Dag 206: Can Heironymus Merkin Ever Forget Mercy Humppe and Find True Happiness?

Can Heironymus Merkin Ever Forget Mercy Humppe and Find True Happiness? (1969), Filmmusikal
Musik: Anthony Newley
Sångtexter: Anthony Newley & Herbert Kretzmer
Manus: Anthony Newley & Herman Raucher

Heironymus Merkin, en framgångsrik sångare och entertainer, har just fyllt fyrtio och han inser att halva livet har gått.
Han står på en strand tillsammans med sin mor och sina två barn och börjar för dem berätta om sitt liv och hur han kom att bli den han blev.
Vi får reda på att han som barn hade två ambitioner:
1. Att lyckas inom showbiz.
Och 2. Att älska med så många kvinnor som det överhuvudtaget är möjligt.
Med den andra ambitionen får han hjälp av Goodtime Eddie Filth, en av djävulens glada demoner, och lite av en hallickarnas hallick.
Trots att han snart är både rik, framgångsrik och omgiven av kvinnor så kan han inte känna sig lycklig. Hans konstanta erövrande av kvinnor gör att inga förhållanden kan hålla och de två kvinnorna han faktiskt gifter sig med, skiljer sig snabbt från honom.
Den enda kvinna han bara inte kan glömma är den oskuldsfulla Mercy Humppe.
Allt detta berättar han för dem som står på stranden med honom. Fast där finns inte bara mamman och barnen utan även ett filmteam som tycker att han håller på och snackar för mycket och för länge och som vill att han ska komma på ett lämpligt lyckligt slut och det å det snaraste.
Även ett par filmkritiker lämnar sarkastiska kommentarer om vad som är fel med den här filmen i voice over och så finns det en ”närvaro” en man i vit kostym som dyker upp när nån föds eller dör och drar en massa dåliga skämt…

Anthoney Newley är duktig på att skriva låtar som både kan klibba sig fast i ditt minne och även, vid tillfälle, beröra dig på ett emotionellt plan.
Den här gången har han dock bara lyckats med att skriva några halvdana, hyfsat trallvänliga låtar.
Jag känner dock genast igen att det här är en musikal skriven av Newley. Men mest beror det på att jag tycker mig känna igen allt – de låter nämligen som ganska svaga kopior på sånt han själv skrivit framgångsrikare versioner av tidigare.
Det är fortfarande kul låtar, rent musikmässigt, men det känns lite som att han gått på rutin till största delen här.
Den här gången har han haft hjälp med sångtexterna, av  Herbert Kretzmer som nog är mest känd för sina engelska sångtexter till Les Miz.
Jag vet inte om de samarbetade på de här sångerna eller om Kretzmer kom med i bilden för att rädda Newleys egna försök eller om Newley vill ”fördjupa” Kretzmers texter. Spelar ingen roll för texterna är fruktansvärda. Inte bara så kryllar det av urusla nödrim, dessutom är de sååååå djupa – NOT!  Speciellt två av balladerna har texter som är nästintill olidliga att lyssna på.
Om man kan stå ut med de textliga pekoralen så finns det en del kul låtar att hämta här, trots allt.  Förvänta er inga mästerverk utan bara några halvkul barn av sin tid skapade av en kompositör med ett enormt ego.

Favvisar:
If All The World’s A Stage, Oh, What A Son Of A Bitch I Am, Once Upon A Time, When You Gotta Go

Kuriosa:
Förutom massor av sång och dansnummer så förekommer det så mycket sex i filmen att den fick en ”X-rating” när det hade sin premiär. Detta är normalt reserverat för rena porrfilmer och eftersom de flesta amerikanska dagstidningar inte tar in annonser för såna filmer så klippte man lite i den för att få ner ratingen till ett ”R”.

Nepotismen frodades i castingen av denna film, exempelvis så spelades barnen i filmen av Anthoney Newleys egna barn, hans andra fru i filmen var hans andra fru i verkligheten etc.

Anthony skrev inte bara musiken, var medförfattare till både sångtexterna och manuset utan han producerade även filmen, regiserade den och spelade självklart huvudrollen också.

Jag älskar de övertydliga och ganska så hysteriska namn personerna i hans liv har:
Mannen som får honom att satsa på showbiz heter Limelight i efternamn.
Djävulsfiguren heter Goodtime Eddie Filth
Och kvinnorna i hans liv heter bl a:
Polyester Poontang
Mercy Humppe
Maidenhead Fern
Trampolena Whambang
Filigree Fondle

Pressklipp:
It is strange, wonderful, original, and not quite successful. It is just about the first attempt in English to make the sort of personal film Fellini and Godard have been experimenting with in their very different ways. It is not as great as 8 1/2 but it has the same honesty and self-mocking quality.
…
But what also emerges, on reflection, is a movie that sags under the weight of too much invention, rather than too little. The miracle is that Newley is able to keep all the pieces somehow related, and to get them to add up to a statement, or at least a feeling, about the nature of life. The result may be more of a juggling feat than a directorial triumph, but it’s a good act while it’s onstage
– Roger Ebert, känd filmkritiker

Newley leaves no psychedelic/art film cliche unturned, and circus sets, Sgt. Pepper costumes, obtrusive symbols, gratuitous nudity, and, of course, stock footage, all make their requisite appearances. He also treats his audience to multiple metafictional interruptions, which increase in frequency as the film progresses. We have Heironymus telling the story of his life to his children, an off-screen narrator interrupting with deliberately pompous commentary, and the movie’s producers, writers, and critics barging in to condemn and question the oddness of it all.
…
The rest is a cheesily-acted ego/acid-trip about a fairly dull cad. Certain bizarre features give it a kind of ”road accident” appeal, but really, there are better ways to get your kicks.
…
You probably won’t find true happiness, but you’ll be happier than you would be watching ”Can Heironymus…?”
– Jeff DeLuzio,bmn.com (bad movie night.com)

Videosar:
Princess Trampolina
Chalk and Cheese med Joan Collins
Intros of Death and the Devil
Trailern

Dag 87: Our Man Crichton

Our Man Crichton (1964), 208 föreställningar
Musik: David Lee
Sångtexter & libretto: Herbert Kretzmer, baserad på pjäsen The Admirable Crichton av J. M. Barrie

Det är början av 1900-talet och butlern Crichton arbetar hos den socialt väldigt fritänkande Lord Loam. En av lordens idéer är att en gång i månaden så skall familjen och alla deras i hushållet anställda dricka te tillsammans och alla ska då vara varandras likar. Ett tilltag som är lika pinsamt obekvämt för familjen som den är för de anställda. Speciellt Crichton tycker att idén är befängd då han anser att det är ytterst viktigt att veta sin plats och att klassgränserna upprätthålls.
En dag när de alla är ute på familjens yacht så lider de skeppsbrott. De hamnar på en obebodd ö och det visar sig att den som är bäst på att anpassa sig är Crichton. Med hans hjälp så lyckas de skapa ett nytt civiliserat samhälle och här så är klasskillnaderna verkligen borta och Crichton blir den självklara ledaren.
Efter ett par år så blir de räddade men när de återkommer till civilisationen så återgår allt till hur det var innan…

Jag hade nästan kunnat säga  direkt att den här musikalen var engelsk och från 60-talet om nån spelat upp den för mig, utan att säga vad det var för nått. Så typisk för sin tid är den. På både gott och ont.
Musiken är charmig som bara den och en skön blandning av klassisk Broadway, Noël Coward och brittiskt Music Hall. Glad, bubblig och oerhört trallvänlig.
Texterna är underhållande och litterata med en skön blandning av cockney och ”stiff upper lip” och i vissa nummer så låtar man språken krocka på ett härligt sätt.
Tyvärr så skrevs det massor av liknande musikaler under den här eran och den här känns mest som en kopia av nån av de mer framgångsrika som Oliver! eller Robert & Elisabeth.
Men absolut värd en lyssning.

Favoriter:
Tweeny!, Our Kind of People, Little Darling, I Tries, Oh! For a Husband, Oh! For a Man

Kuriosa:
Föreställningen är baserad på The Admirable Crichton av J. M. Barrie, en pjäs som kom 1902 och tog upp klassfrågor på ett sätt som ansågs kontroversiellt på sin tid. Speciellt det faktum att Crichton på ön inleder en relation med Lordens dotter, Lady Mary. Men naturligtvis så tar den romansen slut så snart de åter är hemma i England.
Barrie hade ett tag funderat på att låta pjäsen få ett mer skandalöst slut, där Crichton och Mary fortsätter att hålla ihop även efter hemkomsten men han ansåg att publiken inte skulle godta ett sånt slut. ”The stalls wouldn’t stand it”, som han uttryckte det.

I musikalen så uppstår det kärlek mellan Crichton och pigan Tweeny istället för med Lady Mary vilket gör pjäsens grundintrig och problematik överflödig och förvandlar det hela till en slags tidig glad musikalvariant av ”Herrskap & Tjänstefolk” (Upstairs Downstairs).
Anledningen till att man förändrade berättelsen på detta sätt hade att göra med att den kvinnliga stjärnan i showen var Millicent Martin, känd för sin komiska tajming och bubblande personlighet och man ansåg att hennes talanger skulle vara bortkastade på Lady Mary karaktären.

J. M. Barrie är nog mest känd för pjäsen Peter Pan (1904)

Herbert Kretzmer är nog mest känd för att ha skrivit de engelska texterna till musikalen Les Misérables.

Videosar:
Millicent Martin i That Was The Week That Was ett klassiskt engelskt satirprogram som gick på BBC 1962-63.
Två av Kretzmers sångtexter:
She med Charles Aznavour
Goodness Gracious Me med Peter Sellers & Sophia Loren