Nr 409: Good Vibrations

Good Vibrations (2005)
Broadway 94 föreställningar

Music & Lyrics: Brian Wilson, The Beach Boys
Book: Richard Dresser

Tre killar i New England bestämmer sig dagen efter att de slutar High School för att de göra en road trip till Kalifornien. Det finns ett problem: ingen av dem har en bil.
Lösningen? Bjud in Caroline, den nördiga tjejen som var bäst i plugget men som ingen gillade, på resan eftersom hon har bil.
Hon hänger på.
Under resans gång fattar hon att killarna bara bjöd med henne för att hon hade bil. Men hon är en schysst tjej så hon kör dem till Kalifornien i alla fall.
Bobby, ”snygga killen” i plugget, blir lite småförälskad i Caroline för hon är ju faktiskt ganska så snygg. 
Men när de anländer till stranden i Kalifornien så skiljs deras vägar.
Caroline lyckas, bara genom att hon har en ”fräck” hatt på sig, bli den heta surferbruden som alla trånar efter medan killarna bara blir vanliga beach bums.
När sommaren tar slut så åker alla hem.
5 år senare möter Bobby Caroline på gatan i New York. Hon har blivit lågstadielärare och han jurist. De inser att de älskar varandra. De sjunger God Only Knows. De kysser varandra.
Slut!

Det bästa med den här musikalen är Beach Boys musik.
Det sämsta med den här musikalen är Beach Boys musik.
Det ligger i jukeboxmusikalens natur att den känns lite krystad. Jag menar man har tagit en samling sånger, som aldrig varit menade att fungera i en dramatisk kontext, och försökt skapa en historia runt dem. Eller historia och historia… mest har man försökt klämma in så många ”hits” som möjligt och sen slänger man in några dialograder, nån slags intrig (men helst så lite och så enkel som möjligt) och så räknar man med att låtarna säljer paketet till publiken. Och ibland har de rätt (se Mamma Mia) och ibland inte – som i denna ”musikal”.
Ja, jag sätter musikal inom citationstecken för det här är egentligen mer en slags halvtaskig coverkonsert än nått annat.
Historien är lövtunn, för att inte säga i det närmaste helt obefintlig, utan någon framåtrörelse, utveckling eller spänning. Och nästan helt utan humor. Och karaktärerna är som utstansade pappersdockor som rör sig planlöst över scen när de inte skuttar runt i en hysterisk och enformig koreografi som verkar snodd från det tidiga 60-talets Beach Blanket Bingo filmer och sen uppspeedat ett antal gånger.
Så fort det inte sjungs på scen så undrar man varför man sitter kvar och ser eländet och sen när det väl sjungs så blir man mest påmind om vilka jäkla bra låtar det här var i original – och fortsätter att undra varför man sitter kvar…
Nope, det här var en flopp som verkligen förtjänade att floppa. Och faktum är att jag vill säga FY! till hela det kreativa teamet för att de hade mage att låta det här få premiär och sen dessutom ta redigt betalt för skiten.

Kuriosa:
För en stor del av ensemblen (huvudroller såväl som småroller) var det här deras Broadwaydebut.
Av de som startade i denna musikal så är det väl främst Titus Burgess som gjort sig ett namn efteråt. Han var exempelvis krabban Sebastian i originaluppsättningen av Disneys The Little Mermaid på Broadway 2007. På Netflix kan man hitta honom som Titus Andromedon i den kritikerrosade och hysteriskt roliga serien Unbreakable Kimmy Schmidt.

Press:
There’s an especially perplexing moment in Good Vibrations when, after a cross-country road trip to California via four retro kitchen chairs that stand in for the car, the Little Deuce Coupe itself materializes for no good reason at journey’s end and then vanishes again swiftly, though the song was jettisoned in previews. It’s as if the creatives said, “What the hell, we spent the money on the convertible, let’s throw it out there.” That chaotic sense of haphazard, try-anything desperation pervades most aspects of this amateurish attempt to stitch the Beach Boys’ hits into a musical.
Thanks to the enduring buoyancy of the songs and to a vocally capable, youthful cast that is attractive, energetic and bares a lot of skin, this isn’t quite the history-making train wreck trumpeted in advance by the bad vibrations emanating from its troubled previews.
…
… a musical so inane it makes its obvious model, Mamma Mia!, look like Sunday in the Park With George. This is not just cheesy, it’s Velveeta cheesy, spread thick on white bread.
…
The curtain-call medley boasts a neat trick, with several members of the cast riding elevated surfboards. Not that it could have saved this wipeout, but why the effect wasn’t employed to enliven an earlier number is just one of this misbegotten show’s many mystifying creative decisions.
– David Rooney, Variety

Even those who believe everything on this planet is here for a purpose may at first have trouble justifying the existence of Good Vibrations, the singing headache that opened last night at the Eugene O’Neill Theater.

But audience members strong enough to sit through this rickety jukebox of a show, which manages to purge all catchiness from the surpassingly catchy hits of the Beach Boys, will discover that the production does have a reason to be, and a noble one: Good Vibrations sacrifices itself, night after night and with considerable anguish, to make all other musicals on Broadway look good.
…
… features a lot of washboard-stomached performers who give the impression of having spent far more time in the gym than in the rehearsal studio. As they smile, wriggle and squeak with the desperation of wet young things hung out to dry, you feel their pain. It is unlikely, however, to be more acute than yours.
…
But despite the abiding infectiousness and seeming simplicity of the music of Brian Wilson, the brilliant mastermind of the Beach Boys, and his collaborators, recreating these numbers is no easy task. Mr. Wilson is famous for laboring for long months in the studio to fine-tune the elaborately layered vocals and instrumentals that became his signature. A single flat note or a falsetto’s slip into a screech is enough to make the Wilson-style wall of sound come tumbling down. Suffice it to say that there is an abundance of flat notes, literal and figurative, in Good Vibrations.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
In rehearsals
Surfin’ USA
Fun, Fun, Fun at Macy’s Thanksgiving Day Parade
Wouldn’t It Be Nice med Titus Burgess
Beach Blanket Bingo Trailer

 

Dag 251: Best Foot Forward (1941)

Best Foot Forward
1941: Braodway, 326 föreställningar
1943: Filmversion
1954: Tv-version
1963: Off-Broadway, 224 föreställningar

Musik & sångtexter: Hugh Martin & Ralph Blane
Libretto: John Cecil Holm

Baserar min bedömning på 1963 års Off-Broadway revivalinspelning.

Bud Hooper, en elev på Winsocki Prep School, skickar på skoj en inbjudan till sin favorit filmstjärna Gale Joy där han erbjuder henne att vara hans date på skolans avslutningsbal. Till hans stora förvåning så tackar hon ja. Hennes stjärna är nämligen i dalande och hennes agent tror att gå som Buds promdate skulle kunna ge henne positiv PR och uppmärksamhet i pressen.
Detta leder till att hela skolan drabbas av Hollywoodfeber och att Buds flickvän Helen blir otroligt svartsjuk.
När Bud och Gale dansar ihop på balen så ser Helen till att ett av axelbanden på Gales klänning går sönder. Detta blir startskottet till att en slags hysteri bryter ut och alla vill plötsligt få en bit av Gales klänning som souvenir. Gale flyr fältet.
På skolan anser man efteråt att detta beteende var skandalöst och Bud hotas med relegering men allt löser sig: Bud får stanna kvar och kan ta sin examen, han och hans flickvän blir åter tillsammans och över skolan så sänker sig sakta men säkert vardagens lugn igen.

Den här showen har åldrats ganska så rejält men många av de ämnen den tar upp är fortfarande aktuella, som kändishysterin och kampen för en ”has-been” att få uppmärksamhet i pressen.
Att riktigt avgöra hur musiken lät på 40-talet är svårt då det bara är pianoackompanjemang på revivalplattan. Men trots bristen på en brassorkester så svänger det helt okej om låtarna. Jag hittar många små pärlor och måste säga att jag är ganska så road. Inget mästerverk på långa vägar men en kul liten bortglömd sak från en tid då musikaler fortfarande skapade hitlistematerial.
Nu stämmer inte sånglistan mellan originalet och denna version helt. Ett flertal av originalets sånger har strukits och ett par sånger som ströks från filmen Meet Me In ST.Louis (1944) har lagts till i stället, bland dem You Are For Loving.

Favvisar:
The Three ”B’s”, You Are For Loving, What Do You Think I Am?, Buckle Down Winsocki, Wish I May, Three Men On A Date

Kuriosa:
Originalet koreograferades av en ännu inte Hollywoodetablerad Gene Kelly.

Revivalversionen är idag mest ihågkommen för det var i den en 17-årig Liza Minnelli scendebuterade.
En av hennes medspelare var en viss Ronald Walken som så småningom skulle byta namn till Christopher Walken.
Och gamla Hollywoodstjärnan Veronica Lake var en av dem som spelade ”has been” stjärnan under spelperioden.

Sången You Are For Loving som Liza Minnelli sjunger, gavs ut som singel. Den sålde i över en halv miljon exemplar, kanske delvis beroende på att hon framförde den i tv på The Judy Garland Show. Och att hon var med i den showen var kanske inte så konstigt med tanke på att Judy var hennes mamma.

I filmversionen som kom 1943 så förflyttades handlingen till en militärakademi för det var mer patriotiskt.
Flera av de medverkande från Broadway uppsättningen gjorde sina långfilmdebuter i rullen bland annat Nancy Walker och June Allyson.
Filmstjärnan som tackar jag till inbjudan var Lucille Ball som spelade sig själv.

Ljudis:
Buckle Down Winsocki

Videosar:
The Three B’s (från filmversionen)
Wish I May (filmversionen)
Trailer till filmen
What Do You Think I Am fr tv-versionen 1954
You Are for Loving – Liza Minnelli

Liza Minnelli och Christopher Walken

Filmaffischen

Dag 131: Is There Life After High School?

Is there life after high school? (1982), 17 föreställningar
Musik & sångtexter: Craig Carnelia
Libretto: Jeffrey Kindley inspirerad av Ralph Keyes bok med samma namn.

Tio år efter sin ”graduation” ser nio vuxna tillbaka på sin tid i high school.
Genom sånger, monologer och scener så minns de glädjeämnen, rädslor, avundsjuka, hat, frustrationer, kärlek och allt annat som de flesta tonåringar upplever under sin gymnasietid.

Det här är en sångcykel. Det är så jag upplever skivan.
För varje sång är en egen liten berättelse och det är bara temat – high school – som håller ihop dem.
Det är mjuka rocklåtar, några komiska ensemblenummer och många finstämda ballader.
Mycket material att söka bland för den som vill hitta nya konsertsånger.
Kvalitén på materialet är väldigt skiftande, här finns några riktiga topplåtar men också en hel del klichéfyllda sånger och några riktiga bottennapp.
Jag blir charmad av en del och uttråkad av annat.
Ingen riktig hit men värd att undersöka.

Favvisar:
The Kid Inside, Second Thoughts, Beer, Diary of a Homecoming Queen, Thousands of Trumpets

Kuriosa:
Föreställningen vann en Theatre World Award åt skådespelaren James Widdoes

Pressklipp:
Is There Life After High School? wants to bring back its audience’s teen-age salad days, and in at least one way it succeeds. This musical, which had its much-delayed opening at the Barrymore last night, is an almost perfect simulation of high-school detention hall.
…
One stares at it for two hours with little distraction – not even a fire drill. True, a few members of the audience depart early – a no-no in the detention halls of my experience – but perhaps those lucky souls had brought notes from home.
…
Mr. Kindley apparently wants to duplicate the confessional technique of A Chorus Line – at least one joke from that show recurs here – but because the interchangeable speakers are faceless and their lines are bland, the brief monologues have all the spontaneity and pizazz of Dial-A-Joke.
…
Without any characters to work with, all of the writer’s collaborators are left in the lurch. It’s impossible to design costumes for nonpeople, so the cast of High School must wear nondescript outfits often suggestive of funeral-home attendants. Mr. Beatty’s set, belonging to no particular place, is a dull nowhere land (unenlivened by Beverly Emmons’s lighting) in which platforms occasionally move up and down without reason, unless it’s to prevent the stagehands from falling asleep. The direction, by Robert Nigro, mainly consists of having people walk front and center or, for idle variety’s sake, up and down stairs.
…
Mr. Carnelia may well have talent as a pop tunesmith, if not as a lyricist, but it’s buried by Bruce Coughlin’s colorless electronic arrangements, played by a wan onstage combo that sounds as if it were piped in from a motel cocktail lounge.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Beer
The Kid Inside (från en professionell uppsättning i Texas)
Fran and Janie
Second Thoughts
Nothing Really Happened