Tag Archives: Harvard

Nr 419: Legally Blonde

4 Jan

Legally Blonde – The Musical (2007)
Broadway, 2007, 595 föreställningar
West End, 2009, 974 föreställningar
Skandinavienpremiär på Nöjesteatern i Malmö, 2011
Viktor Rydbergs Gymnasium 2014

Music & Lyrics: Nell Benjamin & Laurence O’Keefe
Book: Heather Hach, baserad på filmen med samma namn från 2001 (manus Karen McCullah och Kristen Lutz) som i sin tur var baserad på romanen Legally Blonde (2001) av Amanda Brown

Malibu-born-and-bred Elle is the stereotypical perfect product of her environment, an apparent bubblehead with the body, hair, wardrobe and money to make most guys say, “Who cares if it has a brain?” But in fact, she’s a 4.0 UCLA student — albeit in fashion merchandising.
One evening Elle believes that her perfect boyfriend Warner Huntington III is going to propose to her. Instead of popping the question, however, he pops her balloon. Heading to Harvard Law in the fall, with plans to be “a senator by 30,” Warner can’t afford anymore to have a living Barbie as consort. It’s time to get “Serious,” he sings.
Devastated, Elle pulls herself out of a “shame spiral”, figuring she can win Warner back if she proves she’s “serious” after all. With help from her sorority sisters Elle studies for the LSAT. And she actually gains admission to Harvard. 
So, clutching her little chihuahua, she moves to Cambridge, Massachusetts where once ensconced, she is dismayed to discover Warner already has a very “serious” new girlfriend in ambitious Vivienne, and that her own superfemme ”El Lay” ways appear ludicrous to classmates, let alone to tough Prof. Callahan, legal eagle of a billion-dollar firm.
But, after reading a book or two, she’s accepted as an intern by Prof. Callahan who’s defending a fitness guru in a murder trial. Using her fashion expertise Elle is able to crack and win the case.
And she get’s her man – though it isn’t the man she was initially chasing.

Jag såg filmen som denna musikal är baserad på för 16 år sedan och gillade den – mycket.
Jag har lyssnat på både Broadway och London castskivorna samt sett MTVs inspelning av  Broadwayshowen och jag gillar dem – mycket.
Det här är lite av musikalernas motsvarighet till en ”Big Mac”, gott för stunden men lämnar inte så mycket avtryck. Men precis som med en ”Big” så blir man lätt sugen på en omgång till.
Musiken klistrar sig fast i hjärnan. Manuset är fyllt av humor, självironi och bra ”one liners”, tempot är furiöst både vad gäller att driva handlingen framåt och tempot på sångerna och dansnumren.
Skådespelarna är som ett gäng Duracellkaniner, deras energi  är på 100%, typ hela tiden. Man blir utmattad bara av att se på dem. Numret där tränings-gurun sjunger, dansar och samtidigt gör ett hysteriskt aerobicspass med hopprep måste ses, fattar inte att hon inte ligger i en blöt pöl på scenen efteråt helt oförmögen att röra sig.

Det här är full patte rakt in i kaklet från början till slut. Man hinner inte stanna upp och tänka efter eller störa sig på alla inkonsekvenser, nödlösningar eller osannolika vändningar föreställningen tar. Vilket är tur, för det är inte direkt en trovärdig story. Men vem bryr sig!

Tom underhållning? Absolut men också fruktat underhållande. Jag satt mest med ett fånigt flin på läpparna under hela showen (jag satt på samma sätt på bio när jag såg filmen) och blir smålycklig av att lyssna på castplattorna.
Det här är en riktig ”feel good” show och den är bara ute för att underhålla oss – och ibland är det precis vad jag vill ha.

Kuriosa:
Broadwayversionen vann:
1 Actors’ Equity Association pris för Outstanding Broadway Chorus

Londonproduktionen vann:
3 Laurence Olivier Awards för bästa nya musikal, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll.
4 Theatregoers’ Choice Awards för bästa nya musikal, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och koreografi.

2008 visade MTV talangjaktssåpan The Search For Elle Woods, där man sökte efter en ersättare för Laura Bell Bundy som skulle sluta i rollen på Broadway. 15 tjejer tävlade och efter 8 veckor så stod Bailey Hanks som vinnare.
På tofte plats kom Lena Hall (min favvo) som efter tävlingen haft en bra karriär på Broadway, bl a vann hon en Tony för bästa kvinnliga biroll när hon spelade Yitzhak i Hedwig and the Angry Inch 2014.

MTV filmade Legally Blonde – the musical när den gick på Broadway och sände den hösten 2008.

Press:
Broadwayproduktionen:

Flossing between songs is recommended for anyone who attends “Legally Blonde,” the nonstop sugar rush of a show that opened last night at the Palace Theater, joining the ranks of such nearby temples to candy worship as the M&M and Hershey’s theme stores.
This high-energy, empty-calories and expensive-looking hymn to the glories of girlishness, based on the 2001 film of the same title, approximates the experience of eating a jumbo box of Gummi Bears in one sitting. This may be common fare for the show’s apparent target audience — female ’tweens and teenagers who still believe in Barbie. But unless you’re used to such a diet, you wind up feeling jittery, glazed and determined to swear off sweets for at least a month.
– Ben Brantley, The New York Times

So much of “Legally Blonde” is so smartly engineered, good looking, high energy and hilarious that it’s easy to forgive those few moments sporting an earnestness this material can’t easily support.
Among the show’s many appealing aspects is how it manages to swim in broadly amusing shallows most of the time while avoiding heartlessness. The “be true to yourself” message is utterly by-the-numbers — but such is the evening’s charm that it doesn’t seem fake.
– Dennis Harvey, Variety

För Londonversionen:
It is, of course, preposterous: an LA fashion student conquers Harvard law school and becomes a courtroom star. But, for all its absurdity, I found this Broadway musical infinitely more enjoyable than the 2001 Hollywood movie on which it is based.
It is a piece of pure pop-kitsch that, in Jerry Mitchell’s production, exists on a level of bubble-headed fantasy that has no connection with reality.

I can only report that the ­predominantly female audience with whom I saw the show seemed to be ­having a whale of a time and did not give a damn about the fact that the musical is little more than a nonsensical fairytale.
Michael Billington, The Guardian

OMIGOD! I tried, I really tried to hate this show, but resistance is futile. It’s going to be a huge hit and if you’re a chap, your wife or girlfriend is almost certain to drag you along. You might as well give in gracefully now.
I must admit that I was looking forwards to putting the boot into Legally Blonde. Haven’t we had more than enough stage musicals lazily hitching a ride on already successful movies? And the first 25 minutes of the film which I somehow endured was so girly, so inane, so pink that I felt as if I were being force-fed candyfloss.
But the theatre has worked a strange alchemy. The stage show has its tongue in its cheek throughout, it knows it is ridiculous and infantile, and celebrates the fact with knowing wit.
Then there’s the bonhomie of the audience, clearly up for a good time on a freezing cold evening and responding to the action like a bunch of overgrown school-kids, delivering “oohs” of astonishment at the plot twists and appreciative gurgles of delight when a buff bloke arrives on stage. This is rom-com with a welcome touch of irony.
Charles Spencer, The Telegraph

Annonser
%d bloggare gillar detta: