Tag Archives: Harvey Fierstein

Dag 311: La Cage Aux Folles

12 Okt

61bP6E81rxL
La Cage Aux Folles (1983), 1761 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av 2010 års Broadway revival (433 föreställningar)
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Harvey Fierstein, baserad på pjäsen La cage aux folles (1973) av Jean Poiret

Georges och Albin är ett homosexuellt par som driver gay-nattklubben La Cage Aux Folles i St. Tropez.
Klubben har en stor populär dragkabaré som spelas varje kväll och stjärnan i den är Albin, som på scen heter ”Zaza”.
Georges har en son, Jean-Michel, som också bor med dem. Sonen blev till under ett one-night-stand för 24 år sedan och han har blivit uppfostrad av Georges och ”mamma” Albin.
Nu har Jean-Michel träffat en flicka som han vill gifta sig med. Nu är det så att hennes far är en ultrakonservativ partiledare, partiets namn är Tradition, Familj och Moralpartiet och det säger väl allt. För att försäkra sig om att anses som ”lämplig” av flickans familj så har Jean-Michel ljugit och sagt att hans far är en pensionerad diplomat.
Problem (och mycket komik) uppstår när flickans familj vill träffa Jean-Michels föräldrar och bestämmer sig för att åka till St. Tropez för att träffa dem…

Den här versionen är väldigt annorlunda mot original casten – både på gott och ont.
Till att börja med så var originalet definitivt en Broadwayshow, det hördes tydligt på den stora orkestern och de traditionella musikarren. Denna nya version känns betydligt mer kabaréaktig. Orkestern är mindre och arren är nya och ibland fantastiska och ibland lite bleka.
På originalet så sjöngs det, här är det betydligt mer skådespeleri inblandat i framförandet och det gillar jag – inte så det sjungs dåligt utan de gestaltar texten mer och det ger en extra dimension till lyssnandet, även om de ibland kan bli lite för manierade, det gäller speciellt Albin.
Och så finns det med otroligt mycket mer musik på denna platta: repriser på flera låtar samt att sångerna framförs i sin helhet med dansmusiken intakt och så lite dialogbitar för att lättare kunna hänga med i intrigen.
Det kryllar ju av hits i showen och de flesta av dem har åldrats ganska bra. Några av showens sånger kan ibland kännas lite söndersjungna, eftersom de framförts av så många olika artister i så många olika sammanhang men tack vara de mer ”teatrala” tolkningarna här så känns det mesta fräscht och fortfarande intressant.
Den här plattan är en bra och engagerande version av showen och även om man redan har originalinspelningen så är den här värd att införskaffas då den är ett bra komplement till originalet.

Rekommenderade sånger:

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann:
6 Tony Awards: Bäste musikal, partitur, manliga huvudroll (för Albin), libretto, regi och kostymdesig.
3 Outer Critics Circle Awards: Bästa nya musikal, mannliga huvudroll (för Albin) och kostymdesign.
3 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll (för Albin), musik och kostymdesign.

2004 års Broadway revival vann:
2 Tony Awards: Bäste revival samt koreografi
1 Drama League Award för bästa revival
2 Outer Critics Circle Awards för bästa revival samt koreografi
2 Drama Desk Awards för bästa revival samt koreografi

2010 års revival vann:
3 Tony Awards: Revival, manliga huvudroll (för Albin), kostym samt regi
3 Drama Desk Awards: Revival, kostym och manliga huvudroll (för Albin)
4 Outer Critics Circle Awards: Revival, kostym, manliga huvudroll (för Albin) samt regi.
1 Drama League Award för bästa revival

Kelsey Grammer, mest känd kanske som psykologen Dr. Frasier Crane i komediserierna Cheers och Frasier, spelade Georges i 2010 års uppsättning.

Pressklipp:
Their plumage is wilting, their wigs are askew, and their bustiers keep slipping south to reveal unmistakably masculine chests. Yet the ladies of the chorus from La Cage aux Folles have never looked more appealing than they do in the warm, winning production that opened Sunday night at the Longacre Theater.
Terry Johnson’s inspired revival … delivers the unexpected lesson that in theater, shabby can be not just chic but redemptive. This deliberately disheveled show, incubated at the tiny hit-spawning Menier Chocolate Factory in London, is a far cry from the high-gloss original production of 1983 or the glamorous, soulless revival that opened less than six years ago.

What makes this version work — transforming a less-than-great musical into greatly affecting entertainment — is its insistence on the saving graces of the characters’ illusions about themselves and, by extension, the illusions of the production in which they appear. As presented here La Cage is (you should pardon the expression) a fairy tale, a sweet, corny story that asks us to take people (the good-hearted ones, anyway) at their own valuation.

In another context these down-at-heel people who live on their illusions might be pathetic. But don’t worry. This is not La Cage as The Iceman Cometh. Even tripping over themselves, the Cagelles exude the raw pleasure of people being exactly who they want to be. That’s showbiz, folks. And when Albin leads the company in a beaming version of The Best of Times, a song that usually gives me hives, you’re likely to feel that a cramped, decrepit nightclub has become the coziest sanctuary in the world.
Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Highlights från 2010
Tony Awards 2010
Mer från 2010
Tony Awards 2004
Tony Awards 1984
1987 års London Cast
I am what I am 2004 års version

19cage1-articleLarge

Annonser

Dag 186: Kinky Boots

9 Jun

61nqlF3zmtL
Kinky Boots (2013), spelas fortfarande
Musik & sångtexter: Cyndi Lauper
Libretto: Harvey Fierstein, baserad på filmen med samma namn från 2005 som var skriven av Geoff Deane & Tim Firth och baserad på verkliga händelser: historien om Divine så som den hade berättats i BBC dokumentären Trouble at the Top.

Charlie Parks ärver en skofabrik efter sin far.
Fabriken är på väg att gå i konkurs eftersom den bara tillverkar ”funktionella” skor – nått som inte är så efterfrågat längre.
Lauren som arbetar på fabriken (och är förälskad i Charlie) föreslår att de ska börja tillverka skor för dragqueens, en ännu inte exploaterad del av skomarknaden.
Charlie går motvilligt med på idén och det gör att den konservative Charlie möter den extravaganta dragshowartisten Lola och hennes kolleger ”The Angels”.
Tillsammans slår de ihop sina påsar och bestämmer sig för att försöka marknadsföra en serie extraordinärt glamorösa och extrema skor och stövlar som klara av att bära upp även den störste av män.

En feel good komedi med drugor? Såna har vi sett ett flertal av de senaste åren (Pricilla – öknens drottning, La Cage Aux Folles m fl), finns det behov av en till?
Absolut, åtminstone så länge som showerna har så bra musik som den här har.
Cyndi Lauper står bakom musiken och hon visar att hon fortfarande har kvar sin förmåga att skriva bra låtar.
Här blandas starka poplåtar med en dos pubrock, lite glamdisco, syntpop, R&B, soul och rock. Det är en väldigt vital och härlig samling sånger.
Jag blev omedelbart otroligt förtjust i den här skivan. Musiken är lika feel good-ig som showens handling är.
Rekommenderas för både Cyndi och Broadway fans.
Den skönaste nya musikal jag hört på länge.

Favvisar:
Take What You Got, Step One, Everybody Say Yeah, Raise You Up / Just Be

Kuriosa:
Showen har vunnit:
6 Tony Awards : Bästa musikal, bästa musik,  bästa manliga huvudroll i en musikal, bästa koreografi, bästa orkestreringar och bästa ljuddesign
En Drama League Award för Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Tre Outer Critics Circle Awards: bästa nya musikal, bästa manlige skådespelare i en musikal och bästa musik.
Plus en Drama Desk Award för bästa manliga skådespelare.

Castskivan debuterade på 1:a plats på Billboards Cast Albums Chart och på plats 51 på Top 200 listan.

Harvey Fierstein som skrev librettot är en av två (den andre är regissören/koreografen/skådespelaren Tommy Tune) som vunnit Tony Awards inom 4 olika kategorier.
Han vann 2 Tonys 1983: bästa pjäs och bästa manliga huvudroll i en pjäs för Torch Song Trilogy (Arnold heter den svenska översättningen, aktuell i höst på Stockholms stadsteater med Rikard Wolff i titelrollen).
Han vann en Tony för sitt libretto för musikalen La Cage Aux Folles 1984.
Och sen fick han en Tony för bästa manliga huvudroll i en musikal för sin insats som mamman, Edna Turnblad i musikalen Hairspray 2003.

Pressklipp:
They’re dazzling, dangerous and devil-red. They’re the infamous footwear giving Broadway’s ever-joyful but sometimes too pointed new musical “Kinky Boots” its name.
Thanks to director-choreographer Jerry Mitchell, the high-heeled traffic-stoppers make their first appearance in head-turning fashion. It’s like a “Hello, Dolly” star entrance, but instead of a staircase, it’s a factory conveyor belt. Hello, Kinky.

It’s another reminder of what musicals have in common with shoes: They can both lift you up. Even with some stumbles, Kinky Boots is a high time.
– Joe Dziemianowicz, The New York Daily News

(Cyndi Lauper)…this storied singer has created a love- and heat-seeking score that performs like a pop star on Ecstasy. Try to resist if you must. But for at least the first act of this tale of lost souls in the shoe business, you might as well just give it up to the audience-hugging charisma of her songs.
Kinky Boots, with a book by Harvey Fierstein and directed by Jerry Mitchell, is a reminder that you don’t always have to be a masochist to enjoy being smashed by a steamroller. From the outset, this show comes rushing at you head-on, all but screaming: “Love me! Love me!” It’s a shameless emotional button pusher, presided over — be warned — by that most weary of latter-day Broadway archetypes, a strong and sassy drag queen who dispenses life lessons like an automated fortune cookie.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Kinky Boots on Broadway
Från filmen Kinky Boots: These Boots Are Made For Walking

Dag 13: Legs Diamond

18 Dec

Legs

Legs Diamond (1988) 64 föreställningar, plus inte mindre än 72 provföreställningar inför en betalande publik! Normalt brukar Broadwayföreställningar nöja sig med mellan 16 – 24 stycken.
Musik och sångtexter: Peter Allen
Libretto: Harvey Fierstein och Charles Suppon, mycket löst baserad på filmen The Rise and Fall of Legs Diamond (1960).

Föreställningen handlar om en dansare i förbudstidens New York som blir gangster bara för att han på så sätt hoppas kunna slå igenom i showbiz…
Ursäkta? Liiite krystad intrig, kanske? Att sen dessutom tro att Peter Allen skulle kunna övertyga som en riktig supermanlig förförare till kvinnokarl…
Det här måste ha varit två av de dummaste idéerna ever! Och vi kan skylla dem helt och hållet på Harvey Fierstein för det var han som kom upp med dem i sin revidering av Suppons manus. Original manuset, som hölls sig närmare filmens manus, var betydligt svartare och det närmaste showbiz man kom där var en dansskola.

Peter Allen fick ta hela smällen för denna flopp, som kallades ”a star vehicle without a star”. Hans sångröst, hans dansande, hans agerande, hans musik och sångtexterna han skrivit, allt sågades totalt.

Så hur är musiken då? Tja, inte så illa. Finns en del kul låtar. Kanske ingen stor musikal men inte den katastrof jag förväntat mig heller. Det är i stort rätt så standardiserad musikalmusik men med lite 20-tals stuk och moderna popinfluenser som extra kryddning. Lite av en musikalisk pytt-i-panna och precis som en pytt så är den helt okej för stunden men snabbt glömd.
Texterna är adekvata med en del väldigt, väldigt dåliga försök till humor och dubbeltydigheter.
Den innehåller också ett par låtar som åtminstone jag kände igen: When I Get My Name In Lights, Sure Thing Baby och Only An Older Woman. Och så gillade jag låten The Man Nobody Could Love.

Man kan i alla fall konstatera att han hade humor för när han i starten av andra akten stiger upp ur den kista han är begravd i så utbrister han: ”I’m in showbiz and not even the critics can kill me!” Ni kan se det i klippet nedan. Det är från den sista föreställningen.

Cut Of The Card 

All I wanted Was The Dream

Hittade en osannolikt rolig elak recension av Frank Rich i The New York Times och ger er några exempel på mottagandet denna flopp fick:

”Legs Diamond,” the Peter Allen floor show that held its official opening at the Mark Hellinger last night, wistfully bills itself as ”a big new Broadway musical.” That it’s not, since it isn’t particularly big or new or musical. But was it too much to hope for the next best thing – a big new Broadway bomb along the demented lines of ”Kelly” or ”Dude” or ”Carrie”? 

Apparently so. After nine weeks of previews subsidized by roughly 90,000 customers paying full price, the creators of ”Legs Diamond” could not even come up with the riotous larger-than-life fiasco of which theatrical legends are made. Far from being a source of ridiculous slap-happiness, ‘‘Legs Diamond” is a sobering interlude of minimum-security imprisonment that may inspire you to pull out a pen and attend to long-neglected tasks, like finishing last Sunday’s crossword puzzle or balancing a checkbook.

”Legs Diamond” is a show about nothing except its star’s ambition to preside over a musical … the evening’s most persistent source of drama is Mr. Allen’s unceasing struggle to figure out what to do with his hands.

The script, so confusing I lost its thread before the end of the first number

Here is a performer with a single expression – a pop-eyed, I-dare-you-not-to-love-me grin – and a harsh singing voice as taut as his face. He delivers jokes as if he were a ”Hollywood Squares” second banana struggling with his cue cards, and his dancing amounts to a few Rockette-style high kicks and a lot of wiggling at the joints. As for Mr. Allen’s songs, they are so derivative they make Andrew Lloyd Webber’s scores sound idiosyncratic.

Kuriosa:

1. Efter att ”Legs Diamond” las ner så såldes teatern den spelats på (The Mark Hellinger Theatre) till The Times Square Church som fortfarande huserar där.

2. Anledningen till att det var så många provföreställningar har att göra med att scenografin var så otymplig att de inte kunde åka ut och provspela med föreställningen innan det var premiärdags. Det i sin tur resulterade i att ryktet om hur kass föreställningen var spred sig i New York, så folkets dom – ”Den suger!” – var redan lagd innan den ens haft premiär.

3. Peters kvalitéer som skådespelare var så icke-existerande att man tvingades skriva om stora delar av dialogen och förvandla dem till monologer istället så han kunde ta dem direkt till publiken på samma sätt som han brukade göra under sina nattklubbsshower.

4. Peter Allens liv blev faktiskt en musikal. Den hette The Boy From Oz, han var australiensare, och hade sin urpremiär i Australien 1998. Den spelades också med stor framgång på Broadway 2003 med Hugh Jackman i rollen som Peter. Så man kan väl säga att Hr Allen fick sin efterlängtade Broadway succé till sist.

5. Ba’ måste ses: Peter Allen tillsammans med The Rockettes!

6. Peter Allen var Liza Minnellis första man. Han kom ut som gay efter skilsmässan. Han dog av en AIDSrelaterad sjukdom 1992.
409280.1020.A

%d bloggare gillar detta: