Tag Archives: Hollywood

Nr 432: The Wild Party #2 (LaChiusa)

3 Feb

Unknown
The Wild Party (2000)
Broadway 2000, 68 föreställningar
Off-West End 2017

Music & Lyrics: John Michael LaChiusa
Book:  George C. Wolfe & John Michael LaChiusa, baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The show is presented as a series of vaudeville sketches, complete with signs at the beginning and the end (but abandoned for most of the show) announcing the next scene propped on an easel at the side of the stage.
The company recounts the story of Queenie, a blonde who works as a showgirl in the Vaudeville, who is attracted to ”violent and vicious” men. She is currently living with a man named Burrs, who works in the same vaudeville, as the act after her.
One Sunday, Queenie wakes up restless and she and Burrs soon come to blows. To try to put less strain on their relationship (and to convince her to put a knife down), Burrs suggest they throw a huge party and invite ”all the old gang”, a motley assortment of has-beens and wannabes . Queenie is ecstatic and they get prepared for the evening.
The guests who arrive to party include Dolores, a stage diva hanging on by her nails to the remnants of a glamorous career; Kate, Queenie’s best friend and rival; Black, Kate’s boy toy, who has an eye for Queenie; Jackie, a self-destructive ”ambisextrous” rich kid who has an eye for everyone, including the incestuously devoted D’Armano brothers, who sing naughty, name-dropping songs about high and low society; lesbian stripper Miss Madelaine True and her morphine-addicted girlfriend Sally; colored prizefighter Eddie, his white wife Mae and Mae’s underaged Lolita-like sister, Nadine.
The party is fueled by bathtub gin, cocaine, and uninhibited sexual behavior. It quickly devolves into an orgy that culminates with attempted rape, beatings, more cocaine and murder…

Precis som med Lippas Wild Party (see inlägg Nr 431) så är jag lite kluven till denna musikal. Men om Lippa delvis bjuder på partymusik som fastnar direkt så kräver LaChiusa mer av sina lyssnare. Denna musikal var i alla fall jag tvungen att ge ett flertal genomlyssningar bara för att se om nått skulle fastna eller ens bli intressant i mina öron. För att vara musikal så är det här bitvis rätt så ”svår” musik.
Nu är den värd att ge flera chanser för sakta men säkert så nästlar den in sig hos en. För varje lyssning så hittar jag fler och fler nummer som jag tycker om. Det gemensamma för mina favvisar är att de är skrivna i en vass, jazzig 20-tals stil, en ganska hård men melodiös variant med starka suggestiva beats.  Det är mycket sex i musiken. Den känns svettig, het och depraverad – precis som den ska vara på en vild fest. Det är när den är som bäst alltså. Sen finns här en hel del sånger som är mördande tråkiga och som jag inte har lyckats ta till mig alls.
De flesta av numren har dialog insprängda i sig vilket gör att melodiernas bågar ofta blir svåra att urskilja. 
Jag hade säkert kunnat ta till mig fler av sångerna men det finns ett stort problem för mig på denna platta, hans namn är Mandy Patinkin. Han är en stor Broadway stjärna som bl a gjorde Che Guevara i originaluppsättningen av Evita på Broadway och var original ”Georges” i Sondheims Sunday in the Park with George och han är en duktig skådespelare och sångare men… Jag hatar hans röst! Jag hatar hans manierade och självgoda sångstil där han älskar att kasta sig mellan mycket låga partier och extrem falsett och liksom bara pågår och är för mycket hela tiden. Hans sångstil och röst är nått som man antingen älskar eller hatar, för jag tror inte att den lämnar nån oberörd. Jag hatar den alltså och det gör att de flesta av de sånger han sjunger är i det närmaste olyssningsbara för mig.
Men det finns flera jag känner som älskar hans röst, så ladda ner plattan från Spotify, ge showen en ordentlig genomlyssning och avgör själv. För som sagt, det finns mycket bra att hämta här det är bara ganska så väl dolt…

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under våren 2000 i New York.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #2, inte för att den inte är min favorit version (fast det är den inte) utan för att den hade premiär som nummer 2.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man använde sig av nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Toni Collette vann en Theatre World Award för sin insats som Queenie.

Rollen som Queenie var från början tänkt att spelas av Vanessa Williams men rollen gick till Toni Collette när Vanessa blev gravid.
John Michael LaChiusa: ”I don’t think of it as something that was lost in the piece, but it would have been fascinating to see how an audience responded to a black Queenie. The show is all about the masks that we wear culturally and the removal of those masks over the course of the party. So it’s all there…”

I produktionen gjorde Eartha Kitt sin Broadway come back som den falnande stjärnan Dolores. Den förra gången hon stod på en Broadwayscen var 1978 och musikalen hette Timbuktu!
I Londonversionen spelades samma roll av Donna McKechnie som var original Cassie i A Chorus Line på Broadway 1975, en roll hon fick en Tony Award för.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood.

Press:
The chief flaw of “The Wild Party,” Michael John LaChiusa and George C. Wolfe’s dark, glittering new musical, is one it shares with the gathering it so vividly depicts — it goes on too long. The musical has reportedly been shortened by at least a half-hour during an angst-plagued preview period, and further ruthless cuts and a sharper focus on the show’s central themes might have transformed an impressive but uneven show into a stellar one. As it is, “The Wild Party” is a restlessly percolating, stylish romp through a smoky world of vices and their prices — but one that lacks the emotional punch it could carry.
– Charles Isherwood, Variety


If ”Wild Party I” (Lippas Off Broadwayversion se Nr 432) seemed to be a party with no personalities, ”Wild Party II” feels like a parade of personalities in search of a missing party. Actually, the shows are equally effective at guaranteeing that a good time is had by no one. And both carry with them a heavy weight of professional disappointment.


It must have sounded like such a sexy proposition once upon a time. … And what promising subject matter: sex (of several varieties), murder, showbiz, drugs, booze and jazz, all set in a percolating moment in Manhattan … Yet what has wound up on the stage is a portrait of desperation that itself feels harshly, wantonly desperate.

Yet even singing the jauntier examples of Mr. LaChiusa’s vaudeville and jazz pastiches (with Stravinsky hovering in the background, natch), they tend to be as whiny and overstimulated as a party of 2-year-olds with no videos to watch.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The Wild Party at the Tony Awards
Moving Uptown med Eartha Kitt
High Lights
Lowdown-Down
Breezin’ Through Another Day/Uptown
Black Bottom/Best Friend
Love Ain’t Nothin’/How Many Women
Trailer för Londonversionen 2017
Trailer för filmversionen 1975

 

Annonser

Nr 400: Holiday Inn

31 Jan

hi_1000x387_cast1. Holiday Inn (1942), film
Screenplay: Claude Binyon bearbetad av Elmer Rice, baserad på en idé av Irving Berlin
Music & Lyrics: Irving Berlin

2. Holiday Inn – The New Irving Berlin Musical (2016)
Broadway, 117 föreställningar
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Gordon Greenberg, Chad Hodge baserad på filmen Holiday Inn från 1942

Jim Hardy leaves the bright lights of show business behind to settle down on his farmhouse in Connecticut.
He quickly discovers life isn’t the same without a bit of song and dance.
Jim’s luck takes a spectacular turn when he meets Linda, a spirited schoolteacher with talent to spare. Together they turn the farmhouse into a fabulous inn with dazzling performances to celebrate each holiday, from Thanksgiving to the Fourth of July.
But when Jim’s best friend Ted tries to lure Linda away to be his new dance partner in Hollywood, Jim does his best to salvage his latest chance at love.

Intrigen och de flesta av sångerna är identiska i bägge versionerna och det inkluderar även delar av koreografin. Till scenversionen har man dock valt bort ett par låtar och det är fullt förståeligt, speciellt i fallet med ”Lincoln’s Birthday” sången Abraham som framförs i ”black face” och som faktiskt fick mig att känna mig lite illamående, så obehaglig var den att se på – man kan se en snutt ur den i filmtrailern.
På Broadway har man istället slängt in ett par av Berlins största hits som Blue Skies och de får ”production number” behandling och det är underbart. Men även i filmen la man in  några gamla Berlinfavvisar som Easter Parade – som ursprungligen skrevs för As Thousand’s Cheer 1933 (se dag 320).

Att filmen känns lite ålderstigen idag är förståeligt, den har trots allt 75 år på nacken, men att scenversionen känns lika gammal är ett problem och förmodligen en orsak till att den floppade. Det är okey att se en lite småfånig, småcharmig nostalgisk rulle gratis hemma i vardagsrummet men att betala typ 900 spänn per biljett för att se samma sak på scen…
Och faktum är att filmen känns som den fräschare av de två.
Men här finns massor av Irving Berlinsånger och de är det bästa med bägge versionerna  – och så Fred Astaires dans i filmen förstås. 
Även scenversionen har en fantatisk steppare och dansare i Corbin Blue men han har inte Astaires charm i talscenerna och dessutom gillar jag inte hans sångröst men sånt är en smaksak och tar inte ifrån honom att han är ett proffs ut i fingerspetsarna. Bryce Pinkham spelar Crosbyrollen och gör det bra, han är en bättre och charmigare skådespelare än Crosby, men det kanske också är en smaksak för jag har aldrig förstått mig på Bing Crosbys storhet.

Det finns några riktigt superba showstoppande nummer i scenversionen, bland annat Shaking the Blues Away där man steppar samtidigt som man hoppar hopprep med julgirlander. Det finns ett antal fantastiska nummer till men problemet är att föreställningen är så ointressant och förutsägbar under transportsträckorna mellan dem, och det gör att föreställningen trots dem känns seg och småtrist.  Manuset är helt enkelt inte tillräckligt intressant, skämten känns lika gamla och dammiga som grundmaterialet och intrigen är så förutsägbar att ingen spänning nånsin uppstår.
Så snygg produktion, bra insatser, härliga shownummer, ljuvliga sånger men helheten fungerar bara inte. Synd på så rara ärtor.

Kuriosa

Berlin tyckte att den svåraste sången att skriva var den som skulle vara till julfirandet eftersom han med sitt judiska ursprung inte hade nån direkt relation till den helgen.
Melodin till White Christmas skrevs ursprungligen 1935 under inspelningen av Fred Astaire/Ginger Rogersfilmen Top Hat
.
White Christmas var inte den sång man trodde skulle bli filmens stora hit utan det var istället Be Careful, It’s My Heart som framförs under Alla Hjärtans Dag firandet.
White Christmas vann en Oscar som årets bästa sång 1942.
White Christmas i Bing Crosbyversionen är den mest sålda singeln i skivhistorien – omkring 100 miljoner exemplar har den sålts i. Om man räknar med andra inspelade versioner av sången så hamnar försäljningssiffran på ca 150 millioner.

Hotellkedjan Holiday Inns namn refererar till filmen. The name ”Holiday Inn” was coined by the architect Eddie Bluestein as a joke during construction of the first hotel.

Press:
Om 1942 års film
”all very easy and graceful; it never tries too hard to dazzle; even in the rousing and topical Fourth of July number it never commits a breach of taste by violently waving the flag. Instead it has skipped back over the year in an affectionate and light-hearted spirit.”
Theodore Strauss, The New York Times

”a winner all the way” with ”sterling performances by the male leads”
– Variety

”a most delightful entertainment… The performances of the leading players are very good.”
-Harrison’s Reports

”a completely satisfying musical filled with crisp comedy, fetching music, snappy dance routines, first-rate acting, smart story touches and lavish and beautiful settings.”
– Film Daily

Om Broadwayversionen:
Actually, “Holiday Inn” wore out its welcome for me well before the inevitable reprise of “White Christmas” that comes toward the close. As a familiar Broadway exercise in nostalgia — or a familiar Broadway exercise in holiday exploitation — it’s polished and pleasant. But a great gift to the theater season aborning it’s not. More like a prematurely hung Christmas stocking smelling faintly of mothballs.

– Charles Isherwood, The New York Times


Director Gordon Greenberg and co-writer Chad Hodge (TV’s “Good Behavior,” “Wayward Pines”) have significantly rethought, reshaped and revitalized the script, giving the show more heart, a slightly modern sensibility and a joyful spirit. Engaging performances, dynamic dancing and a lively orchestra make it the feel-good show of the fall.

This clever musical should have longer legs than the Yule-centric stage version of “Irving Berlin’s White Christmas,” especially for those yearning for an old-fashioned respite from political angst
– Frank Rizzo, Variety

For those hoping that the Roundabout Theatre Company had ambitions more challenging than perky audience bait to compete with the other moneymaking holiday offerings, well, hope elsewhere.

If walls had ears, what would Studio 54, disco home of ’70s debauchery, make of this hokey, wholesome new occupant? If the walls had eyes, I suspect they would roll.
– Linda Winer, Newsday

Videosar:
Filmtrailer (1942)
High Lights fr Broadway
Rehearsal clip
High Lights from The Goodspeed Opera House original production
Blue Skies
Let’s Say It With Firecrackers
You’re Easy To Dance With
Shaking The Blues Away
White Christmas med Bing Crosby o Marjorie Reynolds 1942 års filmversion

whitexmas-holidayinn_1942

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

7 Sep


Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)

Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance
innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.

Michael Coveney,  Financial Times 


Om Broadwayuppsättningen:


In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.

– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…

Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 


Dag 263: Mack & Mabel

25 Aug

e087f96642a0b890bd098110.L._SY450_
Mack & Mabel (1974), 66 föreställningar
Baserar min bedömning på välgörenhetskonsertinspelningen från Theatre Royal Drury Lane i London 1988
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Michael Stewart, löst baserad på Mabel Normand och Mack Sennets liv

Showen börjar med att stumfilmsregissören Mack Sennett går runt i sin gamla filmstudio i Brooklyn 1938. Han tänker tillbaka på hur allt startade och så förflyttas vi till 1911 och filmindustrins barndom.
I centrum har vi den stormiga romans som uppstod mellan Mack och servitrisen Mabel Normand.
Han upptäcker henne, ger henne jobb som skådespelerska och hon blir den stora stjärnan i hans filmkomedier under många år.
Vi får följa paret under 20 år fram till hennes död 1930. Hon har vid det laget blivit gravt drogberoende, prostituerad och dör, bokstavligen, i rännstenen av tuberkulos.
På köpet får publiken historien om skapandet av Keystone Studios med sina berömda Keystone Cops och Sennett’s Bathing Beauties.

Jag har haft den här konsertinspelningen ända sen den kom ut för över 20 år sedan men aldrig känt nått behov av att lyssna på den. Jag menar jag har ju originalet (på cd numera för LPn har spelats så många gånger att den till sist gick sönder).
Men nu var det alltså dags och jag har verkligen njutit.
På denna platta så framförs verket inte bara med full orkester utan kompositören själv sitter vid pianot och inleder flera av sångerna.
Eftersom det är en välgörenhetskonsert så låter man flera olika artister dela på rollerna. Min favvis Debbie Gravitte Shapiro finns med och det gör även gamla Broadway legender som Stubby Kaye.
Det är en påkostad produktion som också innehåller en sång som ströks från originalet.
Inte kan den jämföras med originalinspelningen som är oöverträffad i allt (från rollsättningen med Robert Preston och Bernadette Peters i titelrollerna till de makalösa orkestreringarna) men denna version är mer än ok. Och musikalen i sig är så jävla underbar att varje inspelning inte kan bli annat än ljuvlig.
Denna musikal skall finnas i varje musikalfans skivsamling och varje låt skall kunnas utantill. Så är det bara!

Favvisar:
Allt, men Overture, Look What Happened to Mabel, Wherever He Ain’t och Time Heals Everything lite extra mycket.

Kuriosa:
Det här är showen som startade allt för mig.
Innan jag köpte denna platta så visste jag knappt om att det fanns scenmusikaler, jag kände bara till de gamla Hollywoodmusikalerna som gått på tv.
Jag var väldigt tveksam till att köpa skivan för jag tyckte omslaget var så fult men den var kraftigt nedsatt, på gränsen till gratis, och jag tänkte att va fan, i värsta fall så slänger jag den bara.
Jag minns fortfarande min reaktion när de första takterna av ouvertyren strömmade ur högtalarna. Jag blev helt frälst. Sen svepte låt efter låt över mig. Den ena bättre än den andra.
Nått så här bra hade jag aldrig hört förut. Jag var helt förstummad. Och jag kände instinktivt att i denna stund så vändes ett blad och en ny era i mitt liv inleddes.
Efter att ha lyssnat igenom plattan minst 10 gånger på raken så visste jag att från och med nu så var det musikal som gällde för mig.

Den här showen dog mest på grund av ett väldigt dåligt libretto. Men musiken är otroligt älskad, castinspelningen har nått kultstatus och man har försökt sätta upp musikalen ett flertal gånger (främst i England där den fortfarande är stor), alltid med ett kraftigt omarbetat libretto. Man har till och med ändrat det tragiska slutet till ett lyckligt slut där Mack och Mabel återförenas, men inte ens det har hjälpt.

Det engelska isdansparet Torvill & Dean valde ouvertyren till Mack & Mabel som bakgrundsmusik till sin tävlingsdans. De vann 1982 års guldmedalj på  World Figure Skating Championships med den låten och dansen.
När BBC valde att visa deras dans i repris under 1984 års olympiska spel så fick den engelska befolkningen smak för musiken och efterfrågan på Mack & Mabelplattan blev så stor att man gav ut den igen. Skivan hamnade som bäst på 6:e plats på den engelska topplistan.

Pressklipp:
We all have seen a musical with book trouble before, but this one has book trouble so bad taht it is practically library trouble.
Clive Barnes, Times

The show’s feel is basically noise trying to pass for enthusiasm and is exemplified by an amplification imbalance that drowns out the singing with the knowledgeable but harsh, Broadway-cliché orchestrations of Philip J. Lang. The show’s look is expense without point. The show’s quality is professionalism without identity.
– Martin Gottfried, Post

An amaible fool of a musical så desperately anxious to tickle our funnybones and touch our hearts that it succeeds in doing neither. I spent the evening feeling sorry for it.
– Douglas Watt, Daily News

Loaded with all the zip of a wet, very dead flounder.
Richard Coe, The Washington Post

Videosar:
Movies Were Movies
I Won’t Send Roses
Helen Sjöholm – Wherever He Ain’t
Tap Your Troubles Away
Torvill and Deans guldmedaljvinnande isdans från 1982 till ouvertyren från Mack & Mabel. Gåshud!
Mabel Normand filmsnuttar
Fatty and the Bathing Beauties (1913) med Roscoe ”Fatty” Arbuckle och Mabel Normand
Keystone Cops

%d bloggare gillar detta: