Dag 315: The Last Five Years

The Last Five Years (2001), Off-Broadway 2002
Jag har lyssnat på inspelningen av 2013 års Off-Broadway revival.
Musik, sångtexter & libretto: Jason Robert Brown.

Musikalen handlar om det femåriga förhållandet mellan Jamie Wellerstein, en författare som precis fått sitt genombrott, och Cathy Hyatt en kämpande skådespelerska som är långt ifrån sitt.
Det är bara dessa två på scenen.
Cathys version av förhållandet berättas baklänges: när showen börjar får hon ett brev som bekräftar deras skilsmässa och när showen slutar så möter hon Jamie för första gången.
Jamies version berättas kronologiskt från första mötet till skilsmässan.
De två på scenen möts bara en enda gång under hela föreställningen och det är i mitten av showen då de gifter sig.

Det här är egentligen mer av en songcykel än en traditionell musikal och det gör att jag faktiskt föredrar att lyssna på plattan mot att se showen live på scen. Det finns ingen direkt talad dialog så de olika sångerna (alla utom en är solosånger) ger oss bara små glimtar från parets relation. Det blir ganska knepigt och svårt att bli engagerad av dem rent sceniskt eftersom någon riktig dramatik aldrig infinner sig och det mesta bara är återberättande av olika situationer.
Som sångcykel är det däremot en intressant samling sånger. Jason Robert Brown har en förmåga att skriva bra, spännande och mångfacetterad musik. Många av låtarna är små pärlor till berättelser och jag kan förstå att många sångare, mig själv inkluderat, älskar att sjunga det här. Det är svårt, det är knepigt och otroligt roligt och givande. Men ibland kanske roligare för artisten än för åhöraren.
Den här nya versionen av verket kom i våras och den regisserades av kompositören själv. Det är en bra och habil version som säkert kommer att vinna honom nya fans. Själv föredrar jag originalinspelningen som jag tycker har bättre nerv, närvaro och dessutom är bättre sjungen. Den här versionen är snygg men lite kall och oengagerade. Fast arren och det musikaliska ackompanjemanget gillar jag skarpt, det är riktigt läckert.
Som en introduktion till en av mer de mer intressanta av de ”nya” Broadwaykompositörerna – rekommenderar jag denna absolut, men om ni hittar originalversionen med  Sherie Rene Scott och Norbert Leo Butz så välj den för den är betydligt vassare!

Rekommenderade sånger:
I’m Still Hurting, Moving Too Fast, Climbing Uphill, The Schmuel Song, A Summer in Ohio

Kuriosa:
J R B baserade fann inspirationen till sin berättelse i sitt eget misslyckade äktenskap med Theresa O’Neill. Hon gillade dock inte alls vad han skrivit, hon ansåg att berättelsen låg alldeles för nära verkligheten och hotade med att stämma honom om han inte gjorde drastiska ändringar. Han hörsammade henne och det ledde till att bl a att sången I Could Be in Love With Someone Like You byttes ut och ersattes med Shiksa Goddess.

Original Off-Broadwayversionen vann en Drama Desk Award

En filmversion av verket är på g.

Pressklipp om 2013 revival:
I wish I could feel the joy. But The Last Five Years remains to me what it always was: a series of nicely turned contemporary show tunes that add up to something less than a wholly satisfying musical. Now, as when it was new to New York in 2002, this show’s young lovers — an aspiring novelist who rises quickly to fame and an aspiring actress who doesn’t — seem generic types rather than individuals, and their relationship unfolds to a score that ranges across musical genres without evincing much distinctive personality of its own.
…
Because they are rarely fully interacting onstage, the musical takes on a he-said, she-said quality that can be frustrating. As the characters sing one solo after another about their ambitions — thwarted or fulfilled — and the pleasures and regrets that come with love, the audience is put in the position of a shrink listening to two people who for whatever reason refuse couples therapy.
– Charles Isherwood, The New York Times

The Last Five Years isn’t perfect. We never see the couple together, so there’s no chemistry and no real sense of loss. The sketchy details we do get are that Jamie’s Jewish and Cathy’s not. His career is rising, hers is flatlining. As such, the plot comes with traces of Merrily We Roll Along, which told its story in reverse, and A Star Is Born.
But during its 90 minutes, The Last Five Years burrows into your skin by virtue of its very theatricality.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar:
Still Hurting
Moving Too Fast
High lights från revivaln
Shiksa Goddess
Summer In Ohio

Dag 148: john & jen

john & jen (1995)
Musik: Andrew Lippa
Sångtexter: Tom Greenwald
Libretto: Andrew Lippa & Tom Greenwald

Det här är en liten intim 2 persons musikal.
Den är uppdelad i två akter där den första akten utspelar sig under 50- och 60-talen och handlar om relationen mellan två syskon: storasyster Jen och hennes lilebror John. Vi får följa dem från de var små tills de skiljs åt då Jen börjar plugga på college och John tar värvning och skickas till Vietnam.
Första akten slutar med att Jen sitter bredvid sin brors kista sörjande honom och det faktum att de skildes åt i ilska.
Akt två utspelar sig under 70- och 80-talen. Jen är nu en ensamstående mor med en son som hon döpt till John för att hedra broderns minne. Hon försöker ge sonen det beskydd och den trygghet hon känner att hon aldrig kunde ge sin lillebror. Men resultatet blir istället att hon nästan kväver sin son med sitt överbeskyddande och i det närmast maniska sätt hon försöker få honom att älska allt det som hennes bror gillade. Akten slutar med att John ska börja på universitetet och Jen inser att hon måste släppa taget om det förflutna och minnet av sin bror. I och med det beslutet så kan hon och hennes son ta de första små stegen mot en bättre framtid, både var för sig och tillsammans.

Det här är en väldigt emotionellt stark liten musikal.
Kan direkt säga att det är Jens resa som berör mig mest. Att få följa en kvinna från det hon var sex, via pubertet, college, sin brors död, livet som ensamstående mor ända tills hennes son flyttar hemifrån är helt fantastiskt och Carolee Carmello är helt självlysande i rollen. Hennes röst… Lyssna och njut är allt jag kan säga.
Musiken är vacker, enkel och känns kanske lite enformig första gången man lyssnar på den men ge den en chans för den växer för varje genomlyssning.
Förutom de vackra och emotionella balladerna finns här också ett par bra dramatiska duetter och , gudskelov, ett par riktigt roliga bitar också.
Kan ibland känna mig ganska så manipulerad rent emotionellt av musiken, och texterna försöker ibland lite för mycket att vara djupa och fyllda av mening, men jag låter mig gärna manipuleras när det låter så snyggt om det som det bitvis gör här.
Orkestern består bara av tre instrument, piano, cello och slagverk, och det bidrar till att göra verket så starkt emotionellt drabbande.

Favvisar:
Think Big, Run And Hide, Talk Show, Bye Room

Kuriosa:
Det är Jason Robert Brown som har gjort orkestreringarna.

Videosar:
It Took Me Awhile
Think Big
Run and Hide/End of Act 1
Bye Room/ Talk Show