 1983
Musik: Larry Grossman
Sångtexter: Hal Hackady
Libretto: Warren Lockhart, Arthur Whitelaw & Michael Grace baserad på Charles M. Schulzs dagstidningsstrip Peanuts (Snobben i Sverige).

”Well, as Lucy always says, he isn’t much of a dog. But, after all, who is?”

Man kan se det här som en  uppföljare till You’re A Good Man, Charlie Brown från 1967 med den skillnaden att om den förra mer var koncentrerad på Charlie Brown så har denna sitt fokus på Snobben själv.
Men i övrigt så är de väldigt snarlika. Även denna show består av dramatiseringar och utvecklingar av ett antal Peanuts strips och teman. Så det är lite revykänsla över det hela.
Här får vi bland annat följa med Linus på Halloween när han väntar på ”The Great Pumpkins” ankomst i pumpafältet (naturligtvis så dyker han aldrig upp). Uppleva romansen mellan fågeln Woodstock och en mask.
Bland annat se Snobben som The Easter Beagle, som ”världsberömd” författare och väljas till The Big Bow-Wow (Head Beagle) för kenneln där han föddes.
Och Charlie har problem med kärlek och känner sig utanför och misslyckad. Dessutom hittar vi Lucy, Peppermint Patty och Sally här. Så persongalleriet är lite annorlunda också mot den andra showen.

Jag tycker enormt mycket om den här musiken.
Det är en väldigt ”enkel” show med starka melodier som är lätta att omedelbart ta till sig.
Texterna är just så där lill-gamla till sitt innehåll som man kan förvänta sig och speglar seriens sätt att uttrycka sig perfekt och de är bitvis väldigt skojiga också.
Här finns många bra och roliga låtar och åtminstone en riktig hit: Just One Person.
Upphovsmännen till denna ”Snobben” show är helt andra än de som gjorde ”Charlie Brown” showen på sextiotalet men precis som med den showen så är det här musik att bli glad av.
En mysig platta att sätta på när man känner sig lite låg och behöver få sig lite musikalisk uppåttjack.

Favvisar:
Edgar Allan Poe, Clouds, I Know Now, Don’t Be Anything Less, Friends, Just One Person

Pressklipp:
Om Off-Broadwayversionen 1982:
If the musical were nose-to-nose with Mr. Garrison’s (som spelade Snobben*) performance, it would be a subject for celebration. Sadly, this sequel …is a hand-me-down…the show meanders all over play-school country. The book, which is credited to three individual writers as well as a task force called ‘Charles M. Schulz Creative Associates’ is a pastepot of Peanuts dialogue that wanders into various other neighborhoods in order to accommodate the score.
– Mel Gussow, The New York Times
* min anteckning

Om West End revivalversionen 2004:
The musical retains the fast, sharp comic appeal and instantly recognisable characterisations of the line-drawing originals, but also irresistibly brings it to human form by buoying up its snapshot scenes with the tuneful ease of the light, bright melodies of composer Larry Grossman’s settings to Hal Hackaday’s apt, witty lyrics.

Since the comic strip plotting and characterisation hardly make for an organic show in which the songs advance the action or the characters deepen over the course of it, it’s instead conceived as a series of self-contained vignettes: it’s as if the strip has simply walked off the page and onto the stage, with each song or scene telling its own little story. Together, however, the patchwork makes a tapestry.
-Mark Shenton, whatsonstage.com

Videosar:
Edgar Allan Poe
Don’t Be Anything Less
I Know Now, Clouds m m från den tecknade tv-filmen
Just One Person med Bernadette Peters och Mupparna

Dag 24: Minnie’s Boys

29 Dec

ff4bc6da8da02630867b0110.L

Minnie’s Boys (1970) 80 föreställningar
Musik: Larry Grossman
Sångtexter: Hal Hackady
Libretto: Arthur Marx, Robert Fisher

Här hade vi ett uppslag som verkade som gjord för att nå framgång: Berättelsen om hur ”Bröderna Marx” blev till. Om fyra (från början fem) brorsor som försöker slå sig fram inom showbiz, först som sångkvartet, The Four Nightingales, sen som komiker. Om hur de tar sig via Vaudeville ända till Broadway (och så småningom Hollywood). Den berättar om hur de skapade sina berömda karaktärer. Men framförallt så berättar den om deras mamma Minnie som även var deras manager och drivkraften bakom deras framgång.
Det låter som det kunde ha blivit en kul liten show men det blev den inte…

Det finns många olika teorier till varför den misslyckades: för mycket osammanhängande lösrykta episoder ur brödernas liv, ett förvånansvärt humorbefriat manus (de äkta, rekonstruerade Bröderna Marx sketcherna ansågs vara enda behållningen och det enda som faktiskt var genuint kul), att de som gestaltade bröderna mest kändes som dåliga kopior av originalen och så Shelley Winters förstås, Hollywood stjärnan som man anlitat för att spela Minnie. Shelley ansågs vara den största anledningen till fiaskot eftersom hon inte kunde sjunga…

Så hur håller musiken när man lyssnar på den 42 år senare?
Jorå, den är inte så illa. Inget bortglömt mästerverk direkt men ett hyfsat hantverk är det.
Och Shelley?
Ja, hon har ingen stor röst men så illa låter det inte. Hon skriker kanske mer än sjunger men det funkar i rollen. Hon låter lite som en gammal Ethel Merman. En ganska så vettig jämförelse för Minnie’s Boys påminner i mångt och mycket om Ethels gamla succémusikal Gypsy från 1959. Bägge föreställningarna handlar om ”stage mothers” som driver på sina barn och får dem att nå ”the big time” och bägge musikalerna är baserade på verkliga (ja, i mer eller mindre grad) händelser. Och bägge musikalerna har bra ouvertyrer även om Gypsys är den starkare av dem.

Hiten i den här föreställningen (jorå, det fanns en hit) hette Mama, A Rainbow och finns med i massor av sångböcker med Broadwaylåtar.
Sen finns det en kul Vaudevillemedley, några komiska sånger som Where Was I When They Passed Out Luck, ett par stora ”catch-iga” Broadwaynummer som Minnie’s Boys och så mina favvisar.
Inget mästerverk som sagt men helt okej.

Favvisar: Rich Is, You Don’t Have To Do It For Me, You Remind Me Of You, Be Happy

Kuriosa:

Arthur Marx, som var delaktig till librettot, var Grouchos son.

Marvin ”A Chorus Line” Hamlisch gjorde dansarrangemangen i föreställningen samt skrev en del av bakgrundsmusiken.

En väldigt Groucho-isk sångtext ur föreställningen: ”You remind me of you, cold sober or blind, up front or behind, you’ll always remind me… of you”

När bröderna föreslår att de ska döpa sig till The Four Marx Brothers svarar Minnie: ”What’s the matter? The audience can’t count?”

Shelley var inte populär i ensemblen. Hon fick ofta stora utbrott och körde med divalater. Så här kommenterade en medverkande om  henne: “she was a person who demanded to be difficult, as a means of exhausting the world around her.”

Grouchos kommentar till Shelley på premiären: ”I never thought when I saw you at SAKS buying a sweater for your big knockers that someday you’d wind up playing my mother”

S J Perelman, som skrev manus till flera av Marxfilmerna och även till ett par musikaler, sa följande efter att ha sett föreställningen: ”a scalding descent into a tub of such merde as hasn’t been seen outside a Catskill Summer Camp show”

Den viktigaste teaterkritikern i New York, Clive Barnes, sågade föreställningen jäms med fotknölarna och avslutade med att skriva: ”You would be better at home watching the old movies”.

Shelly och pojkarna:
min bigger

%d bloggare gillar detta: