Tag Archives: Irland

Dag 247: Once

9 Aug

51ggmcGUd3L
Once (2011) Startade Off-Broadway för att sen flytta till Broadway 2012, spelas fortfarande.
West End premiär 2013, spelas fortfarande
Musik & sångtexter: Glen Hansard & Markéta Irglová
Libretto: Enda Walsh, baserad på John Carney film med samma namn från 2006

Guy är en irländsk gatumusikant. Girl är en invandrare från Tjeckien. De möts i Dublin. De upptäcker att de tillsammans har en känsla för att skapa folk-rocklåtar fyllda av melankoli och saknad.
De komplimenterar varandra även som personer då han är lite av en grubblare och loser medan hon är en tjej som sprudlar av optimism och är en ”doer”.
Tillsammans med sina vänner bildar de ett band som potentiellt har allt som behövs för att kunna slå igenom.
De är också intresserade av varandra men han har en flickvän i New York och hon är gift…

Det händer inte så mycket i denna föreställning men det är en del av dess charm.

Det är en av de stillsammaste, vackraste och mest kontemplativa musikaler jag nånsin lyssnat på. Och med enbart akustiska instrument.
Musiken är behaglig, medryckande, otroligt känsloladdad och med starka ”haunting” melodier. Inget man sätter på när man ska städa lägenheten direkt men perfekt för att ta sig lite egen tid, sätta sig ned, tända ett ljus, slappna av och sen bara låta musiken svepa med en på en inre resa. Bli så där lite härligt småsentimental och kontemplativ.
Det här är ganska så ljuvligt. Jag blir berörd och lite småförälskad i denna platta.
Och om ni ser den på scen så kommer ni upptäcka att samma sak gäller även där.
Rekommenderas.

Favvisar:
The Hill, Falling Slowly, Chandler’s Wife, Gold, Ej Pada Pada Rosicka

Kuriosa:
Showen har en fast scenografi som består av baren som stora delar av showen utspelar sig i.
Ensemblen spelar inte bara roller utan de är även kompbandet. När de inte spelar så sitter de på stolar som är uppställda på rad på vänster respektive höger sida om scenen. När de ska spela sin roll så lämnar de helt enkelt bara sin plats och går in på scenen, resten av tiden så är de musiker. Så hela ensemblen finns med på scen under hela showen.
Själva baren används som äkta bar innan föreställningsstarten, då även bandet ”jammar” på scen, samt under pausen då man som publik alltså kan komma upp på scenen och ta sin lilla pausdrink där.

Det mesta av musiken i musikalen förekom redan i filmversionen.
Sången Falling Slowly vann till och med en Oscar som bästa sång 2008.

Showen vann 8 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, manliga huvudroll, regi, orkestreringar, scenografi, ljusdesign och ljuddesign.
Den vann 4 Drama Desk Awards: Bästa musikal, regi, sångtexter och orkestreringar.
Showen vann även en Grammy Award för Best Musical Theater Album

Pressklipp:
You’ve heard it all before, right? Except you haven’t, quite. Because Once uses song and dance in a way I’ve never experienced in an American musical (even if its sound will be familiar to alternative radio listeners): to convey a beautiful shimmer of might-have-been regret.

What lends a special, tickling poignancy to Mr. Hansard and Ms. Irglova’s songs is their acceptance of loneliness as an existential given.

This is not music that lends itself to the usual chorus-line kicks and shimmies. Instead, Steven Hoggett sets the songs to stylized physical movements that are as distinctive and evocative as any Broadway choreography since Bill T. Jones’s work on Spring Awakening.

Once features another rarity in a Broadway show: amplification that enhances rather than distorts the music. When the violins begin to play in Once — and the accordion and the mandolin and the guitars and the cello — the instruments swell into a collection of distinctive voices melded into a single, universal feeling. That’s the sense, carried in the corners of all human hearts, that we just missed out on the real thing. Once massages that feeling until it hurts quite exquisitely.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Trailer
Sneak Peek
Once the Musical: London Opening Night
Från 2012 Tony Awards
Från 2013 Tony Awards
Falling Slowly

Dag 96: Donnybrook!

11 Mar

4ff75eab72821_53443n

Donnybrook! (1961), 68 föreställningar
Musik & sångtexter: Johnny Burke
Libretto: Robert E. McEnroe baserad på John Ford filmen The Quiet Man och novellen med samma av Maurice Walsh som filmen var baserad på.

Efter att ha dödat en man i boxningsringen i USA återvänder John Enright till Irland. Han har svurit på att aldrig mera ställa upp och slåss mot någon.
John anländer till Innesfree, den lilla byn där han bodde som barn. Hans plan är att köpa sig ett litet torp där han kan få tillbringa sina dagar i lugn och ro.
Men det blir naturligtvis inte som han tänkt sig. Han blir förälskad i Ellen Roe, en tuff tjej som gillar riktiga män som inte är rädda för att slåss för att försvara sin kvinnas heder. Till en början så är hon avvisande mot John men när hon får reda på att han varit proffesionell boxare…
Det blir ett bröllop mellan de två.  På festen så blir det bråk och Ellen Roes bror, Will, klipper till John som dock vägrar att slå tillbaka, något som alla tolkar som att han är feg.
Situationen blir spänd mellan de nygifta.
Till sist så blir det i alla fall ett redigt slagsmål mellan John och Will som slutar med att John knockar Will. Genom knocken bevisar John att han är värdig Wills syster och de två männen stapplar hem tillsammans för att mötas av en strålande lycklig Ellen Roe.

Ännu en gammal sextiotalare som mer eller mindre helt har glömts bort. Och det är synd för det här är ganska så trevligt. Musiken består av en blandning av sentimentala irländskklingande ballader och stora shownummer som är så Broadway som det kan bli. Inte en helt självklar blandning kanske men charmig. Och jag hittar ett flertal små pärlor här. Inte minst så är många av sångtexterna riktigt bra och roliga. Och den har dessutom tillräckligt med stil och egen karaktär i musiken för att inte kännas som nån dussinmusikal.
En glad liten överaskning, ingen självklar klassiker kanske men definitivt en skiva jag kommer att återkomma till.

Favvisar:
I Wouldn’t Bet One Penny, Sez I, The Loveable Irish, A Quiet Life, Dee-lightful Is the Word

Kuriosa:
Donnybrook är (förutom namnet på både flera städer och en marknad) ett slanguttryck för fylleslagsmål.

I filmen heter ex-boxarn Sean Thornton, i Broadwayversionen John Enright och i den senaste revivaln Sean Enright. Undrar varför alla dessa namnbyten. Även den kvinnliga huvudrollen heter olika…

Sad Was The Day som finns med i showen är en av de sånger som Broadwaykompositören Stephen Sondheim har med på sin lista över 50 sånger han önskar han hade skrivit.

Pressklipp:
Donnybrook! roared into the 46th St. Theatre last night like a gale coming off the Irish Sea. This, despite the fact it is a musical version of a film called The Quiet Man. Believe us, there’s nothing quiet about this one, and in our book, there’s the rub.
-Robert Coleman, Mirror

One of the songs is entitled I Could Hate The Loveable Irish, and it is, I believe, intended to be ironic. But it does seem that Donnybrook! is curiously bent on making a good case for the viewpoint suggested by the number.
Richard Watts Jr. , Post

Videosar:
Intervjuer o snuttar från 2013 års revival på The Irish Repertory Theatre i New York
Sez I
Trailern till filmen The Quiet Man (1952)

Dag 16: Juno

21 Dec

Juno

Juno (1959) 16 föreställningar
Musik och sångtexter: Marc Blitzstein
Libretto: Joseph Stein baserad på Sean O’Caseys pjäs Juno och påfågeln (1924)

Ännu en av alla dessa cd:er som legat i åratal och bara väntat på att jag ska ta upp den, riva av plastinpackningen och slänga den i spelaren. Men varje gång jag tagit fram den så har jag tyckt att ”den ser ju så trist ut, den kan ju knappast va nått kul att lyssna på…” Och så har den åkt in i bokhyllan igen.

Men nu har jag alltså äntligen gett den en chans och vad mötte mig?
Jo, storslagen, dramatisk, spännande musik, med en lätt touch av Irländsk folkmusik. Helt makalöst bra. Nått att lyssna på om och om igen och hitta nya saker i. Inte helt enkel eller insmickrande för örat men en musik med många bottnar, schatteringar och dimensioner. Den växer för varje genomlyssning och jag kan bara säga att jag tycker mycket om den!

Ödesmättade, romantiska och tragiska sånger varvas med väldigt burleska och humoristiska. Bra texter, snygga orkestreringar, härliga sånginsatser, bra rollsatt, helt enkelt bara så jäkla bra! Och det här lilla mästerverket har jag alltså inte gett en chans på så många år… På sitt sätt så är jag väldigt lik kritikerna och publiken som fanns när musikalen hade sin premiär 1959 för de ratade den också.

Showen är baserad på Sean O’Caseys tragedi Juno and the paycock som utspelar sig under det irländska inbördeskriget. Föreställningen handlar om en irländsk familj som får reda på att de skall få ett stort arv. Detta resulterar i att de börjar handla saker på krita och dessutom låna pengar som de avser att betala tillbaka när arvet kommer. De festar och börjat leva på stor fot. När de sedan får beskedet att inget arv kommer att erhållas, slås deras liv i spillror.

Det här är ingen glad liten musikalkomedi utan känns mer som stor operatragedi – fast med musikalförtecken. Jag kan förstå att en publik som var van vid i huvudsak lättvindliga små musikaler med glada trudelutter hade svårt att ta till sig en musikal av det här slaget. Dagens publik skulle inte ha några problem däremot för vi har ju vant oss vid elände och tragik genom megasuccéer som Les Misérables och alla dess släktingar.
Så ge den här en ny chans!
I sin originalversion! För vid de försök som har gjorts med att sätta upp den igen så har man skrivit om librettot och många av sångtexterna och till och med strukit sånger och ersatt dem med nyskrivna och därigenom tagit bort en del av detta verks styrka.
En ”förlorad” klassiker.

Favvisar: One Kind Word, You Poor Thing, We’re Alive
Kuriosa:

Brechts och Weills verk Tolvskillingsoperan floppade när den gick upp på Broadway 1933. Det var först med Marc Blitzsteins nyöversättning av verket som den slog igenom i USA. Den hade premiär off-Broadway 1954 och spelades 2 707 gånger. Lotte Lenya (Weills hustru) spelade Sjörövar Jenny i uppsättningen, precis som hon gjorde i originaluppsättningen i Berlin 1928.

Marc Blitsteins mest kända musikal är nog The Cradle Will Rock från 1937. Historien om själva uppsättningen och premiären av den är nog mer känd än showen. En bra film baserad på händelserna finns att hyra: Cradle will rock

Blitzstein har skrivit två operor Regina (1949) och Ruben, Ruben (1955) och arbetade på två nya, varav en för Metropolitan Operan när han blev mördad i Martinique 1964.

Melvyn Douglas som spelar pappan i familjen är kanske mest känd som tvåfaldigt Oscarvinnande filmskådespelare.

Pjäsen Juno och påfågeln filmades av Alfred Hitchcock 1930

%d bloggare gillar detta: