Tag Archives: Herbert Fields

Nr 415: Annie Get Your Gun

7 Nov


Annie Get Your Gun (1946)

Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:

Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966

Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar

SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Kuriosa:
Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).

 

Press:
För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.

It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.

Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.

Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Annonser

Nr 379: Redhead

20 Maj

61s2pKUapJL._SS280
Redhead (1959), 452 föreställningar
Music: Albert Hague
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields, Sidney Sheldon, David Shaw

Set in London in the 1880s, around the time of Jack the Ripper, the musical is a murder mystery in the setting of a wax museum.
When a young actress is murdered the enterprising Simpson Sisters’ Waxworks installs a tableau of the grisly deed. Muscle man Tom Baxter, the actress’ friend, comes to complain, and there he meets Essie Whimple, a plain girl with a hyperactive imagination.
Smitten with Tom, Essie pretends to have been attacked by the murderer, as well, and hijinks ensue – complete with cunning disguises, spine-tingling chases, and an ill-fated show at the Odeon Musical Hall!

En charmig liten musikalbagatell. Den vann en massa Tonys när det begav sig men spelas så gott som aldrig längre. Var en riktig stjärnmusikal och stjärnan var Gwen Verdon, en av de bästa ”tripel-threats” Broadway nånsin haft.

Musiken är typiskt 50-tals Broadway med lite engelsk Music Hall influenser.
Underhållande för stunden men inget man direkt kommer ihåg.
Inga ”hits”.

Bra nummer:
Merely Marvelous, She’s Not Enough Woman for Me, Erbie Fitch’s Twitch, I’ll Try

Kuriosa:
Föreställningen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll, koreografi samt för kostymerna.

Från början hette verket The Works och var en deckare som var tänkt att utspela sig på  Madame Tussauds och den skrevs specifikt för aktrisen Beatrice Lillie.

En av författarna bakom verket hette Sidney Sheldon och han skulle bli en bestsellerförfattare av stora mått främst på 70/80-talen med titlar som The Other Side of MidnightBloodline , Rage of Angels och Master of the Game.

Albert Hague (kompositören till showen) spelade rollen som musikläraren  Benjamin Shorofsky  i både filmen Fame och i den efterföljande tv-serien.

Gwen Verdon, som var den stora stjärnan i showen, hade som krav att om hon skulle medverka så skulle hennes pojkvän vara både koreograf och regissör. Hans namn var Bob Fosse och detta blev den första musikal han regisserade.
Gwen och Bob gifte sig senare.

Gwens roll är enormt stor (hon sjöng och dansade i 12 nummer) och eftersom man spelade showen 8 gånger i veckan så medförde det, efter ett tag, att hon inte alltid orkade framföra alla nummer och hon började därför hoppa över sånger under vissa föreställningar. Varje dag fick de medverkande ta reda på vilka sånger som hon tänkte framföra eller hade valt att stryka just den dagen. Så stickrepliker och scener fick flyttas runt för att anpassas till hennes dagliga sångval. Som värst strök hon 7 sånger under ett framträdande!

En triple-threat är en artist som är fenomenalt skicklig oavsett om hen dansar, sjunger eller agerar. Hen klarar allt lika bra. Extremt ovanlig förmåga, de flesta klarar av två av de tre.

Press:
She is on stage almost every minute, dancing, singing, joking, talking, being tossed, being threatened, getting a skinful, losing her man, regaining him, eluding a strangler – this tiny, lovely demon jams at least a week of hard, inspired labor into about 2 1/2 hours. She is a rocketing, endearing success. Her hair is as pretty and pink as a broiled salmon steak, and lots more appetizing.
Frank Aston, World-Telegram & Sun

The book is as complicated as an income-tax return and just about as entertaining…
Mr. Fosse has written one of his best comic ballets… Perhaps in the future all musical comedies should be written by choreographers.
Brooks Atkinson, Times

A sort of pink-champagne-and-black-thights murder mystery…
Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Two Faces In The Dark (high school performance)
I’ll Try

Dag 356: Arms And The Girl

9 Dec

arms and the girl
Arms And The Girl (1950)
, 134 föreställningar
Musik: Morton Gould
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: Herbert Fields, Dorothy Fields & Rouben Mamoulian baserad på pjäsen The Pursuit of Happiness (1933) av Lawrence Langner och Armina Marshall

Under det amerikanska revolutionskriget mot England så blir en käck och eldig amerikansk flicka förälskad i en Hessisk soldat (anlitad som legosoldat av engelsmännen men som deserterar) samtidigt som hon försöker rädda den amerikanska armén från en engelsk spion…

Ännu en av alla dessa Broadwayshower som inte var en framgång men kanske inte en total flopp heller för den delen. Jag menar 134 föreställningar är inte katastrofalt dåligt även om det betydde att den aldrig spelade in sina kostnader.
Musiken är en blandning av operett (för den manliga huvudrollen), typisk musikal (för den kvinnliga huvudrollen) och skön kabaré-aktig rökig jazz (för den största kvinnliga birollen). Lägg till det att allt utspelade sig under det sena 1700-talet och en lätt schizofren känsla infinner sig.
Här finns dock en hel del att glädja sig åt även om det också finns små pinsamheter som A Cow, a Plough and a Frau – jo den heter faktiskt så och den sjöngs av den Hessiska soldaten och var väl det närmaste en hit som den här musikalen gav upphov till.
De bästa bitarna är de jazziga och mer Broadwayaktiga sångerna. De är riktigt bra till och med. Operett bitarna känns mossiga och lämnar mig helt oberörd. Men den här plattan är värd att lyssna på för Pearl Bailys och Nanette Fabreys skull för de är inte bara bra utan till och med superba i sina insatser.

Favvisar:
There Must Be Somethin’ Better Than Love, That’s My Fella, A Girl With A Flame, Nothin’ For Nothin’

Kuriosa:
Fortfarande 1950 så kunde man sjunga saker på scen som inte gick för sig att spela in och ge ut på skiva. Därför så censurerade man följande strof i sången There Must Be Somethin’ Better Than Love:

Oh ho, your knittin’ and your cat 
You know what you can do with that!

Pressklipp:
You can stash Arms and the Girl somewhere between the bottom of the top drawer and the top of the second. It misses being real class of the ever-memorable kind because of the corrugated aspect of its fun. When it is good, it is rip-roaring musical comedy. Such as when Nanette Fabray does a Colonial strip, or Georges Guétary holds a high note like nothing heard since Friml used to get such sounds out of tenors, or when Pearl Bailey just opens her mouth. Between stuff like this and the pretty wonderful dances there are moments that just plain thud.
– William Hawkins, World Telegram & Sun

Dag 355: Up In Central Park

8 Dec

61RJVQ2EboL._SL500_AA280_
Up In Central Park (1945), 504 föreställningar
Musik: Sigmund Romberg
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: Herbert Fields & Dorotrhy Fields

John Matthews, en reporter från New York Times, bestämmer sig för att avslöja den korrumperade Boss Tweed och hans kolleger som skor sig på färdigställandet av Central Park i New York på 1870-talet.
Komplikationer uppstår när John blir förälskad i dottern till en av Tweeds kumpaner.
Allt slutar diock lyckligt med att John får sin flicka och Tweed åker dit.

Jag brukar hata operetter, så när jag upptäckte att det var Romberg som skrivit musiken till den här showen så var jag beredd på att ogilla allt men så blev det inte. Kanske att min musiksmak har förändrats med åldern eller så var jag på rätt humör för den här typen av musik eller så var den ovanligt bra, oavsett vilket så tycker jag att det här var helt ok. Nä, jag älskar det inte men jag avskyr det inte heller och det är stort för mig. Ett par av de mest operettiga sångerna tycker jag till och med om…
Kanske beror det på att Eileen Farrell sjunger huvudrollen. Hon var inte med på Broadway men när Decca bestämde sig för att ge ut en skiva med sångerna från showen, eller snarare en del av dem (8 av 12), så valde de att ersätta ett par av de medverkande med mer kända namn. Så Eileen lånades in från ”The Met” för att sjunga de mer ”klassiska” sångerna och Celeste Holm (som slagit igenom stort i Oklahoma! några år tidigare) togs in för de mer komiska numren. Och resultatet är en väldigt behaglig samling sånger som fått mig att bli lite nyfiken på att utforska Rombergs tidigare verk. Vem vet, kanske att det kommer att leda till att jag blir en operettnörd också…

Favvisar:
Carousel In The Park, It Doesn’t Cost Anything To Dream, The Fireman’s Bride, Close As Pages In A Book, The Big Back Yard Of The City

Kuriosa:
Scenografin, kostymerna och till och koreografin var inspirerad av litografier gjorda av Currier and Ives.

Föreställningen vann en Donaldson Award för scenografin.

1948 så gjorde man en filmversion av showen men som brukligt var på den tiden så strök man de flesta av musiknumren samt skrev mer eller mindre ett helt nytt manus. Man kan väl säga att endast titeln återstod av showen när den väl dök upp på biodukarna. Den floppade.

Pressklipp:
Mr. Romberg’s music has, to be sure, its agreeable side: if it is too reminiscent and unvaried, at least, it is often melodious anough. Dorothy Field’s lyrics are nothing special, but they are at least brighter than the book. It’s too bad that Up in Central Park can’t shake off dullness, for it’s a commendable departure from formula musicals. The trouble is, it departed with only the haziest idea of destination.
– Louis Kronenberger, PM

Up in Central Park is as big as its namesake, and it is just as pretty to look at. There, however, the favorable comparison must end. The Park teems with life and zest and gaity, the show does not. Up in Central Park plods along along where it should dance, it talks where it should laugh; it is long and, to be frank about it, is pretty dull. The Park should form a wonderful setting for a musical show, but this one needs someone like Commisioner Moses to do a bit of landscaping or doctoring.
Lewis Nichols, The New York Times

Video:
Carousel in the Park från filmen med Deanna Durbin

13am196
En av Currier och Ives litografierna som inspirerade upphovsmännen till showen.
Själva motivet heter Central-Park, Winter och är gjord av Charles R. Parsons

Dag 327: Something For The Boys

10 Nov

06d1c6da8da0801d318b0110.L
Something For The Boys (1943), 422 föreställningar
Jag har lyssnat på 1997-års San Francisco Cast
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Herbert Fields & Dorothy Fields

Tre kusiner ärver en ranch i Texas, den ligger precis bredvid en militärbas.
Blossom Hart jobbar på krigsdepartementet, Chiquita Hart är en nattklubbsdansare/sångare och Harry Hart är en marknadskrämare. De tre kusinerna känner inte varandra men bestämmer sig för att gemensamt förvandla ranchen till ett pensionat för soldathustrur.
Överstelöjtnant Grubbs tycker att verksamheten i ranchen verkar misstänksam, han tror det är en förtäckt bordell, och han försöker stänga stället.
Blossom blir en hjälte mot slutet av föreställningen då en av lagningarna i hennes tänder börja ta emot radiosändningar och hon hör en nödsignal från ett regeringsplan och tack vara detta så lyckas de rädda alla ombord.

Ja, manuset är väl kanske inte det djupaste och sångerna är inte herr Porters bästa men lite småkul är den allt. Och med Ethel Merman i ensemblen så var den en given hit under andra världskriget. Nu har jag inte lyssnat på  originalversionen för det är inte en komplett inspelning utan den består bara av brottstycken från en radiosändning.
Den enda kompletta inspelningen av musikalen är denna revival från 1997, endast ett piano kompar en samling väldigt entusiastiska sångare och det är en kul liten inspelning. Fast inga sånger fastnar riktigt ordentligt vilket känns konstig med tanke på att det är en Porter musikal men även en skicklig sångskapare som han hade sina svagare perioder. Och jag måste erkänna att jag saknar en röst som den Merman hade för hon kunde sälja även den mest mediokra av sånger och det kan inte riktigt denna ensemble och det gör att man tydligare hör bristerna i materialet än man annars kanske hade gjort.
Här finns dock en klassiker, By The Mississinewah, och det är kul att få höra den med helt ocensurerad text för som vanligt så var Porters texter lite för insinuanta för att få spelas på radio på den tiden.
Mer intressant än bra men Porter är alltid Porter även när det bara är halvdan Porter.

Favvisar:
I’m In Love With A Soldier Boy, Hey Good Lookin’, When My Baby Goes To Town, Something For The Boys

Pressklipp:
Men growing old ungracefully wept to see what they never hoped to see again – the staging of a musical show as glamorous, kinetic, balanced, and seductive as the still lamented Ziegfeld in his hey-day used to stage them.
Burton Rascoe, World-Telegram

Ethel Merman gives a performance that suggests all Merman performances before last night were simple practice.
Lewis Nichols, Times

My best advice to you this morning is that you had better run, not walk, to the nearest agency, if you can’t get to the theatre, and reserve for the near future. For here we have another one of those happy overnight hits that will run out the season and be greatly in demand.
Burns Mantle, Daily News

Mr. Porter has lost his old ”Begin-the-Beguine” and ”I-Get-a-Kick-Out-of-You” magic, and has apparently abandoned his old ”You’re-the-Top” nimble smartness with words. If Something For The Boys doesn’t come close to Anything Goes, it’s because Mr. Porter isn’t the composer he once was. For Miss Merman is no less of a wow.
Louis Kronenberger, Post

Video:
I’m in Love with a Soldier Boy

Ljudis:
Something for the Boys – Ethel Merman (disco version)

Dag 235: Hit The Deck

28 Jul

51X5WuLWhyL
Hit The Deck (1927), 352 föreställningar
Baserar mitt omdöme på filmversionen som kom 1955
Musik: Vincent Youmans
Sångtexter: Clifford Grey & Leo Robin
Libretto: Herbert Fields, baserad på pjäsen Shore Leave av Hubert Osborne.

Loulou har en liten krog i hamnen.
Hon har fallit för Bilge, en av sjömännen som brukar äta hos henne när de är i hamn. Men Bilge är tveksam till att gifta sig med henne.
När Bilge ger sig av igen så följer Loulou efter honom hela vägen till Kina. Väl där så ser hon till att han faller ordentligt för henne. Allt verkar bra tills han upptäcker att Loulou är en förmögen kvinna. Bilge vill inte känna sig som en hållen karl så han tvekar igen. Men när Loulou lovar att skriva över hela sin förmögenhet på deras förstfödda så ger han med sig i alla fall.

Intrigen ovan är vad jag lyckats snoka upp om ursprungsmusikalen. Filmversionen har en helt annan story.
Det här är ett av de många problem som finns med de tidiga musikalerna när man försöker hitta material från eller om dem.
Om de inte var megasuccéer så finns det relativt lite material att hitta om dem.
Man spelade inte in castskivor.
Om man gjorde en filmversion av showen så var den antingen en stumfilmsversion eller om den blev en ljudfilm så valde man ofta att ta bort musikinslagen.
Och har man otur så är titeln på showen det enda man behållit till filmversionen, allt annat är nytt.

Hit The Deck filmades första gången 1930 och den versionen är troligtvis närmre originalet än den kärleksförväxlingsfars som 50-talsfilmen är. Tyvärr så gjordes den förstnämnda av RKO och MGM (som gjorde 50-talsversionen) köpte upp rättigheterna till den och la den i sitt arkiv. Den har inte visats på över 70 år…

Vad jag kan se när jag jämför sånglistorna från filmen och scenversionen så kom typ 3/4  av showens låtar med i 50-talsversionen och därför så anser jag att jag kan bedöma musikalen rent musikaliskt utifrån den i alla fall.

Det här är en kul show med bra låtar. En sån där musikal som gör mig glad.
Här så kan man njuta av MGMs stora orkester som  i denna digitalt restaurerade version låter helt fantastiskt, lägg till det bra vokala insatser från Tony Martin, Ann Miller, Vic Damone, Debbie Reynolds och Jane Powell och vi pratar rena himmelriket för musikalfilmsfanatiker.
På cd-utgåvan så har man dessutom lagt med borttagna sånger, alternativa tagningar och sånt som inte fick plats på lp-versionen, som ouvertyren.
Rekommenderas

Favvisar:
Hallelujah, What’s A Kiss Among Friends?, Why, Oh Why, Sometimes I’m Happy (Sometimes I’m Blue)

Kuriosa:
Hit the deck är amerikansk militärslang som betyder att förbereda sig för strid (i generella termer) eller att kasta sig på marken och inta stridsposition (som ett försvar gentemot fientlig beskjutning).

Pressklipp: 
Hittade denna recension av 30-tals filmen:

With all the hard work that has evidently gone into the transferring of the musical comedy ”Hit the Deck” to the audible screen, this picture, which was presented last night at the Earl Carroll Theatre by Radio Pictures Corporation, is anything but an inspired entertainment. Except for one or two sequences, the mixing of the story and spectacle doesn’t jell. The fun is labored and the romance is more painful than sympathetic. It is a production that has its serious interludes, but whether audiences are going to take them in the spirit in which they are intended is decidedly problematical.

Luther Reed, director of the pictorial version of ”Rio Rita,” is responsible for this offering. He has also shouldered the burden of the adaptation and therefore he as the director may perhaps frown upon himself as the adapter, for there are passages that are singularly well directed, particularly one depicting negroes offering up their melodious prayers and the singing of ”Hallelujah.” This is quite impressive, but it seems to have been dragged into this yarn of battleships and a crew of Smiths.

In the Technicolor features, Mr. Reed presents some effective stretches of a mermaids’ dance, which he has filmed from a variety of angles with the background of a battleship. The tints in other portions of this ship scene are pleasing, for besides the blue of the men’s uniforms there are the many shades of all colors of the girls’ gowns.

But when Mr. Reed turns his pen to the concocting of romantic lines the result is very apt to arouse mirth. Looloo, the dainty creature who serves ”java” to the bluejackets, falls a speedy victim to ”Bilge” Smith’s manly smile. She is quite attractive, and her sudden love affair is the excuse for songs, some of which are moderately tuneful. Looloo is impersonated by Polly Walker, and this is her vocalized film début. ”Bilge” is portrayed by Jack Oakie, whose only excuse for being in a musical comedy is his pleasing smile. His voice can hardly be described as melodious, but now and again he and Miss Walker are helped out by a chorus.

Ethel Clayton officiates as a Mrs. Payne, who has peculiar ideas about Uncle Sam’s Admirals and while one may take her utterances whence they come, these silly assertions don’t in the least embellish the story any more than does the constant reiteration of the colloquialism, ”Oh, yeah?” The charming scenes aboard the battleship are by no means enhanced when the principals speak, for it is one long flow of slang that grates on one’s ears.

The usual liberties are taken with the demeanor of petty officers, Lieutenants and Admirals, and while these might have been all very well before the footlights, once they come from the screen they are much more out of place. There is the Admiral who would pardon ”Bilge” if Looloo wishes, but who orders ”Bilge” to the brig when the sailor repeatedly avers that he won’t accept any favors from Looloo because she is wealthy.

It is so trite and one realizes that it needs a gale of telling wit, which would atone for all sorts of absurdities. The hifalutin Mrs. Payne’s willingness to pay a fortune for an heirloom bequeathed to Looloo by her mariner father might easily have been made really amusing, and the same applies to Looloo’s heartfelt desire to gratify her sailor sweetheart by buying a freighter for him.

