Tag Archives: jazz

Nr 457: Reefer Madness! (1998)

6 Jun

410R4F6PQ3L._QL70_ML2_
Reefer Madness!
1998: Los Angeles
2001: Off-Broadway
2005: Tv-version
2009: London

Music: Dan Studney
Lyrics: Kevin Murphy
Book: Kevin Murphy based on the 1936 film Reefer Madness

Creeping like a communist it’s knocking at our doors
Turning all our children into hooligans and whores
Voraciously devouring the way things are today
Savagely deflowering the good ol’ USA
It’s… Reefer madness! Reefer madness!

As the play opens, an evangelical lecturer addresses an audience which is supposedly composed of concerned parents. His goal is to warn them of a new menace that is sweeping the nation, a leafy green assassin ready to ensnare and seduce the youth and drag them down into a life of sin: marijuana.
He starts to tell the true story of the Harper Affair: 15 year old Jimmy Harper, was a fine, upstanding, clean-cut, All-American boy whose life fell apart because of the evil reefer. Jimmy was a good kid, with a bright future ahead of him. He had a sweetheart whom he loved, the wholesome and sweet Mary Lane. But when Jimmy is tricked into taking his first puff of reefer, his life quickly spirals downward. He begins to neglect his family, his schoolwork, even Mary, in order to spend all his time smoking at the Reefer Den. His addiction leads him to evil jazz music, dance, debauchery, sin, theft, violence and, eventually, murder. Along the way he also meets Jesus, the devil, some zombies, a cannibalistic, constant giggling manic dope fiend, an angel, some overly friendly inmates at the local penetentuary who just want to take a shower with him and a surprise visit from president Franklin D. Roosevelt…
On top of all that he also finds time to recite a little Shakespeare!
What’s not to like?
It’s a musical filled with camp, hilarity, mayhem, and madness.

Detta är en riktigt underhållande och grymt kul musikal med smittande musik. Jag är oerhört förtjust i den och har lite svårt att fatta att den inte har blivit kult. När den spelades i Los Angeles i originaluppsättningen så blev det lite ”Rocky Horror” varning på den för folk såg föreställningen om och om igen och klädde ut sig till sina favvofigurer och lärde sig replikerna etc. 
Men i New York så las den ner rätt fort och filmversionen är nog relativt bortglömd. Men om ni kan hitta DVDn så köp den direkt. Ni får en galen musikal med stora shownummer, catchiga låtar, absurd och garanterat icke-PK handling, ”over the top” skådespeleri från väldigt bra skådisar, lite sex, lite våld och ni får, som bonus, även originalfilmen från 1936 som musikalen är baserad på. 

Musiken är en blandning av rock, swing, jazz, gospell och musikalpasticher. Det finns några stora skillnader mellan scenversionens musik och den i filmen, man bytte bl a ut några sånger och skrev om andra. Men jag gillar bägge versionerna.

Kuriosa:
The film from 1936 was originally made as Tell Your Children and sometimes titled as The Burning Question, Dope Addict, Doped Youth, and Love Madness but is best known as Reefer Madness.

Originally the film was produced as a warning to parents about the use of cannabis, the film was later recut by Dwain Esper and gained notoriety as an education-exploitation film, the typically low-budget genre known for excessively hyping trends and news through lurid and trashy scenes intended to be more entertaining than enlightening. Over the years, some of these films have been artistic or revolutionary enough to become culturally significant, such as Night of the Living Dead. However, Reefer Madness has been declared the worst film ever made; Leonard Maltin gave it zero out of four stars, calling it “the granddaddy of all ‘worst’ movies.”

Christian Campbell som spelar Jimmy i filmen spelade samma roll redan i originaluppsättningen i Los Angeles.
Han är storebror till Neve Campbell som spelade huvudrollen i alla 4 Screamfilmerna. Hon är också med i denna musikalfilm. Man tyckte det var så kul att kunna ha med bägge syskonen i filmen att man skrev om en av rollerna så man kunde casta henne i den. 

Videosar:
Trailer for the original 1936 Reefer Madness film.
Trailer for the movie musical Reefer Madness from 2005
Title song with Alan Cumming
Little Mary Sunshine with Kristen Bell
Listen To Jesus Jimmy
Jimmy Takes a Hit/The Orgy
The Truth – Finale

613FJJnJjfL._AC_  ny_ad_color Reefer_Madness_(1936)
Filmaffisch.

 

Nr 455: Närmare kanten (2019)

27 Maj

tredje_utkast_poster_1
Närmare kanten
2019: Göteborg

Musik & sångtexter: Martin Schaub & Patrick Rydman
Manus:
Mattias Palm i samarbete med kompositörerna och deltagarna från Stiftelsen Gyllenkroken



Jonna och Gabriel håller på att flytta ihop i sin första lägenhet. De håller som bäst på att försöka tömma alla flyttkartonger inför inflyttningsfesten de ska ha samma kväll.
De är lyckliga, förälskade, spralliga och fyllda av framtidshopp.
I en av kartongerna hitta Jonna en speldosa, en speldosa som hon inte sett sen hon var liten. Speldosan och melodin den spelar väcker upp minnen hos henne. Saker hon inte känner igen. Saker hon känner att hon borde minnas men inte gör.
Minnena börjar under kvällen göra sig mer och mer närvarande. Hon börjar höra röster, fragment av samtal och det dyker till och med upp en kvinna på festen. En kvinna som försvinner lika snabbt som hon dök upp. En kvinna som det visar sig att bara Jonna har sett…
Jonna blir mer och mer fixerad vid speldosan och börjar inse att hon har förträngt nått trauma i sin barndom. Att lösa gåtan och förstå vad som hände henne som liten växer sig starkare och starkare hos henne och blir till en mani. Hon börjar få beteendestörningar, börjar dra sig in i sig själv mer och mer, isolerar sig, börjar visa tecken på paranoia och blir mer och mer aggressiv. Hennes beteende påverkar inte bara hennes pojkvän utan alla runt omkring henne, inte minst mamman. Mamman som uppenbarligen sitter inne med gåtans svar men som inte frivilligt tänker berätta den…

 

Detta är nått så ovanligt som en nyskriven original-musikal. Alltså, en musikal som inte är baserad på en populär film, bok, person eller låtskatt – utan helt nyskriven på alla plan!! Det är numera väldigt ovanligt med sådana på Broadway och det känns helt unikt att det skapas en sån i Sverige. Och vad som gör det hela ännu roligare är att det är en bra musikal. En mycket bra musikal!!
Musiken är till största delen soft-rock- och popinfluerad men här finns en hel del jazz också, några kryddmått Broadwayaktiga sånger, ett stänk sakrala körpartier och t o m en tango.
Kan låta som att musiken spretar åt väldigt många håll och det gör den delvis men samtidigt inte, för man hör att det är samma upphovsmän bakom allt oavsett vilken stil låtarna går i. Man hör verkligen att allt hör ihop – de bildar en skönt varierad musikalisk helhet. Man vet aldrig vilken musikalsik stil som ska dyka upp härnäst och det är väldigt skönt för en lyssnare.
Och det är bra låtar! Väldigt bra låtar!
Här finns ett helt gäng med öronmaskar, dvs låtar som etsar sig fast i hjärnan på direkten. Jag har nynnat ett gäng av dem i flera dagar nu och jag har låtit plattan gå på repeat i en vecka. Det är det högsta betyg jag kan ge en musikal.

Sånginsatserna från de unga solisterna är inte bara bra utan bitvis briljanta. Här finns många fantastiska röster som jag ser fram emot att få höra igen i andra sammanhang.
Men jag måste prisa kören lite extra för i motsats till solisterna så består kören av idel amatörer. Men det hörs inte. Tvärtom – de är klockrena i sina stämmor och harmonier och de är en starkt bidragande orsak till att musiken och hela verket lyfter. 

Den enda kritikern jag har mot verket är att den är lite för lång. För mig slutar pjäsen med sången Askan av min själ. Efter den sången kände jag ”wow, det här var otroligt bra” för jag var övertygad om att det var slut där men icke… Efter den kommer ett gäng scener och 3 sångnummer till som liksom ska redovisa hur det gick för alla inblandade och ge oss ett slags hoppfyllt lyckligt slut. Men för mig var det inte bara onödigt utan det blev faktiskt frustrerande för det kändes bara påklistrat och varenda låt efter Askan kändes som styckets sista men nä, då kommer det en till och en till och där nånstans tappade man mig. Synd för fram tills dess så älskade jag vad jag såg.
Man behöver inte få förklaringar eller avslut på allt.
Det kan till och med kännas lite falskt för i verkliga livet går det inte så här lätt eller gör det det…?
Och hellre än att knyta ihop säcken så vill jag personligen få gå hem med obesvarade frågor, funderingar, en känsla av både hopp och oro, en önskan om en bra framtid för Jonna och kanske med en liten ny insikt om mig själv och om hur lätt man kan tappa fotfästet i tillvaron…
Men det betyder inte att jag inte tycker att verket är värt flera uppsättningar till!
Absolut inte! Och det är trots allt bara min personliga invändning och smaken är ju bekant som baken och det här är, som jag redan skrivit, mycket bra!

Musikalen är ett samarbete mellan Stiftelsen Gyllenkroken och Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Stiftelsen Gyllenkroken är ett kultur- och aktivitetshus i Göteborg för människor med psykisk ohälsa och deras anhöriga. Man arbetar mycket med kultur i alla dess former.

Projektet som skulle bli musikalen Närmare Kanten startade under en workshop 2017 då samtalet kom in på hur mycket film och musik betyder i våra liv. Deltagarna kom då fram till att de ville sätta upp en musikal.

Man ordnade flera workshops där deltagare från Gyllenkroken samtalade med kompositörerna Martin Schaub, Patrick Rydman och manusförfattaren/regissören Mattias Palm och berättade om sina erfarenhet både av psykisk ohälsa men också av vården av den. Ur detta skapades sakta men säkert verket Närmare Kanten.
Projektledaren Annica Engström kontaktade Nina Norblad på Högskolan för Scen och Music i Göteborg och undrade om eleverna där skulle vara intresserade av att medverka i projektet. Nina sa ja utan att tveka och på den vägen blev det.
Efter 2 års arbete så fick verket sin premiär i februari 2019. Det var andraårseleverna från musikalprogrammet på scenskolan som fick spelrollerna medan 9 deltagare från Gyllenkroken blev en slags kommenterande grekisk kör.

Videosar:
Askan av min själ
Två ansikten

 

Foto: ANNICA ENGSTRÖM

Nr 451: No Strings (1962)

14 Sep

image

No Strings (1962)
1962: Broadway, 580 föreställningar
1963: West End
2003: New York City Center Encores!

Music & Lyrics: Richard Rodgers
Book: Samuel A Taylor

A successful high-fashion model meets and falls in love with a writer in Paris.
While this Pulitzer prizewinner has been trying to recover from a prolonged case of writer’s block, he’s assumed the dubious role of charming intellectual-in-residence at some of the Continent’s more luxurious watering holes.
As the model’s work takes them on a whirlwind tour of the most exclusive European playgrounds, their romance develops into the first deeply-felt, honest relationship either has ever known.
The model, however, ruefully comes to realize that the life-style demanded by her career is stifling the writer, and if he’s ever to fulfill the promise of his earlier work, he must take responsibility for himself, go home, and write.
Reluctantly, but with no strings, they part, each having discovered anew their capacity to love.

Det här var Richard Rodgers första musikal efter att Oscar Hammerstein 2nd dött. Han var mycket nervös inför premiären inte bara för att han stod som upphovsman till både musik och sångtexter utan också för att han fått för sig att han kanske hade tappat sin förmåga att skriva starka melodier.
En del kritiker ansåg att musiken inte hörde till det bästa han skrivit och att flera av sångtexterna bara var sådär. Men jag tror de var färgade av hans arbete med just Hammerstein och redan hade bestämt sig för att det här bara skulle vara sisådär.
Men för en sån som jag,
 som hittade den här plattan i en second hand butik och inte ens tänkte på vem som hade skrivit musiken blev det å andra sidan en underbar överraskning. För se jag, jag älskade musiken från första stund. Hur kan man inte fastna för sånger som inledningsnumret The Sweetest Sounds, Loads of Love, Be My Host eller How Sad.
Visst är inte alla texter top notch men de duger fint i sammanhanget och vissa är faktiskt riktigt bra. Och Rodgers visar upp en humor och fräckhet i dem som åtminstone jag inte hade förväntat mig att han hade.
Musiken är en återgång för Rodgers till hans mer jazziga sida. Den stil han hade tillsammans med Lorentz Hart innan den mer lyriska Rodgers började blomma tillsammans med Hammerstein. Och jag gillar den jazzigare Rodgers. Mycket!
Manuset sägs vara nått helt otroligt dåligt men musiken är fantastisk, så räkna inte med att showen kommer sättas upp i framtiden.
Men plocka ner plattan från Spotify och njut!

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), kvinnliga huvudroll och koreografi.

Showens titel är en slags ordvits som dels syftar på att förhållandet som huvudpersonerna inleder är helt kravfritt och utan förpliktelser (no strings attached) och på det faktum att inga stråkinstrument förekommer i orkestern.

Orkestern satt inte i orkesterdiket på teatern utan var placerad på scenen. Vid flera tillfällen så kunde även musiker gå runt på scenen och liksom flätas ihop med rollfigurerna och handlingen. De kunde dyka upp på olika platser och i olika konstellationer allt efter behov och/eller den stämning de skulle skapa.
Detta var nått helt nytt på Broadway och ska ha skapat en helt magisk känsla.

Det här är den enda Broadway show där Richard Rodgers är ensam upphovsman till  både musik och sångtexter.

Medborgarrättsrörelsen hade börjat få ordentlig fart i USA när denna musikal hade sin premiär och man kan tycka att det var vågat att skildra ett förhållande mellan en färgad kvinna och en vit man på Broadway. Men ingenstans i manuset så tar man upp detta faktum, eller de eventuella problem som ett sånt förhållande kunde leda till på den tiden. Faktum är att det finns inget som säger att hon skulle vara just en afro-amerikansk kvinna. Alla roller skulle kunna spelas av folk från vilken etnicitet som helst utan att det skulle påverka handlingen det minsta.
Det var dock för tiden väldigt progressivt att rollsätta den kvinnliga huvudrollen med en färgad kvinna. Det var tydligen Rodgers som kom på idén med att ge rollen till Diahann Carroll efter att ha sett henne på The Tonight Show.

”He felt that the casting spoke for itself and any specific references to race in the play were unnecessary. Rodgers said: ‘Rather than shrinking from the issue of race, such an approach would demonstrate our respect for the audience’s ability to accept our theme free from rhetoric or sermons.’, skriver Geoffrey Block i sin biografi över Rodgers.

På 60-talet var det vanligt att olika orkestrar gjorde coverplattor på Broadwayshowers musik och på nätet hittade jag en sån version som hette No Strings (with strings!) med Ralph Burns & His Orchestra.

Press:
Om original uppsättningen 1962:
Rodgers just can’t think of any wrong notes, so his melodies are beguiling – and the lyrics ha has written for them are pleasant and graceful. Joe Layton has directed No Strings as if his life depended upon it, and has staged some odd and twitchy dances for the mannequins and their boy friends. I do wish somebody had thought of some jokes.
– John Chapman, Daily News

The nicest thing to be said about No Strings is Diahann Carroll. … Otherwise, the new musical is a show in which the actors never have to go anywhere. Everything comes to them. Everything exept an idea.
– Walter Kerr, Herald Tribune

By this time, the good people who are responsible for No Strings must be starting to suspect that a book, not a dog, is man’s best friend. No Strings  has a book – by the distinguished playwright, Samuel Taylor. It is not, however, a good book. The persistence of its inadequacy undermines what otherwise might have been an impressively original and occasionally striking musical play.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

 

Om Encores! konsertversion 2003:
No Strings” is one of those productions that make you want to rush out and buy a cast recording. It also makes you wonder, for a second anyway, why ”No Strings” isn’t revived with regularity. Then you sober up between songs, when Samuel Taylor’s book reminds you that few things date more quickly than yesterday’s standards of sophistication.
This is the kind of show in which its drop-dead beautiful heroine is mentored by a French connoisseur of women who demands no sexual favors in return. And in which the heroine says sincerely, ”I still have so much to learn about wine and art.”

The revelation of ”No Strings” is that one of songwriting’s greatest collaborators had it in him to fly high on his own.
– Ben Brantley, The New York Times

Entertaining as this lively go at No Strings is, it’s got one drawback as wide as Paris’s Place de Mars, near which a lot of the action takes place. This terminal flaw, which will keep the snazzy production from moving anywhere else anytime soon, is Samuel Taylor’s libretto. An urbane fellow whose biggest prior B’way credit was the lightweight but charming Sabrina Fair, Taylor here introduces writer’s-blocked David Jordan  to Barbara Woodruff , Paris’s top model. Although neither of them has much appeal for an audience — he’s a wastrel, while she’s spoiled by life and has a wealthy French mentor — they seem to see something in each other.
If anything can be said in Taylor’s favor other than his having provided Rodgers with opportunities for running up such a beguiling score, it’s that he distracts attention from his tepid lovers with a number of diverting secondary figures, many of whom could be termed Ameri-trash. 

 If the show as a whole has less than everything, it still has enough to keep the madding musical comedy crowd happy, with no strings attached.
– David Finkle, TheaterMania.com

Video:
The Sweetest Sounds
Salute to the 1962 Broadway season (en medley där sånger ur No Strings ingår)

Nr 450: Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed – (2016)

7 Sep


shuffle-along
Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed
(2016)

2016: Broadway, 100 föreställningar

Music & Lyrics: Noble Sissle  & Eubie Blake
Book:  George C. Wolfe med delar baserade på originalmanuset till musikalen Shuffle Along (1921) av Flournoy Miller och Aubrey Lyles

What makes Broadway Broadway is the price of the ticket!

The story focuses on the challenges of mounting the original production of Shuffle Along and its effect on Broadway and race relations.

F. E. Miller and his vaudeville partner Aubrey Lyles conceive the show that was to become Shuffle Along. They meet fellow vaudevillians Noble Sissle and Eubie Blake and decide to team up to create the all-black production.
They tour the show, playing one-night stands in Maryland, Washington, D.C., and Pennsylvania, packing the cast into cheap motels and selling their personal possessions to pay for train fare.
A romance develops between the married Eubie Blake and the show’s leading lady, Lottie Gee, a veteran vaudeville performer who finally got her chance to star in the show.
The creatives discuss whether or not to include a love song and embrace between the two black leads, a controversial experiment that had been received with tar and feathers in the few instances where it had been tried before; fortunately, the audiences accept it. Arriving in New York during the Depression of 1920–21, Shuffle Along is deep in debt and struggles to raise money. It faces stiff competition on Broadway in a season that includes surefire hits from Florenz Ziegfeld, Jr. and George White, and it was relegated to a remote theater on West 63rd Street with no orchestra pit.
Opening night is a hit!
Shuffle Along becomes a long-running success, with popular songs like ”I’m Just Wild About Harry”.
The partners do not have the same success during the following years and argue about royalties. Lyles announces that he is moving to Africa, and the creators go their separate ways.
The romance between Blake and Gee ends.
Everyone wants to be remembered for having done something important, but over the decades, the show fades into obscurity.

Vill ni veta mer om Shuffle Along, original showen från 1921, så läs mitt blogginlägg om den (Nr 147), länk här.

Det här är en knepig show. Första akten om hur musikalen Shuffle Along skapades är rappt och roligt berättat med mycket humor och ett gäng rent spektakulära steppnummer.
Andra akten om hur det gick för upphovsmännen efter showens premiär och framgång är mer dramaturgiskt ointressant. För det går mer eller mindre åt helvete för alla, de misslyckas med sina följande uppsättningar, de blir ovänner och till sist är dom inte bara  i det närmaste bortglömda utan det är även deras förut så framgångsrika show.
Och tyvärr så har alla de fem stora rollerna fått varsin sammanbrotts/ångest låt i andra akten och det blir lite för mycket av elände för att bibehålla mitt intresse. För det blir inte bara enformigt utan dessutom ointressant eftersom allt ältas om och om igen.
Man vill liksom bara snabbspola förbi.
Fortfarande är det grymt snyggt iscensatt och även andra akten innehåller sanslösa steppnummer men det blir ändå inte bra.
Eubie Blakes musik, steppen och de snygga shownumren är den stora behållningen och om föreställningen slutat efter första akten så hade den varit en hit men tyvärr så kom det en andra akt…
Ingen cast skiva gavs ut och den lär knappas sättas upp igen.
Men steppnumren… Jag säger bara steppnumren! Wow!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
4 Drama Desk Awards: Bästa musikal, koreografi, kostym och peruk och hår design.
3 Fred and Adele Astaire Awards: Bästa koreografi,  manlig dansare och ensemble i en Broadway show.
1 New York Drama Critics Circle Award för Bästa musikal.

Den fantastiska steppkoreografin gjores av Savion Glover som anses vara en av världens bästa steppare. Han vann 1996 en Tony Award för sin koreografi i Bring in ‘da Noice, Bring in ‘da Funk.

Audra McDonald, som spelade den kvinnliga huvudrollen är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day at Emerson’s Bar and Grill.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Press:
The first half of … Shuffle Along is to 2016 what Hamilton was to 2015: It’s the musical you’ve got to see. … The cast, led by Audra McDonald, Brian Stokes Mitchell and Billy Porter, is as charismatic as you’d expect, and Savion Glover’s near-nonstop choreography explodes off the stage with the unrelenting impact of a flamethrower. But then comes intermission, and what had looked like a masterpiece goes flat and stays that way.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

…As staged by Mr. Wolfe and Mr. Glover…routines first performed nearly a century ago come across as defiantly fresh…Often you sense that Mr. Wolfe has a checklist of historic points he must, but must, cover before the show’s end…The clunky, shoehorned-in exposition doesn’t overwhelm the sweeping grace of Shuffle Along whenever it sings or dances…The show’s principals…all more or less manage to bend their distinctive charismas into the sinuous contours of early Broadway jazz. But Ms. McDonald is a one-woman time machine de luxe, who translates the precise stylistic quirks of a bygone era into a melting immediacy. She also provides the most fully fleshed character in the show.
– Ben Brantley, The New York Times

There is a bit of bloat, too much exposition and with five stars who each need a backstory, the plot sometimes slows, but Wolfe nicely captures the timeless craziness of creation and the glory days of a special show.
– Mark Kennedy, Associated Press

The new Broadway musical Shuffle Along dazzles like no other show this season — but it also disappoints…When the cast is singing and tearing up the floor with choreographer Savion Glover’s muscular and thrilling tap-dancing it’s pure unmitigated heaven. But between numbers, biographies are sketched out and behind-the-scenes blow-by-blows are shared. The narration turns entertainment into dull lecture hall…
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

The first half is sensational; the second is difficult, in terms of our heroes’ postsuccess fates and how engagingly their narratives play out. But with a cast this incandescent and Wolfe staging a constant flow of miracles, there’s an overflow of joy and style that smooths over stylistic rough edges and knotty stitching of history to myth. … Above all, we can luxuriate in a breathtaking piece of showmanship, featuring more talent crowding a stage than pretty much any other Broadway show at present (and yes, that includes Hamilton)…Oh, and there’s dance-miles and miles of ecstatic, syncopated genius courtesy of Savion Glover.
– David Cote, Time Out NY

Video:
The Tony Awards
High Lights
I’m Simply Filled With Jazz
Act One Finale
Kiss Me
Behind The Scenes

 

 

Nr 435: Lady Day at Emerson’s Bar & Grill

10 Feb

Lady-Day-Cover-copy

Lady Day at Emerson’s Bar & Grill (1986)
Off-Broadway, 1986, 281 föreställningar
Broadway 2014, 173 föreställningar

Music & Lyrics: various
Book: Lanie Robertson baserad på Billie Holidays liv

“When I die, I don’t care if I go to heaven or hell, as long’s as it ain’t in Philly.”

The time is 1959. The place is a seedy bar in Philadelphia. The audience is about to witness one of Billie Holiday’s last performances, given four months before her death. More than a dozen musical numbers are interlaced with salty, often humorous, reminiscences to project a riveting portrait of the lady and her music.

Det här är inte en konventionell musikal utan kanske snarare en pjäs med musik. Vid prisceremonier och i pressen så har den både behandlats som en pjäs och som en musikal, så ingen verkar helt säker på hur den ska klassificeras.
Själv tycker jag att musiken spelar en så viktig del i berättandet och är dessutom så integrerad i historien att jag räknar den som en slags musikal och tar upp den i denna blogg. Lägg till det att man även givit ut ett cast album – en liveinspelning – med sångerna.
Intrigen och upplägget är simpelt, egentligen får vi bara bevittna en av Lady Days sista framträdanden på en skitig, nedgången klubb i Philly. Hon är full, har abstinens från sitt heroinberoende, blir hög, försvinner bort i tanken, berättar och minns episoder från sitt liv och sjunger ett dussintal av sina hits.
Genom hennes små, bitvis osammanhängande, berättelser kan vi pussla ihop delar av hennes liv, var hon kom ifrån och hur hon fick sin start i branschen och även hur hon fastnade i heroinberoendet. Intressant och gripande. Men de starkaste bitarna är hennes anekdoter om den rasism som fanns (finns) både inom och utanför branschen mot färgade artister. De berättelserna är både fruktansvärda och fruktansvärt galghumoristiska. För mitt i allt elände så verkar hon ha både humor och självdistans. Hon beskriver aldrig sig själv som offer och det är uppfriskande.

Om jag har nån kritik så är det nog att det blir väldigt mycket elände och missbruk hela tiden, inget nämns om hur hon slog igenom eller om alla hennes framgångar. Ska man gå på vad denna show berättar så kan den här artisten aldrig haft mer än en högst medioker artistkarriär.
Men oavsett min kritik så är det en gripande och fruktansvärd föreställning. ”Enkel”, naken och drabbande. Audra McDonald gör ett virtuost porträtt och hennes sätt att gestalta fylla på scen är en master class i ämnet.
För mig är de 2 musikaliska höjdpunkterna den fylleglada tolkning av What a Little Moonlight Can Do  och den fruktansvärt starka, nattsvarta, versionen av Strange Fruit.

Föreställningen filmades av HBO och finns att se på HBO Nordic.

Kuriosa:
Off-Broadway föreställningen vann en Outer Critics Circle Award för bästa manus (för en Off-Broadway föreställning)
Broadwayversionen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga skådespelare i en pjäs samt bästa ljuddesign.
1 Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs.
1 Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Audra McDonald är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Billie Holiday (1915-1959) var en jazz- och bluessångerska och låtskrivare. Hon anses ha en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största jazz- och blues-sångerskorna.
Namnet hon döptes till var Eleanora Fagan Hennes mor var ensamstående.
Hon tog sitt artistefternamn Holiday efter jazzmusikern Clarence Holiday  som troligen var hennes pappa.
Förnamnet Billie tog hon efter sin favoritskådespelerska Billie Dove (1903 – 1997).
Hon fick sitt smaknamn Lady Day av sin vän och kollega saxofonisten Lester Young.
Hon upptäcktes när hon sjöng på nattklubbar i Harlem, New York. Det ledde bland annat till att hon turnerade med Count Basie och Artie Shaw och deras respektive orkestrar.
Hon kom att spela in över 200 skivor och var under en period otroligt populär.
Men från mitten av 40-talet så eskalerade hennes drog och alkoholproblem och det ledde så småningom till att hennes röst påverkades.
Hon framträdde fram till bara nån månad innan sin död 1959.
Läs en längre biografi här.

Press:
“Lady Day at Emerson’s Bar & Grill,” Lanie Robertson’s elegiac lament for the jazz singer Billie Holiday at the end of her broken-down life, has been knocking around forever in regional theaters.  But in all those years, this intimate bio-musical was waiting for a great singer  like Audra McDonald to reach out and bring this tragic figure back from the grave.

It’s a known fact that McDonald is a majestic singer.  In more than a dozen songs, she captures the plaintive sound, the eccentric phrasing and all the little vocal catches that identify Billie Holiday’s unique style. But it’s her extraordinary sensitivity as an actor that makes McDonald’s interpretation memorable.

It’s a grueling monologue to sustain for an hour and a half, but McDonald pulls it off with style and grace and a helluva set of lungs.
– Marilyn Stasio, Variety

 

Mr. Robertson has created a persuasive voice … salty and sassy, occasionally flaring into hot bursts of anger, and prone to gin-fueled digressions. Ms. McDonald moves between the moods with a jittery sharpness, conveying the warmth and humor in bright, glowing bursts that can quickly subside into dark, bitter ruminations on the wayward, reckless groove into which her life gradually fell.
The play’s conceit is, frankly, artificial and a bit hoary. A victim of severe stage nerves, Holiday preferred to sing in a tight spotlight so she couldn’t even see the audience, and would at no point in her career have been likely to dish up her life for public consumption in such a way.

Ms. McDonald’s career has been in many ways a blessed one (five Tonys at just 43, when Holiday was nearing her end), but by burrowing into the music and channeling Holiday’s distinctive sound, she has forged a connection with the great, doomed artist she is portraying that feels truthful and moves well beyond impersonation into intimate identification. When she sings, there appears before us the ghostly image of an artist who could only find equilibrium in her life when she lost herself in her music.
– Charles Isherwood, The New York Times

 

Videosar:
High Lights
God Bless the Child
Audra i Master Class

Audra McDonald as Billie Holiday in Lady Day at Emerson's Bar &

Nr 432: The Wild Party #2 (LaChiusa)

3 Feb

Unknown
The Wild Party (2000)
Broadway 2000, 68 föreställningar
Off-West End 2017

Music & Lyrics: John Michael LaChiusa
Book:  George C. Wolfe & John Michael LaChiusa, baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The show is presented as a series of vaudeville sketches, complete with signs at the beginning and the end (but abandoned for most of the show) announcing the next scene propped on an easel at the side of the stage.
The company recounts the story of Queenie, a blonde who works as a showgirl in the Vaudeville, who is attracted to ”violent and vicious” men. She is currently living with a man named Burrs, who works in the same vaudeville, as the act after her.
One Sunday, Queenie wakes up restless and she and Burrs soon come to blows. To try to put less strain on their relationship (and to convince her to put a knife down), Burrs suggest they throw a huge party and invite ”all the old gang”, a motley assortment of has-beens and wannabes . Queenie is ecstatic and they get prepared for the evening.
The guests who arrive to party include Dolores, a stage diva hanging on by her nails to the remnants of a glamorous career; Kate, Queenie’s best friend and rival; Black, Kate’s boy toy, who has an eye for Queenie; Jackie, a self-destructive ”ambisextrous” rich kid who has an eye for everyone, including the incestuously devoted D’Armano brothers, who sing naughty, name-dropping songs about high and low society; lesbian stripper Miss Madelaine True and her morphine-addicted girlfriend Sally; colored prizefighter Eddie, his white wife Mae and Mae’s underaged Lolita-like sister, Nadine.
The party is fueled by bathtub gin, cocaine, and uninhibited sexual behavior. It quickly devolves into an orgy that culminates with attempted rape, beatings, more cocaine and murder…

Precis som med Lippas Wild Party (see inlägg Nr 431) så är jag lite kluven till denna musikal. Men om Lippa delvis bjuder på partymusik som fastnar direkt så kräver LaChiusa mer av sina lyssnare. Denna musikal var i alla fall jag tvungen att ge ett flertal genomlyssningar bara för att se om nått skulle fastna eller ens bli intressant i mina öron. För att vara musikal så är det här bitvis rätt så ”svår” musik.
Nu är den värd att ge flera chanser för sakta men säkert så nästlar den in sig hos en. För varje lyssning så hittar jag fler och fler nummer som jag tycker om. Det gemensamma för mina favvisar är att de är skrivna i en vass, jazzig 20-tals stil, en ganska hård men melodiös variant med starka suggestiva beats.  Det är mycket sex i musiken. Den känns svettig, het och depraverad – precis som den ska vara på en vild fest. Det är när den är som bäst alltså. Sen finns här en hel del sånger som är mördande tråkiga och som jag inte har lyckats ta till mig alls.
De flesta av numren har dialog insprängda i sig vilket gör att melodiernas bågar ofta blir svåra att urskilja. 
Jag hade säkert kunnat ta till mig fler av sångerna men det finns ett stort problem för mig på denna platta, hans namn är Mandy Patinkin. Han är en stor Broadway stjärna som bl a gjorde Che Guevara i originaluppsättningen av Evita på Broadway och var original ”Georges” i Sondheims Sunday in the Park with George och han är en duktig skådespelare och sångare men… Jag hatar hans röst! Jag hatar hans manierade och självgoda sångstil där han älskar att kasta sig mellan mycket låga partier och extrem falsett och liksom bara pågår och är för mycket hela tiden. Hans sångstil och röst är nått som man antingen älskar eller hatar, för jag tror inte att den lämnar nån oberörd. Jag hatar den alltså och det gör att de flesta av de sånger han sjunger är i det närmaste olyssningsbara för mig.
Men det finns flera jag känner som älskar hans röst, så ladda ner plattan från Spotify, ge showen en ordentlig genomlyssning och avgör själv. För som sagt, det finns mycket bra att hämta här det är bara ganska så väl dolt…

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under våren 2000 i New York.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #2, inte för att den inte är min favorit version (fast det är den inte) utan för att den hade premiär som nummer 2.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man använde sig av nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Toni Collette vann en Theatre World Award för sin insats som Queenie.

Rollen som Queenie var från början tänkt att spelas av Vanessa Williams men rollen gick till Toni Collette när Vanessa blev gravid.
John Michael LaChiusa: ”I don’t think of it as something that was lost in the piece, but it would have been fascinating to see how an audience responded to a black Queenie. The show is all about the masks that we wear culturally and the removal of those masks over the course of the party. So it’s all there…”

I produktionen gjorde Eartha Kitt sin Broadway come back som den falnande stjärnan Dolores. Den förra gången hon stod på en Broadwayscen var 1978 och musikalen hette Timbuktu!
I Londonversionen spelades samma roll av Donna McKechnie som var original Cassie i A Chorus Line på Broadway 1975, en roll hon fick en Tony Award för.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood.

Press:
The chief flaw of “The Wild Party,” Michael John LaChiusa and George C. Wolfe’s dark, glittering new musical, is one it shares with the gathering it so vividly depicts — it goes on too long. The musical has reportedly been shortened by at least a half-hour during an angst-plagued preview period, and further ruthless cuts and a sharper focus on the show’s central themes might have transformed an impressive but uneven show into a stellar one. As it is, “The Wild Party” is a restlessly percolating, stylish romp through a smoky world of vices and their prices — but one that lacks the emotional punch it could carry.
– Charles Isherwood, Variety


If ”Wild Party I” (Lippas Off Broadwayversion se Nr 432) seemed to be a party with no personalities, ”Wild Party II” feels like a parade of personalities in search of a missing party. Actually, the shows are equally effective at guaranteeing that a good time is had by no one. And both carry with them a heavy weight of professional disappointment.


It must have sounded like such a sexy proposition once upon a time. … And what promising subject matter: sex (of several varieties), murder, showbiz, drugs, booze and jazz, all set in a percolating moment in Manhattan … Yet what has wound up on the stage is a portrait of desperation that itself feels harshly, wantonly desperate.

Yet even singing the jauntier examples of Mr. LaChiusa’s vaudeville and jazz pastiches (with Stravinsky hovering in the background, natch), they tend to be as whiny and overstimulated as a party of 2-year-olds with no videos to watch.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The Wild Party at the Tony Awards
Moving Uptown med Eartha Kitt
High Lights
Lowdown-Down
Breezin’ Through Another Day/Uptown
Black Bottom/Best Friend
Love Ain’t Nothin’/How Many Women
Trailer för Londonversionen 2017
Trailer för filmversionen 1975

 

Nr 411: Sweet Smell of Success

11 Apr

81nawWi12lL._SL1500_
Sweet Smell of Success (2002)

Broadway, 109 föreställningar

Music:
Marvin Hamlisch

Lyrics: Craig Carnelia
Book: John Guare, baserad på filmen med samma namn från 1957 som hade ett manus skrivet av Clifford Odets och Ernest Lehman i sin tur baserad på Lehmans novell Tell Me About It Tomorrow! från 1950.

A certain actress is learning that girls get minks the same way minks get minks…
– J. J. Hunsecker

It’s New York, 1952.
Welcome to Broadway, the glamour and power capital of the universe. J.J. Hunsecker rules it all with his daily gossip column in the New York Globe, syndicated to sixty million readers across America. J.J. has the goods on everyone, from the President to the latest starlet. And everyone feeds J.J. scandal, from J. Edgar Hoover and Senator Joe McCarthy down to a battalion of hungry press agents who attach their news to a client that J.J. might plug.
The show concerns sleazy press agent Sidney Falcone and his willingness to do anything to get ahead. Sidney manages to capture the attention and patronage of  J.J. Hunsecker.
With JJ’s help, Sidney becomes one of the hottest agents in New York.
However, catering to JJ’s egotistical desires is dangerous business. When Sidney fails to keep JJ’s sister Susan from running off with a jazz musician, JJ arranges for Sidney to be murdered.

En otroligt svängig, jazzig musikal. Det här är den sortens musik som jag kan gå igång på på direkten. Hård, vass, melodiös och totalt medryckande. Fötterna kan inte hålla sig stilla utan stampar takten som små galningar och hela kroppen rör på sig och digger med den också.
Jag tycker att det här är Hamlich bästa musik sen A Chorus Line.
Det känns 50-tal om musiken och det gjorde det om danserna också, även de hårda, sexiga och explosiva och inte så lite inspirerade av Jerome Robbins koreografier till West Side Story.
Det är inte så många roller i den här showen, de viktiga är JJ, hans syster Susan, hennes älskare pianisten Dallas, den framgångshungrige Sidney, hans flickvän Rita och så finns där ensemblen som nästan måste räknas som en roll för de är med på scenen under stora delar av föreställningen och agerar som nått som närmast kan beskrivas som en grekisk kör. De kommenterar skeenden, verbaliserar rollfigurers tankar, argumenterar för och emot val som görs etc etc. De sjunger tajta harmonier och så dansar de, mycket och ofta.

Jag är väldigt förtjust i den här showen även om jag kan tycka att den tappade en hel del fart under andra akten. Men helheten är jazzig, svettig, rolig och underhållande.
Enda sången/scenen jag faktiskt tyckte blev helt fel var JJ’s sång/vaudevillnummer under en insamlingsgala. John Lithgow är inte den bästa sångaren eller dansaren och här framkom det med all tydlighet, förutom det faktum att låten var trist. I övrigt var Lithgow helt lysande.

Kuriosa:
Föreställningen blev nominerad till 7 Tony Awards men vann bara 1, den för bästa manliga huvudroll som tillföll John Lithgow.
Showen fick även 11 Drama Desk Award nomineringar och här blev det enda priset Outstanding Actor in a Musical som gick till John Lithgow.

Novellen Tell Me About It Tomorrow! som både filmen och musikalen är baserade på skulle hetat The Sweet Smell of Success redan när den publicerades i Cosmopolitan 1950 men chefsredaktören ansåg att ordet ”smell” inte var ett lämpligt ord att publicera i tidningen och därför ändrades namnet.

J. J. Hunsecker sägs vara baserad på skvallerjournalisten Walter Winchell (1887-1972) en man som var känd för att förstöra livet och karriären för personer han ogillade. Och precis som JJ i musikalen så erbjöd han folk att bli omnämnda (och därmed uppmärksammade) i hans krönika i utbyte mot information, skvaller och annan ”ammunition” som han kunde använda mot sina fiender.
Han blev väldigt fruktad men även kritiserad för sina metoder.
Han sympatiserade med Senator Joseph McCarthy och hans kommunistjakt och var snabb på att anklaga folk för att vara ”commies”, speciellt om de försökte attackera honom på nått sätt.
Hans populäritet dalade fort i och med att McCarthy tappade inflytande.

Två klassiska Winchell citat: ”Nothing recedes like success” och ”I usually get my stuff from people who promised somebody else that they would keep it a secret.”
Winchell anses vara den som först etablerade ordet frienemy.
Hans karriär varade länge och redan 1930 skrev Cole Porter så här i sången Let’s Fly Away i musikalen The New Yorkers:
Let’s fly away And find a land that’s so provincial, We’ll never hear what Walter Winchell Might be forced to say

Press:
Sweet Smell of Success, which opened tonight at the Martin Beck Theatre, will go down in the record books as a real heartbreaker; one of those fabulous sounding new musicals with an impeccable pedigree which never quite comes together and ultimately only disappoints. John Guare’s book is intelligently adapted from the film of the same name, but never manages to make the right points at the right time. The music, by Marvin Hamlisch, oozes period swank and jazzy themes, but is sabotaged at every turn by Craig Carnelia’s less than perfect lyrics. Nicholas Hynter, with the dubious help of moribund choreography by Christopher Wheeldon, seems never in control of the events on stage long enough to make anything captivating and entertaining from the incongruous elements. 

The evening would be a total loss were it not for the amazing performances of John Lithgow and Brian d’Arcy James.
– Thomas Burke, Talking Broadway


Listen, all ye sinners, to the Lorelei call of Manhattan after dark, a world of glitter and grime, of illicit, electrified promise. Harken to the whispers of the famous and the infamous as they do the dirty things they do when the lights are low. Hear the cries of the . . . zzzzzzzz.

Sorry. Did I nod off there? It’s true that Sweet Smell of Success, the new musical at the Martin Beck Theater, works really hard at conveying that titillating, biblical sense of nocturnal New York as a hive of glamorous nastiness.
But somehow this siren song insists on translating itself into the rhythms of a sideshow hypnotist, the kind who keeps saying, ”Your eyelids are getting heavy . . .” The bitch-goddess Success may be the presiding deity of record in the production that opened last night. But its real spirit-in-residence is Morpheus, the yawning god of dream time.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
From the Tony Awards
At the Fountain från Rosie O’Donnell Show
Opening Night on Broadway
High Lights från en Konsertversion
One Track Mind
Rita’s Tune
Trailer till filmen

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

7 Sep


Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)

Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance
innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.

Michael Coveney,  Financial Times 


Om Broadwayuppsättningen:


In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.

– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…

Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 


Nr 392: After Midnight

1 Sep

After Midnight (2013)
Revy, Broadway, 272 föreställningar
Musik: Duke Ellington, Harold Arlen, Jimmy McHugh m fl
Sångtexter: Ted Koehler, Dorothy Fields, Duke Ellington m fl
Dikter: Langston Hughes
Baserad på City Center’s Encores! revy The Cotton Club Parade (2011)

Föreställningen är en revy som utspelar sig i Harlem ”after midnight”, och är egentligen bara en slags extra stor och påkostad krogshow så som jag i min fantasi (som är ganska influerad av musikalfilmer från eran) föreställer mig att de såg ut på 1920/30-talet. Och det är precis det som är tanken: Den är ett försök att återskapa stämningen och innehållet av en av The Cotton Club’s berömda floor shows från eran.

Hela showen består av ett antal sång- och/eller dansnummer av hög kvalitet ibland inramade av dikter av Langston Hughes som en vitklädd konferencier läser upp. Det är stepp, blues, jazz, swing, torch songs, scat och street dance om vartannat. Det senare kanske inte riktigt passar in ”i tiden” men är ganska så häftigt ändå.

Här har vi en show där även orkestern för en gång skull fick ta ”center stage” vid flera tillfällen, för det gick att flytta fram orkesterpodiet så de hamnade längst framme på scenen. Och 16-manna bandet som lirade var föreställningens absoluta stjärnor enligt mig. De lyfte showen till oanade höjder med sin musikalitet, groovet, svänget, ”improvisationerna”, de galna soloinsatserna och den fullständigt hysteriska energin de utstrålade – non stop i över 90 minuter – makalöst!


De flesta i ensemblen var okända för mig och säkert också för större delen av publiken men under hela spelperioden tog man in olika gästartister som fick jobbet att vara ”stjärnan” i showen bl a K.D. Lang, Toni Braxton, Vanessa Williams och Patti LaBelle. Den version jag såg hade American Idol vinnaren från 2004, Fantasia Barrino (kanske mest känd som bara Fantasia), i divarollen. Den tjejen har en fantastisk pipa men var ganska så ointressant att titta på. Hon sjöng otroligt bra men hon berättade inget med sin sång och  det blir skickligt men tomt liksom.

Då var flera av den ”fasta” ensemblen betydligt bättre på att berätta nått, speciellt gillade jag Adriane Lenox som lyckades få in en lätt cynisk, livserfarenhetsfylld humor med småfräcka blinkningar och glirningar till publiken i sina nummer. Nått som behövdes för det är inte direkt en show som har ett överflöd av humoristiska inslag, även om man försökte ”vitsa till det”  ibland. Här fanns några hyfsat komiska dansnummer och ett eller annat roligt sångnummer men i övrigt så var det mesta polerat, snyggt, skickligt och ganska så kliniskt.
Och inte riktigt engagerande i längden.
Blir lite långt som teaterföreställning, speciellt när man kör den som en drygt 90 minuter lång enaktare.
Att istället sitta på en mörk inpyrd klubb i Harlem omkring 1928, efter midnatt, med en iskall, god drink i ena handen och en cigg i den andra och se det här uppdelat på 2 akter… Mmmm, det hade varit nått det!

Kuriosa:
Den vann en Tony Award för bästa koreografi.
Den fick 2 Drama Desk Awards: bästa revy och koreografi.
Även från Outer Critics Circle Award fick den pris för bästa korografi.

After Midnight
är baserad på New York City Center’s Special Event The Cotton Club Parade, en revykonsert som var tänkt att återskpa lite av magin som utspelade sig på den berömda jazzklubbem The Cotton Club i Harlem, New York. Konserten blev en succé och man valde att flytta den till Broadway och gav den då titeln After Midnight, fråga mig inte varför för originalets titel tycker jag säger mer om vad den här showen var.

Encores! Great American Musicals in Concert is a program that has been presented by New York City Center since 1994. Encores! is dedicated to performing the full score of musicals that rarely are heard in New York City.
Detta att framföra ”bortglömda” musikaler i konsertversioner har lett till att flera av de gamla klassikerna de framfört har fått nya castinspelningar där man fått plats med betydligt mer av musikalens musik än vad som var möjligt på en LP-skiva. Detta har varit en enorm källa till lycka för en musikalnörd som jag.
Konserterna har i vissa fall också väckt liv i shower. Chicago som man framförde 1996 blev så uppskattad att man flyttade konsertversionen, lite lätt utökad och bearbetad men med samma sparsmakade kostymer och scenografi, till Broadway där den fick premiär på hösten samma år. Den går där fortfarande 20 år senare och är nu den längst spelade amerikanska musikalen i Broadways historia.

Press:
I mean no disrespect to the superabundance of talented performers in this jubilant show when I say that they are all playing second fiddle, if you will, to the main attraction. This would be the 16 musicians called the Jazz at Lincoln Center All-Stars, stacked in a bandstand at the back of the stage for much of the evening, rollicking through the music of Duke Ellington and Harold Arlen and others with a verve that almost captivates the eye as much as it does the ear. It will be a long time before Broadway hosts music making this hot, sweet and altogether glorious again.

You know you are in the presence of musicians of a supremely high caliber, but the virtuosity never feels prepackaged or mechanical. There’s too much joy in the playing, and that’s the feeling audiences will be floating out of the theater on when the last note has died out.
Charles Isherwood, The New York Times


… After Midnight,” a sleek, elegant tribute to Duke Ellington and the glory days of the Cotton Club that brings class back to Broadway.


But the show’s true star is the 17-piece Jazz at Lincoln Center All-Stars orchestra, handpicked by Wynton Marsalis. It sits in plain view onstage, pumping out pulsating takes of Ellington’s big-band classics, popularized by the likes of Ethel Waters and Cab Calloway. If the joint is jumping — and boy, is it! — it’s thanks to those guys.

As in old-school revues, “After Midnight” highlights a range of specialty performers. While Carlyle isn’t the most imaginative choreographer, you can’t help but thrill as his dancers triumph in wildly different styles.
Elisabeth Vincentelli, New York Post


Broadway’s new arrival is a dazzling musical revue that jets audiences back to Harlem’s jazzy 1930s heyday. It’s an exhilarating joyride all the way.


In the ensemble of 25 vocalists and dancers, it’s easy to pick a favorite: It’s whoever is on stage at any given moment.
Joe Dziemianowicz, New York Daily News


Why go on about the spectacular After Midnight, other than to say that for pure entertainment it comes as near being worth every penny charged as anything does in this gold-plated ticket era of ours? Why go on about an intermissionless 90-minute musical revue in which each number that for style and ebullient wit tops the one that’s just preceded it, other than to say it’s an instant got-to-go-to?

David Finkle, Huffington Post

Video:
Trailer för City Centers Special Event
Snuttar ur The Cotton Club Parade
First Look at AFTER MIDNIGHT on Broadway  
Toni Braxton
Fantasia
K.D. Lang  
Vanessa Williams   

Nr 374: The Nervous Set

20 Okt

thenervousset
The Nervous Set (1959)
, 23 föreställningar
Musik: Tommy Wolf.
Sångtexter: Fran Landesman
Libretto: Jay Landesman & Theodore J. Flicker. Baserad på Jay Landesmans roman med samma namn.

I wonder sometimes, Brad. If you don’t like people and you don’t like anything that anyone else does, how can you like anything? How can you like yourself?

The Nervous Set is largely true. Events have been telescoped, some characters are composites, but most of the people and events really happened in the early 1950s.

The Nervous Set tells two parallel stories.
In the central story, Brad (aka Jay Landesman) is the editor of a literary magazine called Nerves (based on Landesman’s real life magazine Neurotica – a poetry magazine ”by and for neurotics”), and he meets a rich girl named Jan (a mix of the names of Jay’s first and second wife, “Jay” and “Fran”).
Though they come from different worlds, they marry but have a very rough time of making it work, particularly as they realize they’ve become bored with the overly intellectual world of the New York Beats.
In the other, connected plotline, a overbearing bore named Yogi (based on the real life Gershon Legman, who Jay once said reminded him of Captain Queeg) comes into Brad’s life and takes over Nerves, nearly running it into the ground – and nearly destroying Brad and Jan’s marriage – before Brad gives him the boot.
Along the way, Brad’s Beat buddies, Bummy Carwell (based on Jack Kerouac and John Clellon Holmes, with a last name that slyly refers to Kerouac’s famous automotive crisscrossing of America) and Danny (based on Allen Ginsberg and Anatole Broyard) also have their adventures in their own interlocking orbits.

In the novel and in the original St. Louis version of the show, the story ended with Jan attempting suicide while Brad is out at a party. But the ending was eventually cheered up for Broadway.

Den här musikalen bröt mot hur en musikal skulle vara på Broadway i skiftet 50/60-tal.
Inte bara att den var den första ”Beat” musikalen utan den använde sig också av ett nytt, icke-linjärt, sätt att berätta sin historia på – lite som musikalen Company skulle göra 10 år senare. Lägg till det att man bara hade en liten jazzkvartet som stod för musiken och att denna kvartet var placerad scenen och man kan nästan förstå att Broadwaybesökaren (mestadels vit medelklass på den tiden) kände sig förvirrad och inte fattade nått och valde att gå på The Sound of Music istället – för där visste man vad man fick och den hade hummama-mummama-mummable melodies.

Jag å andra sidan diggar det här nått helt enormt. Det är ”coolt”, det är ”hippt”, det är ”with it” och”crazy, man!” Liksom.
Eller kanske egentligen inte men det är en bitvis störtskön jazzmusikal. Från de inledande trummorna i overtyren som övergår till ett avspänt klinkande på pianot som så småningom ger oss den första rösten som brister ut i ett ”Man” och på det följer det lite ”to hung up to care, everything is square”, ”whats shaking dad”, ”dig”, ”beat” och ”don’t bug me man”. Låten heter naturligtvis Man, We’re Beat. Det låter både tillgjort och coolt på en och samma gång och jag gillar det – skapt!
Här finns en skönt anti-New York kärlekssång (New York), en party sång (Party Song) lite Broadwaypasticher och en massa grymt jazziga låtar. En annan favorit är Fun Life och man bjuds också på en sång som bara handlar om sex i alla dess olika former och som måste ansetts ganska så chockerande snuskig på sin tid (How Do You Like Your Love) och den vackra The Ballad of the Sad Young Men.

Ja, här finns mycket att glädja sig åt. En hel del som man kan hoppa över också men på det stora hela så är det här ännu en musikal som, åtminstone musikaliskt, är väl värd att återupptäckas. Och det mesta är, som sagt cooooolt jazzigt med bara ett piano, en elgitarr, bas och trummor som komp.
Groovy!

Kuriosa:
Musikalen debuterade 1959 på klubben Crystal Palace i St. Louis. Den var då 3 timmar och 45 minuter lång. Den blev en stor framgång. Producenten Robert Lantz såg den och bestämde sig för att ta den till Broadway. På vägen till New York så strök han ner verket till hanterliga 2 och 30 minuter. Han vill också byta namnet på showen till Like Tomorrow.
Nu var showen bitvis en ganska så svart historia och slutet var deprimerande så han bestämde sig för att ändra slutet till ett mer lyckligt slut. Men han kunde inte komma på hur han ville att showen skulle sluta, vilket ledde till att showen hade olika slut varenda kväll under de dagar som ledde fram till premiären.

I programmet så fanns en liten ordlista med Beat-uttryck och vad de betydde så att publiken skulle ha en chans att hänga med i dialogscenerna.

2 av sångerna ur denna bortglömda show har blivit lite av jazzstandards. Den ena av dem (Spring Can Really Hang You Up the Most) fanns med i showen från början men eftersom den blev inspelad av en massa olika jazzmusiker innan föreställningen nådde Broadway så blev det upphovsrättsliga problem vilket medförde att den inte fick användas i Broadwayversionen och inte heller fick spelas in till castplattan.
Den andra är The Ballad of the Sad Young Men.

Jay Landesman döptes till Irving Ned Landesman men han bytte själv sitt namn till Jay efter att ha läst Den store Gatsby när han var tonåring.

Larry Hagman, mest känd som ”JR” i tv-såpan Dallas, gjorde sin första Broadwaymusikalroll i denna show.
Hans mamma var föresten Broadwaylegenden Mary Martin.

For the Landesmans, a culture – and especially a sub-culture – is defined by its parties.  In his second autobiography, Jay Walking, he describes who to invite to make a party a success:
“minimum of three potential celebrities (any field); a foolish couple; a serious couple… somebody who moves well (male of female); one beautiful Fascist (to confuse people)… no fat people, unless Robert Morley or Peter Ustinov… no crew cuts; a swinging accountant; two attractive lesbians; one international drug trafficker; a beautiful flawed couple; a gay [politician]; one colored TV personality… a forgotten cultural hero; the ex-wife of a world celebrity’ a pop singer no one recognizes’ a girl with buck teeth, a corrective shoe, or both…

The Beat Generation was so dubbed (publicly) in 1952 in John Clellon Holmes’ New York Times Magazine article called ”This is the Beat Generation.” But Kerouac and Ginsberg had been using the word since 1945, when they had picked it up from Herbert Huncke, a Times Square thief and male prostitute, who had picked up the word from his show business friends in Chicago. The word beat (in this sense) originally came from circus and carnival people describing their wearying, rootless, nomadic lives.
In the drug world, beat meant robbed or cheated.

The Beats eller The Beatniks blev så småningom The Hippies, ordet har sitt ursprung i begreppet hipster.

Pressklipp:
A weird experience. Something exclusively for the beat, bop and beret brigade.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

A nerve-wrecking musical. It’s a song-and-dancer about the beatniks, and it left us beat to the feet. It was a happy moment when our tootsies started trotting to the Henry Miller’s (teatern där showen spelades) exit last evening.

Theoni Vachlioti Aldredge’s costumes range mostly from crummy blue jeans to torn cast-offs that a proud hobo would scorn.
Robert Coleman, Daily Mirror

… there is nothing here that Cole Porter couldn’t have done twenty times better, while well dressed.
Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Man, we’re beat
New York
Spring Can Really Hang You Up the Most
The Ballad Of The Sad Young Men med Shirley Bassey
Laugh, I Thought I’d Die

%d bloggare gillar detta: