Nr 370: Good News

Good News (1927), 557 föreställningar,
Filmversion 1930 och 1947
Broadway revival 1974, 16 föreställningar
Musik: Ray Henderson
Sångtexter: B. G. DeSylva och Lew Brown
Libretto: B. G. DeSylva och Laurence Schwab
Jag har lyssnat på soundtracket från 1947 års filmversion.

Tait Colleges bästa fotbollsspelare, Tom Marlow, får  inte spela i ”den stora matchen” om han inte lyckas få godkänt på sin astronomitenta. Den oerhört intelligenta flickan Connie Lane, som är hemligt förälskad i Tom men tror att han älskar en annan, går med på att bli hans handledare och coacha honom. Tom blir så småningom förälskad i Connie, klarar sin tenta och blir dessutom matchhjälte.

En sån där härlig, småfånig men sprudlande 20-tals musikal som jag gillar så mycket.
Man gjorde inga castinspelningar på den här tiden så allt som finns är en lista över vilka sånger som fanns med i föreställningen.

Det har gjorts 2 filmversioner av showen och det är inspelningen av sångerna från den andra av dessa som jag lyssnat på. Men eftersom den behåller handlingen och det mesta av musiken från scenshowen (och de 2 nyskrivna låtarna är dessutom mycket bra) så får denna filmversion representera showen.

1974 kom en revival på Broadway som dock floppade och försvann fort.

Filmversionerna och revivaln  innehåller både sånger från showen och så har man lagt till lite andra låtar. Till filmerna skapade man nya sånger medan man i revivaln la till gamla välkända hits från 30-talet.

Om man gillar filmmusikaler från 40/50-talen så gillar man det här. Det kan jag garantera. MGMs stora orkester ger ett härligt fullödigt ljud och allas sånginsatser (en del är kanske mer entusiastiska än bra) känns ytterst levande och är fyllda av charm. Jag blir så där fånigt lycklig när jag hör en sån här platta.
Det finns en hel del ”standards” som kommer från denna musikal, som exempelvis Lucky in Love. Att Mel Tormé sjunger en del av låtarna med sin sammetslena röst gör lyssningen bara ännu bättre.
Det skrevs 2 nya sånger till den här filmversionen: The French Lesson (musik Roger Edens och sångtext av Betty Comden & Adolph Green) och Pass The Peace Pipe (musik av Roger Edens, sångtext av Hugh Martin & Ralph Blane).
Rekommenderas.

Kuriosa:
Broadwayrevivaln började sitt liv 1973 med en ett år lång turné över hela USA. Tanken var att man skulle spela in alla produktionskostnaderna under denna resa och anlända som en redan vinstgivande show till Broadway. Nu gick inte turnén så bra och man var tvungen att pytsa in extra kapital hela tiden för att hålla den igång.
Till sist så nådde den New York och fick sin Broadwaypremiär den 23 december 1974. Men kritikerna hatade den, publiken svek och showen las ned efter bara 16 föreställningar.
Slutnotan hamnade på minus, närmare bestämt på minus $1 250 000 – och detta i 1974 års penningvärde!

Pressklipp
Om 1927 års Broadwayoriginal:
For once a musical play based upon undergraduate life and a football game has some resemblance to the disorderly, rhymeless scheme of things in American institutions of learning. … …a constantly fast entertainment with furious dancing, catchy tunes…excellent singing, and genuine excitement.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om revivaln:
The only other time I saw Good News was many years ago when it was used, with altered lyrics, as the basis of an industrial show with a line of automobiles as the main attraction. I rather missed those cars last night.
– Douglas Watt, Daily News

The first show I’ve ever seen that was stolen by the vocal arranger.
…
Since Nelson and Faye (Gene Nelson och Alice Faye var ”stjärnnamnen” i denna uppsättning.) are as compatible as oil and water, and since, combined, they have the stage presence of a balcony seat, there really should be a follow spot to let you know when one or the other is performing.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
The Varsity Drag från 1930-års filmversion. Måste ses!
Good News fr 1930 (med en speciality act i mitten) Missa inte!
The Varsity Drag från 1947-års filmversion
The French Lesson fr 1947
Pass The Peace Pipe fr 1947
Lucky in Love fr 1947
The Best Things In Life Are Free fr nån high school uppsättning
High Lights från Goodspeed Musicals uppsättning 2013

Dag 276: Love From Judy

Love From Judy (1951), West End, 594 föreställningar
Musik: Hugh Martin.
Sångtexter: Hugh Martin &  Jack Gray
Libretto: Eric Maschwitz. Baserad på Jean Websters pjäs Daddy Long-Legs från 1914  som i sin tur var baserad på hennes roman med samma namn från 1912

Judy Abbott är en 18-årig föräldralös flicka som bor på ett barnhem.
En dag får hon, tack vare en välgörare som vill vara anonym, möjlighet att börja på college. Judy skriver hela tiden brev och berättar hur det går för henne till den anonyme mannen och eftersom hon inte vet vad han heter döper hon honom till Daddy-Long-Legs
På college så delar Judy rum med en flicka som heter Julia. Det är ingen slump att dessa två flickor delar rum utan det är välgöraren, som heter Jervis Pendleton och är Julias farbror, som ordnat det så att han kan ha lite bättre koll på Judy.
Sakta men säkert så börjar Jervis att upptäcka att han har blivit förälskad i den pigga och alltid så glada Judy.
Judy i sin tur har blivit förälskad i Julias farbror.
Så småningom så avslöjar Jarvis att det är han som är välgöraren och berättelsen får sitt lyckliga och kärleksfyllda slut.

Jag vet att jag börjar låta tjatig när jag säger att det här är ett typexempel på  50-tals musikal. Jag har redan skrivit det om ett flertal andra musikaler men faktum är att det finns en speciell stil och typ av musikalmusik som florerade under detta decennium och man känner igen stilen direkt.  Den har fortfarande kvar lite av forna tiders operettdrag samtidigt som den har anammat 40-talets showmusik och sen kryddat det hela med en aning modern jazz. Det är en rätt så skön blandning även om de mer operett-iga körnumren och kärleksballaderna ofta lämnar mig ganska så kall.
Den här har kanske sina starkaste influenser från 40-talet och låter som en MGM musikal från den eran, speciellt så kan jag liksom höra Judy Garlands röstliga ande sväva över verket. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att Hugh Martin skrev ett par klassiska Judy Garlandsånger till filmmusikalen Meet Me In St. Louis (1944), bl a The Trolley Song och Have Yourself A Merry Little Christmas.
Måste slå ett extra slag för det här verkets sångtexter som är smarta, roliga och med grymt snygga rim.

En kul sak med den här castinspelningen är att den inte gavs ut på LP. Den gavs ut under övergångstiden då man gick från 78-varvare till LP och den släptes endast på stenkakor, på 2 stycken närmare bestämt med en låt på varje sida. För att få med så mycket som möjligt av musiken så är varje låt en medley som består av 4 olika sånger. På så sätt har man fått plats med större delen av föreställningens sånger på en sammanlagd tid av knappt 20 minuter. Inte illa. Fast jag saknar några nummer och en del sånger hade jag velat ha i komplett version snarare än dessa smakprov men det är bättre än att aldrig fått höra dem alls.
Skivbolaget Sepia, som specialiserat sig på gamla, främst engelska, castinspelningar gav ut denna cd för ett par år sedan. För att fylla ut speltiden på plattan så har man lagt till en massa bonuslåtar, det är både andra inspelningar med artisterna som var med i musikalen samt några nummer från de engelska uppsättningarna av musikalerna Hans Christian Andersen och Gentlemen Prefer Blondes. Det är en väldigt generöst tilltagen cd med över 70 minuters speltid så även om det inte är så mycket musik från Love From Judy så kan jag ändå konstatera att man får god valuta för sina pengar.
Värd att införskaffas.

Favvisar:
Dumb-Dumb-Dumb, Kind To Animals, What Do I See In You, Daddy Long-Legs

Kuriosa:
Jean Carson som spelade Judy, fick ett sensationellt genombrott med föreställningen. Hon var så bra att hon erbjöds rollen som Eliza Doolittle i My Fair Lady när den skulle få sin Londonpremiär – men hon tackade nej!

I föreställningen medverkade också June Whitfield, idag kanske mest känd för sin roll som Edina Monssons mamma i succéserien Absolutely Fabulous. Hon spelar en glad ”dum” blondin och har ett par riktigt roliga sånger i showen.

Pressklipp från konsertversionen tillika amerikapremiären av musikalen som Musicals Tonight! gjorde 2003:
Definitely a product of its time, Love, From Judy boasts old-fashioned leads and charming comic relief characters. Though no hit songs came from this show, the score is nonetheless an enjoyable mix of light ballads, genuinely funny comedy songs and even a bit of blues and operetta, often reminiscent of the glory days on MGM musicals.
…
Musical theatre buffs will certainly want to see this one, if for the curiosity factor alone. But Love, From Judy will give even the casual theatre-goer something to smile about or whistle the next day. Stripped of their spectacle, how many of today’s Broadway musicals can pull that one off?
– Michael Dale, BroadwayWorld.com

Love From Judy proves to be a delight in every category, from the true-to-the-period book by Eric Maschwitz and Gray, which offers three-dimensional characters one can care about, to the varied tunes by Martin – romantic ballads, patter songs, blues numbers, and square dances – all graced with Gray’s witty, colorful lyrics.
– Victor Gluck, Back Stage

It’s a durable story, but it’s slight and not enormously dramatic, so the creators pad it with two other pairs of lovers plus an oft-married older woman named Grace who serves as Judy’s confidante and fairy godmother. There’s also an African American character named Claudette whose function in the story remains cloudy throughout: her role reminded me of the one Carmen Miranda was required to play in all those Fox musicals in the ’40s – an incongruous ”other” who shows up to sing songs every once in a while.
Speaking of songs, Love from Judy‘s score proves to be charming though undistinguished.
…
Neither the best nor the worst of this series, it offers a chance to see a musical you won’t see anywhere else while at the same time explaining why this London hit never ventured to these shores before.
– Martin Denton, NYTheatre.com

Dag 251: Best Foot Forward (1941)

Best Foot Forward
1941: Braodway, 326 föreställningar
1943: Filmversion
1954: Tv-version
1963: Off-Broadway, 224 föreställningar

Musik & sångtexter: Hugh Martin & Ralph Blane
Libretto: John Cecil Holm

Baserar min bedömning på 1963 års Off-Broadway revivalinspelning.

Bud Hooper, en elev på Winsocki Prep School, skickar på skoj en inbjudan till sin favorit filmstjärna Gale Joy där han erbjuder henne att vara hans date på skolans avslutningsbal. Till hans stora förvåning så tackar hon ja. Hennes stjärna är nämligen i dalande och hennes agent tror att gå som Buds promdate skulle kunna ge henne positiv PR och uppmärksamhet i pressen.
Detta leder till att hela skolan drabbas av Hollywoodfeber och att Buds flickvän Helen blir otroligt svartsjuk.
När Bud och Gale dansar ihop på balen så ser Helen till att ett av axelbanden på Gales klänning går sönder. Detta blir startskottet till att en slags hysteri bryter ut och alla vill plötsligt få en bit av Gales klänning som souvenir. Gale flyr fältet.
På skolan anser man efteråt att detta beteende var skandalöst och Bud hotas med relegering men allt löser sig: Bud får stanna kvar och kan ta sin examen, han och hans flickvän blir åter tillsammans och över skolan så sänker sig sakta men säkert vardagens lugn igen.

Den här showen har åldrats ganska så rejält men många av de ämnen den tar upp är fortfarande aktuella, som kändishysterin och kampen för en ”has-been” att få uppmärksamhet i pressen.
Att riktigt avgöra hur musiken lät på 40-talet är svårt då det bara är pianoackompanjemang på revivalplattan. Men trots bristen på en brassorkester så svänger det helt okej om låtarna. Jag hittar många små pärlor och måste säga att jag är ganska så road. Inget mästerverk på långa vägar men en kul liten bortglömd sak från en tid då musikaler fortfarande skapade hitlistematerial.
Nu stämmer inte sånglistan mellan originalet och denna version helt. Ett flertal av originalets sånger har strukits och ett par sånger som ströks från filmen Meet Me In ST.Louis (1944) har lagts till i stället, bland dem You Are For Loving.

Favvisar:
The Three ”B’s”, You Are For Loving, What Do You Think I Am?, Buckle Down Winsocki, Wish I May, Three Men On A Date

Kuriosa:
Originalet koreograferades av en ännu inte Hollywoodetablerad Gene Kelly.

Revivalversionen är idag mest ihågkommen för det var i den en 17-årig Liza Minnelli scendebuterade.
En av hennes medspelare var en viss Ronald Walken som så småningom skulle byta namn till Christopher Walken.
Och gamla Hollywoodstjärnan Veronica Lake var en av dem som spelade ”has been” stjärnan under spelperioden.

Sången You Are For Loving som Liza Minnelli sjunger, gavs ut som singel. Den sålde i över en halv miljon exemplar, kanske delvis beroende på att hon framförde den i tv på The Judy Garland Show. Och att hon var med i den showen var kanske inte så konstigt med tanke på att Judy var hennes mamma.

I filmversionen som kom 1943 så förflyttades handlingen till en militärakademi för det var mer patriotiskt.
Flera av de medverkande från Broadway uppsättningen gjorde sina långfilmdebuter i rullen bland annat Nancy Walker och June Allyson.
Filmstjärnan som tackar jag till inbjudan var Lucille Ball som spelade sig själv.

Ljudis:
Buckle Down Winsocki

Videosar:
The Three B’s (från filmversionen)
Wish I May (filmversionen)
Trailer till filmen
What Do You Think I Am fr tv-versionen 1954
You Are for Loving – Liza Minnelli

Liza Minnelli och Christopher Walken

Filmaffischen

Dag 216: Look, Ma, I’m Dancin’!

Look, Ma, I’m Dancin’!(1948), 188 föreställningar
Musik & sångtexter: Hugh Martin
Libretto: Jerome Lawrence & Robert E. Lee

Arvtagerskan (och f d vaudeville-artisten) till ett bryggeri imperium, sponsrar ett ryskt balettkompanis turné med en miljon dollar. Det enda krav hon har på dem är att hon ska få medverka i baletten. Hon är dock så usel att de bara låter henne  spela saker som ”en tagg” i Törnrosa. Trots det så lyckas hon ta över kontrollen av baletten och anlitar en god vän som ny koreograf för att ”piffa upp” den gamla trötta ryska balettrepertoaren. Genom att exempelvis förvandla Svansjön till en ”hootchy kootchy” balett som han kallar för Steno Pool, så får han fantastiska recensioner vilket leder till att han får ett Hollywoodkontrakt.

När jag lyssnat på showen så har jag valt att lägga till vissa nummer från off-off Broadway revivaln som kom 1999.
Anledningen till det är att original casten spelades in en månad innan showen skulle ha sin premiär. Det fanns nämligen ett hot om att en strejk skulle bryta ut bland teatermusikerna och man ville försäkra sig om att det skulle finnas en castinspelning lagom till premiären. Men det betyder att varken sångernas ordning eller vilka som sjunger vad riktigt stämmer överens med vad som skulle presenteras på Broadway. Dessutom så ströks ett par sånger och några nya tillkom som därför inte finns med på originalplattan.
Men allt sånt finns med på  revivalinspelningen så genom att slå ihop bägge skivor så har jag fått nått av en ultimat version av showen. Inte för att det gjorde den bättre för det här är inte direkt en bra show.
Det är en väldigt blandad upplevelse att lyssna på den här plattan för här finns dels fantastiskt roliga nummer och skön swing-musik men också några smöriga ballader så tråkiga att man ruttnar efter bara nån minut.
Generellt kan jag säga att den som hoppas på att finna några förlorade klassiker här kan glömma det. Det här är middle-of-the-road standardlåtar, typiska för sin tid och sticker inte ut för fem öre.
Det intressantaste med den här showen var nog koreografin som skapades av Jerome Robbins men den kan man ju tyvärr inte njuta av här…
På originalet så får man full orkester medan det bara är piano på revivaln.

Favvisar:
I’m the First Girl in the Second Row, The Little Boy Blues, Shauny O’Shay, The Two Of Us, Gotta Dance

Pressklipp:
The most I can say -to be school-masterisch about Look, Ma– is that it’s one of the brightest children I’ve ever flunked. It’s a fine might-have-been; possible even a  fine should-have-been. It has good things in it, good people all about it, a good idea behimd it. But it’s not a good show.
…
The trouble is that the music is not good enough and the book’s not good at all.
– Louis Kronenberger, PM

If you want to laugh, rush to the Adelphi immediately and buy your tickets. A fast, funny, zippy musical. Nancy Walker is terrific, a one-woman show all by herself.
– Robert Garland, Journal-American

Video:
I’m the First Girl in the Second Row med Nancy Walker

Dag 103: Make A Wish

Make A Wish (1951), 102 föreställningar
Musik & sångtexter: Hugh Martin
Libretto: Preston Sturges & Abe Burrows (som dock inte fick kred för det), baserad på pjäsen The Good Fairy av Ferenc Molnár

Showen handlar om den föräldralösa flickan Janettes äventyr i Paris.
Hon lämnar gruppen hon reser med för att utforska staden på egen hand, för att få se staden turisterna inte ser. Det leder bl a till att hon hamnar i baletten på en nattklubb, blir uppvaktad av en medelålders miljonär och så småningom finner kärleken hos en fattig juridikstuderande.

Det här är en sån där ultracharmig och sprudlande musikal från ”den gyllene eran” (1943-64), som är knökfull med bra låtar, roliga texter, fantastiska musikaliska och vokala arr och som bara ger mig ett härligt, lyckligt flin på läpparna.
Den här showen är själva urtypen för en musikal från en era då de bara skulle vara roliga, underhållande och lite smågalna. Djupare mening och allvarligare stunder göre sig icke besvär här. Det är väldigt uppfriskande.
Den här showen är inte den bästa jag har hört från eran men inte heller den sämsta. Den hamnar mittemellan och det är gott så.
Det är stor orkester som spelar, man har 18 sångare på scenen och allt känns stort, påkostat och fullödigt. Jag gillar’t.
Rekommenderas om man vill ha ett exempel på en stor, lite tom men oerhört glädjesmittande musikal från femtiotalet.

Favvisar:
That Face!, I Wanna Be Good ‘n’ Bad, Who Gives a Sou?, I’ll Never Make a Frenchman Out of You, Over And Over

Kuriosa:
Den här showen floppade nog mest på grund av dålig tajming. Den ska visserligen ha varit lite av en charmig katastof som föreställning men med tanke på hur bra musiken är så kunde den nog ha gått lite längre om inte musikalerna den konkurerade mot hade varit: Guys & Dolls, South Pacific, Kiss Me, Kate, The King and I och Call me Madam som alla gick på Broadway samtidigt…

Hugh Martin är nog mest känd för filmmusikalen Meet Me In St. Louis från 1944. Det var i den Judy Garland bl a sjöng Have Yorself a Merry Little Christmas, som han alltså skrev.
För Broadway skrev han ett antal musikal där den mest kända nog är Best Foot Forward (1941)
Han är också känd för sina vokala-arr. Ett exempel är Sing For Your Supper från Rodgers & hart musikalen The Boys From Syracuse (1938), en annan klassisk musikal han arrade var Gentlemen Prefer Blondes (1949)
Han stod också själv på scenen vid flera tillfällen exempelvis i Irving Berlins musikal  Louisiana Purchase (1940).

Best Foot Forward fick en revival Off-Broadway 1963. Den föreställningen är idag nog mest känd för att det var i den en 17 årig Liza Minnelli gjorde sin scendebut.

Koreografen Gower Champion fick mycket uppmärksamhet och fina recensioner för dansnumren. Han skulle senare även bli regissör och skapa legendariska Broadway shower som Hello, Dolly! (1964)

Pressklipp:
Make A Wish is just about the most insipid and pedestrian story ever told, but it is done with such verve and enthusiasm, the music is so sprightly, the ballets so exciting, the setting so gay, that pretty soon you don’t care what it’s about. You just like it.
-John McClain, Journal-American

For some reason or other, there does seem to be more scenery than show. The performers have to be on their toes to find a way through it.
– Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Have Yourself a Merry Little Chrismas
The Boy Next Door
Sing For Your Supper
Best Foot Forward trailer
Sång från filmmusikalen Athena med musik av Hugh Martin