Roger Gray, Franker Woods and Harry Sweet do their best to bring a note of cheer to some of the episodes, as does also Marguerita Padula, who figures as the negress Levina.
– Mordaunt Hall, The New York Times

Ljudis:
Hallelujah, inspelning från 1927

Videosar, alla från filmen från 1955
Trailer
A Kiss Or Two
Why Oh Why
Lucky Bird
Sometimes I’m Happy
Hallelujah

Dag 117: Fifty Million Frenchmen

1 Apr

0804023a  6efc228348a01404f210e010.L
Fifty Million Frenchmen (1929), 254 föreställningar
Mitt omdöme baserad på 1991 års studioinspelning.
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Herbert Fields

You’ve got what Adam craved when he
With love for Eve was tortured
She only had an apple tree
But you, you’ve got an orchard

En ung amerikansk miljonär har åkt till Paris tillsammans med några vänner.
Han slår vad med dem om $ 25 000 att han kan klara sig utan alla sina tillgångar under en månads tid och att han samtidigt ska lyckas bli förlovad med Looloo Caroll, kvinnan han precis träffat och dyrkar. Hon är rik och ska alltså tro att han är fattig så han vet att det är äkta kärlek. Han får på sig till midnatt den 4:e juli.
Kommer han att lyckas?
Klart han gör, det här är ju en tjugotals musikal trots allt. Men många missförstånd uppstår innan han, med nån minut tillgodo, friar till Looloo som naturligtvis tackar ja.

Aaaah, klassisk Porter. Sååååå bra!
När denna musikal kom så ansågs den helt ok, men man påpekade att det inte fanns några direkta hits i den. Så här en 84 år senare så vet vi bättre, för det var här en av Porters klassiska standards dök upp: You Do Something to Me.
Det är den med strofen:
”Do do,
that voodoo,
that you do so well…”
Ingen annan sång i denna show är kanske lika känd men här finns en hel drös med sånger som borde vara det.
Absolut nödvändig lyssning. Guld!!!!

Favvisar:
You’ve Got That Thing, The Boyfriend Back Home, The Tale of the Oyster, Paree, What Did You Do to Me?, I’m Unlucky at Gambling

Kuriosa:
Föreställningen hade premiär en dryg månad efter svarta torsdagen (24/10) som var startskottet för den stora börskraschen 1929.

Det här var Porters första framgångsrika musikal. Han skulle fortsätta att skriva framgångsrika scenmusikaler fram till och med 1954.

Föreställningen fick blandade recensioner men biljettförsäljningen tog ordentligt fart när Coles kollega och vän, den otroligt framgångsrike och populäre kompositören Irving Berlin satte in en annons i en dagstidning där han bl a skrev: ”The best musical comedy I have seen in years…”

Verket filmades 1931 men eftersom man ansåg att biobesökarna tröttnat på musikaler så strök man alla sångnumren.

Paree, Paree, en kortfilm på 21 minuter från 1934 med Bob Hope i huvudrollen, var en kondenserad version av verket och innehöll ett flertal av sångerna.

Porters förmåga att skriva väldigt fräcka och för sin tid vågade sångtexter får ni ett exempel på här från ljuvliga I’m Unlucky At Gambling:
”I took the croupier to a picture show,
and though I snuggled close when the lights were low
the croupier impressed me as rather slow,

I said ‘I like John Gilbert a lot, don’t you?’
He didn’t answer but when the show was was through,
I realized that he liked John Gilbert, too.”

Betänk att detta skrevs 1929! Risqué!

En annan av sångerna i föreställningen ansågs direkt osmaklig. Det var The Tale Of The Oyster.
Så här beskrev en kritiker den: Den där osmakliga sången om vomering.
Den ansågs inte lämplig att framföras på radio under många, många år.

Videosar:
Trailer till filmversionen (1931)
Find Me A Primitive Man (med Madeline Kahn från filmen At Long Last Love, sång på engelska, dialog dubbad på ryska. Sången inspelad live.)
I’m Unlucky At Gambling
The Tale Of The Oyster
You’ve Got That Thing
You Do Something To Me

%d bloggare gillar detta: