Tag Archives: Ira Gershwin

Nr 444: Crazy For You (1992)

28 Jul

Crazy_for_You_musical
Crazy For You (1992)
Music:
George Gershwin

Lyrics: Ira Gershwin, mainly, but some were written in collaboration with Gus Kahn or Desmond Carter
Book: Ken Ludwig, based on the 1930 musical Girl Crazy with a book by Guy Bolton & John McGowan, music by George Gershwin and lyrics by Ira Gershwin

1992: Broadway, 1 622 föreställningar
1993: West End, gick i 3 år
2011: West End Revival
2011: Wermland Opera
2015: GöteborgsOperan

I handlingens centrum står playboyen Bobby som får i uppdrag att lägga ner en konkursfärdig teater i Deadrock, Nevada. Väl på plats förälskar sig den unge New York-bankiren ögonblickligen i teaterägarens dotter Polly.
För att vinna Pollys hjärta försöker Bobby rädda teatern genom att sätta upp en musikal. Men när Polly förstår att Bobby hade för avsikt att lägga ner teatern svalnar hennes känslor och han får kämpa hårt för att återvinna sin flicka …

Det här är en av mina absoluta favoritmusikaler, en som alltid får mig på strålande humör. Varför? Jo, dels för att det är en jäkligt välskriven och otroligt rolig musikal med fantastiska dans- och steppnummer men mest för att musiken är av George Gershwin, 1900-talets kanske största musikaliska geni.
Hans musik… Vad ska jag säga, för mig finns inget bättre. Under sin relativt korta levnad, han dog redan som 38-åring, hann han skriva otaliga melodier som numera ingår i det som kallas för The Great American Song Book. Och han skrev allt från ”folkliga” sånger och hits som Swanee och I Got Rhythm till ”folkoperan” Porgy & Bess. Han låg alltid i framkanten vad gäller sin tids musikaliska utveckling och vem vet hur det musikaliska landskapet hade sett ut idag om han hade fått leva och verka längre.
Crazy For You är ingen original Gershwinmusikal utan den är inspirerad av Gershwinmusikalen Girl Crazy från 1930. Man har uppdaterat intrigen – och egentligen bara behållit grundidé om en rik playboy från New York som tvingas till en håla i Nevada och blir förälskad i en lokal flicka – och förvandlat musikalen till en sk back stage-are (mycket utspelar sig på, bakom och kring en teater), skämten är moderna och vassa och så har man slängt in en hel hög med sånger från andra Gershwinmusikaler förutom de stora hitsen från Girl Crazy. Så man kan egentligen kalla det här för en jukebox-musikal. Den är som en enda lång ”The Best of Gershwin” kavalkad och sångerna serveras i härliga och tidstypiska musikaliska arrangemang.
En perfekt ingång till Gershwin och hans musik för er som inte känner till honom och den perfekta partyplattan för oss som älskar honom!

Kuriosa:
Broadwayversionen vann:
2 Drama Desk Awards: bästa musikal och koreografi.
3 Tony Awards: Bästa musikal, koreografi och kostymer

West Endversionen vann:
3 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, koreografi och scenografi

Wesy End reviveln 2011 vann: 
2 Laurence Olivier Awards: Bästa revivel och kostym

Harry Groener som spelade huvudrollen Bobby i Broadwayoriginalet spelade teaterdirektören Bella Zangler i en konsertversion på Lincoln Center 2017.

I musikalen dyker det engelska paret Eugene och Patricia Fodor upp. De har kommit till Deadrock för att skriva en guidebok om den amerikanska västern.
Det har funnits en Eugene Fodor (1905-1991) i verkligheten också, som skrev just guideböcker för turister.

Press:
”When future historians try to find the exact moment at which Broadway finally rose up to grab the musical back from the British, they just may conclude that the revolution began last night. The shot was fired at the Shubert Theater, where a riotously entertaining show called Crazy for You uncorked the American musical’s classic blend of music, laughter, dancing, sentiment and showmanship with a freshness and confidence rarely seen during the Catsdecade . . . Crazy for You scrapes away decades of cabaret and jazz and variety-show interpretations to reclaim the Gershwins’ standards, in all their glorious youth, for the dynamism of the stage.”
– Frank Rich, The New York Times

Om Wermland Operas version 2011:
Karlstads dimensioner är inte Broadways, men nog fyller ensemblen upp scenen med sitt säkra steppande. Men det finns anledning att berömma koreografen mer än regissören. Konflikten mellan teatermänniskor från New York och lantisarna i vilda västern blir onödigt buskisartad, med tafatta repliker.

Nå, alla skäl för att steppa på scenen är goda skäl. Och här får vi möta ovanligt kompletta svenska musikalartister, minst lika bra på dans som sång.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Om Göteborgsoperans version 2015:
Men mest handlar denna ”Crazy for You om en galen kärlek till teatern. Om hur muskalformen återföds. Inte i New York utan i en gudsförgäten håla i Nevadaöknen, befolkad av mänskliga ”kadaver”, som dock visar sig ha de mest förbluffande kompetenser i allt från la cuisine française till Stanislavskijs teaterteorier och konsten att spela frijazz på kontrabas i en trapets. Och mer behövs väl inte för att skapa en bättre värld.
– Martin Nyström, Dagens Nyheter

Häpp! Göteborgsoperan har genom åren gjort många fina musikalföreställningar, men nog är det ovanligt tomma kalorier som serveras här.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Video:
Fr the Tony Awards
Trailer för Göteborgsoperans uppsättning 2015
K-ra-zy for you från Broadway originalet
I Got Rhythm från rep inför Lincoln Center konserten
Promo för Citadel Theatres version

 

Annonser

Nr 428: The Pirates of Penzance

25 Jan

 

 

The Pirates of Penzance (1879)
Broadway (revival) 1981, 787 föreställningar
West End (revival) 1982, 601 föreställningar
Filmversion 1983

Music: Arthur Sullivan
Book & Lyrics: W. S. Gilbert

Föreställningen startar hos piraterna som firar den unge Frederic, som fyller år denna dag. Han har på grund av en missuppfattning från sin ”nanny” gått i lära hos piraterna, men denna dag fyller han 21 och kan  lämna dem.
När Frederic går på stranden efter festen så möter han den vackra Mabel och hennes många systrar, alla döttrar till Generalmajor Stanley.  Frederic och Mabel förälskar sig i varandra och hon bryr sig inte om att han är pirat för hon ser att det bor en ädel själ i honom. Piraterna dyker plötsligt upp och vill föra bort kvinnorna för att gifta sig med dem men deras upsåt hindras när Generalmajoren dyker upp. Han inser att piraterna är de ökända piraterna från Penzance och han vet att de aldrig rånar eller hotar nån som är föräldralös. Så generalmajoren påstår att han är en stackars gammal föräldralös man vars döttrar är allt han har att glädja sig åt på sin ålders höst. Piraterna rörs till tårar av hans ord och släpper flickorna fria.
Men Generalmajoren har ljugit, han är inte alls föräldralös och när piraterna får reda på det så bestämmer de sig för att hämnas och både råna honom och kidnappa hans döttrar.
För att försvara sig anlitar Generalmajorer ett stort antal extremt klumpiga, fega och klantiga poliser och Frederic får i uppdrag att leda försvaret. Problem uppstår när det uppdagas att Frederic är född på skottdagen den 29 februari. Enligt sitt traineekontrakt var han placerad i lära hos piraterna till sin 21:a födelsedag och går man på antalet födelsedagar så är han bara 5 år gammal och kommer bli 21 först 1940. Frederic är alltså fortfarande bunden att lyda piraterna… 
Kommer döttrarna att kidnappas?
Kommer poliserna att lyckas arrestera piraterna?
Varför går Generalmajoren i nattskjorta under hela andra akten?
Vem ska Fredric vara loyal mot: piraterna eller Mabel? 
Vilka är piraterna egentligen och varför vägrar de att skada eller råna föräldralösa?
Och kommer operetten att få ett lyckligt slut för alla?
Det är bara att gå till Spotify och lyssna på den enligt mitt tycke bästa inspelningen av verket nämligen Broadwayversionen från 1981.

Vet inte vad jag hade förväntat mig när jag satte på denna lp i början av 80-talet. Allt jag visste var att det tydligen handlade om pirater, hade popstjärnan Linda Ronstadt i huvudrollen och gick på Broadway – det räckte för mig. Jag kunde inte ana att en helt ny värld skulle öppna sig för mig: operettens värld. Eller snarare Savoyoperans värld, för det här var mitt första möte med Gilbert & Sullivans galna och fantastiska värld.
Jag hade alltid tyckt att operor och speciellt operetter kändes mossiga, tillgjorda och så sjöng de så jävla hysteriskt hela tiden. Detta var något helt annat. Inte mossigt, inte tillgjort, välsjunget och framförallt roligt, riktigt roligt och med så många starka melodier. Jag föll pladask vid första genomlyssningen.
Nu ska det erkännas att de har moderniserat musikarrangemangen en del och ökat tempot på sångerna och så leker och driver de med konventionerna i gengren men det kanske var just därför som jag gillade den. Den kändes modern och definitivt musikal snarare än klassisk operett. Men de gjorde mindre ändringar än man kan tro för G & S alla verk var medvetet genreparodierande redan när de kom. Och humorn är distinkt brittisk, man kan ana var Mont Python med fleras typ av humor föddes.

Det här är en cd som definitivt är värd att lyssnas på, nästan all musik är med och dessutom tillräckligt med dialog för att man ska kunna hänga med i storyn. Scenuppsättningen var fullständigt ljuvligt anarkistisk, allt var tillåtet: man bröt ”fjärde väggen” konstant, piratkungen fäktades med dirigenten, dansarna gjorde så hysteriska high-kicks att de nockade sig själva, man var ute i salongen och raggade etc etc. Mycket utav busandet antyds även på inspelningen.

Alltså att Gilbert & Sullivan knappt spelas alls i Sverige är inget annat än ett brott. Historierna som berättas i deras operetter är visserligen flortunna och förvillande lika varandra (känns ofta som att det bara är namnen på rollerna och platsen de utspelar sig på som skiljer) men de är bara där för att ge upphovsmännen en anledning för att få driva med allt och alla och bjuda publiken på härlig musik, galna upptåg och tungvrickande sångtexter.
Och där har vi kanske kruxet med dem och Sverige: texten. Gilberts texter är hysteriska och så fyllda av ordvitsar att jag inte vet hur man skulle klara att göra bra svenska översättningar på dem.

Men tills de får en renässans i Sverige så njut av alla inspelningar som finns av deras verk. De flesta är inspelade med klassiska sångare och känns inte lika vitala som denna inspelning men musiken och texterna är så bra att det blir njutbart i alla fall.

Kuriosa:
Revivaln 1981 vann:
3 Tony Awards: Bästa revival, manliga huvudroll och regi.
5 Drama Desk Awards: bästa musikal, regi, manliga huvudroll, manliga biroll och kostymer.
1 Theatre World Award.

Pirates fick sin premiär i New York 1879. Anledningen till att man valde New York före London var att man ville försäkra sig om att rättigheterna till verket skulle registreras där. När deras förra stycke HMS Pinafore  blev en succé så kunde man i USA, på grund av oklara rättighetsregler, sätta upp det hur, när och var de ville utan att betala upphovsmännen ett öre. Tusentals olika rättighetslösa produktioner av Pinafore sattes upp i USA och nått sånt ville de inte vara med om igen.

Mellan 1871 och 1896 skapade sir William Schwenck Gilbert och Arthur Sullivan 14 stycken komiska operetter ihop:  Gilbert (1836-1911) skrev alla libretton och Sullivan (1842-1900) all musik.
Båda två hade framgångsrika karriärer innan de möttes men när man parade ihop dem så blev det jackpot och magi skapades!
Deras operetter blev enorma framgångar och det ledde till att de i samarbete med Richard D’Oyly Carte byggde en egen teater som de kunde visa sina verk på: Savoyteatern i London. Därav att G&S operetter ofta kallas för Savoyoperor.

Savoyteatern (färdigställd 1881) var den första teatern i världen som enbart använde sig av elektriskt ljus. Teatern, om så restaurerad och moderniserad flera gånger, ligger fortfarande på samma plats och används än i dag.

Pirates har filmats ett flertal gånger, mest för tv men även 2 biofilmer har gjorts: The Pirate Movie (1981) och en filmversion av Broadway revivaln (1983).
The Pirate Movie behöll dock bara lite av intrigen och några få sånger, mest är det en tonårs/pop/romantisk soppa med otroligt mediokra nyskrivna popsånger.
Pirates har även blivit en balett 1991, förvandlats till en jukebox musikal med titeln: Pirates! Or, Gilbert and Sullivan Plunder’d (2006) och har genom åren dykt upp i ett flertal kraftigt bearbetade och mer eller (oftast) mindre trogna varianter.
Den har även gjorts i en Yiddishversion i USA under titeln Di Yam Gazlonim.
Generalmajorens ”patter” sång har använts och parodierats i otaliga filmer och tv-shower.

Att våra moderna musikaler ser ut som de gör kan vi delvis tacka Gilbert & Sullivans operetter för. De tidiga musikalkompositörerna, som Jerome Kern och Irving Berlin, var kraftigt influerade och blev inspirerade av Sullivans musik. Som Noël Coward uttryckte det: I was born into a generation that still took light music seriously. The lyrics and melodies of Gilbert and Sullivan were hummed and strummed into my consciousness at an early age. My father sang them, my mother played them, my nurse, Emma, breathed them through her teeth…. My aunts and uncles… sang them singly and in unison at the slightest provocation…

Textförfattare som Ira Gershwin, Cole Porter och Lorentz Hart tog till sig Gilberts ”topsy-turvy” stil med att blanda högt med lågt, fantasi och verklighet, allvar med ”silliness”.
Även brittisk humor i allmänhet har mycket att tacka herr Gilbert för.
Regissören Mike Leigh beskriver Gilbertstilen så här:
With great fluidity and freedom, [Gilbert] continually challenges our natural expectations. First, within the framework of the story, he makes bizarre things happen, and turns the world on its head. Thus the Learned Judge marries the Plaintiff, the soldiers metamorphose into aesthetes, and so on, and nearly every opera is resolved by a deft moving of the goalposts… His genius is to fuse opposites with an imperceptible sleight of hand, to blend the surreal with the real, and the caricature with the natural. In other words, to tell a perfectly outrageous story in a completely deadpan way.

Två sånger från andra G&S operetter har man lagt in i denna Broadwayversion:
My Eyes Are Fully Open (It really doesn’t matter) från Ruddigore (1887) och Sorry Her Lot från H.M.S. Pinafore (1878).

Press:
För Broadway revivaln
It was a smash in Central Park, and it is even more smashing on Broadway.


There is magic here that bubbles lika a witch’s cauldron.

What they have done – and it is miraculous – is to place, between ourselves and the work, that distance which lends enchantment.

Kline is destined to become, if he doesn’t go to the movies first, the great comic talent of the English-speaking theatre. The man is fantastic – watcg his every gesture, his timing, his poise.
– Clive Barnes, The New York Post


The New York Shakespeare Festival’s Pirates of Penzance is innocence unalloyed and doodling unlimited and I’m sure its very guilelessness of soul will guarantee its continued, galloping success.
– Walter Kerr, The New York Times


Yes, it is every bit as wonderful on Broadway in January as it was in Central Park in July. It may even be more wonderful. The chorus leaps higher, the band plays brighter, the powerhouse stars are now so self-assured that you may think they own the town.

This show’s totally assured tone – funny yet not campy, sweet yet not soupy – is what brings its diverse elements together.
– Frank Rich, Times

Videosar:
Better far to live and die – med Tim Curry
I Am the Very Model of a Modern Major-General
When the Foeman Bares His Steel
With Cat-like Tread
Oh, False One, You Have Decieved Me!
Oh, Is There Not One Maiden Breast
Minions sjunger I Am the Very Model typ
I Am The Very Model of a Cartoon Individual 
My Eyes Are Fully Open med Kevin Kline och Patricia ”Hyacinth Bucket” Routledge
A Policeman’s Lot Is Not A Happy One
Poor Wandering One med Linda Ronstadt
Trailer till filmversionen
The Pirate Movie Trailer

Nr 391: Hamilton

10 Mar

A1Ft9MsmP3L._SL1500_
Hamilton (2015)

Off-Broadway 2015
Broadway 2015
West End 2017

Music, Lyrics & Book: Lin-Manuel Miranda
Inspirerad av biografin om Alexander Hamilton (2004) av Ron Chernov

“Hey, yo, I’m just like my country, I’m young, scrappy and hungry, and I am not throwing away my shot.”

Hamilton, the unlikely founding father determined to make his mark on the new nation as hungry and ambitious as he is.
From bastard orphan to Washington’s right hand man, rebel to war hero, a loving husband caught in the country’s first sex scandal, to the Treasury head who made an untrusting world believe in the American economy.
This is the story of Alexander Hamilton (1755 – 1804),

Med ojämna mellanrum så kommer det en musikal som inte bara blir en sanslös succé utan även blir ett kulturellt fenomen. Den senaste jag kan komma på är nog Rent (1996) och precis som den så kommer Hamilton att introducera en ny generation ungdomar till musikalens underbara värld. Och ett flertal av dess sånger kommer att bli standards och höras på audition efter audition efter audition. Skulle tro att redan i vår så kommer många killar att sjunga You’ll Be Back på sökningar till olika musikalskolor.
Innan nån börjar tjata om ”Men Wicked, då, eller The Book of Mormon”, så vill jag bara säga att visst, de är stora succéer och Wicked är otroligt viktig för många men de är betydligt mer traditionella musikaler både vad gäller musiken och iscensättning. Hamilton, likt exempelvis Rent kommer att sätta en ny standard på hur man skriver, framför, rollsätter och koreograferar musikaler. Det är vad jag anser i alla fall.

Jag vet inte var jag ska börja med denna platta för den är så jäkla bra att det är inte klokt. Redan när jag hörde första sången (Alexander Hamilton)  när jag satte på den första gången så fick jag gåshud och fattade att det här, det här var nått speciellt. Efter denna starka introduktionssång så följer den ena fantastiska låten efter den andra. Och man vet aldrig i vilken stil nästa nummer kommer att vara i för även om den dominerande stilen är otroligt melodiös Hip-Hop så finns här också plats för både pop-, rap- och typiska Broadwaylåtar.

Föreställningen är den mest eftersökta biljetten på Broadway just nu, en uppsjö av falska biljetter finns i cirkulation och att betala över $ 600 (drygt 5000 kr när detta skrivs 160309) för en biljett är snarare standard än ovanligt just nu. Hysteriskt! Och föreställningen är redan slutsåld fram till januari 2017.

Är den värd all uppståndelse som scenföreställning då?  Jag vet inte för jag har inte sett den men av den 10 minuter långa samlingen av pressklipp jag hittat på nätet så ser den definitivt ut att vara det.
Men tills biljettpriserna gått ner en aning och tills den spelas på fler ställen (fast hur intressant den här är för andra länder än USA är väl frågan, kanske England men Sverige… Tveksamt.) så får jag njuta av dubbel CDn och titta på de klipp som finns och längta…
Rekommenderas nått så otroligt!!!

 

Trivia

Hamilton har bl a vunnit:

Som Off-Broadway föreställning:

8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, kvinnliga biroll, regi, musik, sångtexter, manus, ljuddesign samt ett specialpris.
2 Outer Critics Circle Award för bästa musikal och score.
1 Obie Award för Best New American Theatre Work
2016 års Grammy för bästa Musical Theatre Album.

Som Broadway föreställning:
11 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, musik, manlig huvudroll, manlig biroll, kvinnlig biroll, kostym, ljus, regi, koreografi och orkestrering.
Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Pulitzer Prize: Drama

Broadwayföreställningen fick 16 Tony Awardnomineringar vilket är nytt rekord för en föreställning. Den vann 11 av dem, vilket placerar föreställningen på 2:a plats vad gäller föreställning som vunnit flest Tonys. The Producers (2001) leder fortfarande med sina 12 vinster (kan tillägga att den ”bara” var nominerad i 12 klasser men vann alltså alla).

Cast albumet debuterade på 12:e plats på Billboard topp 200 listan. Det är den högsta debuten för en cast-skiva sen 1963.
Skivan hamnade som bäst på 1:a platsen på Rap-albumlistan.
Den hamnade på plats 2 på Billboards lista över de 25 bästa albumen för 2015

Lin-Manuel Miranda fick inspirationen till att skriva detta verk när han var på semester. Han köpte en biografi om Hamilton på flygplatsen och insåg snabbt at det här var ett perfekt underlag för en biografimusikal.

Från början kallade Lin-Manuel sin projekt The Hamilton Mixtape. Första sången (Alexander Hamilton) framfördes 2009 i Vita Huset inför president Barack Obama.
Den andra sången som färdigställdes var My Shot och den kom 2010.
Första workshopen för The Hamilton Mixtape skedde 2013 på Vassar College.

Hamilton är den 9:e musikalen som vunnit Pulitzerpriset för Drama. De övriga 8 är: George och Ira Gershwin: Of Thee I Sing (1932)
Rodgers & Hammerstein: South Pacific (1950)
Jerry Bock och Sheldon Harnick: Fiorello! (1960)
Frank Loesser: How to Succeed in Business Without Really Trying (1962)
Marvin Hamlisch, Ed Kleban, James Kirkwood och Nicholas Dante: A Chorus Line (1976) Stephen Sondheim och James Lapine: Sunday in the Park with George (1985)
Jonathan Larson: Rent (1996)
Brian Yorkey och Tom Kitt: Next to Normal (2010).

En pjäs om Hamilton spelades på Broadway 1917.

Press:

Hamilton is the most exciting and significant musical of the decade. Sensationally potent and theatrically vital, it is plugged straight into the wall socket of contemporary music. This show makes me feel hopeful for the future of musical theater.
Terry Teachout, The Wall Street Journal

The music is exhilarating, but the lyrics are the big surprise. The sense as well as the sound of the sung dialogue has been purposely suited to each character. George Washington, a stately figure in Jackson’s dignified performance, sings in polished prose…
But in the end, Miranda’s impassioned narrative of one man’s story becomes the collective narrative of a nation, a nation built by immigrants who occasionally need to be reminded where they came from.
– Marilyn Stasio, Variety

The conflict between independence and interdependence is not just the show’s subject but also its method: It brings the complexity of forming a union from disparate constituencies right to your ears…. Few are the theatergoers who will be familiar with all of Miranda’s touchstones. I caught the verbal references to Rodgers and Hammerstein, Gilbert and Sullivan, Sondheim, West Side Story, and 1776, but other people had to point out to me the frequent hat-tips to hip-hop…
Whether it’s a watershed, a breakthrough, and a game changer, as some have been saying, is another matter. Miranda is too savvy (and loves his antecedents too much) to try to reinvent all the rules at once….
Those duels, by the way — there are three of them — are superbly handled, the highlights of a riveting if at times overbusy staging by the director Thomas Kail and the choreographer Andy Blankenbuehler.
Jesse Green, New York Magazine

Rubrik: Yes, it really is that good.
I am loath to tell people to mortgage their houses and lease their children to acquire tickets to a hit Broadway show. But Hamilton, directed by Thomas Kail and starring Mr. Miranda, might just about be worth it— at least to anyone who wants proof that the American musical is not only surviving but also evolving in ways that should allow it to thrive and transmogrify in years to come.
A show about young rebels grabbing and shaping the future of an unformed country, Hamilton is making its own resonant history by changing the language of musicals. And it does so by insisting that the forms of song most frequently heard on pop radio stations in recent years — rap, hip-hop, R&B ballads — have both the narrative force and the emotional interiority to propel a hefty musical about long-dead white men whose solemn faces glower from the green bills in our wallets.

– Ben Brantley, New York Times

I love Hamilton. I love it like I love New York, or Broadway when it gets it right. And this is so right…
A sublime conjunction of radio-ready hip-hop (as well as R&B, Britpop and trad showstoppers), under-dramatized American history and Miranda’s uniquely personal focus as a first-generation Puerto Rican and inexhaustible wordsmith, Hamilton hits multilevel culture buttons, hard…
The work’s human drama and novelistic density remain astonishing.
David Cote. Time Out New York

Video:
At the 2016 Tony Awards
Reportage om skapelsen av föreställningen och Off-Broadway versionen
Alexander Hamilton Rap, fr The Hamilton Mixtape som  framfördes på A White House Evening of Poetry, Music and the Spoken Word on May 12, 2009
A Cappella version , en medley av låtarna med vocalgruppen Range
Wait For It
You’ll Be Back
Trailer för Off-Braodaway
John Adams Rap (cut song)
The Cast of Les Misérables audition for Hamilton the Musical
Ännu ett reportage
Trailer för Broadway
Opening Night – Cast Prspective
The Schuyler Sisters i en solo a cappella cover

Dag 297: Oh, Kay

28 Sep

71r3C4r3PdL
Oh, Kay (1926), 256 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1994
Musik: George Gershwin
Sånhgtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & P. G. Wodehouse, baserad på pjäsen La Presidente av Maurice Hanniquin & Pierre Veber

1927, förbudstiden i USA, en period då amerikanarna törstade och bootleggers (spritsmugglare) blev förmögna.
Jimmy Winters, en millionär, anländer till sitt sommarresidens på Long Island med sin nya fru. Där finner han att Shorty McGee har installerat sig.
Jimmy tar för givet att Shorty är den nya tillfälliga butlern och lägger ingen större vikt vid honom.
Men Shorty vaktar egentligen 500 lådor fyllda med smuggelsprit som han och hans två kompanjoner har gömt i vad de trodde var ett övergivet hus. För att inte avslöjas så måste Shorty nu ikläda sig rollen som butler.
Samtidigt får Jimmy ett telegram där han får reda på att hans skilsmässa från sin första fru aldrig trätt i laga kraft så hans nya äktenskap måste annulleras. Den nya frun blir sur och tar in på ett hotell i stan.
Då dyker Lady Kay upp. Hon är en av smugglarna och dessutom kvinnan som året innan räddade Jimmy från att drunkna.
Hon har aldrig kunnat glömma honom och han har aldrig kunnat glömma henne.
Men för att försöka smuggla ut smuggelspriten ur huset så låtsas hon nu vara den nya husan.
Sen finns det också ett par tvillingar i huset och tillsammans så ser detta gäng till att farskarusellen snart är i full gång med förväxlade identiteter, missuppfattningar, förvirring, skurkar, poliser, sprit, sexantydningar och självklart ett lyckligt slut där Kay och Jimmy får varandra.

Jag säger bara Gershwin.
Det räcker.
Musiken är såååååå bra.
Texterna är ljuvliga.
Hitsen är många och av det odödliga slaget.
Allt är bara perfekt.
Artisterna på denna studiorekonstruktion är synnerligen väl valda.
Arren är original arren så det låter ljuvligt skönt svängande 20-tal om allt.
Jag älskar det.
Mannen var ett musikaliskt geni. Punkt slut. Han var bäst.
För mig finns det inget bättre än att sätta på lite Gershwin. Om jag nån dag känner mig lite nere så vet jag att bästa botemedlet är en dos av George, gärna i kombination med hans bror Ira, vars texter fortfarande kan locka fram ett leende på mina läppar.
Behöver jag säga att jag rekommenderar detta? Tror inte det, va.
Om intrigen känns igen så är det inte så konstigt för man gjorde en Gershwin jukebox musikal version av storyn för nått år sedan. Den showen hette Nice Work If You Can Get it (se Dag 59).

Favvisar:
Someone To Watch Over Me, Dear Little Girl, Don’t Ask, Clap Yo’ Hands, Fidgety Feet

Ljudisar:
Oh Kay – Gershwin Broadway Musical Roll
Gertrude Lawrence sings Gershwin ”DO-DO-DO” (1926)

Videosar:
Clap Yo´Hands den här versionen av sången är från filmen Funny Face med Fred Astaire & Kay Thompson
Someone to Watch Over Me – Julie Andrews från filmen Star

 

Dag 234: Pardon My English

27 Jul

51HdH-5AC4L
Pardon My English (1933), 43 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1993.
Musik: george Geshwin
Sångtexter: Ir a Gershwin
Libretto: Herbert Fields, Morrie Ryskind

Musikalen utspelar sig i Dresden, Tyskland.
I ett försök att öka försäljningen av alkoholhaltiga drycker så inför den tyska regeringen ett förbud mot alkoholfria drycker.
I protest mot detta så startar Golo Schmidt en lönnkrog där gästerna kan njuta av förbjudna drycker som exempelvis ginger ale och fruktsoda.
I och med detta så har Golo skaffat sig en mäktig fiende, polischefen Bauer, en man som gjort det till sitt mål att stänga ner denna illegala verksamhet.
Golo bestämmer sig för att göra ett överaskningsbesök på Bauers födelsedagsfest men på på vägen dit så blir han påkörd och förlorar medvetandet. När han vaknar upp så tror han att han är Michael Bramleigh, en förmögen man ur den brittiska societén. Som Michael blir han omedelbart förälskad i Bauers dotter Ilse och friar till henne.
En fågelholk faller lite senare på hans huvud och gör att han åter blir Golo. Han har inget minne av sitt Michael alter ego utan återvänder till sin lönnkrog och sin fästmö Gita Gobel.
Detta är grundupplägget, efter det så börjar det bli extremt invecklat och intrigen svår att återge. Det räcker kanske att förklara att Golo/Michael under resten av showen kommer att bli slagen i huvudet med jämna mellanrum och varje gång det sker så byter han personlighet. Detta leder till förväxlingar en masse.

Oj, så bra det här är.
Jag tror kanske att det här nästan är min favorit bland alla Gershwin musikaler jag har hört.
Musiken svänger, texterna bubblar av upptåg och humor och jag blir fullständigt såld.
För mig känns varje låt som en megahit och jag är förvånad över att sångerna knappt har fått ett liv efter showen.
Men det är väl också ett bevis på hur bra musik George skrev som gör att man kan anse att dessa nummer hör till hans mindre betydelsefulla verk. För många andra kompositörer hade dessa hört till deras främsta. Sånt där är visserligen en smaksak men i min bok är det så.
Det här är musikalguld!!! Ett måste!!!!!

Favvisar:
Isn’t It A Pity, My Cousin In Milwaukee, The Lorelei, Freud & Jung & Adler, Where You Go I Go, I’ve Got To Be There

Kuriosa:
Showen skapades för att lyfta fram och göra en stjärna av den engelska music-hallstjärnan Jack Buchanan. Men det visade sig att han inte fixade dubbelrollen som Golo/Michael. Michaeldelen (den snoffsige dandyn) fixade han men inte Golo. Han hade faktiskt så stora problem med rollen att han valde att hoppa av produktionen och köpte loss sitt eget kontrakt för en redig summa pengar.
Han ersattes av en komiker som specialiserat sig på olika dialekter.

Showen fick förödande kritik under hela sin try-outperiod. Detta ledde till mängder av omskrivningar och bearbetningar vilket ledde till att showen som hade premiär på Broadway var ett lapptäcke till verk.
Den sågades enhetligt av kritikerkåren och försvann efter bara 43 föreställningar.

1982 så hittade man i ett av Warner Brothers lager i Secaucus, New Jersey ett antal gamla dammiga trunkar. När man öppnade dem så fann man originalmanuskript, original noter etc från en massa gamla 20- och 30-tals musikaler, däribland manuset till denna show.
Med hjälp av allt material man fann så lyckades man få ihop ett komplett manus och det ledde till en konsert på Library of Congress 1987. Den konserten var underlaget för denna studioinspelning som kom 1993.

Nån som fortfarande minns William Katt? Han spelade Carries promnight date i filmen Carrie från 1976. Han hade också huvudrollen i tv-serien The Greatest American Hero och splade Pippin i tv-versionen av Stephen Schwartz musikal. Han gör en väldigt bra Golo/Michael här.

Dag 199: Lady In The Dark

22 Jun

Lady in the Dark
Lady In The Dark (1941), 467 föreställningar
baserar mitt omdöme på inspelningen av engelska National Theatres uppsättning från 1997
Musik: Kurt Weill
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Moss Hart

Chefredaktören för det glamorösa modemagazinet Allure, Liza Elliot, har på sistone fått svårt att fatta beslut både vad gäller tidningen och i sitt privatliv, dessutom har hon börjat drabbas av panikångestattacker.
Därför börjar hon gå i terapi för Dr Brooks.
Terapin lösgör minnen ur hennes undermedvetna och de tar sin form i tre olika symboliska drömmar:
Den glamorösa drömmen:
Liza är världens vackraste kvinna, hyllad och uppvaktad av alla. Hennes porträtt målas av en stor konstnär men när täckelsen faller från tavlan så visar den till allas fasa upp en högst ordinär och vardaglig och definitivt oglamorös version av Liza.
Bröllopsdrömmen:
I vilken hon drömmer sig tillbaka till precis efter att hon slutat high school. Hon ska gifta sig med sin käresta men ringen förvandlas till en dolk och när prästen frågar om det finns en anledning till att de två inte ska förenas så utropar alla bröllopsgästerna att hon inte älskar mannen hon ska gifta sig med.
Cirkusdrömmen:
I vilken ceremonimästare presenterar världens största show: Lizas neuroser. Cirkusen förvandlas till en rättegångssal där Liza anklagas för att aldrig kunna bestämma sig. Liza försvarar sig själv genom att berätta sagan om Jenny, en flicka som bestämde sig för mycket. Liza tycker själv att hennes försvar är briljant men då börjar juryn plötsligt nynna på en barnsång som man hört fragment av i alla de tidigare drömmarna. Detta nynnande gör Liza alldeles skräckslagen och hon vaknar upp ur sin dröm.
Plötsligt inser hon att alla hennes ångestar härstammar från hennes barndom: hur hennes pappa sa att han var glad att hon var vardaglig och inte vacker som sin mor; när en pojke vägrade att spela prinsen i skolpjäsen om Liza skulle spela prinsessan; då pojken som bjudit henne på en dans väljer att gå med en annan flicka i stället och till sist hur hon som tioåring inte inte kunde sörja sin moders död.
I och med att hon kommer ihåg dessa olika trauman så kommer hon plötsligt ihåg hela den där barnsången som hemsökt henne genom hela föreställningen. Och i och med det så kan hon komma vidare i sitt liv och det viosar sig att kärleken väntar runt hörnet.
Så gott som alla sångnummer ligger i drömsekvenserna och endast ”barnsången” My ship sjungs i ”verkligheten”.

Vad kan man säga: Kurt Weill, Ira Gershwin och Moss Hart, kan det bli annat än makalöst bra?
Inte den lättaste musikal att ta till sig på en första genomlyssning men redan andra gången så är man fast. Eller jag var det i alla fall. Och den avslöjar nya nyanser och lager varje gång den spelas.
Weills musik är spännande och rymmer allt från ”klassiska” toner (och små ”lån” från både Tjajkovskij och Gilbert & Sullivan), via hans Weimartid till snygga och spännande jazztoner. Ypperlig musik, spännande, omväxlande och konstant överraskande – som det faktum att ouvertyren kommer som inledning till andra akten istället för till första.
Iras texter är grymt bra och av det slag som gör att de låter självklara, naturliga och faktiskt känns helt perfekta.
Det här är inte bara bra, detta är mästerligt och bör inte missas av nån musikaldiggare.

Favvisar:
Oh Fabulous One, Huxley, One Life to Live, Dance of the Tumblers, My Ship

Kuriosa:
Det fanns en tid då en endaste sång i en Broadway show kunde starta och skapa en skådespelares hela karriär.
Mary Martins framförande av My Heart Belongs To Daddy i Cole Porters Leave It to Me! (1938) var en sån* och Danny Kayes Tschaikowsky (And Other Russians) från denna show var ett annan.
*Gene Kelly hade fortfarande nått år kvar till sitt eget genombrott när han var en av dansarna bakom Mary i detta nummer.

Showen filmades 1944 med Ginger Rogers i Liza rollen, men som man ofta gjorde på denna tid så strök man större delen av sångerna. Bara tre låtar fick vara med.

Pressklipp:
The American stage may as well take a bow this morning. For Lady in the Dark uses the resources of the theatre magnificently and tells a compassionate story triumphantly.
– Brooks Atkinson, New York Times

Lady in the Dark demonstrates with fine conclusiveness that Miss Gertrude Lawrence is the greatest feminine performer in the theater.
Richard Watts, Jr., New York Herald Tribune

For both as an example of stagecraft at its most breath-taking, and as an invitation to a performance by Gertrude Lawrence which is incredible in its virtuosity, Lady in the Dark is little short of miraculous.
– John Mason Brown, New York Post

…with its unique blend of serious drama, musical comedy and pageantry, Lady in the Dark is a grand-scale smash hit.
– Life Magazine

Videosar:
Huxley
One Life to Live
Saga of Jenny med Julie Andrews
Girl Of The Year från en tysk Kurt Weill revy
Snuttar från en fransk uppsättning
En drömsekvens från filmversionen 1944 med Ginger Rogers
My Ship – Julie Andrews
Danny Kaye – Tschaikowsky (And Other Russians)
My Heart Belongs To Daddy med Mary Martin

Dag 192: Lady, Be Good

15 Jun

51whWCS511L
Lady, Be Good (1924)
, 330 föreställningar
Baserar mitt ombömme på 1992 års studioinspelning
Musik: George Gershwin
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & Fred Thompson

En typisk 20-tals intrig och som i de flesta av den tidens musikaler mest till för att fylla utrymmet mellan sångnumren, men här kommer ett försök att återge den:
Syskonen Dick och Susie Trevor (i originaluppsättningen spelade av syskonen Astaire , Fred & Adele), är arbetslösa och till råga på det så har de, när ridån går upp, precis blivit vräkta.
Dick älskar en fattig flicka som heter Shirley men för att lösa situationen han och hans syster befinner sig i, bestämmer han sig för att gifta sig med den rika Josephine Vanderwater som länge har jagat honom.
Susie försöker hjälpa till hon med. I hennes fall så lovar hon att hjälpa en brännvinsadvokat som är tvingad av en mexikansk gangster att lura till sig arvet (på $4 000 000) efter en Jack Robinson, men för att lyckas med det så behöver han en flicka som kan låtsas vara Jacks änka, Juanita. Susie lovas $50 000 om hon ställer upp.
Susie har förresten träffat en luffare i början av akt 1 och både hon och han blev genast blixtförälskade, men han har försvunnit sen dess.
Inget går naturligtvis som någon tänkt sig men allt slutar lyckligt och Dick får sin Shirley, för Josephine har blivit kär i advokaten, och Susie avslöjas som en bedragare av luffaren som visar sig vara den rättmätiga arvtagaren till Jacks arv, men när hon förklarar varför hon försökte bluffa till sig pengarna så förlåter luffaren henne, friar till henne och ridån går ner på ett fyrdubbelt bröllop (för det finns ett komiskt par till som inte fyller så mycket funktion i föreställningen mer än att göra små komiska nummer här och där).
Puh!

Ännu en ur serien med rekonstruerade och återskapade Gershwinmusikaler.
Och återigen ett bevis på vilket musikaliskt geni den gode George var.
De mest kända låtarna i denna show är nog Facinating Rhythm och Oh Lady Be Good men det finns nästan inte en endaste dålig låt på den här plattan. Även den sämsta av dem håller hög klass och är nynnvänlig.
Iras texter är inte hans bästa men de är bra.
Eftersom det här är en rekonstruktion så finns all musik med, även dansbreaken. Och eftersom det var en syskonen Astaire musikal så är dansbreaken både många och långa och helt underbara. Lägg till det några korta smakprov på härligt knasiga dialoger.
Man får drygt 70 minuter makalöst skön synkoperad musik på denna platta: jazz, ragtime och charleston.
Jag älskar ju Gershwin så för mig är det här ren och skär lycka.
Bör ej missas!

Favvisar:
Facinating Rhythm, Hang on to me, Little Jazz Bird, So am I, We’re Here Because

Kuriosa:
Lady Be Good var första gången som bröderna George och Ira samarbetade på en hel musikal ihop. Det blev ett lyckat samarbete som resulterade i att de fortsatte att jobba ihop och det i sin tur resulterade i ett dussintal scenmusikaler till och 4 filmmusikaler.

I original showen medverkade Cliff ”Ukulele Ike” Edwards, det var han som framförde Fascinating Rhythm. Hans namn kanske inte säger oss så mycket idag men jag kan berätta att det var han som var rösten för Benjamin Syrsa i Disneys Pinochio och alltså framförde When You Wish Upon A Star (Ser du stjärnan i det blå).

Det finns två filmer med namnet Lady Be Good – en stumfilm från 1928 och en musikalfilm från 1941.
Ingen av dem är dock baserade på scenshowen, fast i musikalfilmen framförs både Oh, Lady Be Good and Fascinating Rhythm.

Videosar:
Lady Be Good med Eleanor Powells fantastiska steppande + en väldigt vältränad hund
Fascinating Rhythm mer stepp med bl a The Berry Brothers o Eleanor
Maureen McGovern framför Little Jazz Bird
Swiss Miss
I’d Rather Charleston

Ljudis:
Fascinating Rhythm med Fred & Adele Astaire på sång och George Gershwin själv på piano, inspelad 1926.

%d bloggare gillar detta: