Tag Archives: jason graae

Dag 197: Olympus On My Mind

20 Jun

61VhckU4FuL._SL500_AA280_
Olympus On My Mind (1986), Off-Broadway, 297 föreställningar
Musik: Grant Sturiale
Sångtexter & libretto: Barry Harman baserad på Heinrich Von Kleist pjäs Amphitryon från 1808 som var baserad på Molières pjäs med samma namn från 1668 som i sin tur var inspirerad av Titus Maccius Plautus pjäs även den med samma namn skriven nånstans omkring 190 – 185 f kr.

Guden Jupiter är uttråkad uppe på Olympos och bestämmer sig för att komma ner till jorden i mänsklig form för att förföra en kvinna. Denna kvinna är princessan Alceme, hustru till general Amphitryon. Eftersom han för tillfället är borta och krigar lite så förvandlar Jupiter sig till generalen.
Förförandet går strålande och allt är perfekt tills den riktige Amphitryon plötsligt dyker upp.
Samtidigt så har Jupiters son Merkurius förvandlat sig till Amphitryons slav Sosia för att få ihop det med dennes fru.
Även Sosia dyker naturligtvis upp tillsammans med sin herre och nu börjar en förväxlingsfars där ingen till sist, utom publiken, vet vem som är vem och vad som egentligen är bäst, gudomlig kärlek eller den mänskliga motsvarigheten.
Det enda man kan säkert veta är att kören består av Tom, Dick, Horace och (eftersom hela showen är sponsrad av hennes man, Murray the Furrier) Delores och att dessa bland annat utför en steppdans iförda sandaler…

En härligt knasig liten show.
Med förvånansvärt bra musik.
Det här är en sån där välskriven (både vad gäller musik och sångtexter) liten bagatell som jag blir så glad över att hitta.
Och det låter väldigt bra om den. Välsjunget med glimten i ögat och med en relativt stor orkester som kompar.
Det påminner inte så lite om en 30-tals musikal, både vad gäller musik och innehåll. Kommer rätt ofta att tänka på Rodgers & Hart, fast lite rockigare. Men det är samma känsla.
En härlig ny upptäckt och som bonus upptäckte jag att en av mina absoluta favvisar bland manliga sångare, Jason Graae spelade Merkurius.

Favvisar:
Welcome to Greece, Love-What a Concept, It Was Me, At Library in Thebes, Something of Yourself

Kuriosa:
Ett av de genomgående skämten i showen är att den är sponsrad av Murray the Furrier, en man som handlar i begagnade pälsar. Han är ”suger daddy” till den fullständigt talanglösa Delores i kören och enda anledningen till att hon fått en roll överhuvudtaget i musikalen. Hon förevisar ett flertal av hans ”bästa specialpris” pälsar under showens gång.
Det är stipulerat i förlagskontraktet när man köper rättigheterna till denna show att Murray the Furriers ska stå med som en av producenterna både i programbladet och i all annonsering. Lite meta humor.
Delores själv har bara en enda replik i föreställningen, som hon naturligtvis lyckas fibbla bort totalt. Dock så småpratar hon med och kommenterar till publiken under hela showens gång.

Pressklipp:
From Rodgers and Hart’s The Boys From Syracuse and By Jupiter to Cole Porter’s Out of This World to Stephen Sondheim’s A Funny Thing Happened on the Way to the Forum, the bed-hopping of ancient Greece and Rome has been fertile ground for musical comedy.
Olympus on My Mind, which opened Wednesday at off-Broadway’s Actors Outlet Theater, subscribes to that style of musical fun without a message. It may not be of the same caliber as those four classy shows, but it proves to be diverting and frisky musical entertainment that even manages to produce a few belly laughs.

Olympus on My Mind slips at times into foolishness but its frivolity is never less than fun. Isn’t that what musical comedy is all about?
Michael Kuchwara, The Associated Press

Videosar/ljudisar:
Reklamsnutt för musikalen från förlaget
Something Of Yourself
Wonderful

Dag 77: Do Black Patent Leather Shoes Really Reflect Up?

20 Feb

5dfe90b809a0da9f5ca15110.L

Do Black Patent Leather Shoes Really Reflect Up? (1982),
5 föreställningar
Musik & sångtexter: James Quinn, Alaric Jans
Libretto: John R. Powers, baserad på hans roman med samma namn.

”Bless me, Father… this week I lied twice and had 2 738 impure thoughts.”

I den här föreställningen får vi följa 8 barn som går i en katolsk skola i 50-talets Chicago. Vi får följa dem under hela deras skolgång och uppväxt, från lågstadiet till ”graduation” och ut i vuxenlivet.
I centrum står Eddie Ryan och hans vänskap med en knubbig, mobbad flicka som heter Becky, en vänskap som utvecklas till kärlek när hon som tonåring blommar upp till en skönhet.
Föreställningen startar i nutid då Eddie själv ska börja undervisa på sin gamla skola och berättas genom återblickar.
Alla rollerna, även barnen, spelas av vuxna.

Det har varit svårt att hitta recensioner av denna föreställning som kan förklara varför den floppade så totalt, för musiken är ganska bra. Speciellt i första akten. Men till sist hittade jag en och efter att ha läst den så förstår jag att själva uppsättningen var något av en katastrof – läs utdrag nedan.
Det här påminner lite om en av mina favorit musikaler Mack & Mabel som har en så bra castskiva att jag i åratal trodde att den varit en megahit innan jag fattade att den las ned efter bara 66 föreställningar.
Men som sagt, som castskiva har ”Shoes” många glädjeämnen. Musiken är up beat, glad och varierad, jag hittar många roliga texter och ensemblen låter perfekt – den blir inte sämre av att en av mina absoluta favoritsångre Jason Graae finns med.
Så som cd är den kul även om inte showen var det.

Favvisar:
Get Ready Eddie, Little Fat Girls, It’s The Nuns, Private Parts

Kuriosa:
Tommie Walsh som koreograferade showen spelade ”Bobby” i origanaluppsättningen av A Chorus Line. Han kom sen att samarbeta främst med Tommy Tune, ett samarbete som gav honom två Tony Awards för koreografi (bägge delade med Tommy):  För A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine (1980) 0ch My One and Only (1983). Han blev nominerad för sin koreografi för musikalen Nine (1982).

Pressklipp:
IF anyone on Broadway deserves our unwavering spiritual support right now, it is the ushers at the Alvin Theater. The Alvin is one of the best musical houses in town, but how would you like to have worked there, day in and day out, since Annie moved away last fall? In recent months, the Alvin’s occupants have been Merrily We Roll Along, The Little Prince and the Aviator (which closed in previews) and Little Johnny Jones. And, as it turns out, bad news doesn’t always come in threes. Last night, a fourth turkey came to roost at the Alvin, and, though I didn’t see The Little Prince, the theater’s new tenant must be the sorriest of them all.

…still another show about Roman Catholic folkways. It’s a series of noisy, vulgar sketches set in and around a parochial elementary school (Act I) and high school (Act II).

The big laughs here involve a girl’s confusion of the word ”self-abusement” with ”self-amusement,” the spectacle of nuns wearing shades in a Grease-like doo-wop number, and the line ”Catholic girls are like Wiffle balls – they don’t go very far.” The sentimental paeans to vanished teen-age innocence (”I leave behind the kid I used to be”) sound uncannily like those in Is There Life After High School?, the musical that crash-landed on Broadway earlier this month.

The set consists of four crudely painted wooden boxes, abetted by dropped cutouts, whose various configurations suggest what a high-school production of Dreamgirls might look like two decades from now. Both they and the hideous costumes have been lighted with intelligent, if wasted, care by Marilyn Rennagel.

In a musical that has more unappealing and untalented performers than it knows what to do with, there are three sturdy professionals: the strong-voiced Mr. Thacker, the crackling Ellen Crawford as the most tyrannical nun, and Robert Fitch as the inevitable Father O’Reilly.
Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Medley av sånger från showen
Little Fat Girls
Mack & Mabel pt. 1, At the Royal Variety Performance 2007 (sååå bra musik)
Mack & Mabel pt.2, At the Royal Variety Performance 2007 (obs, denna del är grymt osynkad men fortfarande sååå bra musik)

%d bloggare gillar detta: