Tag Archives: historisk

Nr 401: Romance, Romance

22 Feb

51t5morzall

Romance, Romance (1987)
Broadway, 297 föreställningar
Music: Keith Herrmann
Book & Lyrics: Barry Harman
Föreställningen består av 2 enakts musikaler.
Den första The Little Comedy är baserad på Arthur Schnitzlers brevnovell Die Kleine Komödie från 1893.
Den andra, Summer Share är baserad på Jules Renards pjäs Le pain de ménage från 1898

The Little Comedy is set in late 19th century Vienna, it focuses on Josefine, a demimonde weary of the social life provided by her upper class lovers, and wealthy playboy Alfred, who has tired of a seemingly endless round of inconsequential affairs.
Both dissatisfied with their present options, decide that their best option lies in dropping out of their current class bracket. So Alfred becomes a shabby poet and Josefine a poor seamstress. They meet and fall in love, partly with each other and partly with the novelty of the situation. They recount what happens in the form of letters to friends.

However, they find it hard to keep up the pretense on holiday as neither can in fact write or sew with any facility. Back in Vienna they meet to call it off, now restored to their finery, and find to their surprise that the chemistry is still there.
We move towards what appears to be a happy ending, but with Schnitzler you can never be sure…. the round-dance continues in motion.

Summer Share is set in The Hamptons in the late 1980s, where two married couples in their thirties are spending the season in a rented cottage. Sam, who is married to Barb, and Monica, who is married to Lenny, find themselves gradually progressing from harmless flirtation to the serious possibility of an illicit affair.

Romance, Romance började sitt liv på en off-off-Broadway teater. Föreställningen fick så bra recensioner och drog så mycket publik att man fattade beslutet att flytta den till en Broadwayteater, där spelades den sen 297 gånger.

En liten kammarmusikal.
Bara 4 personer på scenen.
Enkel och sparsmakad scenografi.
Bra, melodiös men hitsfri musik. Första halvans musik smakar mycket förra sekelskiftet med glada valser och polkor och sånger som låter som om de kunde ha varit populära då.
Andra halvan är typisk Broadwaypop à la 80-tal, dvs mycket keyboards och solosaxofoner och den delen har inte åldrats särskilt bra.
Inte de starkaste musikalmelodier eller sånger jag hört men de fungerar bra i sitt sammanhang och även om jag kanske inte direkt börjar gnola på nån av dem efter att ha lyssnat på cd:n så kan jag i alla falla konstatera att de aldrig var tråkiga.
Sångtexterna är överlag ganska så bra med både roliga skämt (som inte känns krystade – en ovanlighet i många shower), kul rim och en och annan lagom snuskig insinuation.
Den är inte djup, bitvis ganska så förutsägbar men på det stora hela både charmig, rolig och underhållande.
Är på det hela taget ganska så nöjd med den här showen.

Jag känner att både tonsättaren och textförfattaren är starkt influerade av Stephen Sondheims verk, första halvan av hans A Little Night Music och andra halvan av Company. Och det är ju inte de sämsta inspirationskällor man kan ha när man skriver.

Med tanke på dess enkla scenografi och lilla ensemble är det konstigt att den inte satts upp här i Sverige – som jag känner till i alla fall.
En perfekt liten bortglömd musikal-semipärla, som gjord för att sättas upp av den lilla, fattiga, fria musikalgruppen.

Kuriosa:
Föreställningen fick 5 Tony Awards nomineringar, bland annat för de bägge huvudrollerna, manuset och musiken men detta var samma år som Andrew Lloyd Webbers The Phantom of the Opera hade sin Broadway premiär så en liten musikal som Romance, Romance var chanslös. Så inga Tonys blev det.

Det är visserligen 4 personer, eller 2 par, på scen i föreställningen men egentligen är det här en 2-mannashow för det är bara det ena paret som spelar de stora rollerna i bägge musikalerna. Det andra paret finns med enbart som dansare i första akten och som huvudrollernas respektive äkta hälfter i den andra och där finns de mest med för att sjunga små kommenterande snuttar och dansa i bakgrunden.

Press:
För off-off-Broadwayversionen:
”It’s operetta! Pure operetta!’ exclaims Alfred. So it is, and Mr. Parlato and Ms. Fraser join voices most agreeably in the lively I’ll Always Remember the Song and the kidding Rustic Country Inn. Unfortunately, they have a way of winking at the audience as though this were a camp version of Les Liaisons Dangereuses. That’s a touch off key. The liaison analyzed here has a light tone, but there are shadows.

