Tag Archives: Jerome Chodorov

Nr 387: The Great Waltz

7 Feb

the-great-waltz-movie-poster-1972-1020232643
The Great Waltz (1934)

Broadway 1934, 289 föreställningar
Filmversion 1938
West End 1970, 605 föreställningar
Ny filmversion 1972

Music: Johann Strauss I (den äldre) & Johann Strauss II (den yngre)
Lyrics: Desmond Carter (34), kraftigt bearbetad och bitvis omskriven av Oscar Hammerstein II för filmversionen (38) & sen i sin tur bearbetad av Robert Wright & George Forrest för Londonversionen samt den nya filmversionen(1970).
Book: Moss Hart,  bearbetad av Jerome Chodorov för London 1970

Baserad på Walzer aus Wien ett singspiel pasticcio, libretto: Alfred Maria Willner, Heinz Reichert och Ernst Marischka. Löst baserad på konflikten mellan den äldre och yngre Johann Strauss.

Broadway 1934 version: The action takes place in Vienna around 1845, and is loosely based on the real-life feud/rivalry between the older and younger Strauss, allegedly because of the father’s jealousy of his son’s greater talent.
But there’s also, naturally, a romantic subplot för Johann 2nd.
And a happy ending!

Film (1938) plot: The highly fictionalised story sees Johann Strauss II dismissed from his job in a bank. He puts together a group of unemployed musicians who wangle a performance at Dommayer’s cafe. The audience is minimal, but when two opera singers, Carla Donner and Fritz Schiller, visit whilst their carriage is being repaired, the music attracts a wider audience.
Strauss is caught up in a student protest; he and Carla Donner avoid arrest and escape to the Vienna Woods, where he is inspired to create the waltz Tales from the Vienna Woods.
Carla asks Strauss for some music to sing at an aristocratic soiree and this leads to the composer receiving a publishing contract.
He’s on his way, and he can now marry Poldi Vogelhuber, his sweetheart. But the closeness of Strauss and Carla Donner during rehearsals of operettas, atrracts comment, not least from Count Hohenfried, Donner’s admirer.
Poldi remains loyal to Strauss and the marriage is a long one. He is received by the Kaiser Franz Josef (whom he unknowingly insulted in the aftermath of the student protests) and the two stand before cheering crowds on the balcony of Schőnbrunn.

Film (1972) plot see the review under Press.

Det här är ett sånt där verk som jag inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Kan tänka mig att det här borde kunna anses som den första jukeboxmusikalen på Broadway (fast det kan ha funnits nån tidigare som jag inte känner till – än) och precis som Jersey Boys så är det en biografi jukeboxare, fast en som förhåller sig mycket fri till historien, mycket fri!
Men en musikal behöver sånger och Straussarna skrev ju mest valser och rena musikstycken så därför har man fått skriva texter till de melodier man valt ut. Texter som ska föra handlingen framåt eller fördjupa en situation, så där som det ska vara i musikaler men det är inte så lyckat i detta fall. Sångtexterna går från det banala till det ofrivilligt komiska och jag måste erkänna att jag mest ignorerar dem och bara njuter av den svepande musiken, för den är makalöst underbar. Faktum är att med nått enstaka undantag så är texterna bara i vägen och störande.
Men jag vill påpeka att det inte är nått fel på sångarinsatserna, rösterna är vackra och gör det de ska – så synd bara att de egentligen inte har där att göra.

Det är mest de största ”valshitsen” man valt ut så det är lite en The Strausses Greatest Hits platta man får och det är inte det sämsta. Som alltid i den här typen av romantiserade biografimusikaler där man försöker pressa in så mycket känd musik som möjligt blir sätten att få in musiken hysteriskt krystade, ibland på ett ofrivilligt komiskt sätt och ibland bara skämskuddigt, ett bra och otroligt roligt exempel på det finns bland videolänkarna nedan.

Favvisar: All Straussmusik i hela stycket. Ljuvligt!

Trivia:
Filmen (1972) visades i Cinerama formatet (70 mm) i Europa och var den sista filmen som fick det formatet.

Press:

Om 1972 års filmversion:

With laughter on my lips and a song in my heart, let me tell you about ”The Great Waltz,” which opened yesterday at the 86th Street East Theater.

You must not confuse it with any other movie of the same name, especially not with Julien Duvivier’s ”The Great Waltz” of 1938—now, perhaps happily, sunk out of memory. This is also a biography of Johann Strauss, waltz king of Vienna, but it is wholly new, and, as written and directed by Andrew L. Stone, utterly ridiculous.

The Strauss we now see is not simply the Strauss of public faces—though there is plenty of him as well. We see a Strauss appreciative of his contemporaries (”I admire your versatility, Offenbach: operettas, waltzes, fast gallops, quadrilles . . . How do you do it?”), a Strauss suffering the criticism of Mrs. Strauss (”Oh darling, darling! You’re a genius when it comes to writing music, but still naive about lyrics.”), a Strauss weary after 43 days almost nonstop composing ”Die Fledermaus” (Whew!).

We see the professional struggles and tribulations, but mostly the successes. ”The Great Waltz” is the kind of film in which people keep running up to exclaim things like ”Schani!” (his name was Johann, but people called him Schani), ”Schani! You’ve just been asked to conduct the ‘Schnellpost Polka’ before the Emperor at the Hofburg.” ”That’s marvelous,” answers Schani—and so it goes for him right up until he is asked to conduct the ”Blue Danube” in Boston, Mass., the end of the movie and the very pinnacle of his career.

”The Great Waltz” purports to cover 40 years—during the course of which nobody seems to age even 40 seconds, neither Johann (Horst Bucholz), nor his wife Jetty (Mary Costa), nor even his mother (Yvonne Mitchell), who buries a husband and watches her son approach his 50’s without herself ever losing the glow of fairly early middle age.

The passage of time between the great events is treated in a narration, not spoken but sung by a tenor (Kenneth McKeller) repeating lyrics that must rank among the worst in the history of music. Those lyrics, the wooden characterizations, the sappy dialogue, the dreadful dancing, the consistently idiotic situations set amid meticulously real Austrian locations—all add up to a quality of artistic miscalculation that occasionally approaches the sublime. Andrew L. Stone (”The Last Voyage,” ”Song of Norway,” etc.) is known and rather loved for his misapplied low-budget spectacular realism, and ”The Great Waltz” in no way diminishes his reputation.

It is difficult to pick and choose from a movie where almost every scene is funny except the few that mean to be. I couldn’t begin to recommend ”The Great Waltz,” a genuinely bad film. But if you happen to be stuck in a theater where it is playing, don’t leave.
– Roger Greenspun, The New York Times

Video:

Trailer 1938 film
Så här fick Strauss inspirationen till G’schichten aus dem Wienerwald, op. 325 i 1938 års film

Dag 307: Wonderful Town!

8 Okt

61YOg4YFkSL._SL1024_
Wonderful Town! (1953), 559 föreställningar
Jag har lyssnat på London castinspelningen från 1986.
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter: Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Joseph A. Fields & Jerome Chodorov, baserad på deras pjäs My Sister Eileen (1940) i sin tur baserad på novellsamlingen My Sister Eileen (1938) av Ruth McKenney.

You’ve found your perfect mate and it’s been love from the start
He wispers, you’re the one to who I give my heart
Don’t say, I love you too, my dear, let’s never, never part.
Just say, “I’m afraid you’ve made a grammatical error, it’s not ‘To who I give my heart,’ it’s ‘To whom I give my heart’ You see, with the use of the preposition ‘to,’ ‘who’ becomes the indirect object, making the use of ‘whom’ imperative which I can easily show you by drawing a simple chart”
That’s a fine way to lose a man

I musikalen får vi följa de två systrarna Ruth och Eileen Sherwood som flyttar från Columbus, Ohio till Greenwich Village i New York på jakt efter både kärlek och karriärer.
Den äldre av dem är Ruth som vill bli författare, Eileen är hennes vackra lillasyster som vill bli skådespelerska.
Ruth har ingen tur med karlar medan Eileen drar till sig män som socker drar till sig flugor.
Runt dessa två finns en hel drös med bohemiska grannar, cyniska journalister, congadansande brasilianska kadetter, korkade atleter och skönsjungande irländska poliser som alla ser till att flickornas drömmar så småningom slår in men inte innan en hel del komiska episoder har utspelat sig.

Jag hade ingen aning om vad det här var för musikal när jag slank in på teatern i London där den gick 1986. Men två och en halv timme senare kom jag ut från samma teater med ett stort flin på mina läppar och sen dansade jag conga hela vägen hem till hotellet.
Jag älskade denna show. Jag köpte snabbt castskivan med originaluppsättningen från Broadway för jag visste inte att det fanns en inspelning av Londonversionen.
Men idag hittade jag den på Spotify!
Yay!
Jag har nu suttit och känt mig nostalgisk när jag lyssnat på denna inspelning och för första gången på 27 år åter fått höra Maureen Lipman som Ruth. Hon är bra!
Det här är kanske inte den bästa inspelningen av showen som jag hört men för mig är den speciell och alldeles underbar.
Musikalen i sig gav kanske inte ifrån sig några direkta hitlåtar men jag lovar att den är fylld med helt underbara sånger – jag menar Bernstein och Comden/Green, kan det bli annat än bra? Nope.
Swing! eller Conga! eller bara njut av härlig musik och riktigt kvicka sångtexter.

Rekomenderade sånger:
Ohio, A Little Bit in Love, Wrong Note Rag, Christopher Street, It’s Love

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, koreografi, dirigent/musikalisk ledning, scenografi.
Den fick också en Theatre World Award

2003 års Broadway revival vann en Tony Award för bästa koreografi.
2 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och koreografi.
Den vann även en Theatre World Award

Hela musikalen skrevs på bara 5 veckor.

Videosar:
At the 2003 Tony Awards: Swing!
Conga! Med Maureen Lipman
Ohio
100 Easy Ways To Lose A Man

Dag 221: The Girl In Pink Tights

14 Jul

51t7kc8bnOL
The Girl In Pink Tights (1954), 115 föreställningar
Musik: Sigmund Romberg
Sångtexter: Leo Robin
Libretto: Jerome Chodorov & Joseph Fields löst baserat på verkliga händelser.

New York 1866.
Här hittar vi en skandalös balletensemble från Paris som ska göra ett gästspel i New York. Det skandalösa med denna trupp är att ballerinorna uppträder i kroppsfärgade trikåer – detta i en tid då en blottad ankel ansågs upphetsande.
Primabellerinan blir förälskad i författaren till en melodram som ska spelas på teatern tvärsöver gatan. Kärleken är besvarad.
En dag när man repeterar balletten så ska impressarion testa några nya sceneffekter och det går lite fel. Resultatet blir att teatern brinner ner och utan nånstans att spela så förbereder baletten sig för att återvända hem.
Men då kommer nån på den briljanta idén att slå ihop baletten med melodramen. Ingen har förut tänkt på att blanda teater med sång, musik och dans på detta sätt och man bestämmer sig för att försöka. Resultatet blir en enorm succé och en ny konstform är född.

Romberg är nog mest känd för sina operetter men den här showen är närmare en typisk amerikansk musikal än operett, fast det finns en hel del operettmusik att hitta här också.
Det är ett verk som känns väldigt gammaldags och som en kvarglömd rest från en tidigare epok. Det finns inget 50-tal alls över den.
Den franska ballerinan Zizi Jeanmaire som spelar titelflickan är kanske inte nån större sångerska men har en väldig charm och är den som lämnar störst intryck hos mig i alla fall.
Här finns några hyfsade nummer men på det stora hela så är det här en ganska så medioker historia.

Favvisar:
I Promised Their Mothers, Up In The Elevated Railway, You’ve Got To Be A Little Crazy, My Heart Won’t Say Goodbye

Kuriosa:
Denna show är löst baserad på händelserna som ledde fram till skapandet av den första ”musikalen”. Åtminstone den föreställning som man anser skall ses som den första musikalen, för den interfolierade sånger och danser i en befintlig pjäs på ett sätt som tidigare inte gjorts. Föreställningen hette The Black Crook i verkligheten och kom 1866.
Bakgrunden till dess tillkomst överensstämmer -åtminstone vad gäller strandsatt balettgrupp och melodram som behöver piffas upp lite- i delar med denna shows handling.

Sigmund Romberg (1887-1951), hade sin storhetstid på 20-talet med verk som The Student Prince (1924), The Desert Song (1926) and The New Moon (1928).
Den uppmärksamme har säkert uppmärksammat att han dog tre år innan denna show hade sin premiär. Romberg hade börjat arbeta på materialet men gick bort innan han hunnit fullborda det. Det var Broadway orkestreraren Don Walker som tog Rombergs utkast, teman och melodier och färdigstälde verket med, enligt rykten, ordentliga bidrag från sin egen kompositörspenna.

Pressklipp:
The Girl In Pink Tights shares with Kismet (1953) a lust for mediocrity. The score from the studio of the late Sigmund Romberg overflows with mechanical melodies out of a departed era.
– Brooks Atkinson, Times

About all I can say concerning the Romberg score is that it didn’t hurt.
– John Chapman, Daily News

The Girl In Pink Tights has three tremendous assets – a dancer named Jeanmaire, a singer named Jeanmaire, and a comedienne named Jeanmaire.

The Girl In Pink Tights is not a show with too few jokes. It is a show with practically no jokes at all. The Messrs. Chodorov and Fields have told their tale very literally, very baldly and very badly.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Ljudis:
When I am free to love

Video:
Zizi och hennes man, koreografen och dansaren Roland Petit dansar ett utdrag ur baletten Carmen

Dag 118: I Had A Ball

2 Apr

I Had a Ball
I Had A Ball (1964), 199 föreställningar
Musik & sångtexter: Jack Lawrence & Stan Freeman
Libretto: Jerome Chodorov

”This story happened a year, a day, an hour ago or perhaps tomorrow. What difference does it make…”
Med dessa ord presenterar Garside the Great föreställningen för publiken.
Han låtsas vara spåman på nöjesfältet på Coney Island.
En dag upptäcker han plötsligt att han faktiskt kan se framtiden i sin spåkula.
Eftersom han vill hjälpa sina vänner att hitta kärleken i sina liv så rådfrågar han sin kula om vem de kan passa ihop med.
Tyvärr så ser han lite fel och lyckas para ihop fel personer med varandra. Så den snälle Stan paras ihop med den notoriskt otrogna manslukerskan Miss ”Under-the-Boardwalk” Addie och den väna Pariserhjulsägaren Jeannie får reda på att lånehajen Brooksie är hennes stora kärlek.
Garside inser att han blandat ihop paren och gör sitt bästa för att reda ut det hela så att rätt personer, Stan och Jeannie, ska få varandra. Till sist så lyckas han med det.

Intrigen till den här showen är till och med tunnare än de ”fluff” intriger som brukade figurera i tjugotalsmusikalerna.
Det här är en gammaldags ”star musical” dvs en show som byggts upp runt en ”stjärna”, i det här fallet Buddy Hackett och hans clownerier och ”shtick”.
Det är nästan mer en nummerrevy än riktig musikal, så löst sitter sångnummer och scener ihop.
Musiken består av ett par uptempo nummer, några komiska nummer och ett antal anonyma ballader. Buddy sjunger egentligen bara i två nummer och 2 repriser men det räcker, det var inte hans sång han anställdes för.
De andra medverkande är dock riktigt bra sångare med ”beltaren” Karen Morrow som en klar favorit för undertecknad. Jäklar vilken pipa hon har! Det verkar även hennes medaktörer ha insett för på denna platta så skriker alla fram sina sånger. Det är nog den mest högljudda castskiva jag nånsin satt på!
Ingen direkt stor eller klassisk musikal men den har sina poänger och en del kul nummer.

Favvisar:
I’ve Got Everything I Want, Can it Be Possible, I Had a Ball, Addie’s at It Again

Kuriosa:
Buddy Hackett var en komiker och ståuppare och inte så van vid att behöva upprepa sig kväll efter kväll som han behövde göra på Broadway, så efter två månader började han improvisera lite varje kväll. Hans improvisationer blev längre och längre och till sist så startade han föreställningen med en 10 minuter lång monolog. Han avslutade den med att säga: ”Now I gotta go ‘n’ act”.
Han la även in en längre monolog till applådtacket.

Buddy krävde, och fick igenom, att endast hans ansikte skulle få finnas på affischen, programbladet och skivkonvolutet.

Richard Kiley spelade Stan (förste älskaren) i den här föreställningen.
Drygt fyra månader efter att I Had A Ball lades ner så hade en annan musikal, Mannen Från La Mancha, premiär på Broadway. I den spelade Richard Kiley huvudrollen som Don Quixote. En tolkning som gav honom en Tony Award. Det är från den musikalen The Impossible Dream kommer.

Pressklipp:
Hackett isn’t human, exactly. He is more like a baked potato out for a short stroll. Miss Morrow has what is called a ”show voice”, wich means that you don’t talk back to it, and she has a zany fire in her eye. The score by Jack Lawrence and Stan Freeman is beyond doubt the kind that sounds better louder. Softer, you might hear it.
– Walter Kerr, Herald Tribune

… It is called I Had A Ball but I’m afraid I didn’t.
John McClain, Journal-American

Videosar:
I Had A Ball, stort shownummer, video från 60-talet och Ed Sullivan, så taskig bild och relativt osynkat, men ändå!
I Don’t Want to Know (fr Dear World) – Karen Morrow
”Follies” 1990 Revival Long Beach CLO-”I’m Still Here” med Karen Morrow
Ett längre utdrag ur Man Of La Mancha med bl a Richard Kiley och Joan Diener.
Buddy Hacketts klassiska The Chinese Waiter. Med efterföljande sång o dans rutin med Donald O’Connor. Inte så PK, bara så ni vet.
En Bubby Hackett fräckis
Buddy Hackett’s duck story.Väldigt bra!
What’s my Line? Buddy Hackett
Buddy i ”Herbie” – The Love Bug

I-Had-A-Ball-Playbill-12-64

%d bloggare gillar detta: