Nr 429: Stop the World – I Want To Get Off

Stop The World – I Want To Get Off (1961)
West End 1961, 485 föreställningar
Broadway 1962, 555 föreställningar
Stockholm, Scalateatern, 1963
Filmversion 1966
Broadway revival, 1978, 30 föreställningar
West End revival, 1989, 52 föreställningar

Music, Lyrics & Book:  Leslie Bricusse and Anthony Newley.

Set against the backdrop of a circus, the show focuses on Littlechap, from the moment of his birth to his death. Each time something unsatisfactory happens, he calls out ‘Stop the world!’ and addresses the audience.
After being born, going through school, and finding work as a tea-boy, his first major step towards improving his lot is to marry Evie, his boss’s daughter, after getting her pregnant out of wedlock.
Saddled with the responsibilities of a family, he is given a job in his father-in-law’s factory. He has two daughters, Susan and Jane, but truly longs for a son.
He allows his growing dissatisfaction with his existence to lead him into the arms of various women in his business travels—Russian official Anya, German domestic Ilse, and American cabaret singer Ginnie—as he searches for something better than he has.
He becomes rich and successful, and is elected to public office. Only in his old age does he realize that what he always had—the love of his wife— was more than enough to sustain him. Evie dies, however, and writing his memoirs, Littlechap comes to terms with his own selfishness.
At the moment of his death, however, he watches his second daughter give birth to a son. When the boy nearly dies, Littlechap intervenes, and allows Death to take him instead. He then mimes his own birth, beginning the cycle once again.

En musikal som verkligen är ett barn av sin tid.
Jag tycker verket har åldrats nått enormt och den känns väldigt kvasiintelektuell och dammig. Bitvis är den seg som sirap.
Huvudpersonen är otroligt osympatisk, självupptagen och dessutom extremt självömkande, en riktig mansgris skulle man nog kunna säga. Kvinnorna i hans liv framställs som små Barbiedockor som bara ska stå till hans förfogande. I denna show så är det mannen som får saker gjorda, kvinnan är bara till för att behaga honom.
Allt framförs i en slags cirkusmiljö och de medverkande använder sig av en blandning av  pantomin, burlesque- och music halltraditioner i sitt agerande. Jag tycker det är fruktansvärt hemskt. Jag är ingen fan till denna musikal men jag vet också flera som gillar den så… Smaken är, som man brukar säga, som baken…
Men musiken är bra. Väldigt bra bitvis. Här finns många klassiska sånger som I Wanna Be Rich, Gonna Build a Mountain, Once in a Life Time och What Kind Of Fool Am I.
En musikal som är värd att lyssnas på i alla fall.

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kvinnliga biroll till Anna Quayle  som spelade Littlechaps fru och alla hans olika älskarinnor.

Anthoney Newley var inte bara med och skrev både musik och libretto, han regisserade även showen och spelade dessutom huvudrollen.

Tack vare att showen var så otroligt billig att sätta upp på Broadway – $75 000 kostade den, att jämföras med den tidens standardkostnad på ca $300 000 för en musikal – och att den dessutom var billig i drift så är STW-IWTGO den tredje mest inkomstbringande musikal som producenten David Merrick producerat. Den slås bara av Hello, Dolly! (1964) och 42nd Street (1980) som båda var större succéer och hade betydligt längre spelperioder.

Föreställningen har filmats 3 gånger;  en filmversion 1966,
en tv-version av Broadwayrevivaln 1978 med Sammy Davies, Jr som Littlechap,
och en nyinspelning av showen 1996 som var en helt trogen originaluppsättningen.

I Londonensemblen debuterade Marti Webb som så småningom skulle ta över efter Elaine Paige som Evita i musikalen med samma namn. Andrew Lloyd Webber blev så förtjust i henne att han specialskrev en sångcykel till henne: Tell Me On A Sunday som först var en skiva som sen blev en tv-föreställning och till sist kom att spelas som ena halvan av föreställningen Song & Dance (se inlägg Nr 394 på denna blogg) på både West End och Broadway.

Hur ska man då tolka showen? Så här säger Mr Newley: “The show has no plot. It’s a charade. Don’t look for hidden significance. It’s about a band of wandering circus people, perhaps, but we never say so. It takes place in what appears to be a circus tent, but, again, we don’t say so. Our central character lives on the stage from his birth to his death. It’s the seven ages of man roughly and sketchily put inside a tent. It’s a mere sketch.”

Var kom titeln till föreställningen ifrån? Återigen får Mr Newley förklara: “We had a list of fifty titles. We didn’t know what to call it. We thought it might be ‘Ynohtna Yelwen,’ which is Anthony Newley spelled backward, but decided against it. I was on a bus once, and somebody would say, ‘Would you stop the bus, please? I want to get off.’ That was the germ of the idea.”

På svenska fick musikalen titeln Stoppa världen – jag vill stiga av.  Den spelades på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Malmsjös insats som ”Lilleman” blev hans stora publika genombrott och alla har väl nån gång hört herr Malmsjös så karakteristiska röst framföra Bygga upp ett stort berg. Och har ni inte det så lyssna på och se honom framföra den på ett klipp bland videosarna.

Press:
… seldom has so much anticipation been built up over so little a show as STW-IWTGO. From what I’d read and been told, this English revue was going to be the last word in style and wit. What I saw was a overly precious little affair with a couple of good songs and a couple of good sketches, a few timid jokes, and an overdose of pantomime in imitation of Marcel Marceau.
…
Occasionally, for no particular reason, he cries ”Stop the world” – and then he walks around a bit mewling like a famished kitten.
– John Chapman, Daily News

STW-IWTGO is the kind of show you are likely to love to loathe. Frankly, we can take it or leave it, mostly leave it. It would be fascinating to watch the faces of tired business men when they take it.
– Robert Coleman, Mirror

Anthony Newley opened a new window for the musical theatre last night, providing the wholesome vigor it’s been needing. Like clean air in a painty room, STW-IWTGO also takes some getting used to – not just because it’s foreign (English) but because it is so unexpectedly fresh.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Starting as a brave attempt to be fantasy with satirical overtones, STW-IWTGO ends by being commonplace and repetitous.
…
What begins as gallantly and brightly as a shiny new balloon that promises to stay airborne all evening turns droopy and finishes by collapsing. 
…
But its freshness is no more than skin-deep, and its satire, apart from several spirited thrusts at the Russians and Germans, is not even that deep.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
Millicent Martin framför Typically English fr filmen
Bygga upp ett stort berg med Jan Malmsjö
What Kind Of Fool Am I med Anthony Newley
Anthony Newley: Once In A Lifetime m m
Sammy Davies Jr Stop The World Medley

Nr 422: On A Clear Day You Can See Forever

On A Clear Day You Can See Forever (1965)
Broadway 1965, 280 föreställningar
Filmversion 1970
Broadway revival 2011, 57 föreställningar

Music: Burton Lane
Book & Lyrics: Alan Jay Lerner, löst baserad på pjäsen Berkeley Square (1929) av John L. Balderston som i sin tur var baserad på Henry James sista, ofärdiga, roman The Sense of the Past, publicerad 1917 året efter hans död.
Book, 2011 revival: Peter Parnell

During a lecture, psychiatrist Mark Bruckner discovers a most suitable subject in student Daisy Gamble. Daisy repeatedly lapses into hypnotic states as Dr. Bruckner explains hypnosis in his class. After class, she reveals to the doctor her many extrasensory powers, including her ability to make flowers grow.
Daisy is quite concerned about her eccentricities.
The doctor agrees to treat her if she will let him try to discover, while she is under hypnosis, how she developed her powers. He is astonished to find that while she is hypnotized she starts talking about a prior life in 18th-century London where her name is Melinda Wells.
At their next psychiatric session, Mark puts Daisy into a trance and summons Melinda from her subconscious. Mark’s attachment to Melinda is growing as we are transported to a colorful, 18th-century London club, and he is soon convinced that Daisy’s story is not a mere yarn.
Mark reports on the case to his fellow psychiatrists, who ridicule his findings.
Greek shipping magnate Themistocles Kriakos learns of Mark’s belief in reincarnation and offers to finance a study of the events of Melinda’s life in exchange for Mark’s help in discovering who he will be in his next life, which will allow him to leave his fortune to his future self.
In Mark’s office, Daisy comes across a tape recording of one of her sessions and realises that Mark is really in love with Melinda and is merely using Daisy to summon her. In her angry confrontation with the psychiatrist about the matter, she tells him that she is ”through being a go-between for you and your dream girl. You’re not going to go on using my head for a motel.”
Daisy goes to the airport, ready to return home. Her ESP powers warn her that the plane on which she plans to travel will crash. She realizes at last how special she really is.
She and Mark unite to explore their extraordinary future.

In Michael Mayer’s 2011 reimagining, a young smoker named David visits psychiatrist Dr. Bruckner to break his habit. The doctor finds himself drawn to David’s past-life identity, a 1940s jazz singer named Melinda who emerges during their hypnosis sessions, while David begins falling for the psychiatrist.

En av de där musikalerna som man, när man bara har hört musiken från castinspelningen, tror måste ha varit en hit men som det visar sig var en flopp.
On A Clear Day spelades 280 gånger i originaluppsättningen och det kanske tycks som ganska ok men här pratar vi om en musikal med manus och sångtexter av Alan Jay Lerner, mannen bakom My Fair Lady, Gigi, Camelot m fl så ni förstår säkert att förväntningarna var skyhöga.
Och de infriades inte.

1970 gjorde man, av nån för mig obegriplig anledning, film av denna semi-flopp. Kanske var det Barbra Streisand som såg den som en bra uppföljare till Hello, Dolly! som hon gjort året innan. Jag vet inte, men jag tycker att filmen är dötrist. Seg som bara den.
La Streisand sjunger gudomligt men drar, sin vana trogen, ner tempot på nästan alla låtar.
Yves Montand som den franske psykiatrikern känns mest obekväm.
Man strök flera av scenversionens sånger (speciellt up tempo och ensemblenummer) och skrev 2 nya.
Det är bara Barbra och Yves som sjunger i filmen.

Revivaln som kom till Broadway 2011 hade mer eller mindre strukit hela det gamla manuset och bara behållit namnen och själva tematiken.
Nu utspelade sig allt 1973 med en extremt ”psykedelisk” scenografi och skådespelare i fula tidstypiska utsvängda jeans och storblommiga tajta skjortor gjorda av polyester.
”Daisy” är förvandlad till en fjollig, blomsterförsäljare vid namn David.
Hans tidigare liv utspelar sig nu 1943. Man har också valt att låta en kvinna spela rollen som Davids reinkarnation, jazzsångerskan Melinda.
Eftersom man valt att låta Davids ”tidigare liv” utspela sig under 2:a världskriget så har man bytt ut en mängd av originalets sånger och ersatt dem med Lerner/Lane sånger ur filmen Royal Wedding (1951).
Det är inte mycket som fungerar i denna version.

Originalmanuset var en total obegriplig och oengagerande röra och alla försök att få den att fungera – via filmversion och revival – har misslyckats. Detta är en omöjlig musikal med fantastisk musik.
Så hoppa filmversionen och dess soundtrack och ladda ner Broadwaycastinspelningen via Spotify och njut av en riktigt härlig gammaldags musikal med starka melodier och bra sångtexter.

 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann en Theatre World Award för bästa manliga huvudroll för John Cullum.

Jack Nicholson spelade Daisys halvbror i filmversionen men hans enda sång och de flesta av hans scener klipptes bort.

Legendariska fotografen och klädskaparen Cecil Beaton (1904 – 1980) gjorde kläderna till filmen.

Från början (1963) skulle musikalen ha hetat I Picked a Daisy och haft musik av Richard Rodgers. Men Lerner tog så lång tid på sig att skriva manuset och ”missade” så många produktionsmöten att Rodgers till sist fick nog och hoppade av.
Det blev Lerners partner från filmen Royal Wedding, Burton Lane, som tog över komponerandet. Inte för att det fick Lerner att skriva snabbare men Lane hade mer tålamod.

Press:
Om originaluppsättningen 1965:

It would be pleasant to say that the result is a charming fantasy, but it seemed to me it is instead a melodious muddle.
…
There is even a sense that something better, at least less confusing, should come out of the story.
– John McClain, Journal-American

 

The first hit of the season, even if the second act does, for a time, let story and mood slip through its fingers. Generally, on its own highly individual terms, it is a happy wonder and a bewitching, beguiling musical play.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun

 

Although there are several outstandingly genial elements, they do not suffice to turn the new musical into the soaring, satisfying unity it ought to be. 
…
The book loses itself in a fog of metaphysics that dares not stray too far from the romantic demands of musicals. What Lerner should have worried about was not another life but a better idea. In any event, it’s doubtful that he could have found a more tuneful composer or a more ingratiating leading lady.
– Howard Taubman, Times

Om Broadwayreviveln 2011:

Toward the long-awaited end of the new semirevival of “On a Clear Day You Can See Forever” an eminent psychiatrist proposes that what we have been watching was perhaps only “my own psychoneurotic fantasy”.
Now, I don’t have a medical degree, but might I propose an alternate diagnosis? It seems to me, Doc, that you and your show have been suffering instead from a case of clinical depression that you’ve never been able to get over, no matter how hard you’ve tried. And, believe me, I know how you’ve tried. I have felt the pain of your efforts.
Where the heck is Zoloft (and Prozac and Abilify) when you need the little suckers? This wholesale reconception of a fluffy, muddled 1965 musical about reincarnation appears to have given everyone who appears in it — including its charismatic star, Harry Connick Jr. — a moaning case of the deep-dyed blues. Though done up to resemble a psychedelic fun house (the sanitized, perky kind that brings to mind middle-of-the-road rock album covers from the late 1960s and early ’70s), this “Clear Day” still has the approximate fun quotient of a day in an M.R.I. machine.
– Ben Brantley, The New York Times

It was broke, but they sure ain’t fixed it. In fact, On a Clear Day You Can See Forever‘s bumbling show doctors should be sued for malpractice and felonious misuse of star talent. Manslaughter, too: The patient died on the slab.
– David Cote, Time Out

This new ”Day” has flaws and foibles of its own, but it’s far more elegant than the original show and a valid (if more than slightly cockeyed) entertainment on its own weird merits.
…
Clear Day is a mutant, but it’s a beautiful mutant, and the kind of mistake I’d like to see made again and again.
– Scott Brown, Vulture

Videosar
What Did I Have That I Don’t Have m Eydie Gorme
High Light från 1965 års original
High Lights från Reviveln 2011
Hurry It’s Lovely Up Here m Kristin Chenoweth
Go to Sleep m Barbra Streisand
Trailer till filmversionen

Nr 416: Hello, Dolly!

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965
Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.
Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994. Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.
…
I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News

The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post

Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.
… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune

A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American

Videosar:
Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 
Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Nr 403: Do I Hear A Waltz?

Do I Hear A Waltz? (1965)
Broadway: 220 föreställningar
Bearbetad version på Pasadena Playhouse, Kalifornien 2001
Encores! konsertversion på New York City Center 2016

Music: Richard Rodgers
Lyrics: Stephen Sondheim
Book: Arthur Laurents, baserad på hans pjäs The Time of the Cuckoo från 1952

Leona, an unmarried American secretary ‘of a certain age,’ goes on a dream vacation to Venice, Italy.  She stays at the Pensione Fioria, run by the flirtatious Signora Fioria. At the Pensione, she meets two couples, the Yeagers and the McIlhennies. While the McIlhennies enjoy a relatively normal vacation, Eddie Yeager ends up having a brief affair with Signora Fioria.
Under the spell of that enchanted city, Leona falls in love. The gentleman is an attractive, middle-aged shopkeeper, whose attentions give flight to her deepest dreams of romance. Too soon, however, he openly informs her that he is a contented family man, and Leona’s hopes are dashed. She can, for a short time, harness romance, yet realizes that such a relationship would have nowhere to go. Still, might it be better than never having loved at all? The two eventually decide to just be friends.
In the end, the Yeagers, the McIlhennies, and Leona all leave the Pensione and a new flock of visitors start their vacations.

En charmig liten musikal. Storymässigt kanske lite i tunnaste laget men fylld av härlig Richard Rodgers musik och vassa, roliga sångtexter av Stephen Sondheim. Flera av sångerna hör till mina favoriter och titelsången var den första sången som jag framförde inför publik på en masterclass i sång och var även den sång jag framförde på min första musikalaudition så den har en speciell plats i mitt hjärta.
Överlag så är det här en musikal som fungerar bra även av att bara höras, handlingen och de olika karaktärerna framträder tydligt (med lite fantasi från lyssnarens håll) och de små intrigbitar som talscenerna bidrar med känns inte så nödvändiga för att man ska kunna njuta av detta verk.
Ingen musikal som skriker efter att sättas upp igen men absolut en liten pärla som förtjänar att lyssnas på.

Kuriosa:
Den här musikalen markerade Richard Rodgers första samarbete med en annan sångtextförfattare (lyricist) efter Oscar Hammersteins död 1960. För musikalen No Strings (1962), som var det första verk Rodgers skrev efter Oscars död, stod han själv för både musik och sångtexter.
Samarbetet mellan Rodgers och Sondheim var inte friktionsfritt. Sondheim hade bl a svårt för Rodgers vägran att skriva om sånger så att de skulle fungera bättre i sina sammanhang och bli mer intressanta ur en rent musikalisk synpunkt – istället blev många av dem vad Sondheim skulle kalla för ”mekaniska” sånger, d v s väldigt repetitiva och statiska.
Han ogillade också Rodgers vägran att prova på nya och okonventionella sätt att skriva musikal, ett exempel är Sondheims tanke att huvudpersonen Leona inte skulle sjunga förrän i musikalens slut då hon vuxit och nått nya insikter om sig själv och sin syn på kärlek. Rodgers vägrade.
Den mest kända konflikten mellan dem är den som gäller sångtexter och speciellt sångtexten till en sång i andra akten. Sondheim är ju känd för sina kvicka och ofta väldigt cyniska texter och betraktelser av livet och han är i sitt esse i originaltexten till We’re Gonna Be Alright: i den dissekerar ett par sitt äktenskap och kommer bland annat fram till att det kan vara ok både med att ha älskare och små homosexuella äventyr för att hålla äktenskapet vid liv – åsikter som var väldigt vågade för sin tid.  Så här berättar Sondheim själv: I wrote lyrics which had some bite to them and Dick Rodgers thought the song was wonderful. Next day he called a lunch and kept slamming the lyrics against my forearm and saying, ”This will not do, this will not do”, and I kept asking, ”Why?” The truth was, he’d shown the lyrics to his wife and she did not like it. He probably showed it to her out of enthusiasm. But you know, it’s got stuff about sexuality in it.” Det är den censurerade versionen som man hittar på castinspelningen från -65, men den sjungs numera alltid med texten så som Sondheim skrev den från början.
Rodgers för sin del kände sig gammal och ”out of touch” med musikalscenen och var dessutom rädd för att han hade förlorat sin förmåga att skriva bra musik. Det senare behövde han inte oroa sig för för Do I innehåller ett flertal typiska, starka  och helt ljuvliga Rodgers melodier.
För mer om musikalens tillblivelse se bland videosarna nedan där det finns länkar till en intervju med Sondheim och Laurents som gjordes för tv 1965.

Rodgers var väldigt dominerande och försökte (och lyckades oftast) hela tiden tvinga igenom sina idéer och åsikter. Han var så illa omtyckt av produktionsteamet att de kallade honom för Godzilla bakom hans rygg.

”I watched him grow from an attractive little boy to a monster”, sa Rodgers om Sondheim under en intervju. Det var menat som en komplimang!
I samma intervju sa Sondheim, diplomatiskt, att han ”was taking a back seat because the best man for this score is Dick. ”I’d be the last one to dispute that”, svarade den legenden Rodgers.

En av anledningarna till att musikalen inte blev en större framgång var att den i Sondheims ord var en ”Why? musikal”, d v s en musikal baserad på bra material som inte skriker efter att musikaliseras. Om musiken inte tillför nått till grundmaterialet så finns risken att den istället känns eller blir urvattnad av tillförseln av sånger och om inte karaktärerna har så starka passionerade ögonblick som liksom kräver att de ska brista ut i sång för att kunna uttrycka allt de känner inombords så finns det ingen anledning för dem att brista ut i sång och då blir det också liksom fel. Att The Time of the Cuckoo är en bra pjäs ser man i filmversionen från 1955 med Katharine Hepburn i rollen som Leona men behövde den musikaliskas? Troligtvis inte.  Filmen heter Summertime.

1997 fick Sondheim en inspelning av en konsertversion av musikalen som man gjort i London, han insåg då att det här inte alls var en ”Why? musikal” utan att Laurents pjäs mycket väl lämpar sig som material till en musikal och att det var Rodgers musik som var fel för verket.
Genast så började Laurents och Sondheim att bearbeta materialet, man skrev om delar av librettot, tog tillbaka strukna sånger och ändrade i sångtexterna.
Den första reviderade versionen av showen fick sin premiär 1999 på George Street Playhouse i New Brunswick, New Jersey.
Sen sattes den upp på Pasadena Playhouse i Pasadena, Kalifornien 2001, där den blev en framgång och det gjorde att man gav ut en ny castinspelning.
2016 blev den en av musikalerna i Encores! konsertserie på New York City Center.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway:

Do I Hear a Waltz is an entirely serious and very dry musical about an American tourist who goes to Venice and doesn’t have any fun.
…
But there is – as the play is saying – an emotional drought in Venice, and while musical comedy asceticism is a rare and perhaps admirable thing it cannot, and does not, do much for the evening’s pulse.
– Walter Kerr, The Herald Tribune

The authors . . . have accomplished their conversion from the play with tact and grace. They have not attempted a complete transformation. On the other hand, they have not cheapened or falsified the play . . . They were wise not to overload the musical with production numbers; their taste was unexceptionable when they chose not to turn their work into a brash, noisy affair, which would have been out of keeping with their theme. At the same time one cannot suppress a regret that they failed to be bolder. For there are times, particularly in the early stages, when the songs are merely a decoration. They give the impression that they are there because a musical requires music. They do not translate the story into the fresh and marvelous language that the rich resources of the musical stage make possible.

Do I Hear a Waltz? is not a great musical. It does not make Venice materialize in spirit as it might. But it has the courage to abjure garishness and stridency. It speaks and sings in a low key. It is faithful to the sentimental tale that is its source.
– Howard Taubman, The New York Times

Om Encores! version:
“Waltz” still comes across as a show about the pursuit of passion that has little passionate urgency itself. As it charts the bumpy course of Leona’s summer love affair, the show feels as anxiously ambivalent as its heroine. Its odds of ever being reborn as a commercial Broadway success are slight.
…
But the program’s inestimable value lies in its presentation of shows we might otherwise never see — and of talented performers stretching muscles they rarely have a chance to use. I can’t say that this “Waltz” ever thrilled me. But I was fascinated by every second of it, and by the unresolved conflict of talents it embodies.
…
As in much of Laurents’s work, the tone of “Waltz” wobbles between sentimentality and cynicism. The same tension is felt in the songs, with Rodgers and Mr. Sondheim tugging in different directions and ending up in a rather listless draw. Rodgers’s score, although beautifully performed by the Encores! orchestra (directed with charm by Rob Berman), mostly seems to float up a lazy canal, with surprisingly unvaried rhythms.
Only occasionally do you hear Mr. Sondheim wielding words with the dexterity for which he is famous.
– Ben Brantley, The New York Times

 

Do I Hear a Waltz? is the one with lyrics by Rodgers family-friend Stephen Sondheim, whose arm doesn’t need to be twisted in order to have him go on about how unhappy the brief partnership was. Apparently it was, although this reviewer wasn’t there to corroborate.
What can be said is that the results are right up there with some of the best scores Rodgers helped turn out — and Sondheim’s agile words are also among his most devilishly clever. So it wasn’t that element that led to the musical’s short stay. (Maximizing the score’s beauty is conductor Rob Berman and his 31-musician orchestra in which harpist Susan Jolles has plenty to do.)
Surely, it you ever want to hear a waltz this side of Johann Strauss, it’s a Rodgers waltz you want, and the tuner’s title song fills the bill, or as Sondheim pens, “Such lovely blue Danube-y music/How can you be/Still?” (That query might be in the Top 10 of Sondheim rhymes.)
…
Do I hear a waltz? You bet I do. I can’t get it out of my head, nor do I want to. Not a bad thing to say about a musical, and something always said when Richard Rodgers is at hand.
– David Finkle, The Huffington Post

Videos:
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 1
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 2
Highlights från Encores! Konsert 2016
Dress rehearsal från Encores!
Bilder från en repetition av original uppsättningen 1965
Everybody Loves Leona från Pasadena uppsättningen 2001

Nr 380: Subways Are For Sleeping

Subways Are For Sleeping (1961), 205 föreställningar
Music: Jule Styne
Lyrics & book: Betty Comden, Adolph Green baserad på en artikel av Edmund G Love som publicerades i Harper’s Bazaar och som även blev en roman med samma titel 1957.

Angie McKay is a magazine writer assigned to write a story about a group of well-dressed homeless people sleeping in the New York subway system. Their leader is Tom Bailey, a one-man employment agency who finds other drifters odd jobs and sleeping quarters.
To help research her story, Angie goes undercover and pretends to be a stranded girl from out-of-town.
Trouble ensues when Tom discovers her real identity.

Okej, det här är kanske en flopp men det kan man inte ana när man lyssnar på den för musiken är underbar och har hört till mina favoriter länge. Men så är den också skriven av Jule Styne, en av Broadways mest pålitliga kompositörer vad gäller bra musikalmusik.
Inget för älskaren av moderna mer poppiga musikaler men för oss ”klassiska” musikalnördar är det här härligt. Och har ni inte hört den så har ni en högtidsstund framför er.
Här hittar man ”hits” som aldrig blev standards och små komiska pärlor som  I Was a Shoo-in som glorifierar usla talangjaktsframföranden på ett obetalbart sätt och I Just Can’t Wait (to see you with clothes on) som även om den är en one-joke sång är så där fånigt rolig att jag inte kan låta bli att falla för den.

Favvisar: 
Comes Once In a Lifetime, I’m Just Taking My Time, I Said It And I’m Glad, Strange Duet

Kuriosa:
Föreställningen vann 1 Tony Award till Phyllis Newman som bästa kvinnliga biroll (det är hon som är Shoo-in artisten).

Producenten David Merrick visste att han hade problem med sin nya musikal redan när den provspelades i Philadelphia och Boston. Varken pressen eller publiken var förtjusta i verket.
Orolig för vad New Yorkkritikerna skulle säga så kom Merrick på den briljanta idén att låta 7 vanliga New Yorkbor, som råkade ha samma namn som stadens ledande teaterkritiker, få se föreställningen innan den hade premiär. Dessa sju bjöds på de bästa platserna teatern hade att erbjuda, en gourmetmåltid på en riktigt flott restaurang och allt de behövde göra som mottjänst var att skriva under ett papper där de sa att det här var det bästa de sett i teaterväg. Med dessa ”citat” skapade Merrick en annons som han lät publicera i stans största dagstidningar. Tanken var att han skulle få folk att tro att det här var citat från de riktiga kritikernas recensioner.
Tidningarna såg dock igenom hans trick och vägrade publicera annonsen. Fast den lyckades komma med i 1:a upplagan av Herald-Tribune innan bluffen uppdagades.
Nyheten om Merricks PR-kuppförsök blev en världsnyhet och tidningar på alla kontinenter rapporterade om den. Detta ledde till att showen fick den extra publiciteten den så väl behövde men trots det så lyckades den bara hålla sig kvar på Broadway i ett drygt halvår.
Citaten som man”lånade” var egentligen citat från recensioner av musikaler som Oklahoma!, South Pacific och My Fair Lady.

Huvudrollerna spelades av Sydney Chaplin och Carol Lawrence. Han var son till Charlie Chaplin och hon var original Maria i West Side Story.

Press:
(Comden & Green) … are ”hep” creatures jabbing vaguely at something fey, sentimental, two blocks away from the Christmas show at the Music Hall. The discrepancy shows, and the show moves as fitfully as the holiday traffic outside.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Subways is a disappointing musical and this is due, I believe, to the fact that it is based on a feeble idea.
… there is nothing highly hilarious or entertaining or remotely believable in this hoked-up kingdom of vagrants who infest the city. They are a dreary and rancid lot…
– John McClain, Journal-American

The new musical stumbles as if suffering from somnambulism. It’s book is dull and vapid, and its characters barely breathe.
– Howard Taubman, Times

Videosar:
I Just Can’t Wait
I Said It And I’m Glad
Overture

Den ökända marknadsföringsbluffen med ”recensent”citaten.

Dag 354: Camelot

Camelot (1960), 873 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av 1964 års Londonversion (518 föreställningar)
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner baserad på romanen The Once and Future King (1958) av T.H. White i sin tur inspirerad av den tidigast kända versionen av Arthur legenden Le Morte d’Arthur (1485) av Sir Thomas Malory

Kung Arthur har lyckats förena det förut så splittrade England.
Han gifter sig med den vackra Guenevere.
Han vill skapa en ordern för riddare som ska ändra deras inställning från att röva och slåss till att bli hedersmän, detta leder till att ordern Riddarna av Runda Bordet skapas.
Fem år efter att ordern skapats har ryktet om dessa riddares förträfflighet spritt sig över hela landet och även till Frankrike där en ung, mycket religiös och självgod riddare vid namn Lancelot Du Lac bor. Han bestämmer sig för att söka medlemskap och blir antagen.
Till en början så får hans självgodhet folket att ogilla honom men genom att på olika sätt visa upp sitt mod och sin medmänsklighet så vinner han allas hjärtan inklusive Arthur och Gueneveres.
Tyvärr så blir Guenevere förälskad i Lancelot och han i henne.
Arthurs oäkta son Mordred dyker upp vid hovet. Han är fylld av hat och hämndbegär mot sin far men han döljer det och gör sitt bästa för att få sin fars förtroende. När han väl fått det så börjar han sin hämnd genom att avslöja Lancelots och Gueneveres förhållande vilket leder till att Lancelot tvingas fly och Guennevere döms till döden. I sista sekund räddas hon dock av Lancelot. Detta leder till att Arthur tvingas att förklara Frankrike krig.
Samtidigt har Mordred i hemlighet skapat en egen armé som han använder för att anfalla Camelot, hans högsta önskan är att förstöra allt det som Arthur har skapat…

Lerner & Loewe måste ha känt en enorm press på sig när de skapade detta verk. Deras föregående Broadway show hette My Fair Lady (1956) och efter den hade de skrivit den oerhört framgångsrika, kritikerrosade och Oscarvinnande musikalfilmen Gigi (1958).
Förväntningarna från både folk och press var inte stora utan de var gigantiska! Så förhandsbokningen av biljetter till showen var stark.
Men både kritikerna och publiken skulle dock snabbt upptäcka att det här inte var en ny Lady. Librettot är mörkare och pratigare och huvudrollerna betydligt mindre charmiga. Ska jag vara ärlig så tycker jag att det är en ganska så tråkig musikal – fast musiken är otroligt bra. Loewes svepande melodier och Lerners ljuvliga texter gör att jag gärna sätter på original castskivan med Richard Burton och Julie Andrews i de ledande rollerna.
Att lyssna på Londoncasten var inte så kul som jag hoppats. Det beror mest på att den nästan låter identisk med Broadwayskivan. Det finns bara små, små variationer i det musikaliska urvalet (nån låt är i en lite kortare version, nån i en lite längre) och Laurence Harvey och Elisabeth Larner i de ledande rollerna låter förvillande lika sina Broadwaykolleger – fast Burton och Andrews är mer levande och underfundigt humoristiska i sina tolkningar.
Det här är en musikaliskt mycket bra musikal som dock är lite av ett sömnpiller på scen tyvärr. Så gå genast till Spotify och lyssna på Broadwayversionen (som är den version jag rekommenderar) och njut!

Favvisar:
I Wonder What the King Is Doing Tonight?, C’est moi, The Lusty Month of May, If Ever I Would Leave You, The Simple Joys of Maidenhood

Kuriosa:
Man gjorde en gräslig filmversion av showen 1967 med Richard Harris och Vanessa Redgrave i huvudrollerna.

Föreställningen vann 4 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll, kostym, scenografi och musikalisk ledning.
Den vann också en Theatre World Award till Robert Goulet för hans roll som Lancelot

Det här var President John F. Kennedys favorit musikal.

LP:n med inspelningengen av Broadwayversionen låg 60 veckor på Billboards topp 100 lista och 7 av dem var på 1:a plats.

Boken som musikalen är baserad på The Once and Future King (1958) består egentligen av fyra böcker. Tre var publicerade sen tidigare och en var ny till denna sammanslagna volym:
The Sword in the Stone (1938)
The Queen of Air and Darkness (1939) (även publicerad som The Witch in the Wood)
The Ill-Made Knight (1940)
The Candle in the Wind (1958)
En sista bok i sviten The Book of Merlyn (skriven 1941, publicerad 1977) gavs ut efter Whites död.

Titeln The Once and Future King kommer från vad det enligt legenden stod på Arthurs gravsten: Hic iacet Arthurus, rex quondam, rexque futurus – ”Here lies Arthur, king once, and king to be”.

Pressklipp:
Why should Camelot have given Moss Hart (regissören) a heart attack and Alan Jay Lerner serious ulcer trouble when it made me feel so well?
– John Chapman, Daily News

Lerner, Loewe, and Hart spent so much to mount Camelot that the wisecrackers have been calling it Costallot.
…
If it’s pageantry and spectacle you’re willing to settle for, Camelot offers a lot. But in our book, it’s no My Fair Lady.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Camelot is weighed down by the burden of its book. The style of story-telling is inconsistent. It shifts uneasily between light-hearted fancy and uninflected reality. Graceful and sumptuous though it is, Camelot leans dangerously in the direction of old-hat operetta.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
What do the Simple Folk do? med Julie Andrews och Richard Burton
If Ever I Would Leave You med Robert Goulet
High Lights
Camelot 0ch How To Handle A Woman från filmversionen
The Lusty Month of May från filmen

Dag 244: The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd

The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd (1964 UK turné, 1965 Broadway och 231 föreställningar där)
Musik, sångtexter & libretto: Leslie Bricusse & Anthony Newley

Denna show är en allegori över den engelska över- och underklassen och de rigida regler som gäller i relationen dem emellan.
Föreställningen utspelar sig på en liten arenaliknande scen där Sir och Cocky spelar livets spel.
Cocky, den lille mannen, spelar alltid enligt reglerna, medan den beräknande Sir alltid ignorerar dem, skapar egna regler och gör som han vill. Detta leder till att oavsett vad Cocky gör -och oavsett om de spelar om makt, pengar eller kärlek- så drar han alltid det kortaste strået.
Sir har en adept som heter Kid som är väldigt angelägen om att lära sig Sirs visa råd om hur man håller Cocky på sin plats.
Men Cocky får också hjälp, av The negro. Han får Cocky att inse att all världens Sirs inte klarar sig utan sina Cockys och att han därför också har makt att påverka Sir.
Detta leder till att Sir och Cocky bestämmer att spelet ska sluta oavgjort.

Rent intrigmässigt så låter det här rätt så pretentiöst och småtrist. Kanske därför som den inte spelas så ofta.
Musiken däremot är bitvis helt ljuvlig. Här finns underbara ballader, roliga uptemposånger och några bra mittemellan bitar.
Det låter väldigt brittpopisk 60-tal musikal om det här med lite John Barry influenser instoppade här och där.
Me like.
Och showen innehåller åtminstone två sånger som blivit riktiga klassiker: Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) och Feeling Good.
En musikal värd att återupptäcka, åtminstone rent musikaliskt.

Favvisar:
A Wonderful Day Like Today, Where Would You Be Without Me, The Joker, Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me), Feeling Good

Kuriosa:
Denna musikal började sitt liv på Theatre Royal i Nottingham i England. Därifrån gick den ut på en turné runt England innan det var tänkt att den skulle få sin West End premiär. Tyvärr så visade det sig att intresset för denna show var minimal och det blev ingen Londonpremiär.
Broadwayproducenten David Merrick såg föreställningen i Liverpool och insåg att det här var en produktion som var billig att sätta upp med tanke på den enkla scenografin och det låga antalet skådespelare. Han tog showen till USA och lät den åka landet runt på turné innan den fick sin Broadwaypremiär.
Han såg till att en castskiva gavs ut medan den turnerade.
Sångaren Tony Bennett fick en hit med en av sångerna i showen, Who Can I Turn To?, och det gjorde att showen fick en massa uppmärksamhet vilket medförde att uppsättningen hade gått med vinst redan innan den nådde Broadway.
Där spelades den sen 231 gånger.

För koreografin stod Gillian Lynne för som idag nog är mest känd för originalkoreografin till Cats (1981) och The Phantom Of The Opera (1986).

I den engelska turnéversionen gjorde Elaine Paige sin professionella teaterdebut.

Pressklipp:
The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd is third-rate commerce masquerading as art. Everything that works in The Roar of the Greasepaint is old-hat. What hurts is the facade of freshness, greasepaint smeared on the wrong face.
– Walter Kerr, Herald Tribune

This show needs Newley to lift its ordinary material out of the ordinary … In all situations, his sense of showmanship is an asset; without it, this musical would not measure large – with it, it at least looks bigger.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun

The sad fact is that nearly everything Greasepaint touches is either belittled by the obviousness of the treatment or cheapened by the vulgarity of the humor. … the name of Greasepaint‘s game is Banality.
– Howard Taubman, Times

Videosar:
Anthony Newley : Who Can I Turn To
Where Would You Be
Michael Bublé – Feeling Good
Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) med Tony Bennett och Gloria Estefan
The Joker

Dag 238: She Loves Me

She Loves Me (1963), 302 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Joe Masteroff baserad på Miklós Lászlós (född Nicholaus Leitner) pjäs Illatszertár (Parfumeriet) från 1937

Handlingen utpelar sig i Budapest och handlar om två av de butikanställda på ett litet parfymeri, Georg Nowack och Amalia Balash.  De är inte de bästa av kolleger om man säger så. Tvärtom så är de ständigt irriterade på varandra och grälar om det mesta.
De är också brevvänner. Men det vet de inte om. De har börjat brevväxla genom en kontaktannons och brevväxlingen sker till en början helt anonymt. De kallar varandra bara för ”Kära Vän” och breven hämtas i en postbox. De blir bägge förälskade i sina anonyma brevskrivare.
Så småningom så kommer allt att lösa sig till det bästa.
Känns intrigen igen? Inte så konstigt i så fall för pjäsen har varit underlag till inte mindre än tre filmer varav den senaste hette You’ve Got Mail, hade Tom Hanks och Meg Ryan i rollerna och kom 1998.

Det här är en av de charmigaste och underbaraste musikaler jag vet. Jag upptäckte den när man gav ut revivalinspelningen 1993. Hur mycket gillar jag den? Låt mig bara säga så här:  jag har 5 olika versioner.

Jag hade kunnat upptäcka denna musikal långt tidigare än jag gjorde, för faktum är att jag såg titeln i en katalog när jag skulle beställa Broadwayskivor från USA via skivbutiken Sterlings i Stockholm för 30 år sedan. Men av nån anledning så trodde jag att She Loves Me skulle vara en jukeboxmusikal baserad på Beatleslåtar så jag beställde den aldrig…

Denna original castinspelning från 1963 är nått så ovanligt som en dubbel-lp. Det hörde inte till vanligheterna att man gav ut såna för Broadwayshower på den tiden men det bevisar väl hur bra man ansåg att musiken var för här skulle så mycket som möjligt erbjudas skivpubliken.
Mitt exemplar hittade jag i en second-hand butik för 15 år sedan. De hade just fått in 2 stora flyttkartonger fyllda med bara castskivor från nått sterbhus och jag kan lova att jag köpte det mesta, för här fanns det en massa rariteter. Flera hade dessutom teaterprogram och biljettsnibbar instoppade i konvoluten. En bonus jag upptäckte först när jag kom hem, vilket ju var tur för annars hade nog priset gått upp ett par snäpp.
Men lat som jag är så höll jag mig till mina cd-plattor och först nu har jag gett originalinspelningen en chans.

Det här är helt ljuvligt. Jag blir så där fånigt lycklig när jag lyssnar på plattan. Detta måste vara en av de mest perfekta små musikaler som nånsin skrivits.
Här finns inslag av operett, klassisk musik (Ravels Bolero citeras exempelvis i ett nummer) och ungerska takter och samtidigt så är musikalen så Broadwayskt som man bara kan önska. Sångtexterna är bitvis helt geniala och känns fullständigt självklara tillsammans med musiken.
Den här musikalen är en liten pärla och jag rekommenderar den å det starkaste.
Dags att den sätts upp i Sverige tycker jag.

Favvisar:
Good Morning Good Day, Tonight At Eight, Romantic Atmosphere, Ice Cream, She Loves Me, A Trip To The Library, Twelve Days To Christmas, Grand Knowing You

Kuriosa:
Det gjordes en rätt hemsk tv-version av showen för engelsk tv 1978.

Originalet vann 1 Tony Award för bästa manliga biroll.
1993 års revival vann 1 Tony för bästa manliga huvudroll. Den fick också två Drama Desk Awards för bästa revival och manliga huvudroll

1994 års London Revival vann 5 Laurence Olivier Awards: Bästa revival, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll,  biroll och regi.

Pressklipp:
So charming, so deft, so light, and so right that it makes all the other music-shows in the big Broadway shops look like clodhoppers. This was an evening in which everything came together.
– Johan Chapman, Daily News

She Loves Me has, at the very least, the courage to cling to its small story and to pursue its methods resolutely. No doubt it should be respected for that. But the clinging itself is clumsily managed, making things seem a little shopworn around the corner.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A musical play with which everyone can fall in love. She Loves Me (aptly named) is that rare theatrical jewel, an intimate musical that affectionately enfolds an audience instead of shouting it down. It is dear, charming, and wholeheartedly romantic.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

A bonbon of a musical has been put on display, and it should delight who knows how many a sweet tooth.
– Howard Taubman, Times

Videosar:
Barbara Cook – Vanilla ice cream
Tonight at Eight
She Loves Me
Från The Tony Awards
A Trip to the Library

Dag 210: Kwamina

Kwamina (1961), 32 föreställningar
Musik & sångtexter: Richard Adler
Libretto: Robert Alan Aurthur

Föreställningen utspelar sig i ett Väst-Afrikanskt land som precis ska få sin självständighet efter att ha varit en brittisk koloni.
Där i en liten landsortsby hittar vi Kwamina som precis har kommit hem igen efter att ha studerat medicin i England och Eve Jorden byns vita kvinnliga läkare.
Kwamina, som är son till hövdingen, vill få sitt folk att lämna de gamla sederna, ritualerna och vidskepligheten och börja anamma den modern tidens idéer och tänk.
Detta leder till konflikter mellan honom och de lokala medicinmännen. 
Han har också väldigt svårt för Eve till en början som han tycker behandlar hans folk på ett nedlåtande sätt. Men naturligtvis så faller de så småningom för varandra och tillsammans bestämmer de sig för att försöka lära de unga i byn att anpassa sig till den nya moderna världen.

Det här var en överraskning.
Det här var inte bara bra utan riktigt bra.
Musiken är nog ungefär lika äkta afrikansk som Rodgers & Hammersteins musik till Kungen och jag var äkta thailändsk. Men precis som deras musik ändå kändes rätt så gör även denna det.
Adler har kryddat verket med typiskt afrikanska rytmer, både vad gäller sånginsatser och musiken. 
Resultatet blev en show som är tillräckligt mycket Broadway för att bli lättillgänglig och samtidigt innehåller tillräckligt med afrikanska inslag för att kännas spännande och exotisk.
Här finns fantastiska körnummer, riktigt vackra och emotionella ballader och en del både roliga och svängiga sånger.
Och inte bara musiken är bra, Adlers sångtexter håller hög nivå de med.
Jag är förvånad över att den här showen inte är mer känd för den är verkligen enormt bra.
En musikal värd att leta upp och njuta av.

Favvisar:

The Cocoa Bean Song, Welcome Home, Seven Sheep Four Red Shirts And A Bottle Of Gin, You’re As English As, One Wife



Kuriosa:

Kwamina (uttalas KWAH-min-ah) betyder född på en söndag enligt upphovsmännen.

Adler skrev musikalen speciellt med sin fru, Sally Ann Howes, i tankarna.
Fast läget blev lite spänt dem emellan när han upptäckte att hon inlett ett förhållande med sin manlige motspelare under repetitionsperioden…

Adler kunde varken spela piano eller läsa noter och komponerade hela verket med hjälp av en liten minixylofon som han tog ut melodierna på.

Temat med kärlek över rasgränserna var fortfarande väldigt kontroversiellt på Broadway 1961.
Och extra kontroversiellt var det faktum att det var en vit kvinna som fick ihop det med en svart man.
Tvärtom (vit man med svart kvinna) hade fortfarande väckt anstöt men inte i lika hög grad.

Det berättas att när paret kysses i föreställningen (och vi pratar om en snabb, kysk, stängd mun kyss) så fanns det folk som lämnande salongen under högljudda protester.

Agnes De Mille vann en Tony Award för koreografin.

Pressklipp:

Whatever has possessed librettist Aurthur to cast the dialoguefor so contemporary an entertainment in the over-ripe idiom that used to be reserved for bad Biblical plays, I cannot imagine. Sentences are spooled from the tongue as though they had been translated from the Coptic and memorized by listening to Living Language records. The show in general is a thing of enormous good will and as much bad writing.

- Walter Kerr, Herald Tribune



Almost liked the play. Loved the loincloth.
– Bill Slocum, Mirror



Venturing bravely where virtually no straight plays have dared, Kwamina is a musical that tackles the challenge of Africa and its awakening. Since it is dealing with a burning theme, it is properly not a conventional song-and-dance show.
…
Because they are attempting an overwhelming theme in terms of a musical, they are bound to simplify. In fact, there are places where they oversimplify. Their hearts are in the right place, but their story moves at times like well-arranged points in a political primer on Africa. The result is a tendency for some of the characters to become mouthpieces for a viewpoint rather than human beings.
– Howard Taubman, The New York Times

Dag 196: Jennie

Jennie (1963), 82 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Howard Dietz
Libretto: Arnold Schulman, mycket löst baserad på biografin Laurette som handlar om aktrisen Laurette Taylors (1883-1946) liv, skriven av hennes dotter Marguerite Courtney

Jennie är en skådespelerska som turnerar över hela USA tillsammans med sin man i tidstypiska melodramatiska spektakel.
Så småningom så lämnar hon honom.
En engelsk författare av s k ”drawing-room plays” ger henne jobb och hon inleder ett förhållande med honom.
Ja, mycket mer än så här verkar inte showen har haft som intrig.

Det här är en gammaldags musikal.
Jag menar riktigt gammaldags.
Jag trodde nämligen att det var en 40-tals musikal jag satt på när jag började lyssna på den. För den låter som det. Men icke, den är från 60-talet.
Nu gör det inte mig nått.
Det viktigaste är ju att musiken är bra och det är den här.
Härliga melodier, hyfsade texter och bra sånginsatser.
En glad överraskning för mig som definitivt inte förväntat mig nått speciellt.
Med ett bättre manus så hade det här nog kunnat bli en semi-klassiker i alla fall.
Definitivt värd att leta upp!

Favvisar:
Waitin’ for the Evening Train, When You’re Far Away from New York Town, Sauce Diable, High Is Better Than Low , Lonely Nights

Kuriosa:
Det showen levde på var dels stjärnan, Mary Martin (South Pacific, Sound Of Music m m), dels storslagna pastischer på den tidens melodramer med titlar som The Mountie Gets His Man, or Chang Lu, King of the White Slaver eller The Sultan’s 50th Bride plus att den har en behaglig samling sånger.
Men det räckte inte så långt.
Faktum är att inte stjärnan själv ens trodde på showen. Hon och hennes man, som stod för halva produktionskostnaderna, ville lägga ner den redan under try out perioden.
Men nu var det så att Mary’s namn hade gjort att förhandsbokningen hade gått väldigt bra. Det hade beställts biljetter för närmare $1 350 000, så upphovsmännen krävde att showen skulle få sin Broadwaypremiär, för i annat fall så hotade de att stämma Mary och hennes man på samma belopp.
Så showen kom till New York men stämningen var inte den bästa bland de medverkande. Faktum är att Mary och hennes man vägrade att ens gå på premiärfesten.

Mary Martin var erbjuden både rollen som Dolly Levy i Hello, Dolly och Fanny Brice i Funny Girl men tackade nej till bägge för att göra denna show…

Mary var en ganska så pryd dam – officiellt i alla fall. Hon vägrade att sjunga textraden:
Before I go to meet my maker
        
I want to use the salt left in the shaker
Eftersom hon ansåg att den var snuskig.

Musikalen var från början tänkt att vara baserad på skådespelerskans Laurette Taylors liv så som den beskrivits av hennes dotter i en biografi.
Men efter ett första försök så bestämde man sig för att istället basera pjäsen på Laurettes son Dwights biografi över sin far och tanken var att Mary skulle spela alla de olika kvinnorna i hans liv.
Även det manuset övergavs och till sist så skrev man en påhittade historia med påhittade personer som inte hade allt för mycket att göra med det ursprungliga materialet. Därav att musikalen fick titeln Jennie istället för Laurette som det var tänkt från början.
En annan titel man lekte med var: Blood and Thunder.

Pressklipp:
Imagine having Mary Martin play an entire show with the corners of her mouth down! It’s like using the moon not to make love by. Poor brave Mary. She is brave in and out of character. In character, as a young mother roaming the tank-towns at the turn of the century in the claptrap melodramas dear to the period, she is to be seen suffering nightly, suffering from White Slavers, suffering from roaring waterfalls, suffering from great grizzly bears. The last time we observed her being tied to the scenery she is a prisoner of The Sultan, who has strapped her fair form to a kind of revolving weenie-roast, with cobras streaking their tongues at her each time she goes by.
…
She won’t tell the sultan what he wants to know, and, steadfast girl that she is, she’ll probably never tell the rest of us why she did Jennie, either. (For Jennie is a woeful tale of some woeful people told in a woeful way)
…
Miss Martin forever, but not as Jennie
.
– Walter Kerr, Herald Tribune



For more years than a gentleman should mention my heart has belonged to Mary Martin. But Jennie does not make it easy to remain faithful.
– Howard Taubman, Times

Laurette Taylor 1914