Tag Archives: Jerome Coopersmith

Dag 323: The Apple Tree

6 Nov

8d90810ae7a08ce90c498110.L
The Apple Tree (1966)
, 463 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Jerry Bock, Sheldon Harnick & Jerome Coopersmith, baserad på The Diary of Adam and Eve av Mark Twain, The Lady or the Tiger? av Frank R. Stockton och Passionella av Jules Feiffer

Det här är inte en 1 musikal utan 3 små enaktsmusikaler som samlats ihop till en helkväll.

1. The Diary of Adam and Eve som handlar om Adam och Eva, om hur de möts i Edens lustgård, hur de till en början ogillar varandra men så småningom blir attraherade av varann, hur Eva lockas av ormen till att äta äpplet från Kunskapens Träd, hur de kastas ut ur Eden, födseln av Kain och Abel, om hur Kain dödar sin bror och berättelsen avslutas med att Eva dör.

2. The Lady or the Tiger? I ett gammalt barabariskt kungadöme har man ett sätt att avgöra om en fånge är skyldig eller oskyldig. I en stor arena finns två dörrar, bakom den ena finns en vacker kvinna och bakom den andra en hungrig tiger. Beroende vilken dörr han väljer så anses han skyldig (och blir dödad av tigern) eller oskyldig (och bortgift med kvinnan).
Kungen avslöjar en dag att hans dotter har ett förhållande med en kapten i hans armé. Kaptenen blir dömd till att genomgå dörrprovet. Prinsessan som är beredd att göra allt för att rädda sin älskare lyckas övertyga tigerskötaren till att avslöja bakom vilken dörr tigern är gömd. Men hon inser plötsligt att om kaptenen öppnar den ”säkra” dörren så kommer han att giftas bort med en annan kvinna.
Innan kaptenen leds ut till arenan så frågar han sin prinsessa vilken dörr som han ska öppna. Hon pekar på en av dem. Men pekar hon på den som kommer att leda till döden eller på den som kommer leda till att hon förlorar sin älskade till en annan? Det avslöjas aldrig utan det är upp till publiken att fundera ut.

3. Passionella handlar om Ella som är en skorstensfejare. Hon drömmer om att bli rik och berömd. En dag dyker hennes vänliga gudmoder upp och säger att hon ska uppfylla Ellas önskan och vips så är hon gudomligt vacker. Hennes vackra alter ego heter Passionella men denna varelse kan bara existera mellan kl 19 och 4 varje natt.
Passionella blir direkt upptäckt av en producent och hon blir världsberömd över en natt.
Alla män åtrår henne och alla kvinnor vill va henne men hon är ändå inte lycklig för hon saknar äkta kärlek.
Då träffar hon på Flip en framgångsrik sångare och hippie och blir ögonblickligen förälskad i honom men han ratar henne för att hon inte är ”äkta”.
Hon bestämmer sig då för att spela en skorstensfejare i sin nästa film det leder till att hon får en Oscar som bästa skådespelerska. Det är Flip som ska lämna över priset till henne och när han gör det så inser han att han älskar henne och friar på studs. Detta leder till att paret börjar älska framför kamerorna och glömmer bort tiden.
Plötsligt är klockan över 4 på morgonen och Passionella är åter bara Ella, men det visar sig då att även Flip har förvandlats och att han egentligen heter George.
Nu när de sett varandras äkta jag så blir de förälskade på riktigt och lever lyckliga i alla sina dagar.

En ganska kul men otroligt ojämn samling musikaler. Det finns ett par nummer i varje del som jag gillar men också en massa som känns som utfyllnad.
Del 1 och del 3 är de bästa enligt mitt tycke. I Edenberättelsen finns både ett par riktigt bra komiska nummer och ett par snygga ballader och i den sista delen finns de mest Broadwayaktiga shownumren. Mellanmusikalen lämnar mig ganska så oberörd.

Rekommenderade sånger:
The Apple Tree (Forbidden Fruit), It’s A Fish, Oh To Be A Movie Star, Gorgeous, Wealth, You Are Not Real

Kuriosa:
Originalet vann en Tony Award till Barbara Harris för bästa kvinnliga huvudroll.

Alan Alda, mest känd kanske som ”Hawkeye” i tv-serien M*A*S*H spelade den manliga huvudrollen

Showen fick en revival 2006, den spelades 99 gånger. Librettot ansågs ha åldrats mycket och kändes oerhört dammigt och att musiken var intressant men oinspirerad. Den enda som fick lovord var Kristin Chenoweth som spelade den kvinnliga huvudrollen i alla tre minimusikaler.

En version av berättelsen om Passionella fanns också med i revyn The World Of Jules Feiffer en föreställning som The Apple Trees regissör regisserade 1962 som sommarteater. Den versionens sånger var skrivna av Stephen Sondheim.

Pressklipp:
The music, the story, the dance, the movement, the shape and the basis and manner of The Apple Tree hang, like so many apples, never forming a tree and, even separately never amount to much.
– Martin Gottfried, Woman’s Wear Daily

Let’s face it: three musicals – and such musicals – for the price of one is the greatest innovation in the musical theatre since plot, not to mention one of the best bargains.
– Norman Nadel, World Journal Tribune

The most gratifying revelation made by The Apple Tree is that Eve, the mother of us all, was Barbara Harris. It is also a little chastening, because with such a head start the human race should have done better with itself.
– Richard Watts, JR., Post

Videosar:
The Tony Awards – 1967
Here In Eden – Kristin Chenoweth
High Lights från revivaln
Kristin Chenoweth – What Makes Me Love Him
Kristin Chenoweth sjunger Gorgeous

Dag 272: Mata Hari

3 Sep

b58fc060ada0724d0d4c1210.L
Mata Hari (1967), las ned under try-outperioden i Washington
Musik: Edward Thomas
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Jerome Coopersmith, baserad på en av det förra seklets mest berömda spionhistorier, den om Mata Hari.

Först världskriget.
Paris.
Någon läcker information om franska truppförflyttningar till tyskarna.
Kapten LaFarge misstänker att det kan vara en vacker, sensuell dansare vid namn Mata Hari som är oerhört populär bland både soldater och officerare.
LaFarge går hem till Mata Hari en kväll för att försöka få reda på mer om hennes förflutna som hon är medvetet vag om. Han ”glömmer” en attachéväska fylld med känslig information hos henne som ett lockbete och för att se om det är hon som är spionen. Men dagen efter kommer hon till hans kontor och återlämnar väskan. LaFarge bestämmer sig då för att ge henne ytterligare en test, han anställer henne som en spion för Frankrike. Hennes uppdrag är att hitta en gömd tysk ubåtsbas. Hon får namnet på en kontaktperson i Tyskland som hon dock bara får kontakta i yttersta nödfall. Man resonerar att om kontaktpersonen avslöjas och dödas så är det bevis på att Mata Hari är en tysk spion.
Hon åker iväg och lyckas med sitt uppdrag och kommer tillbaka med koordinationerna till ubåtsbasen.
Samtidigt så har kontakten i Tyskland avslöjats och dödats och man bestämmer sig för att det var det bevis de behövde för att fängsla Matra Hari. Hon döms snabbt till döden.
LaFarge börjar dock sakta men säkert förstå att det kanske inte är hela sanningen. Han inser att det kan hända att man satt dit Mata Hari för att få en lämplig syndabock och symbol för hur effektiv den franska försvarsmakten är. Han gör ett försök att få henne benådad så att man kan utreda omständigheterna och bevisföringen lite bättre men han är för sent ute. Mata Hari arkebuseras.
Var hon en dubbelspion, en tysk spion eller bara ett oskyldigt offer? Historien har inte kunnat svara på denna fråga och musikalen väljer medvetet att inte ta ställning.
Paralellt med denna berättelse så får man följa en ung soldat. Faktum är att hela föreställningen börjar med att han sitter skitig, rädd och ensam i en skyttegrav och sjunger om att allt som var levande inte längre är det. Man får sen följa honom under hela föreställningen från det att han rekryteras, via stridsträning, det första anfallet, den första fiendesoldat han dödar o s v tills han på slutet åter sitter i samma skyttegrav som han satt i inledningsvis.

Det här är en klassisk megakatastrof till musikal. Fast frågan är om det inte berodde på yttre omständigheter mer än på materialet för det jag hör på cd:n är definitiv inte dåligt. Och då är det ändå en version med ett fruktansvärt fult och billigt klingande syntkomp. Och om det inte kan sabba materialet så betyder väl det att det var bra material i botten?
Jag hittade mycket att glädjas åt här.
Härliga shownummer och gripande ballader om vartannat.
Musiken är genomgående välkomponerad och sångtexterna bra.
Detta är verkligen en bortglömd pärla som innehåller en mängd sånger som borde fått ett liv även efter showens död.

Favvisar:
Gone, Is This Fact?, Everyone Has Something To Hide, Maman, I Don’t See Him Much Any More

Kuriosa:
Mata Haris första try-out föreställning har blivit en riktig klassiker. Den skedde i Washington och var en välgörenhetsgalaföreställning med gräddan av Washingtons politiska och sociala överklass.
Första gången man visar en föreställning offentligt så brukar det kunna hända en mängd små fel och misstag så det är förvånande att man valde att låta det ske vid ett så här stort, mediabevakat och utsålt tillfälle.
Och det skulle visa sig att det inte var ett så smart drag för det mesta som kunde gå fel gjorde det: dansare krockade med varandra, peruker föll av skådespelarna, scenografin kollapsade, ljus kom på för tidigt (vid ett tillfälle så fick skådespelerskan som spelade Mata Hari en kraftig spot på sig när hon stod i mörkret  så gott som naken och höll på och bytte kläder), för sent eller inte alls. Som grädde på moset, i finalen, efter att Mata Hari skjutits och ligger död framme vid scenkanten så ser man tydligt hur skådespelerskan som gestaltade henne lyfter upp en vitbehandskad hand och kliar sig på näsan. Det fick hela salongen att brista ut i hysteriska skrattkonvulsioner och det blev inget applådtack ens.
Eftersom det här var en medialt hårbevakad tillställning så fick denna katastrofföreställning extremt med uppmärksamhet och det ledde, lustigt nog, till att folk flockades till biljettkassan för att köpa biljetter.
Recensionerna var dock fruktansvärda. Producenten David Merrick hade ingen lust att göra några bearbetningar av showen eftersom han ansåg att den inte gick att rädda. Så trots, i det närmaste, utsålda hus i Washington så lade man ner produktionen där.

Året därpå så gav upphovsmännen själva showen en ny chans, den här gången Off-Broadway och med en ny titel: Ballad For A Firing Squad. Den las ned efter 7 föreställningar.
Det skulle dröja ända till 1995 innan den fick en ny chans, även nu Off-Broadway och det är en inspelning av den versionen som man gav ut på cd.

Mata Hari hette egentligen Margaretha Zelle och föddes 1876 i Leeuwarden i Nederländerna.
Hon lärde sig att dansa enligt indonesisk tradition under sitt äktenskap med en nederländsk Kapten som var stationerad i Indonesien.
Efter att hon skillt sig från honom så flyttade hon till Paris där hon snabbt blev berömd för sina exotiska danser. Hon skapade legenden om att hon var född som Javanesisk prinsessa, uppfostrad av hindupräster och blivit lärd de heliga indiska danserna sedan barnsben. Hennes namn, Mata Hari, ska enligt henne själv betyda sol eller mer ordagrant, dagens öga.
Enligt dokument som hittades i Tyskland på 70-talet så ska hon verkligen ha varit en tysk spion. Hennes kodnamn var: H-2.
Hennes huvud balsamerades och förvarades på Anatomiska museet i Paris. År 2000 upptäckte man att huvudet försvunnit. Troligtvis skedde detta redan 1954 då museet bytte lokaler.

Ljudis:
En live ljudupptagning från showen 1967: Maman
Dorothy Squires – Maman

220px-Mata_Hari_2
Mata Hari 1905

170px-Mata-Hari_1910
Mata Hari 1910

220px-Mata_Hari_on_the_day_of_her_arrest_13-2-1917
Mata Hari i fångenskap 1917

170px-Mata_Hari
Mata Hari som staty i sin födelseort Leeuwarden i Nederländerna.

%d bloggare gillar detta: