Nr 441: The Bodyguard – The Musical

 

The Bodyguard (2012)
West end 2012

Music/Lyrics: Detta är en jukeboxmusikal som innehåller sånger från Whitney Houstons karriär så det är för många namn.
Book: Alexander Dinelaris baserad på filmen The Bodyguard (1992) med manus av Lawrence Kasdan.

Former Secret Service agent turned bodyguard, Frank Farmer, is hired to protect superstar Rachel Marron from an unknown stalker. Each expects to be in charge – what they don’t expect is to fall in love.

Så enkelt sammanfattar musikalens hemsida showen – och det är väl en bra sammanfattning. Alla som sett filmen vet att man kommer att få följa sångerskan Rachel och hennes livvakt Frank. Han försöker skydda henne från en stalker som blir mer och mer aggressiv och närgången medan hon vill leva som vanligt och uppträda och inte inser allvaret i situationen. De grälar och ogillar varandra under stora delar av akt 1 men inser lagom till pausen att det finns en attraktion emellan dem.
I akt 2 så gör stalkern ett inbrott i Rachels hem och hon inser att hon är i fara och åker till Franks stuga i bergen för att vara i säkerhet tills de fångat stalkern.
Sen blir det lite ond bråd död, lite sorg, lite Oscarsgala, lite heroisk hjälteinsats och så en bitterljuv final.

Den här showen ger publiken exakt det den vill ha – eller det tror upphovsmännen i alla fall. Och ska jag vara ärlig så är det förmodligen så, för showen gick i 2 år på West End, har därefter åkt på turné över hela Storbritannien, och haft återbesök i West End, åkt på världsturné och mellanlandat en gång till i London. Så folk gillar den och vill se den, det är tydligt. 
Så vad får de? Jo, en massa Whitney Houston hits framförda av en duktig coversångerska – väldigt duktig får jag säga för hon missade inte en ton när jag såg showen – plus i stort sätt samma berättelse som i filmen, så man behöver som publik varken tänka eller vara orolig, för man vet exakt vad som ska hända. Och det verkar ju vara precis det som folk vill ha när de går på musikal numera: en story man känner till, fylld med musik eller covers på hits man redan kan utan och innan. Tryggt liksom. Själv tycker jag det är otroligt trist. Och det handlar inte om att jag är en snobb som ratar jukeboxmusikaler (fast kanske lite) utan jag vill ha en story som överraskar mig och om man nu ska återanvända musik så se till att göra det på ett innovativt sätt och inte som här där man med våld försöker få sångerna att platsa i handlingen eller dialogen. Let me tell you: it doesn’t work!
Så vad jag såg var en illa spelad, bitvis välsjungen, amatörmässigt konstruerad, billig version av en gammal storfilm och jag satt och skämdes och längtade efter en skämskudde under stora delar av showen – så dåligt och pinsamt tyckte jag det var.
Nä, såna här shower går fetbort för mig. Och vill jag höra Whitney hits (och det vill jag gärna) så lyssnar jag hellre på originalets fantastiska röst än på castplattans halvdana coverversioner.
Men det är jag det, uppenbarligen så har jag fel för showen spelas och spelas och spelas…

Kuriosa:
Lawrence Kasdan, som skrev manuset till filmversionen, tänkte sig Steve McQueen och Diana Ross i huvudrollerna när han skrev manuset 1976. Men produktionen drog ut på tiden och lades till sist ner. Nytt försök 1979, nu med Ryan O’Neal och Diana Ross i rollerna men återigen så lades projektet ner.
Det påstås att han försökte få filmbolagen att nappa på hans manus 36 gånger innan den till sist blev film 1992 med Whitney Houston och Kevin Costner.
Filmen sågades av kritikerna men spelade in över $411 miljoner och blev det årets näst mest inkomstbringande film i världen.
Filmens soundtrack är en av det mest sålda skivorna i historien med över 45 miljoner sålda exemplar. 

Press:
”It is performed…with such an infectious zest and wholehearted commitment that the evening is tremendously enjoyable.”
– Paul Taylor, The Independent

”Although the show is staged with enormous technical efficiency, it is one more example of the necrophiliac musical morbidly attracted to a cinematic corpse…”
– Michael Billington, The Guardian

“… proof that if you can’t make a silk purse out of a sow’s ear, you can sometimes come surprisingly close…”
…
Spectacularly and ingeniously designed by Tim Hatley, is far more enjoyable than the movie. And there is a thrilling star performance from the Trinidad-born, American-based singer and actress Heather Headley…But that is largely where the good news ends. Though Alexander Dinelaris has tweaked Lawrence Kasdan’s screenplay, the show remains trite and sentimental.
…
By no stretch of the imagination is The Bodyguard a great musical, but Houston’s hits, expertly performed, makes me suspect the show is destined for a long and lucrative run.”
– Charles Spencer, The Daily Telegraph

”Corny but entertaining.
…
It’s loud, it’s soupy, it is as predictable as the tides – yet it makes for a pumpy, undemanding evening,”
– Quentin Letts, The Daily Mail

”It’s spectacular, stylish and delivered with panache.”
– Ian Shuttleworth, The Financial Times

Terrible script, negligible performances, but great atmosphere – this one will run and run.”
– Rachel Halliburton, Time Out

“I found Thea Sharrock’s production incredibly slick in terms of the design and functionality, and the singing and songs are great. But overall, I felt a little disappointed with the lack of character and story detail.”
– Peter Brown, London Theatre

Videos:
Trailer
Nightclub Medley
Queen Of The Night m fl sing-along
Finale
Musical Awards Gala Nederland
Queen Of The Night
I’m Every Woman
I Have Nothing

 

 

Dag 333: Jolson

Jolson (1995), West End, drygt 500 föreställningar
Musik & sångtexter: ett flertal olika av de stora kompositörerna från 10-, 20- och 30-talen, bl a George Gershwin och Irving Berlin.
Libretto: Francis Essex & Rob Bettinson baserad på Al Jolsons liv.

En biografimusikal som handlar om två perioder i Al Jolsons liv. Dels 20-talet då han stod på toppen av sin populäritet och dels 40-talet då han fick en oväntad comback och åter blev en av de populäraste sångarna i USA.
Föreställningen handlar både om hans stora framgångar på scen och om hans misslyckanden i sitt privatliv.
Föreställningen avslutas med en 25 minuter lång konsert, eller snarare ett försök att återskapa en typisk Jolson-konsert med alla hans stora hits.

Det här är en live-inspelning och det är ju alltid kul att både få den där äkta teaterkänslan och samtidigt få höra publikens reaktioner på framträdandet. Publiken är mycket entusiastisk. Jag lite mindre. Till att börja med så är ljudet väldigt dålig på den här inspelningen, låter nästan som om det var en boot-leg men det är det inte. Ljudet är ”ihåligt”, burkigt och tunt och det låter som om man tagit bort all reverb från sångarna så de låter platta.
Sen så pratas det i många recensioner om hur fantastiskt Brian Conley imiterar Jolsons väldigt karaktäristiska röst. Jag håller inte med. Visst låter han en liten aning som Jolson men han är på tok för hes och raspig i rösten för att det ska bli riktigt bra. I en sån här musikal så måste rösten stämma bättre för att illusionen ska fungera.
Hon som spelar Jolsons tredje fru (som var skådespelerskan Ruby Keeler) försöker inte ens låta som henne och på sitt sätt är det bättre men Jolsons röst är en röst som man känner igen direkt så den möjligheten hade Brian nog inte.
Det är kul att få en samling av de sångerna som Jolson hade i sin repertoar och man känner igen så gott som varenda en. Fast de låter inte så 20-talsaktiga som de borde, arren är distinkt moderniserade och det är inte alltid till sångernas fördel.
Det här är väl inte en riktig juke-box musikal men eftersom alla sångerna är förknippade med honom och de inte fyller nån direkt funktion vad gäller handlingen så anser jag nog att det är en i alla fall.
Ska man lyssna på hans repertoar så rekommenderar jag att man istället plockar en av alla de plattor som finns där man har samlat inspelningar med den riktige Jolson. Det här känns lite ”B”.

Favvisar:
Let Me Sing And I’m Happy, Swanee, Toot-Toot-Tootsie Goodbye, Carolina In The Morning, Baby Face

Kuriosa:
Jolson har skrivit in sig i filmhistorien eftersom det var han som spelade huvudrollen i den första filmen med ljudsynkroniserade talscener, The Jazz Singer från 1927. Den brukar anses som den första talfilmen – fast man hade gjort många kortfilmer med tal innan. Jolson inledde den första talscenen med de bevingade orden ”Wait a minute, wait a minute, you ain’t heard nothin’ yet”. Detta var en fras som Jolson använt sig av under åratal då han stod på scenen. Frasen ska ha uppkommit då han en dag skulle uppträda efter den berömda tenoren Enrico Caruso. I dennes smattrande applåder ska Jolson ha rusat upp på scenen och sagt den förut nämnda frasen.

Numera så ses Jolson som en kontroversiell artist då hans specialitet var att uppträda i ”blackface”, det vill säga att han sminkade sig så han skulle se ut som en svart man. Eller en nidbild av en svart man för han var svart i ansiktet och hade stora vitsminkade läppar. Den här formen av maskering var väldigt populärt på scenerna inte bara i USA utan även i Europa under senare delen av 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Jolson dubbade sin egen sångröst i biografifilmen The Jolson Story (1946)

Pressklipp:
An incredible phenomenon occurred at the Victoria Palace: the entire audience of the musical Jolson consistently responded to its star Brian Conley as if he were the man himself, and as if Jolson meant everything to them. Admittedly, this was a partial opening-night crowd, but Rob Bettinson and Paul Jury’s second bio-musical collaboration (following the success of Buddy) does, on this showing, seem to have that indefinable ”It”.
…
Buddy ran for seven years at the Victoria Palace: I would not be surprised if Jolson enjoys similar longevity. When the catchphrase ”You ain’t seen nothin’ yet” rings out, we know that in fact we have seen it all before, but are having so much fun that it doesn’t matter.
– Ian Shuttleworth, The Financial Times.

Videosar:
This Is The Army Mr Jones
Baby Face
Swanee
Al Jolson sings April Showers & My Mammy
Al Jolson i blackface sings Toot Toot Tootsie
Snutt ur The Jazz Singer
My Mammy ur filmen The Jolson Story (sång dubbad av Jolson själv)

Jolson ca 1925

Jolson i ”blackface” i filmen The Jazz Singer från 1927