Nr 392: After Midnight

After Midnight (2013)
Revy, Broadway, 272 föreställningar
Musik: Duke Ellington, Harold Arlen, Jimmy McHugh m fl
Sångtexter: Ted Koehler, Dorothy Fields, Duke Ellington m fl
Dikter: Langston Hughes
Baserad på City Center’s Encores! revy The Cotton Club Parade (2011)

Föreställningen är en revy som utspelar sig i Harlem ”after midnight”, och är egentligen bara en slags extra stor och påkostad krogshow så som jag i min fantasi (som är ganska influerad av musikalfilmer från eran) föreställer mig att de såg ut på 1920/30-talet. Och det är precis det som är tanken: Den är ett försök att återskapa stämningen och innehållet av en av The Cotton Club’s berömda floor shows från eran.

Hela showen består av ett antal sång- och/eller dansnummer av hög kvalitet ibland inramade av dikter av Langston Hughes som en vitklädd konferencier läser upp. Det är stepp, blues, jazz, swing, torch songs, scat och street dance om vartannat. Det senare kanske inte riktigt passar in ”i tiden” men är ganska så häftigt ändå.

Här har vi en show där även orkestern för en gång skull fick ta ”center stage” vid flera tillfällen, för det gick att flytta fram orkesterpodiet så de hamnade längst framme på scenen. Och 16-manna bandet som lirade var föreställningens absoluta stjärnor enligt mig. De lyfte showen till oanade höjder med sin musikalitet, groovet, svänget, ”improvisationerna”, de galna soloinsatserna och den fullständigt hysteriska energin de utstrålade – non stop i över 90 minuter – makalöst!

De flesta i ensemblen var okända för mig och säkert också för större delen av publiken men under hela spelperioden tog man in olika gästartister som fick jobbet att vara ”stjärnan” i showen bl a K.D. Lang, Toni Braxton, Vanessa Williams och Patti LaBelle. Den version jag såg hade American Idol vinnaren från 2004, Fantasia Barrino (kanske mest känd som bara Fantasia), i divarollen. Den tjejen har en fantastisk pipa men var ganska så ointressant att titta på. Hon sjöng otroligt bra men hon berättade inget med sin sång och  det blir skickligt men tomt liksom.

Då var flera av den ”fasta” ensemblen betydligt bättre på att berätta nått, speciellt gillade jag Adriane Lenox som lyckades få in en lätt cynisk, livserfarenhetsfylld humor med småfräcka blinkningar och glirningar till publiken i sina nummer. Nått som behövdes för det är inte direkt en show som har ett överflöd av humoristiska inslag, även om man försökte ”vitsa till det”  ibland. Här fanns några hyfsat komiska dansnummer och ett eller annat roligt sångnummer men i övrigt så var det mesta polerat, snyggt, skickligt och ganska så kliniskt.
Och inte riktigt engagerande i längden.
Blir lite långt som teaterföreställning, speciellt när man kör den som en drygt 90 minuter lång enaktare.
Att istället sitta på en mörk inpyrd klubb i Harlem omkring 1928, efter midnatt, med en iskall, god drink i ena handen och en cigg i den andra och se det här uppdelat på 2 akter… Mmmm, det hade varit nått det!

Kuriosa:
Den vann en Tony Award för bästa koreografi.
Den fick 2 Drama Desk Awards: bästa revy och koreografi.
Även från Outer Critics Circle Award fick den pris för bästa korografi.

After Midnight är baserad på New York City Center’s Special Event The Cotton Club Parade, en revykonsert som var tänkt att återskpa lite av magin som utspelade sig på den berömda jazzklubbem The Cotton Club i Harlem, New York. Konserten blev en succé och man valde att flytta den till Broadway och gav den då titeln After Midnight, fråga mig inte varför för originalets titel tycker jag säger mer om vad den här showen var.

Encores! Great American Musicals in Concert is a program that has been presented by New York City Center since 1994. Encores! is dedicated to performing the full score of musicals that rarely are heard in New York City.
Detta att framföra ”bortglömda” musikaler i konsertversioner har lett till att flera av de gamla klassikerna de framfört har fått nya castinspelningar där man fått plats med betydligt mer av musikalens musik än vad som var möjligt på en LP-skiva. Detta har varit en enorm källa till lycka för en musikalnörd som jag.
Konserterna har i vissa fall också väckt liv i shower. Chicago som man framförde 1996 blev så uppskattad att man flyttade konsertversionen, lite lätt utökad och bearbetad men med samma sparsmakade kostymer och scenografi, till Broadway där den fick premiär på hösten samma år. Den går där fortfarande 20 år senare och är nu den längst spelade amerikanska musikalen i Broadways historia.

Press:
I mean no disrespect to the superabundance of talented performers in this jubilant show when I say that they are all playing second fiddle, if you will, to the main attraction. This would be the 16 musicians called the Jazz at Lincoln Center All-Stars, stacked in a bandstand at the back of the stage for much of the evening, rollicking through the music of Duke Ellington and Harold Arlen and others with a verve that almost captivates the eye as much as it does the ear. It will be a long time before Broadway hosts music making this hot, sweet and altogether glorious again.
…
You know you are in the presence of musicians of a supremely high caliber, but the virtuosity never feels prepackaged or mechanical. There’s too much joy in the playing, and that’s the feeling audiences will be floating out of the theater on when the last note has died out.
– Charles Isherwood, The New York Times

… After Midnight,” a sleek, elegant tribute to Duke Ellington and the glory days of the Cotton Club that brings class back to Broadway.
…
But the show’s true star is the 17-piece Jazz at Lincoln Center All-Stars orchestra, handpicked by Wynton Marsalis. It sits in plain view onstage, pumping out pulsating takes of Ellington’s big-band classics, popularized by the likes of Ethel Waters and Cab Calloway. If the joint is jumping — and boy, is it! — it’s thanks to those guys.
…
As in old-school revues, “After Midnight” highlights a range of specialty performers. While Carlyle isn’t the most imaginative choreographer, you can’t help but thrill as his dancers triumph in wildly different styles.
– Elisabeth Vincentelli, New York Post

Broadway’s new arrival is a dazzling musical revue that jets audiences back to Harlem’s jazzy 1930s heyday. It’s an exhilarating joyride all the way.
…
In the ensemble of 25 vocalists and dancers, it’s easy to pick a favorite: It’s whoever is on stage at any given moment.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Why go on about the spectacular After Midnight, other than to say that for pure entertainment it comes as near being worth every penny charged as anything does in this gold-plated ticket era of ours? Why go on about an intermissionless 90-minute musical revue in which each number that for style and ebullient wit tops the one that’s just preceded it, other than to say it’s an instant got-to-go-to?
– David Finkle, Huffington Post

Video:
Trailer för City Centers Special Event
Snuttar ur The Cotton Club Parade
First Look at AFTER MIDNIGHT on Broadway  
Toni Braxton
Fantasia
K.D. Lang  
Vanessa Williams   

Nr 383: Jamaica

Jamaica (1957), 558 föreställningar
Music: Harold Arlen
Lyrics: Yip Harburg
Book: Yip Harburg & Fred Saidy

Ever since the apple in the garden with Eve
Man always foolin’ with things that cause him to grieve
He fool with the woman, with the Roman hot blood
And he almost washed up by the 40 day flood
But not since the doom day in old Babylon
Did he fool with anything so diabolical as the cyclotron
So if you wish to avoid the most uncomfortable trip to paradise
You will be scientific and take my advice
Leave de atom alone
Leave de atom alone
Don’t get smart alexy with the galaxy
Leave atom alone (from ”Leave the Atom Alone”)

The setting is a tropical, relatively apolitical paradise called Pigeon’s Island, off Jamaica’s coast. There a poor, handsome fisherman, Koli loves the beautiful Savannah. But Savannah spends her hours dreaming of living in New York. A hustling dude, Joe Nashua has come to the island to exploit pearl-diving possibilities in its shark-infested waters. Savannah sees in him an all-expenses-paid trip to the big city. However, when Koli saves the life of Savannah’s little brother during a hurricane, she comes to face reality and accepts her island suitor. She visits New York only in a dream ballet.

En typisk 50-talsmusikal. Ett så typiskt barn av sin tid att jag blir trött på den efter bara nån låt. Visst, den skiljer sig lite från de övriga genom att det är calypsotakt på de flesta låtarna men hade det varit det enda som  stack ut så hade jag nog gett upp rätt snart men nu har den, gudskelov, också  Lena Horne. Det är bara för den senare som denna musikal är värd en genomlyssning för hon kan göra guld även av det mest mediokra av material.

Alltså, om jag ska vara helt ärlig, så är inte materialet genomuselt, inte på nått sätt, men den överraskar inte, går liksom på rutin, och jag tycker mig ha hört alla melodierna (eller oerhört snarlika varianter av dem) flera gånger tidigare i andra föreställningar. Känns lite som att lyssna på en lounge act och det är inte det bästa av betyg att ge en föreställning.

Men Lena Horne, Lena Horne… Man känner igen hennes röst direkt och hennes sätt att berätta en sång är otroligt njutbart att lyssna på. Hennes sånger lyssnar jag på om och om igen. Så om ni inte känner till henne så ta och lyssna på en stjärna som inte fick det karriär hon borde fått och som dessutom är relativt bortglömd idag. Återupptäck henne och gör det nu!

Sist men inte minst så har vi ”Yip” Harburgs sångtexter. Han var en av de stora på den fronten och hans sätt att blanda in samhällskritik, politik, satir, humor och humanism i alla sina texter är unik och de är alltid värda att lyssnas på. Han är kanske inte i absolut högform här men ”Yip” i bra halvform är bättre än många av hans kolleger när de var som bäst. Som denna lilla text om framgångens förgänglighet visar:

Napoleon’s a pastry,
Bismarck is a herring,
Alexander’s a creme de cocao mixed with rum,
And Herbie Hoover is a vacuum.
Columbus is a circle and a day off,
Pershing is a square — what a pay-off!
Julius Caesar is just a salad on a shelf,
So, little brother, get wise to yourself.
Life’s a bowl and it’s
Full of cherry pits,
Play it big and it throws you for a loop.
That’s the way with fate,
Comes today we’re great,
Comes tomorrow we’re tomato soup.
…
Yes, my noble lads,
Comes today we’re fads,
Comes tomorrow we’re subway ads.
Homer is just a swat,
Get this under your brow:
All these bigwig controversials
Are just commercials now.
Better get your jug of wine and loaf of love
Before that final bow. (from Napoleon)

Favvisar:
Ain’t It de Truth, Napoleon, Push the Button, For Every Fish (There’s a Little Bigger Fish), I Don’t Think I’ll End It All Today

Kuriosa:
Från början skrev man musikalen för Harry Belafonte men på grund av sjukdom var han tvungen at dra sig ur och man skrev om den för Lena Horne istället.

Lena Horne (1917 – 2010) var en dansare, sångare och skådespelare som började sin karriär 1933 på den legendariska nattklubben Cotton Club i Harlem,New York.
Hon kom ganska snart till Hollywood där hon fick småroller i många filmer, ofta ett sångnummer som man kunde klippa bort när filmen skulle visas i sydstaterna utan att det skulle påverka handlingen. Lena Horne var nämligen svart och det ogillades i den amerikanska södern.
Överlag hade svarta väldigt svårt att få ordentliga roller både i Hollywood och på Broadway på den här tiden – jag pratar om tiden fram till slutet av 60-talet. Enda chansen till riktiga huvudroller var om man medverkade i ”svarta” filmer eller shower som Cabin In The Sky (scenversionen kom 1940, filmen kom 1943) eller Stormy Weather (film 1943).
Lena hade också vänstersympatier vilket medförde att hon svartlistades i Hollywood under senator Joseph McCarthys jakt på kommunister mellan 1947 – 57.
Hon fick en enorm comeback 1980 med sin show  Lena Horne: The Lady and Her Music som spelades över 300 gånger på Broadway.

Även textförfattaren ”Yip” Harburg var svartlistad i Hollywood under denna period, av samma anledning som Lena och han fyrar av en och annan (lätt, mycket lätt maskerad) känga mot McCarthyisterna och deras gelikar i musikalens texter. Men det gick inte hem hos producenterna som tog bort de vassaste och skarpaste av hans satiriska texter. ”Yip” blev så sur över detta att han vägrade närvara vid föreställningens premiär.

Press:
It becomes a series of musical numbers by Harold Arlen, all of which are in the calypso mood. They are, many of them, good numbers with bright lyrics, but there is a sameness to their form and beat which makes them wearisome to me.
…
Miss Horne is a girl on the island and Montalban is a bare-chested boy. That is about all there is to the plot…
– John Chapman, Daily News

A hurricane named Lena (Horne) blew into the Imperial Theatre Thursday night, and proceeded to provoke some of the stormiest applause heard hereabouts in quite a spell.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Jamaica is the kind of musical that leads you to wonder whether it was produced simply because all concerned had such high, happy hopes for the original cast album. As she sings, she is going to make you forget that she has a very small voice for a very big theatre, and that she is being put to work every minute on the minute to keep the dialogue from from intruding more than two lines at a time.
…
The question is: can you make a whole show out of sheet music?
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Lena Horne sings Stormy Weather
Lena Horne sings The Lady is a Tramp
Judy Garland & Lena Horne: Medley from The Judy Garland Show #4

Dag 308: Cabin In The Sky

Cabin In The Sky (1940), 156 föreställningar
Jag har lyssnat på 1964 års Off-Broadway  revival
Musik: Vernon Duke
Sångtexter: John La Touche
Libretto: Lynn Root

Petunia är gift med en spelmissbrukare. Little Joe, som han heter lovar Petunia att han ska sluta spela. Men han har svårt att hålla sig från spelbordet och en dag så blir han dödad på grund av sina stora spelskulder.
Petunia som är rädd för att Little Joe ska hamna i helvetet ber vid sin döda makes kropp.
Gud hör hennes bön och eftersom Han anser att Petunia är en god kvinna så ger han Joe 6 månader till att leva. Under denna tid får Joe möjlighet att ändra sitt liv och gottgöra allt ont han gjort mot sina kära.
Om han lyckas så får han komma till himlen men om han misslyckas så åker han rakt ned i helvetet.
The Lords General ska övervaka det hela och se om Joe sköter sig.
Nu vill ju inte djävulen gå miste om en själ så han skickar sin son Lucifer Jr till jorden för att förleda Joe och se till att han inte kommer tiill himlen. Till sin hjälp har han den sexiga förförerskan Georgia Brown.
Nu blir det en kamp mellan det goda och det onda om Joes själ.
*Spoiler alert!*
Den goda sidan vinner och Joe når himlen till sist.

Den här musikalen har åååååldrats rejält. Bara sättet som man beskriver svarta och deras sätt att leva, vidskeplighet och förkärlek för friterad kyckling känns så icke pk att det inte är klokt.
Den här showen skulle vara svår att sätta upp idag utan rediga bearbetningar.
Men musiken är bitvis alldeles makalöst bra.
Här finns ”hits” som Taking A Chance On Love och ett flertal andra, mindre kända men lika bra sånger till.
Musiken har bitvis starka gospelinfluenser och naturligtvis så finns här massor av skön tidig jazz.
Storyn må vara stendöd men musiken flyger fortfarande.

Rekommenderade sånger:
Taking A Chance On Love, Do What You Want To Do, Honey In The Honeycomb, Love Me Tomorrow, Savanna,

Kuriosa:
Showen filmades 1943.
Filmen hette Svart Extas i Sverige.
Man behöll bara tre av showens sånger.
En av de nya som skrevs till filmen var Happiness is a Thing Called Joe som blev Oscarnominerad. Fast sången skrevs inte av upphovsmännen till Broadwayshowen utan musiken till den skrevs av Harold Arlen och sångtexten av Yip Harburg.
Att spela in filmen var ett stort ekonomiskt risktagande för MGM eftersom många stater i USA – speciellt, men inte enbart, i de södra delarna av landet – vägrade att visa filmer med svarta i huvudroller och här hade man en film med enbart svarta i alla rollerna!.
Filmen har både fördömts och hyllats för sitt sätt att skildra  svartas liv. Fördömts för den anses endast innehålla stereotyper men samtidigt hyllats då var det otroligt ovanligt på den tiden med en film som skildrade svarta med både värdighet och som vanliga människor, så den sprängde kanske ett par små, små vallar trots sitt stereotypande.
Man filmade en scen med Lena Horne där hon sjöng en sång liggandes i ett bubbelbad, men kombinationen svart kvinna + bubbelbad ansågs allt för vågad så man klippte bort den. Man kan dock se den i collagefilmen That’s Entertainment III.

Videosar:
Lena Horne i bubbelbadet
Taking A Chance On Love – Ethel Waters
Happiness Is Just A Thing Called Joe med Ella Fitzgerald
Från City Center’s Encores! konsertversion från 2016
Fler high lights från Encores!
John Landis on Cabin In The Sky

Filmaffischen

Dag 179: House Of Flowers

House Of Flowers (1954), 165 föreställningar
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Truman Capote & Harold Arlen
Libretto: Truman Capote baserad på hans novell med samma namn från 1950

I’ve been a hit in every flop. Now I’d settle for being a flop in a hit.
– Pearl Bailey inför repstarten.

Maison des Fleurs är namnet på Madame Fleurs bordell.
En rik vit kapten har fått upp ögonen för etablissemangets vackraste ”blomma”, oskulden Ottilie.
Medan madammen förhandlar om priset för en oskuld med kaptenen så går hennes flickor till stan för att se på tuppfäktning. En av tuppägarna heter Royal och han och Ottilie blir ögonblickligen förälskade i varandra. De bestämmer sig för att gifta sig.
Ottilie berättar nyheten för Madam Fleur som inte blir glad för hon har precis förhandlat färdigt med kaptenen.
Royal presenteras för Madam som säger till Ottilie att det betyder otur för brudparet att se varandra kvällen innan de ska gifta sig. Så fort Ottilie har lämnat rummet så kommer kaptenen in och tillsammans med ett par hantlangare så placerar de Royal i en tunna som de slänger ute till havs, tanken är att han antingen ska drunkna eller dödas av hajar.
Dagen efter så står Ottilie där utan brudgum. De andra flickorna som misstänker att Madam har nått att göra med försvinnandet hotar att strejka om hon inte berättar vad som hänt.
Kaptenen som har dåligt samvete för vad han gjort går till Fleurs rival, Madame Tango, som lovar honom fri tillgång till alla hennes flickor om han kommer med information som kan sätta Fleur bakom galler.
När Tango och kaptenen anländer för att anklaga Fleur för mord, så dyker Royal upp. Det visar sig att han har lyckats undkomma alla farorna på havet genom att ta sin tillflykt till en sköldpaddas rygg.
Tagos försök att sätta dit Madam Fleur misslyckas och Royal och Ottilie lämnar bordellen tillsammans.

Att jag har kunnat missa denna pärla? Helt otroligt!
Ouvertyren inleds med snabba trummor som sätter en stämning som gjorde att jag förväntade mig en massa karibiska rytmer i denna show.
Men det fick jag inte.
Vad jag däremot fick var en fantastiskt skön jazzig femtiotals musikal av allra bästa märke med lite calypso insprängt här och var som bonus. Plus en låt med tidig 50-tals rock’n’roll.
Jag bara älskar det! Bästa musikalen jag lyssnat på på länge.
Lägg till det överlag starka sånginsatser med en fantastisk Pearl Bailey som bordellmamman och en perfekt, lagom oskuldsfull Diahann Carrol som oskulden.
Detta är mycket, mycket bra! Rekommenderas.

Favvisar:
Two Ladies In De Shade Of De Banana Tree, One Man Ain’t Quite Enough, I’m Gonna Leave Off Wearing My Shoes, I Never Has Seen Snow, Turtle Song

Kuriosa:
Det var en turbulent repetionsperiod för alla inblandade.
Så här beskriver Diahann Carroll det hela i sin biografi:
House of Flowers was based on a Capote short story about a young girl named Ottilie who grows up in a West Indian bordello, yet somehow manages to remain completely innocent and pure. To convert the story into a musical for Pearl Bailey, the emphasis had been shifted to the madam who raised Ottilie and her ongoing rivalry with the woman who runs the competing bordello across the street. In the adaptation process, a great deal of the original charm was lost. To try to recapture it, the show was being overhauled almost nightly. The book was in a constant state of revision; songs were added, dropped, and shifted about. Actors were fired and hired. The original choreographer, the great George Balanchine, was replaced by the almost unknown Herbert Ross. We rehearsed the changes during the day, then introduced them into the performance that night, doing our best to hold on to what was good about the old, while simultaneously trying to give birth to the new. It was difficult, and the result was pretty much of a mess.
 All that might have been easier if Peter Brook, our English director, had any confidence in us. But, unfortunately, it seemed to me that because he had relatively little experience with black actors and seemed to think we were all charming and cute, rather than full-fledged professionals, he became patronizing.
…
When we realized that he didn’t believe in us, our spirits were totally deflated. By opening night in New York, Brook had thrown up his hands in despair, and so had the rest of us.
 
Det här var den första sceniska produktionen där man använde sig av det nya karibiska instrumentet steelpan.
Den är ett slagverksinstrument av typen stämd idiofon. Instrumentet, som i Sverige ibland kallas för ”oljefat”, härstammar från Trinidad & Tobago. Musikern kallas för pannist.

Showen fick en Tony Award för bästa scenografi.

Att det var en kaotisk repperiod kan höras på castinspelningen där Pearl under slutakterna till  sången One Man Ain’t Quite Enough berättar att slutpoängen till låten inte var skriven än genom att slänga ur sig: Supposed to have an ad-lib filled in here for the record date but we’ve been so terribly busy over at the theatre we haven’t had time!

Pressklipp:
I’ve never been to the West Indies. But if they look the way Messel (Oliver Messel, scenografen som vann en Tony för denna show*) makes them look, sound the way Arlen makes them sound and if the people move the way Ross (Herbert Ross koreografen som ersatte George Balanchine under try outen*) makes them dance, I want to go there. Without Capote.
– John Chapman, Daily News                              *= mina tillägg

The book is short on humor and long on excitement and color. The jokes are rough and rowdy, but they fall between peaks of sensuous rhythm. For Arlen has composed a score that makes the pulses race. And, after all, wordage doesn’t really matter while the musical storm is raging…
—
House of Flowers, for all its faults, is a fascinating fiesta. It moves with the speed of a rocket. It gives off sparks like a Roman candle. It’s the town’s newest sensation. But take our word for it, leave your Aunt Minnie at home, or you’ll have a lot of axplaining to do.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Diahann Carroll  – A Sleeping Bee
Barbra Streisand – I Never Has Seen Snow

Dag 142: Life Begins at 8:40

Life Begins at 8:40 (1934), 237 föreställningar
Baserar min bedömning på studioinspelningen från 2010
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Ira Gershwin & E. Y. Harburg
Sketcher: Ira Gershwin, E.Y. Harburg, David Freedman, H.I. Phillips, Alan Baxter, Henry Clapp Smith, and Frank Gabrielson.

En Broadwayrevy.
Den var uppbyggd kring sina stjärnor Bert Lahr och Ray Bolger. Som av en slump så skulle dessa två herrar fem år senare bli två av medlemmarna i en berömd trio: Fågelskränmman (Bolger), Plåtmannen och Det fega lejonet (Lahr) i den klassiska filmen Trollkarlen från Oz (1939, med musik av Arlen och texter av ”Yip” Harburg).

En bortglömd liten musikalrevy från trettiotalet.
Det är så kul att fler och fler skivbolag har börjat gräva fram dessa ”försvunna” shower från Broadways glansdagar och valt att rekonstruera dem och ge ut dem.
En kulturgärning av det stora slaget för jag kan tänka mig att de inte direkt är några kioskvältare.
Men för oss nördar så är det lycka varje gång en ny sån här inspelning dyker upp.

Det här är inte direkt nån stor klassiker, det är inte en makalös samling sånger som erbjuds men det är kul, svängigt och definitivt värt att få en ny chans.
Mycket av materialet känns som om det var baserat på mallen för hur en Broadwaysång skulle låta på den tiden. Så mycket känns bekant och som nått man redan hört.
Det som skiljer den här från många andra liknande shower är kvalitén på sångtexterna. Både ”Yip” Harburg och Ira Gershwin var kända för sin ”wit”, intelligens och sociala medvetenhet och när de nu delar på uppgiften så resulterar det i en uppsjö av roliga, förvånansvärt fräcka (eller vad sägs om: When a Lesbian was an islander and not your wife’s best friend) och smarta texter. Bara dessa bägge herrars bidrag gör denna platta till nått man bara måste ha.
Det här var Harold Arlens första Broadwaykomposition.

Favvisar:
You’re a Builder-Upper, Quartet Erotica, What Can You Say in a Love Song (That Hasn’t Been Said Before?), Let’s Take a Walk Around the Block, Shoein’ the Mare

Videosar:
You’re a Builder-Upper (ljudis)
Get Happy (en Arlan sång komponerad 1929)
Stormy Weather (en annan Arlen komposition, denna fr 1933)

Dag 107: The Wizard Of Oz

The Wizard Of Oz (1939/2011), över 600 förteställningar
Musik: Harold Arlen, nya sånger Andrew Lloyd Webber
Sångtexter: E. Y. Harburg, nya sångtexter Tim Rice
Libretto: Andrew Lloyd Webber & Jeremy Sams baserad på filmen Trollkarlen från Oz (1939) i sin tur baserad på romanen The Wonderful Wizard of Oz (1900) av L. Frank Baum

Den klassiska historien om Dorothy som hamnar i landet Oz och som med hjälp av en fågelskrämma, en plåtman och ett fegt lejon beger sig till smaragdstaden för att där träffa trollkarlen och be om hans hjälp att ta sig hem till Kansas.
Tror att ni kan berättelsen.

Var lite osäker på om jag skulle gilla det här och därför har det dröjt innan jag satte på den här cd:n. Men jag kan till min glädje berätta att resultatet är riktigt bra.
De klassiska filmsångerna låter fräscha och nutida utan att ha tappat sin gamla identitet eller stil och de nya sångerna låter som om de kunde varit från filmen. Jag är faktiskt lite imponerad av det här.
Ok, den första, nya introduktionslåten Nobody Understands Me, en slags popcountry, känns lite övertydlig och överflödig. Den sticker dessutom ut ganska mycket jämfört med resten och låter mer Lloyd Webber än Arlen. Men den är rätt så bra så jag köper den i alla fall.
De andra nya sångerna fyller faktiskt en funktion och fördjupar både trollkarlens och den elaka häxans karaktärer.
Lite synd är det att de tagit bort min gamla favvo The Jitter Bug som fanns med i den förra scenversionen.
Stjärnan på cd:n är utan tvekan Hannah Waddingham som den elaka häxan Västan, hon är magnifik.
Den här är ett trevligt tillskott för alla Oz fans.

Favvisar:
Red Shoes Blues, Bacchanalia, Nobody Understands Me, The Merry Old Land Of Oz, Munchkinland / Ding-Dong! The Witch Is Dead

Kuriosa:
I filmen får Dorothy ett par röda rubinskor. I boken är skorna av silver.

L. Frank Baum skrev 13 uppföljare till Trollkarlen från Oz. Efter hans död 1919 så lät förlaget Ruth Plumly Thompson skiva fler uppföljare, hon skrev 21 stycken. Den sista, The Enchanted Island of Oz kom 1976.

Det här är en storslagen ny scenversion av den klassiska filmen från 1939 och den gick på The London Paladium mellan 1 mars 2011 och 2 september 2012.
Andrew Lloyd Webber har inte bara arrat om sångerna som fanns med i filmen, han har även bidragit med ett flertal nya. Han har dessutom samarbetat med sin gamla textpartner från 70-talet Tim Rice på de nya sångerna.

Lloyd Webber samplar en hel del från Modest Musorgskijs tondikt En natt på Blåkulla. Det gjorde man även i filmen från 1939.

Rollsättningen av Dorothy skedde via talangtävlingen Over The Rainbow på engelsk tv. Vinnaren hette Danielle Hope.
Det här var den fjärde stora talangtävlingen för att hitta en ny West End stjärna som Lloyd Webber agerade domare på.
Den första kom 2006 hette How Do You Solve a Problem like Maria? och där skulle man hitta en Maria för Sound of Music.
2007 kom Any Dream Will Do!, där man skulle hitta en Joseph för den nya uppsättningen av Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat.
2008 kom I’d Do Anything för att hitta Nancy till Oliver!
Efter jakten på Dorothy (2010) så körde man en ny tävling förra året för att hitta en ny Jesus till förra årets enorma arenaturné med Jesus Christ Superstar.

Trollkarlen spelas av Michael Crawford, mannen som Lloyd Webber gav rollen som fantomen i originaluppsättningen av The Phantom Of The Opera (1986).

Videosar:
Welcome To Munchkinland
Trailer för föreställningen
Längre reklam/infospot
Montage (mest från Merry Old Land Of Oz)
Red Shoes Blues

Dag 37: Bloomer Girl

Bloomer Girl (1944), 657 föreställningar
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: E.Y. Harburg
Libretto: Sig Herzig & Fred Saidy, baserad på en opublicerad pjäs av Lillith & Dan James

Föreställningen utspelar sig i den amerikanska södern vid tiden för det amerikanska inbördeskrigets utbrott. Samma tid och miljö som Borta med vinden, alltså.
Huvudperson är den fritänkande Evelina Applegate, dotter till en tillverkare av krinoliner. Hon revolterar mot sin far genom att dels engagera sig i abolitioniströrelsen (de var slavmotståndare) och dels förespråka användningen av s k bloomers.
Evelinas far försöker få henne att sluta upp med sina ”fånigheter” och istället bli intresserad av en krinolinförsäljare från trakten. Han hoppas att en man ska få henne att börja bete sig som det anstår och lämpar sig för en kvinna. Evelina faller för Jefersson (som mannen heter) men kan bara tänka sig att gifta sig med honom om han friger sin slav Pompey. Något som han faktiskt gör.  Evelina och hennes väninnor hjälper Pompey att fly med hjälp av The Underground Railroad – ett nätverk av modiga människor som ställde upp med mat och gömställen för slavar på rymmen.
Det blir dock inget äktenskap för Evelina och Jefferson, åtminstone inte nu, för när föreställningen slutar så meddelas det att kriget har brutit ut och Jeff tar värvning i Sydstatsarmén.

Det låter som en allvarlig föreställning men faktum var att det var en komedi. Och det avspeglar sig i ”Yip” Harburgs bitvis väldigt kvicka sångtexter. Musiken är typisk storskalig fyrtiotalsmusikal, stor orkester och stor ensemble som körar på var och varannan låt. Lite för mycket för min smak för körer på den tiden sjöng arr som tvingade dem att ligga i väldigt höga och nästan plågsamt skrikiga lägen. Inte blir ljudet av körerna, eller nån annan för den delen, bättre av att inspelningen är från fyrtiotalet. Men hellre en halvdan inspelning än ingen alls. Från början släpptes sångerna på singel stenkakor innan de samlades på en LP i början på femtiotalet. Efter det dröjde det ända till nittiotalet innan musiken åter gavs ut, nu på CD och sen så har det dröjt tills i år innan jag lyssnat på den. En lång resa.

Är den bra? Tja, sisådär, för arrangemangen och inspelningstekniken gör att det tar ett tag att värma upp sig till den. Men den växer med upprepad lyssning, det gör den verkligen. Och det finns faktiskt en del riktigt bra låtar och jag hittar fler för varje lyssning.

Favvisar:
The Eagle And Me, Evelina, I Got A Song, It Was Good Enough For Grandma

Kuriosa:
Föreställningen var en relativt stor framgång när den kom men har knappt spelats efter det. En TV-version, med Barbara Cook, gjordes 1956.

Harold Arlen skrev musiken och ”Yip” Harburg sångtexterna till filmen Trollkarlen Från Oz (1939). Sången Over The Rainbow från den vann en Oscar som årets bästa sång 1939 och valdes till 1900-talets bästa sång av Recording Industry Association of America (RIAA) and the National Endowment for the Arts (NEA) 2001.

Harold Arlens porträtt hamnade på ett frimärke 1996.

Om sången The Eagle And Me har Stephen Sondheim sagt att han önskar att han hade skrivit den.

Celeste Holm (Evelina) kom till den här föreställningen direkt efter sin triumf som Ado Annie Carmes i Oklahoma.

”Bloomers” var en slags puffbyxor med avsmalnande ben som kvinnorna på 1850-talet bar under kortare klänningar. Det var ett försök att både vara ”victorianskt” anständig och samtidigt underlätta det för den tidens kvinnor att kunna röra sig och vara mer aktiva. Tidningarna och allmänheten förlöjligade sig över klädesplagget som aldrig slog igenom.

Pressklipp:
”It probably will be resident on Forty-fourth street untill hoop skirts, in the usual cycle of women’s fashions, come back again. Thet won’t be tomorrow.”
– Lewis Nichols, Times

”Seldom has a play received such an enthusiastic welcome. They could be taking curtain calls yet.”
– Jim O’Connor, Journal-American

”As everyone knows, she (Celeste Holm som spelade huvudrollen som Evelina) has no singing voice to speak of (last night she put David Brooks, who can sing, to  a stiff test in a duet by apparently singing a different tune than the one he was singing), but she doesn’t need to sing – she can recite a song better than most good singers can sing it.”
– Burton Rascoe, World-Telegram

”Just because Celeste Holm shouted something at the top of her lungs in Oklahoma is no reason for anybody to assume that she can carry a score like Arlen’s, and it’s a pity, for she’s a lovely person and a nice actress. For Heaven’s sake, Miss Holm, go back to the drama where you belong. You’re killing us.”
– Wilella Waldorf, Post

Videosar:
Utdrag ur tv-versionen (1956) med bl a Barbara Cook.
En cool jazzversion eller en cool jazzig Lena Horne eller originalversionen  av The Eagle And Me

Dag 1: Saratoga

Saratoga (1959), 80 föreställningar
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Johnny Mercer.
Libretto: Morton DaCosta. Baserad på Edna Ferbers bok Saratoga Trunk.
I ensemblen hittade man namn som Carol Lawrence (original Maria i West Side Story) och filmstjärnan Howard Keel.

Redan från låt ett så förstår jag att det här är en standard musikal. Inte dålig men inte heller bra. Musiken är en blandning av jazziga låtar, lite blues och en del låtar i My Fair Lady-stil. En intressant blandning, speciellt med tanke på att själva showen utspelar sig på 1880-talet. Så man kan väl säga att det är tidstypisk musik men mer från upphovsmännens tid än musikalhandlingens.
Edna Ferber är kanske mest känd för att ha skrivit boken Teaterbåten som förvandlades till musikal 1927. Den blev ju som bekant en megasuccé och ansågs helt nydanande. Med dess stora episka uppbyggnad, med en handling som spänner över närmre 50 år, mod att ta upp ”svåra” ämnen som alkoholism och blandäktenskap, i kombination med svepande, magnifik musik är den en av de riktigt stora klassiska musikalerna. Och den blev startskottet för det som så småningom skulle bli den moderna, berättelsedrivna musikalen. En total motsats till de tidigare mer komiska och lättvindiga, i de närmaste revyliknande, musikaler som gick på Broadway. Jag kan tänka mig att man hoppades få till en lika stor succé med Saratoga. Men det fick de inte. Handlingen om kärlek och hämnd, var inte så inspirerande och på det stora hela ansågs föreställningen väldigt seg. Den ende som fick en Tony för sitt arbete var Cecil Beaton som gjort både scenografin och de över 200 kostymer som användes.
Och musiken, ja, den känns väldigt anonym. Det här kunde varit vilken som helst av ett dussintals olika liknande shower från fyrtio- eller femtiotalet. Spridningen på musikstilarna gör att stycket inte får en egen karaktär och ingen låt fastnar. Inte för mig i alla fall.
Jag älskar ju en god flop men måste erkänna att även på den punkten misslyckas den för musiken är inte konstig, dålig, udda (fast den latinodoftande You or No One ligger på gränsen) eller speciell nog för att väcka intresse. Intressant är att Howard Keel som på film har en så vacker baryton här låter som om han försöker leka bas och det är inte så kul att höra. Carol Lawrence har en vacker och intressant röst, synd bara att hon inte fick roligare saker att sjunga med den.
På det hela taget en ganska så ointressant musikal.
En tvåa får den i betyg och den lär nog inte plockas fram på det närmaste taget. Synd för Arlen och Mercer brukar ju leverera.

Press:

Video:
The Men Who Run The Country