A few of the songs are delivered with more gusto than the small theater can handle, and you may find yourself worrying about whether the swirling dancers will knock over some of the furniture. But that should be taken care of when, if there is a heart Off Broadway, Romance Romance moves to a larger theater.
– Walter Goodman, The New York Times

För Broadwayversionen:
Romance Romance, lately the littlest big musical Off Off Broadway, has made it uptown, in a slightly enhanced production that loses nothing of the charm and intelligence of the original and gains a thoroughly winning performance by Alison Fraser.

Smallness is the theme here. The voices are not big, the dances not spectacular, the stage not enormous or ablaze with remarkable effects. And the emotions never get operatic; gestures toward adventure turn into shrugs of accommodation. In the 20th century as in the 19th, we are being told, among the bourgeoisie as among the swells, that realistic resignation is the common denouement to romance romance. That could be the stuff of life-style babble, and it comes worrisomely close in the slightly prolonged exchanges of Summer Share, but somebody always breaks into song before things get too thick. In a Broadway season so full of pretentiousness, this show is delightfully small scale, the scale on which most of us live. Love Then, And Love Now ROMANCE.
– Walter Goodman, The New York Times


Videosar:
At The Tony’s 1988
How Did I End Up Here
The Night It Had To End
It’s Not To Late
Romance, Romance Trailer

 

 

Annonser

Dag 267: Martin Guerre

29 Aug

61Q0B+9rlmL._SL500_AA280_
Martin Guerre (1996), West End, 675 föreställningar
Musik: Claude-Michel Schönberg
Sångtexter: Alain Boublil & Stephen Clark
Libretto: Alain Boublil and Claude-Michel Schönberg

I Artigat 1557 tvingas den 14 årige katolske Martin Guerre att gifta sig med den jämnåriga Bertrande de Rols. Det är nämligen viktigt att dessa två familjers landägendomar får en katolsk arvinge.
När Martin vägrar att konsumera äktenskapet så blir han piskad offentligt av stadens präst. En djup förödmjukad Martin lämnar staden för att ta värvning och slåss mot de hatade protestanterna.
Sju år senare kommer Martins bäste vän från det militära, Arnaud du Thil, till byn för att berätta att  Martin har dött i strid. Byborna tror att det är Martin som återkommit och istället för att påpeka att de har fel så väljer Arnaud att ta över Martins identitet, lantägendomar och fru Bertrande. Hon inser dock direkt att detta inte är hennes man men kärlek uppstår emellan dem och hon inte bara beslutar sig för att hålla tyst om saken hon övertygar också Arnaud till att konvertera till protestantismen. Hon gjorde det i hemlighet flera år tidigare.
Så småningom avslöjas dock lurendrejeriet. Det visar sig också att Martin inte alls dog i strid utan överlevde sina skador. Vid sin återkomst så får han uppdraget att döma Arnaud till ett lämpligt straff för det han gjort. Martin vill dock inte straffa utan förlåta. Men det hjälper inte för katolikerna har bestämt sig för att slå ner och döda alla protestanterna i stan.
Arnaud blir dödad och hans sista önskan är att Martin och Bertrande tillsammans ska ta hand om det barn hon bär på.

Det här var en riktigt ojämn historia. Här finns några riktigt bra låtar men också ett oändligt antal urtråkiga bitar. Främst ballader.
Boublil och Schönberg har ju skapat några av musikalvärldens bästa ballader till verk som Les Mis och Miss Saigon så jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur trista och oinspirerade balladerna är i denna musikal.
Nu kanske man kan tycka att det inte är helt rätt att bedöma verket bara utifrån originalcastinspelningen med tanke på att man reviderat, strukit och skrivit ett otal nya låtar till den version (från 1999) av showen som numera är den officiella versionen. Men det struntar jag i. Jag kommer nog att lyssna på den reviderade versionen också nån gång i framtiden men just nu utgår jag bara från deras egna första presentation av verket.
Hursomhelst så misstänker jag att den nya  versionen är bättre, för jag hör anslag till nått riktigt bra här.
De up-tempolåtar som finns med, de är få men bra. Det finns ett par ballader som är helt okej och det låter 1500-tal om en del av musiken vilket sätter en skön stämning men…
Som helhet betraktat så tycker jag det här var en riktigt tråkig platta. Kanske också ska påpeka att eftersom det är en Boublil/Schönberg musikal så var verket så gott som helt genomsjungen men av nån anledning så valde man att bara ge ut en singel cd så man får väl se det här som något av en high lights platta.

Favvisar:
Working On The Land, Where’s The Child, Martin Guerre, Tell Me To Go, Welcome Home, Bethlehem

Kuriosa:
Martin Guerre sågades av kritikerna efter sin premiär. Detta ledde till kraftiga omarbetningar, så kraftiga att man ställde in föreställningarna under ett par veckor så man kunde repa in allt nytt material.
Den nya versionen fick bättre recensioner.
När showen hade spelats färdigt så satte man igång och bearbetade materialet åter en gång. Sånger ströks, nya skrevs och materialet omarbetades. Det var denna nya version som åkte ut på en englandsturné 1999 och det är den versionen som finns att höra på den andra utgivna castskivan.
Stycket har spelats i USA också. Fast återigen så gjorde man kraftiga bearbetningar av meterialet. Den största skillnaden var att man slängde ut en hel del av sångerna och ersatte dem med talad dialog istället. Plus att stycket kortades till 1 timme och 50 minuter. Man hade planerat att denna version skulle ta sig till Broadway men det skedde aldrig.
Den snenaste omarbetade versionen spelades i England 2007.
Boublil, Schönberg och Cameron Mackintosh har i intervjuer berättat att de åter jobbar på en ny version av showen och att den kanske kommer att få en London revival inom nått år…

Originalet vann 2 Laurence Olivier Awards: bästa nya musikal och bästa koreografi.

Videosar:
Martin Guerre Medley – Royal Variety Performance 1996
I’m Martin Guerre – Hugh Panaro
Working on the Land
Le secret de Martin Guerre

Dag 224: 1600 Pennsylvania Avenue / A White House Cantata

17 Jul

51IXxS2vZeL
1600 Pennsylvania Avenue (1976), 7 föreställningar
Baserar mitt omdömme på konsertversionen som går under namnet A White House Cantata och kom ut på cd 2000
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner

Föreställningen handlar om de första 100 åren i Vita Husets historia.
Vi får  möta både de olika presidenterna som bodde där och några av dem som arbetade som husfolk under dem. Många av berättelserna har ett fokus på rasrelationer.
Vi får höra om Thomas Jeffersons påstådda affär med en svart piga, om James Monroes vägran att stoppa slaveriet i Washington, om efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget, om hur Andrew Johnson ställdes inför riksrätt och blev frikänd med bara en rösts majoritet och mycket, mycket mer.
Det finns fyra huvudroller här, två par, ett svart  och ett vitt.
Den vite mannen spelar alla de olika presidenterna och den vita kvinnan alla presidentfruarna.
Det svarta paret gestaltar alla de olika svarta tjänarna som jobbade där.

Eftersom det här är en semiklassisk konsertversion av verket så är det svårt att bedöma hur själva musikalen var.
Den här skivan är i alla fall bitvis väldigt intressant och spännande.
Det är väldigt storslagen musik som innehåller maffiga koralpartier, marscher, valser och till och med lite blues. Bernstein visar upp en lekfullhet och samtidigt ett allvar som tillsammans med hans små blinkningar till kompositörer som  Gustav Mahler, Sibelius och Copland gör det här till en av hans mest intressanta och mer klassiskt inspirerade verk.
Allt är kanske inte bra men det som är bra är å andra sidan otroligt bra.
Tyvärr så tycker jag nog inte att Alan Jay Lerners texter är av samma  höga kvalitet. Tvärtom så känns de bitvis ganska så banala och krystade.
De vokala insatserna här är strålande med bland annat en rent självlysande Barbara Hendricks.
Önskar att det funnits en inspelning av originalcasten så att jag kunde gjort en jämförelse mellan versionerna. Det kanske var en illa sammansatt föreställning men musiken var det inget fel på, det om något bevisar denna version.
Efter att jag skrev det ovan så har jag hittat några inspelningar från Broadwayversionen.

Favvisar:
On Ten Square Miles by the Potomac River, The President Jefferson Sunday Luncheon March, I Love My Wife

Kuriosa:
Det här var Bernsteins första Broadwaykomposition sen West Side Story 1957. Det blev också hans sista.

Med anledning av att man under tryouten hade kondencerat och strukit mycket i Bernsteins musik utan hans medgivande och med tanke på den negativa kritiken och publikreaktionen stycket fick så förbjöd Bernstein inspelningen av en castplatta.
Efter hans död så skapade man en konsertversion för kör och solister av verket. Verket räknas som ett ”klassiskt” stycke eftersom man använder sig av skolade operasångare i solistrollerna. Denna version skiljer sig en hel del från Broadwayversionen men det är den enda inspelning som finns.
Bernsteins sterbhus tillåter fortfarande inte att originalverket framförs, spelas in eller ens publiceras.

Patricia Routledge som spelade alla presidentfruarna på Broadway var den som fick de bästa recensionerna. Ett av hennes nummer hette Duet For One, en riktig tour de force där hon spelar två olika presidentfruar, en avgående och en tillträdande. Den gav henne en äkta showstopper och en låååååång stående ovation på premiären. I sången förvandlar hon sig hela tiden, fram och tillbaka, till först den ena presidentfrun och sen till den andra och så tillbaka igen. Detta genomförs endast med hjälp av små blixtsnabba förändringar av perukens placering och genom att byta röst. Och jag har till min glädje hittat en ljudinspelning av detta nummer, se nedan.
I Sverige är Patricia nog mest känd som den socialt uppåtsträvande Hyacinth Bucket i populära tv-serien Skenet Bedrar.
Den engelskfödda Patricia spåddes en gång en strålande framtid på Broadway men tyvärr för henne så floppade varenda musikal hon medverkde i. Så hon flyttade hem till England där hon istället fick en strålande karriär, bland annat med den ovan nämnda serien.

Ljudis:
The President Jefferson Sunday Luncheon March – från Broadwayshowen!!!!
Minstrel Show Part 1 – från Broadwayshowen
Patricia Routledge – Duet For One
Lud’s Wedding från Broadwayshowen

Dag 221: The Girl In Pink Tights

14 Jul

51t7kc8bnOL
The Girl In Pink Tights (1954), 115 föreställningar
Musik: Sigmund Romberg
Sångtexter: Leo Robin
Libretto: Jerome Chodorov & Joseph Fields löst baserat på verkliga händelser.

New York 1866.
Här hittar vi en skandalös balletensemble från Paris som ska göra ett gästspel i New York. Det skandalösa med denna trupp är att ballerinorna uppträder i kroppsfärgade trikåer – detta i en tid då en blottad ankel ansågs upphetsande.
Primabellerinan blir förälskad i författaren till en melodram som ska spelas på teatern tvärsöver gatan. Kärleken är besvarad.
En dag när man repeterar balletten så ska impressarion testa några nya sceneffekter och det går lite fel. Resultatet blir att teatern brinner ner och utan nånstans att spela så förbereder baletten sig för att återvända hem.
Men då kommer nån på den briljanta idén att slå ihop baletten med melodramen. Ingen har förut tänkt på att blanda teater med sång, musik och dans på detta sätt och man bestämmer sig för att försöka. Resultatet blir en enorm succé och en ny konstform är född.

Romberg är nog mest känd för sina operetter men den här showen är närmare en typisk amerikansk musikal än operett, fast det finns en hel del operettmusik att hitta här också.
Det är ett verk som känns väldigt gammaldags och som en kvarglömd rest från en tidigare epok. Det finns inget 50-tal alls över den.
Den franska ballerinan Zizi Jeanmaire som spelar titelflickan är kanske inte nån större sångerska men har en väldig charm och är den som lämnar störst intryck hos mig i alla fall.
Här finns några hyfsade nummer men på det stora hela så är det här en ganska så medioker historia.

Favvisar:
I Promised Their Mothers, Up In The Elevated Railway, You’ve Got To Be A Little Crazy, My Heart Won’t Say Goodbye

Kuriosa:
Denna show är löst baserad på händelserna som ledde fram till skapandet av den första ”musikalen”. Åtminstone den föreställning som man anser skall ses som den första musikalen, för den interfolierade sånger och danser i en befintlig pjäs på ett sätt som tidigare inte gjorts. Föreställningen hette The Black Crook i verkligheten och kom 1866.
Bakgrunden till dess tillkomst överensstämmer -åtminstone vad gäller strandsatt balettgrupp och melodram som behöver piffas upp lite- i delar med denna shows handling.

Sigmund Romberg (1887-1951), hade sin storhetstid på 20-talet med verk som The Student Prince (1924), The Desert Song (1926) and The New Moon (1928).
Den uppmärksamme har säkert uppmärksammat att han dog tre år innan denna show hade sin premiär. Romberg hade börjat arbeta på materialet men gick bort innan han hunnit fullborda det. Det var Broadway orkestreraren Don Walker som tog Rombergs utkast, teman och melodier och färdigstälde verket med, enligt rykten, ordentliga bidrag från sin egen kompositörspenna.

Pressklipp:
The Girl In Pink Tights shares with Kismet (1953) a lust for mediocrity. The score from the studio of the late Sigmund Romberg overflows with mechanical melodies out of a departed era.
– Brooks Atkinson, Times

About all I can say concerning the Romberg score is that it didn’t hurt.
– John Chapman, Daily News

The Girl In Pink Tights has three tremendous assets – a dancer named Jeanmaire, a singer named Jeanmaire, and a comedienne named Jeanmaire.

The Girl In Pink Tights is not a show with too few jokes. It is a show with practically no jokes at all. The Messrs. Chodorov and Fields have told their tale very literally, very baldly and very badly.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Ljudis:
When I am free to love

Video:
Zizi och hennes man, koreografen och dansaren Roland Petit dansar ett utdrag ur baletten Carmen

Dag 33: Kean

7 Jan

d768225b9da07307c4654110.L

Kean (1961), 92 föreställningar
Musik & sångtexter: Robert Wright & George Forrest
Libretto: Peter Stone. Baserad på Jean-Paul Sartres version (fr 1953) av Alexander Dumas drama från 1836.

Kean är en levande legend på Londons teaterscener. Älskad och populär som få men alltid pank och involverad i olika kärleksaffärer. När vi får möta honom så har han dels en affär med Elena, frun till Danmarks ambassadör och samtidigt så jobbar han hårt på att förföra den unga skådespelerskan Anna. Problem uppstår när även Prinsen av Wales blir intresserad av Elena…

Den här typen av musikal var extremt populär på 40- och 50-talen. Här blandar man i det närmaste operettaktiga arior och duetter med typiska musical comedy sånger. Blandningen bli intressant men samtidigt like schizofren. Vet inte riktigt vad jag ska kalla stilen, kanske operettmusikal. Eller musikalett eller… Operettmusikal blir det!
På operettsidan så blandas Lee Venoras ljuva sopran och Joan Weldons mezzo med Drakes fylliga och smeksamma baryton. Och vad gäller musikalnumren så har de bra stuns, där finns några bra komiska nummer och flera snygga sånger. På det stora hela så gillar jag det här.
Det var ingen omedelbar favorit men den växer med upprepad lyssning.

Favvisar:
The Fog And The Grog, Mayfair Affair, Civilized People, Chime In!

Pressklipp:
No amount of singing, however, will bring any emotion to the licit and illicit love-knots that continue to ravel, unravel, and intertwine with so much coolness, so much indifference.
Walter Kerr, Herald Tribune

… decorative but dreary.
John McClain, Journal-American

… heavy, ponderous, and strangely lacking excitement. A pall of heavy lethargy hangs over the elaborate production. … Kean is a particular disapointment.
Richard Watts Jr, Post

Kuriosa:
Alfred Drake är kanske inte så känd idag men han var något av en superstjärna på Broadway under många år. Hans stora publika genombrott kom som Curly i originaluppsättningen av Oklahoma. Andra roller han var först med att spela: Fred Graham i Kiss Me, Kate och Hajj i Kismet, den senare fick han en Tony för.

Kompositörsparet hade sina största framgångar när de använde sig av kända kompositörers musik. Musik som de bearbetade och skrevsångtexter till. Två av deras största framgångar var Kismet (1953) där de använde sig av musik skriven av Alexander Borodin och Song Of Norway (1944) en biografimusikal om Edward Grieg och där de använde sig av hans musik.

Edmund Kean har funnits på riktigt. Han levde 1787 – 1833 och ansågs på sin tid vara den störste skådespelare som någonsin levt. Speciellt hans Shakespeare tolkningar prisades. Han hade ett hetsigt temperament och det tillsammans med hans kraftiga drickande förstörde många chanser för honom.
Hans son Charles var även han en framstående skådespelare.
Keans sista scenframträdande skedde som Othello där han spelade mot sonen Charles Iago. Precis efter att han sagt ”Villian, be sure” i 3:e scenen i akt 3 så kollapsade han, viskade ”O God, I am dying. Speak to them, Charles” och föll i sin sons armar. Han dog en kort tid senare.
Ryktet om hans magnifika skådespelarkonst och hårda leverne har levt kvar än i våra dagar.

Videosar:
Willow, Willow, Willow

Wunderbar från Kiss Me Kate med Drake och Patricia Morison

Stranger In Paradise från filmversionen av Kismet

%d bloggare gillar detta: