Nr 453: Candide (1956)

 

 

Candide, 1956

Föreställningar i urval:
1956: Broadway, 73 föreställningar
1959: West End
1974: Broadway, revival, 740 föreställningar
1988: Scottish Opera version
2006: Théâtre du Châtelet, Paris
2008: Wermland Opera
2020: Stockholmsoperan

Music: Leonard Bernstein
Lyrics: Lillian Hellman, John Latouche, Richard Wilbur, Dorothy Parker, Leonard Bernstein, Felicia Bernstein, Stephen Sondheim, John Mauceri, John Wells
Book: Lillian Hellman for the original version, Hugh Wheeler for the 1974 revivel. Based on Voltaire’s satire from 1758.

Candide takes the audience on a round-the-world romp of idealistic optimism as it clashes with a series of absurdly unfortunate events.
The young and naïve title character is the bastard cousin of Cunegonde, the Baron of Westphalia’s beautiful daughter. He lives with the Baron and his family and is in love with Cunegonde and she is in love with him.  They, along with the maid Paquette and Cunegonde’s brother Maximilian, all subscribe firmly to the doctrine that has been instilled in them by their teacher Dr. Pangloss: that everything that occurs is for the best, no matter what. Their existence seems to be perfect.
Throughout the course of the show, however, this doctrine is constantly called into question as Candide is exiled, forced into the Bulgarian army, caught up in the Spanish Inquisition, cheated out of a fabulous fortune, shipwrecked on a remote island, and generally being relentlessly torn apart from his love, Cunegonde.
Candide is a witty and wacky satire of an operetta.

Från början hade Lillian Hellman tänkt att Candide skulle bli en pjäs med bakgrundsmusik skriven av Bernstein. De hade samarbetat tidigare när hon gjorde en engelsk bearbetning av Jean Anouilh pjäs om Jeanne d’Arc från 1952 L’Alouette (The Lark, 1955), som han skrev musik till.
Men Bernstein gillade idén så mycket att han övertalade henne att förvandla Candide till en komisk operett istället. Hon gick med på det.

Candide hade sin premiär  1:a december 1956. Verket fick överlag ganska så blandade recensioner, men musiken hyllades, men vad hjälper fantastisk musik om publiken uteblir. Efter 74 föreställningar lades den ned.

Harold Prince ville göra en revival av föreställningen i början på 70-talet, men Lillian Hellman vägrade att låta dem använda sig av hennes original-libretto. Så Prince beställde ett nytt libretto av Hugh Wheeler. Det enda man behöll från Hellmans manus var namnet Maximilian som hon gett till Cunégondes bror, i novellen är han namnlös.
Föreställningen, som var en 105 minuter lång enaktsversion av verket, hade sin premiär på Brooklyn Academy of Music 1973. Den blev en stor framgång och flyttades till Broadway 1974 där den sen spelades i nästan 2 år.

Candide har sen dess spelats på både teater- och operascener över hela världen.
Manuset har bearbetats flera gånger. Efter Hellmans död så har man åter plockat in delar av hennes libretto när man sätter upp showen och efter Wheelers död så har bl a John Caird gjort en ny bearbetning av hans text.
Jag tror att verket kommer att genomgå många varianter till innan man hittar den ultimata versionen – om man nu nånsin kommer att göra det.

Jag måste säga att jag verkligen älskar den här musikalen. Mest för musikens skull. Tycker att manuset spretar så mycket åt alla håll att den aldrig riktigt lyckats fånga mig. Det är ett roligt manus, med en mängd roliga och intressanta figurer i men det är kanske just det: för många roliga figurer och för mycket handling ska pressas in på ett par timmar och det blir på bekostnad av huvudrollerna och deras utveckling. Jag blir aldrig engagerad i dem och deras öden.
Men strunt i det när musiken svävar, är så varierad, så rolig, smart och underbar.
Denna show är ett måste att lyssna på.

Själv gillar jag inspelningen från 1974-års revivel bäst.
Men original castplattan från -56 är ljuvlig den med, med en fantastisk Barbara Cook som Cunegonde. Hennes version av Glitter and Be Gay är nog den ultimata.
1989 så gjorde Bernstein en bearbetning av all musik i verket. Han ändrade på en del orkestreringar, kastade om ordningen på en del nummer och tweekade lite här och lite där. Han kallade denna version för sin ”final revised version”. Den spelades in och gavs ut på cd samma år. På den kan man bl a hitta vår egen Nicolai Gedda i den komiska rollen som Guvenören av Buenos Aires.
Alla 3 versioner finns på Spotify.

Kuriosa:
Reviveln 1974 vann:
4 Tony Awards: bästa libretto (book), regi, scenografi och kostym.
5 Drama Desk Awards: Bästa libretto, regi, koreografi, scenografi och kostym.
1997 års Broadway revival vann:
1 Tony Award för bästa kostym
London reviveln 1999 vann 2 Laurence Olivier Awards för bästa revival och manliga skådespelare.

Overtyren, som skrevs av Bernstein själv, innehåller 4 melodier från föreställningen och resten är specialskrivet just för stycket.
Första gången man spelade enbart overtyren som konsertstycke var 26:e januari 1957. Det var New York Philharmonic Orchestra som framförde den med Bernstein själv som dirigent. Sen dess så har stycket blivit otroligt populärt att framföra på olika orkesterkonserter.

Den mest berömda arian ur verket är utan tvekan koloraturarian Glitter and Be Gay. Ett riktigt mästarprov för en sopran. Inte bara ska hon klara av 3 höga E:n, en gäng höga C:n och D:n, den kräver också en enorm komisk tajming.
För er som undrar vad den handlar om så är det Cunegondas sång när hon arbetar på bordell i Paris. Hon har bara 2 kunder, Paris Ärkebiskop och Överrabbi, och de överöser henne med presenter och smycken. Hon lider, men som hon själv uttrycker det: om man ändå ska lida så lider man behagligare och trevligare om man är omgiven av juveler…

Press:
When Voltaire is ironic and bland, [Hellman] is explicit and vigorous. When he makes lightning, rapier thrusts, she provides body blows. Where he is diabolical, [she] is humanitarian … the libretto … seems too serious for the verve and mocking lyricism of Leonard Bernstein’s score which, without being strictly 18th century, maintains, with its gay pastiche of past styles and forms, a period quality.
– New York Times

Sixty seconds after conductor Samuel Krachmalnick brought down his baton for the overture, one sensed that here was going to be an evening of uncommon quality. It developed into an artistic triumph – the best light opera, I think, since Richard Strauss wrote Der Rosenkavalier in 1911.
…
Generally speaking, the music achieves an 18th-Century effect with remarkably modern methods. It is a work of genius.
Now all I can hope is that Broadway, which is unpredictable and which does not always like to be jogged out of its routine, will cherish it as it should be cherished.
– John Chapman, Daily News

To get the big news out in a hurry, Leonard Bernstein’s music is lush, lovely, and electric. When it isn’t voluptuous as velvet, it is frostily pretty as a diamond bell. It is easily the best score Mr. Bernstein has written for the theatre. To go a step further, it is one of the most attractive scores anyone has written for the theatre.
– Tom Donnelly, World-Telegram & Sun

Three of the most talented people our theatre possesses – Lillian Hellman, Leonard Bernstein, Tyrone Guthrie (regissören, min anmärkning) – have joined hands to transform Voltaire’s Candide into a really spectacular disaster. Who is mostly responsible for the great ghostly wreck that sails like a Flying Dutchman across the fogbound stage of the Martin Beck? That would be hard to say, the honors are so evenly distributed.
…
Satire, as I understand it, is a matter of humor – partly of good humor, partly of snappish wit. Miss Hellman’s attack on it is academic, blunt, and barefaced. Pessimism is the order of the evening.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Video:
Glitter and Be Gay
Overtyren under Bernsteins dirigering. 1960
We Are Women
The Best of All Possible Worlds
Life is Happiness Indeed
I Am Easily Assimilated

 

Dag 188: Irene

Irene (1919), 675 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningarna av 1973 års Broadway revival (594 föreställningar) och London revivaln från 1976 (974 föreställningar).
Musik: Harry Tierney (+Wally Harper, Fred Fisher, Charles Gaynor 0 James Monaco för revivalversionerna)
Sångtexter: Joseph McCarthy (+  Jack Lloyd, Otis Clements & Charles Gaynor för revivalversionerna)
Libretto: James Montgomery baserad på hans pjäs Irene O’Dare (+ Hugh Wheeler & Joseph Stein för revivalversionerna)

Originalets handling:
Irene är en irländsk flicka som arbetar som assistent till en tapetserare. Hon skickas en dag till ett flott hus på Long Island för att där stoppa om ett antal kuddar.
Hon blir förälskad i Donald, den rike sonen i huset.
En manlig modeskapare med namnet Madame Lucy låter Irene låtsas vara en societetsflicka för att på så sätt hjälpa honom att marknadsföra sina kläder. I sin ”förklädnad” lyckas hon charma hela den lokala överklassen och det leder till att hon kan gifta sig med Donald.

Revivalns handling:
Irene är en hårt arbetande men ödmjuk flicka som driver en musikaffär tillsammans med sin mamma. Irene skickas till Long Island för att stämma pianot hos den unge rikemanssonen Donald.
Irene blir genast förälskad i honom och han i henne.
Donalds odugling till kusin, Ozzie, vill etablera sig i modebranchen och har anlitat en oerhört affekterad vän som låtsas vara en fransk modeskapare vid namn Madame Lucy.
Irene och hennes tre vänninor anlitas som modeller. Irene ska dessutom låtsas vara Contessa Ireeni O’Dahrey. Denna ”grevinna” berättar för alla på visningen att hon alltid åker till New York bara för att handla Madame Lucy’s klänningar. Detta uttalande gör att det nya modehuset blir en omedelbar succé.
Donald vill att Irene ska fortsätta låtsas vara grevinnan men det vill inte hon. I tron att han bara kan älska henne så länge hon låtsas vara fin så lämnar hon Long Island och åker hem till New York. Donald inser då att han faktiskt älskar Irene för den hon är och han åker efter henne, han förklarar sin kärlek för henne och de faller varandra i armarna och brister ut i sång.
Under tiden har Irene’s mamma upptäckt att Madame Lucy i själva verket är hennes ungdomsförälskelse Liam O’Dougherty och det visar sig att de fortfarande har känslor för varandra och även de brister ut i sång.

Som ni ser på sammanfattningarna ovan så har man bearbetat originalet rätt så ordentligt inför revivaln.
Det samma gäller musiken. Endast fem av originalets sånger har behållits, resten är sånger av andra kompositörer som var populära kring åren som Irene skrevs och så ett par låtar som är helt nyskrivna för denna version. Så det finns inte så mycket  kvar av originalet förutom namnen på rollerna och hit-sången Alice Blue Gown.
Jag upptäckte att jag dessutom hade två olika versioner av revivaln, dels London versionen från 1976 på lp och så en cd-version av Broadwayrevivaln.
Jag kan genast konstatera att Londonversionen är att föredra, den är glad, fartfylld och fylld av en nostalgisk energi som gör att min fot stampar takten mest hela tiden. Sånginsatserna är starka, roliga och precis lagom teatrala för att göra denna inspelning ”levande”.
Broadwayversionen har visserligen Debbie Reynolds och det är ju kul men hela plattan känns trött, mossig och otroligt oinspirerad och sånginsatserna är tråkiga och sövande slätstrukna. När jag lyssnar på den förstår jag varför jag aldrig givit showen en chans för jag blir uttråkad redan efter andra låten.
Londonversionen är det däremot inget problem att ta sig igenom och den kommer att slängas på skivspelaren igen, det är jag säker på. Här känns det som att jag upptäckt en liten pärla.
Så vill man höra lite hits från det sena 1910-talet samt få en dos tidig 20-tals nostalgi så är den här showen inte den sämsta att satsa på.

Favvisar:
What Do You Want to Make Those Eyes at Me For?, The World Must be Bigger Than an Avenue, Alice Blue Gown, An Irish Girl, Irene

Kuriosa:
Den här showen hade lite problem innan den anlände till Broadway.
Till att börja med hade man valt den kände shakespeareskådespelaren Sir John Gielgud till regissör. Han hade aldrig regisserat en musikal tidigare. När en reporter frågade honom om varför han valt att debutera med Irene så svarade han glatt: Varför inte?
Try outen i Toronto möttes av dåliga recensioner.
Inte blev situationen bättre när Debbie efter ett par veckor fick problem med rösten. Den 11:e december kunde hon varken tala eller sjunga längre. Man ville därför ställa in den dagens föreställning. Men föreställningen var utsåld och teaterledningen krävde att den genomfördes. 
Så man kompromissade: Debbie agerade och dansade sin roll på scenen medan regissören Gielgud, stående vid ena sidan av scenen, läste hennes repliker och framförde hennes sånger. Publiken uppskattade dock inte denna lösning och de blev mer och mer aggressiva ju längre kvällen fortskred. När deras protester till slut blev för högljudda så gick Debbie fram till scenkanten och kraxade fram: I don’t have to be here. I could be at home with my seven maids.
Ridå.
Nästa stop på vägen var Philadelphia och där fick de ännu sämre recensioner.
Både manuset och Gielguds stela och teatrala regi kritiserades och man bestämde att det var dags att göra drastiska förändringar. En ny manusförfattare kallades in, Gielgud fick sparken och regissören Gower Champion (känd för bl a Hello, Dolly) tog över i ett försök att rädda showen. Han föreslog att det i programmet skulle stå: Salvaged by Gower Champion.
I sin tredje try out stad, Washington, så såg president Nixon föreställningen och hans uttalande* om att han trodde att showen skulle bli en stor hit gjorde att biljettförsäljningen tog fart på Broadway.
Kostnaderna för ny manusförfattare, regissör, skådespelare (ja, även ett par av dem byttes ut på vägen) och annat gjorde att showen kom att ha haft produktionskostnader på över 1,5 miljoner dollar redan vid sin premiär. Så trots att den spelade för utsålda hus i 594 föreställningar så slutade det med en förlust på $900 000.

Showen var Debbie Reynolds Broadway debut.
Hennes dotter fanns med som en av ”debutanterna” i föreställningen. Idag så är det nog nästan fler som känner till henne än mamman för dotterns namn är Carrie Fisher och hon slog igenom med dunder och brak som Prinsessan Leia i den första Star Wars trilogin (dvs del IV – VI).

Showen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.
Debbie fick en Outer Critics Circle Award
Den vann också en Theatre World Award

* Irene was a great show. I think this will be a big hit in New York, perhaps not with the New Yorkers, but with the out-of-towners. I don’t want to get into the business of criticizing some of the new art, but these days it is very difficult to find a movie or play you really want to take your family to.
People are getting tired of all that way-out stuff.
Irene has a lot of fun in it. This is one the whole family can enjoy.
Debbie Reynolds is just a superstar. In the movies she was rather tight, but this time she showed real range. She’s a fine actress and a fine dancer.
I’ve never seen a show before with three dance numbers that were real showstoppers.
I should say I’ve seen Irene before, but I’m not really quite that old.
– Richard M. Nixon

Pressklipp:
If you are going to revive a 1919 musical, you can, decently, do one of two things: (a) you can revive a 1919 musical; or (b) you can create something that looks like, sounds like, moves like, feels like everybody’s idea of a 1919 musical. The real thing or consistent pastiche. But not a stylistic botch that embraces everything from new book that is exactly as unfunny as the old one would probably have been, a melange of songs that includes a few from Irene and quite a few from later or even entirely contemporary sources, orchestrations that are steadfastly of the late twenties or early thirties if they are steadfastly anything at all, and a great deal of paint slapped on portals and backdrops that do not so much suggest the stage decor of a period as they do the remains of a sidewalk art show in the Village after all of the best primitives have gone.
…
(Om Debbie)…The girl is accomplished. I think she can do anything – except face us and hold us by contact.
– Walter Kerr, Times



Irene is to the idea of theatre what processed cheese is to the idea of food, what Disneyland is to the idea of amusement parks, what Muzak is to the idea of music, what Richard M. Nixon is to the idea of presidency, and it is hardly surprising that (a) he liked it and (b) made a point of publicizing the fact.
…
I wouldn’t be surprised if, at the end of every performance, the actors were plugged out, disassembled and put into little boxes for storage until the next day. Irene is a period motel, pridelessly made, bought and paid for with devalued currency. There is no style to it, no purpose, no human energy. It is simply manufactured.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Debbie Reynolds You Made Me Love You
The Street Car Company is doing Irene

Ljudis:
Alice Blue Gown (1920)