Nr 430: Swing Time

 Swing Time (1936)
Filmmusikal
Music: Jerome Kern
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Howard Lindsay, Allan Scott based on a story by Erwin S. Gelsey

A Tune Swept Show of Love on the Go!
America’s dazzling dancing stars explode in a glorious songburst of gayety and gladness!
– Taglines

The story is that of Lucky Garnett (Fred Astaire), a dancer by profession, a gambler by avocation. Late for his wedding with a small-town girl, he is sent packing by her irate father with instructions not to return until he has accumulated $25,000—this serving as proof of his ability to support the young woman in proper style.
With a lucky quarter and a man Friday our hero comes to New York, meets Penny, a dancing instructress (Miss Rogers, of course) and strives thereafter, against Dame Fortune’s constant smiles, to keep his wealth just below the fatally matrimonial $25,000.
Penny and Lucky form a successful dance partnership, but romance is blighted (till the end of the film at least!) by his old attachment to his fiancee Margaret and hers for Ricardo, the band leader who won’t play for them to dance together.

Storyn var gammal, sliten och förutsägbar redan när denna film gjordes. Men handling var inte det viktiga i en Astaire/Rogers rulle, den fanns bara där för att få dem att gå från den ena sången och dansen till nästa. För det är när de dansade som magin uppstod – och den finns där fortfarande, över 80 år senare!
Jag blir alldeles varm inombords när jag ser dem, lekande, luftigt lätt och med en klassisk, tidlös elegans dansa sig igenom spektakulära, ofta art déco inredda miljöer. De bitarna har inte åldrats, inte ett dugg.

Skådespeleriet har dock åldrats. Rejält. Alla spelar stereotyper. Även Astaire och Rogers. Han som den romatiske, lite blyge men samtidigt påstridige och ambitiöse slarvern. Hon som den gatusmarta, sarkastiska, snabbtungade och moderna självständiga kvinnan som i botten längtar efter en man som kan ta hand om henne. Och dom gör det bra.  Fast Fred kör sin vanliga patenterade skådespelarstil, där jag kan känna igen varje gest, min och tonfall. Jag ser dem i alla hans filmer för han upprepade exakta samma saker genom alla åren han jobbade. Ginger däremot är en betydligt mer varierad och intressant skådespelerska. Hennes uttryck känns fortfarande fräscht och intelligent, hon spelar inte vad hon känner utan hon känner det. Hos henne verkar allt uppkomma (mer eller mindre) i stunden. Hennes skådespeleri sitter nästan mest i ögonen, diskret, elegant och effektivt. Det gör att hennes insats inte på långt när har åldrats lika mycket som hans. Jag pratar bara spelscener nu.
Ingen av dem sjunger särskilt bra men vem bryr sig, det fungerar och så har vi ju dansen…

Den här filmen är nog en av de mest hitstinna av alla deras filmer. Här hittar man standards som Never Gonna Dance, Pick Yourself Up,  A Fine Romance och Oscarvinnaren The Way You Look Tonight.

Som bonus får man också se två av 20/30-tales största Broadwaystjärnor: Victor Moore och Helen Broderick.

Kuriosa:
Detta var den 5:e av 10 filmer i vilka teamet Astaire/Rogers dansade ihop. Och det var den sista som blev riktigt framgångsrik.
Den anses vara höjdpunkten på deras partnerskap.

The Way You Look Tonight vann en Oscar för bästa sång i en film.
Fred Astaires inspelning av den toppade den amerikanska hitlistan 1936. Den blev hans mest framgångsrika skiva.

Det tog 8 veckor att förbereda, repa och spela in dansnummren.

Det tog 3 dagar att spela in Bojangles Of Harlem-numret p g a special effekterna där Astaire dansar med 3 skuggor.

Astaire/Rogers dansen till Never Gonna Dance krävde 47 omtagning innan perfektionisten Astaire var nöjd. Och alla gjordes under en och samma dag. Rogers fötter var som råa biffar efteråt och det berättas att man under den senare delen av dagen var tvungen att tömma hennes skor på blod mellan varje tagning.
Man glömmer ofta vad Rogers fick stå ut med under alla dansrutiner. Alla pratar hela tiden om Fred och hans elegans och glömmer att hon utförde exakt samma steg och hopp som han men i högklackat och baklänges!

Detta är den enda filmen där Fred Astaire uppträder i ”blackface”.  Det sker i Bojangles Of Harlem.

Blackface är en typ av teatersminkning som anses skapa ett stereotypiskt porträtt av svarta. I USA användes blackface oftast inom minstrel-shower där vita skådespelare använde bränd kork och senare färg eller skoputs för att mörka huden och överdriva läpparna. De bar ofta peruk, handskar, slitna kläder med mera för att förstärka karikatyren. Även svarta skådespelare har uppträtt i blackface.

2003 skapades en Broadwaymusikal baserad på filmen: Never Gonna Dance. Den spelade bara 84 gånger.

Press:
That was no riot outside the Music Hall yesterday; it was merely the populace storming the Rockefeller’s cinema citadel for a glimpse of the screen’s nimblest song and dance team, Ginger Rogers and Fred Astaire, in their latest festival, ”Swing Time.” Maybe they felt better about it than we did. We left the theatre feeling definitely let down. The picture is good, of course. It would have to be with that dancing …  the rest it is a disappointment.
Blame it, primarily, upon the music. Jerome Kern has shadowboxed with swing, when he should have been trying to pick out a few companion pieces to ”Smoke Gets in Your Eyes” and ”I Won’t Dance.” Maybe we have no ear for music (do we hear cries of ”No! No!”) but right now we could not even whistle a bar of ”A Fine Romance,” and that’s about the catchiest and brightest melody in the show. The others … are merely adequate, or worse. Neither good Kern nor good swing.
…
If, by any chance, you are harboring any fears that Mr. Astaire and Miss Rogers have lost their magnificent sense of rhythm, be reassured. Their routines, although slightly more orthodox than usual, still exemplify ballroom technique at its best. And Mr. Astaire’s solo tapping in the Bojangles number, with three giant silhouettes keeping step on the wall in the background, is one of the best things he has done.
– Frank S. Nugent, The New York Times

 

Astaire’s dancing can no longer be classified as mere tap, because it is such a perfect blend of tap, modern and ballet, with a generous share of Astaire’s personality and good humor…Rogers is vastly improved…but she cannot, as yet, vie with Astaire’s amazing agility, superb grace and sophisticated charm. With Astaire one feels, with each succeeding picture, that surely his dancing has reached perfection and marks the end of invention of new steps: and yet he seems to go forward with ease and apparent nonchalance.
– American Dancer, November, 1936

 

Much has been written about Fred Astaire and Ginger Rogers in Swing Time except, perhaps, one thing: Astaire and Rogers are the picture; everything else seems to have been put in to fill the time between swings. Dance routines are fresh and interesting, dance is superb. When Hollywood will learn to make a dance picture as good as the dancing, we cannot even guess.
– Dance Magazine, November, 1936

 

Swing Time is another winner for the Fred Astaire-Ginger Rogers combo. It’s smart, modern, and impressive in every respect, from its boy-loses-girl background to its tunefulness, dancipation, production quality and general high standards.
Perhaps a shade under previous par…
…
The film’s 103 minutes running time could have been pared to advantage but Swing Time will swing ‘em past the wickets in above-average tempo.
– Variety, 2 September, 1936

Videosar:
Trailer till Swing Time
Pick Yourself Up
Waltz In Swing Time
The Way You Look Tonight
A Fine Romance
Bojangles of Haarlem
Never Gonna Dance
Dansen till Never Gonna Dance

 

Nr 428: The Pirates of Penzance

 

 

The Pirates of Penzance (1879)
Broadway (revival) 1981, 787 föreställningar
West End (revival) 1982, 601 föreställningar
Filmversion 1983

Music: Arthur Sullivan
Book & Lyrics: W. S. Gilbert

Föreställningen startar hos piraterna som firar den unge Frederic, som fyller år denna dag. Han har på grund av en missuppfattning från sin ”nanny” gått i lära hos piraterna, men denna dag fyller han 21 och kan  lämna dem.
När Frederic går på stranden efter festen så möter han den vackra Mabel och hennes många systrar, alla döttrar till Generalmajor Stanley.  Frederic och Mabel förälskar sig i varandra och hon bryr sig inte om att han är pirat för hon ser att det bor en ädel själ i honom. Piraterna dyker plötsligt upp och vill föra bort kvinnorna för att gifta sig med dem men deras upsåt hindras när Generalmajoren dyker upp. Han inser att piraterna är de ökända piraterna från Penzance och han vet att de aldrig rånar eller hotar nån som är föräldralös. Så generalmajoren påstår att han är en stackars gammal föräldralös man vars döttrar är allt han har att glädja sig åt på sin ålders höst. Piraterna rörs till tårar av hans ord och släpper flickorna fria.
Men Generalmajoren har ljugit, han är inte alls föräldralös och när piraterna får reda på det så bestämmer de sig för att hämnas och både råna honom och kidnappa hans döttrar.
För att försvara sig anlitar Generalmajorer ett stort antal extremt klumpiga, fega och klantiga poliser och Frederic får i uppdrag att leda försvaret. Problem uppstår när det uppdagas att Frederic är född på skottdagen den 29 februari. Enligt sitt traineekontrakt var han placerad i lära hos piraterna till sin 21:a födelsedag och går man på antalet födelsedagar så är han bara 5 år gammal och kommer bli 21 först 1940. Frederic är alltså fortfarande bunden att lyda piraterna… 
Kommer döttrarna att kidnappas?
Kommer poliserna att lyckas arrestera piraterna?
Varför går Generalmajoren i nattskjorta under hela andra akten?
Vem ska Fredric vara loyal mot: piraterna eller Mabel? 
Vilka är piraterna egentligen och varför vägrar de att skada eller råna föräldralösa?
Och kommer operetten att få ett lyckligt slut för alla?
Det är bara att gå till Spotify och lyssna på den enligt mitt tycke bästa inspelningen av verket nämligen Broadwayversionen från 1981.

Vet inte vad jag hade förväntat mig när jag satte på denna lp i början av 80-talet. Allt jag visste var att det tydligen handlade om pirater, hade popstjärnan Linda Ronstadt i huvudrollen och gick på Broadway – det räckte för mig. Jag kunde inte ana att en helt ny värld skulle öppna sig för mig: operettens värld. Eller snarare Savoyoperans värld, för det här var mitt första möte med Gilbert & Sullivans galna och fantastiska värld.
Jag hade alltid tyckt att operor och speciellt operetter kändes mossiga, tillgjorda och så sjöng de så jävla hysteriskt hela tiden. Detta var något helt annat. Inte mossigt, inte tillgjort, välsjunget och framförallt roligt, riktigt roligt och med så många starka melodier. Jag föll pladask vid första genomlyssningen.
Nu ska det erkännas att de har moderniserat musikarrangemangen en del och ökat tempot på sångerna och så leker och driver de med konventionerna i gengren men det kanske var just därför som jag gillade den. Den kändes modern och definitivt musikal snarare än klassisk operett. Men de gjorde mindre ändringar än man kan tro för G & S alla verk var medvetet genreparodierande redan när de kom. Och humorn är distinkt brittisk, man kan ana var Mont Python med fleras typ av humor föddes.

Det här är en cd som definitivt är värd att lyssnas på, nästan all musik är med och dessutom tillräckligt med dialog för att man ska kunna hänga med i storyn. Scenuppsättningen var fullständigt ljuvligt anarkistisk, allt var tillåtet: man bröt ”fjärde väggen” konstant, piratkungen fäktades med dirigenten, dansarna gjorde så hysteriska high-kicks att de nockade sig själva, man var ute i salongen och raggade etc etc. Mycket utav busandet antyds även på inspelningen.

Alltså att Gilbert & Sullivan knappt spelas alls i Sverige är inget annat än ett brott. Historierna som berättas i deras operetter är visserligen flortunna och förvillande lika varandra (känns ofta som att det bara är namnen på rollerna och platsen de utspelar sig på som skiljer) men de är bara där för att ge upphovsmännen en anledning för att få driva med allt och alla och bjuda publiken på härlig musik, galna upptåg och tungvrickande sångtexter.
Och där har vi kanske kruxet med dem och Sverige: texten. Gilberts texter är hysteriska och så fyllda av ordvitsar att jag inte vet hur man skulle klara att göra bra svenska översättningar på dem.
Men tills de får en renässans i Sverige så njut av alla inspelningar som finns av deras verk. De flesta är inspelade med klassiska sångare och känns inte lika vitala som denna inspelning men musiken och texterna är så bra att det blir njutbart i alla fall.

Kuriosa:
Revivaln 1981 vann:
3 Tony Awards: Bästa revival, manliga huvudroll och regi.
5 Drama Desk Awards: bästa musikal, regi, manliga huvudroll, manliga biroll och kostymer.
1 Theatre World Award.

Pirates fick sin premiär i New York 1879. Anledningen till att man valde New York före London var att man ville försäkra sig om att rättigheterna till verket skulle registreras där. När deras förra stycke HMS Pinafore  blev en succé så kunde man i USA, på grund av oklara rättighetsregler, sätta upp det hur, när och var de ville utan att betala upphovsmännen ett öre. Tusentals olika rättighetslösa produktioner av Pinafore sattes upp i USA och nått sånt ville de inte vara med om igen.

Mellan 1871 och 1896 skapade sir William Schwenck Gilbert och Arthur Sullivan 14 stycken komiska operetter ihop:  Gilbert (1836-1911) skrev alla libretton och Sullivan (1842-1900) all musik.
Båda två hade framgångsrika karriärer innan de möttes men när man parade ihop dem så blev det jackpot och magi skapades!
Deras operetter blev enorma framgångar och det ledde till att de i samarbete med Richard D’Oyly Carte byggde en egen teater som de kunde visa sina verk på: Savoyteatern i London. Därav att G&S operetter ofta kallas för Savoyoperor.

Savoyteatern (färdigställd 1881) var den första teatern i världen som enbart använde sig av elektriskt ljus. Teatern, om så restaurerad och moderniserad flera gånger, ligger fortfarande på samma plats och används än i dag.

Pirates har filmats ett flertal gånger, mest för tv men även 2 biofilmer har gjorts: The Pirate Movie (1981) och en filmversion av Broadway revivaln (1983).
The Pirate Movie behöll dock bara lite av intrigen och några få sånger, mest är det en tonårs/pop/romantisk soppa med otroligt mediokra nyskrivna popsånger.
Pirates har även blivit en balett 1991, förvandlats till en jukebox musikal med titeln: Pirates! Or, Gilbert and Sullivan Plunder’d (2006) och har genom åren dykt upp i ett flertal kraftigt bearbetade och mer eller (oftast) mindre trogna varianter.
Den har även gjorts i en Yiddishversion i USA under titeln Di Yam Gazlonim.
Generalmajorens ”patter” sång har använts och parodierats i otaliga filmer och tv-shower.

Att våra moderna musikaler ser ut som de gör kan vi delvis tacka Gilbert & Sullivans operetter för. De tidiga musikalkompositörerna, som Jerome Kern och Irving Berlin, var kraftigt influerade och blev inspirerade av Sullivans musik. Som Noël Coward uttryckte det: I was born into a generation that still took light music seriously. The lyrics and melodies of Gilbert and Sullivan were hummed and strummed into my consciousness at an early age. My father sang them, my mother played them, my nurse, Emma, breathed them through her teeth…. My aunts and uncles… sang them singly and in unison at the slightest provocation…
Textförfattare som Ira Gershwin, Cole Porter och Lorentz Hart tog till sig Gilberts ”topsy-turvy” stil med att blanda högt med lågt, fantasi och verklighet, allvar med ”silliness”.
Även brittisk humor i allmänhet har mycket att tacka herr Gilbert för.
Regissören Mike Leigh beskriver Gilbertstilen så här:
With great fluidity and freedom, [Gilbert] continually challenges our natural expectations. First, within the framework of the story, he makes bizarre things happen, and turns the world on its head. Thus the Learned Judge marries the Plaintiff, the soldiers metamorphose into aesthetes, and so on, and nearly every opera is resolved by a deft moving of the goalposts… His genius is to fuse opposites with an imperceptible sleight of hand, to blend the surreal with the real, and the caricature with the natural. In other words, to tell a perfectly outrageous story in a completely deadpan way.

Två sånger från andra G&S operetter har man lagt in i denna Broadwayversion:
My Eyes Are Fully Open (It really doesn’t matter) från Ruddigore (1887) och Sorry Her Lot från H.M.S. Pinafore (1878).

Press:
För Broadway revivaln
It was a smash in Central Park, and it is even more smashing on Broadway.
…
There is magic here that bubbles lika a witch’s cauldron.
…
What they have done – and it is miraculous – is to place, between ourselves and the work, that distance which lends enchantment.
…
Kline is destined to become, if he doesn’t go to the movies first, the great comic talent of the English-speaking theatre. The man is fantastic – watcg his every gesture, his timing, his poise.
– Clive Barnes, The New York Post

The New York Shakespeare Festival’s Pirates of Penzance is innocence unalloyed and doodling unlimited and I’m sure its very guilelessness of soul will guarantee its continued, galloping success.
– Walter Kerr, The New York Times

Yes, it is every bit as wonderful on Broadway in January as it was in Central Park in July. It may even be more wonderful. The chorus leaps higher, the band plays brighter, the powerhouse stars are now so self-assured that you may think they own the town.
…
This show’s totally assured tone – funny yet not campy, sweet yet not soupy – is what brings its diverse elements together.
– Frank Rich, Times

Videosar:
Better far to live and die – med Tim Curry
I Am the Very Model of a Modern Major-General
When the Foeman Bares His Steel
With Cat-like Tread
Oh, False One, You Have Decieved Me!
Oh, Is There Not One Maiden Breast
Minions sjunger I Am the Very Model typ
I Am The Very Model of a Cartoon Individual 
My Eyes Are Fully Open med Kevin Kline och Patricia ”Hyacinth Bucket” Routledge
A Policeman’s Lot Is Not A Happy One
Poor Wandering One med Linda Ronstadt
Trailer till filmversionen
The Pirate Movie Trailer

Nr 415: Annie Get Your Gun

Annie Get Your Gun (1946)
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:
Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966
Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar
SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Kuriosa:
Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun. 
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).

 

Press:
För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.
…
It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.
…
Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.
…
Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Dag 365: Show Boat

Show Boat (1927), 572 föreställningar
Jag har lyssnat på 1988 års studioinspelning av den kompletta musikalen.
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II baserad på Edna Ferbers roman med samma namn från 1926.

Handlingen börjar 1887.
I centrum finns teaterbåten Cotton Blossom som åker upp och ner längs med Mississippifloden.
På båten styr Kapten Andy och hans hustru Parthy Ann. De har en ung dotter som heter Magnolia.
När stjärnan i båtens teaterföreställning, Julie, blir avslöjad som en kvinna av blandras och dessutom gift med en vit man – något som var olagligt i Mississippi på den tiden – så tvingas hon och hennes man lämna båten. Hennes man var dessutom hennes motspelare och båtens manliga stjärna.
Plötsligt står ensemblen där utan några aktörer som kan spela huvudrollerna.
Magnolia lyckas då övertala sin far om att hon kan hoppa in i den kvinnliga rollen. Som sin motspelare får hon en snygg proffesionell kortspelare som åker med båten, han heter Gaylord Ravenal.
Magnolia och Gaylord slår ann hos publiken och blir väldigt uppskattade. De blir också förälskade i varandra.
De gifter sig, lämnar båten och flyttar till Chicago, där de får en dotter.
Till en början så lever de flott för Gaylord har tur i sitt spelande men när det går sämre för honom så får de det allt svårare och fattigare.
Deprimerad över att han inte klarar av att försörja sin familj så väljer Gaylord att lämna dem.
Magnolia tvingas nu söka jobb på Club Trocadero. Det visar sig att Julie är sångerskan där. Julie har även hon blivit övergiven av sin man och har tagit flaskan till tröst, hon är gravt alkoholiserad vid det här laget. När Julie ser att Magnolia söker jobb så lämnar hon klubben så att de ska stå utan sångerska och ska anställa Magnolia. Vilket de också gör. Efter en skakig start så lyckas Magnolia som sångerska.
Tjugo år senare så återvänder hon tillsammans med sin dotter – som blivit en stor Broadway stjärna – till Cotton Blossom. Där möter hon åter Gaylord och eftersom hon aldrig slutat att älska honom så förlåter hon honom och de två förenas åter igen.

När Show Boat hade sin premiär 1927 så blev den en sensation.
Den här var något nytt och fräscht och storslaget. En show vars like Broadway inte sett tidigare.
Det här var inte operett, inte musikalkomedi och inte revy men hade inslag av alla tre genrerna.
Det här var ”a musical play”: berättelsen var det viktigaste och musiken fick underordna sig den och serva den så att handlingen kom vidare och med dess hjälp även fördjupa karaktärerna.
Här blandades komedi och spektakulära shownummer med allvar, tragik och ”riktiga” människoöden. Manuset var starkt, sångtexterna berättade nått och var inte bara ord att sätta sätta musik till och musiken… musiken var sensationellt bra.
Detta var starten till den moderna musikalen.
Idag tar vi det för självklart och givet att sångerna i en musikal ska föra handlingen framåt, att den är en helt integrerad del av berättelsen men så var det inte innan denna show. Fram till Show Boat och även under lång tid efter så var handlingen och sångerna två separata delar i de flesta showerna. Man hade ett kul manus som man sen tryfferade med bra sånger som passade de skådespelarna som skulle framföra dem. Sångerna kunde utan problem bytas ut eller strykas utan att det nämnvärt påverkade handlingen. 
Men här hade vi en show där sångerna faktiskt betydde nått och var viktiga för handlingen. Inte alla sånger i showen kanske, men många av dem. 
Fast när Show Boat kom sågs den mer som en lycklig slump eller ett undantag än som den nya typen av musikteater och det skulle dröja ända till 40-talet innan det här blev normen för hur en musikal skulle se ut.

Inspelningen jag lyssnat på är ett försök att återskapa hur showen var tänkt att se ut när den hade sin urpremiär. Man har använt sig av originalorkestreringarna och all musik som fanns med från början framförs och i den ordning som det var tänkt. Nu var det så att showen var över 4 timmar lång när den hade sin första try-out premiär och man var tvungen att trimma bort över en timme innan den anlände till Broadway så där försvann en del sånger. Sen så tyckte producenten Florenz Ziegfeld att en del av sångerna var för mörka och deprimerande och krävde att de skulle strykas. Bland dem finns min absoluta favoritsång Mis’ry’s Comin’ Around, ett oerhört vackert och ”haunting” körstycke. Även Kern var väldigt förtjust i det numret och när det ströks så såg han till att melodin blev det ledande motivet i ouvertyren istället.
Men här finns alltså all musik från uruppförandet med, inklusive dansmusik och repriser. Lägg till det alla sånger som skrevs till senare uppsättningar och ni förstår säkert att det här inte får plats på en singel cd. Denna version är en box med 3 fullproppade cd-skivor och jag har för mig att min lp-box bestod av 4 skivor. Mycket musik att gå igenom alltså. Och vilken musik sen. Här finns massor av klassiska nummer som Ol’ Man River, Make Believe, Can’t Help Lovin’ Dat Man och Bill plus mängder av mindre kända men minst lika bra sånger. Det här är en ljuvlig skattkista som är fylld till bredden med bra och minnsesvärd musik.
Eftersom man har lagt till, bytt ut och tagit bort nummer i alla de olika varianter av showen som satts upp så är det kul att få höra verket som den en gång var tänkt att framföras.
Om man vill ha den definitiva versionen av Show Boat så är det den här versionen man ska söka efter.

Favvisar:
Mis’ry’s Comin’ Around, Why Do I Love You?, Life Upon the Wicked Stage, Can’t Help Lovin’ Dat Man, Bill

Kuriosa:
Bland alla de saker som var nytt och spännande med showen var nog en av de största sensationerna den långa tidsperiod den utspelade sig under. Normalt så utspelade sig musikaler inom loppet av ett par dagar eller ibland ett par månader men Show Boat utspelar sig under 40 år från 1887 till 1927. Vi får följa Magnolia från det att hon är 18 tills hon blir 58.
Kern skildrade tidsperioderna genom att komponera musik som hör till de olika erorna, så inledningsvis är det mer operett och music hall inspirerad musik för att i nutid – showens sista scener utspelar sig 1927, alltså samma år som musikalen hade sin premiär, snacka om att vara ”up to date”- bjuda på Charleston och jazz.
Man la också in ett par av de mest populära schlagerna från sekelskiftet för att verkligen förankra vissa perioder hos publiken. Därför sjunger Magnolia After The Ball när hon ska debutera som sångerska på en nyårsfest. Den sången var den mest populära sången under slutet av 1800-talet och det såldes mer än 5 millioner exemplar av notererna.
Andra saker man tog upp var rasism, blandäktenskap och alkoholism.

Allt i showen har inte Kern och Hammerstein som upphovsmän:
P.G. Wodehouse skrev originaltexten till sången Bill, som var en återanvändning från musikalen Oh, Lady! Lady! (1917). Texten bearbetades dock en hel del av Hammerstein men han uppgav alltid P.G. Wodehouse som ensam upphovsman.
Sången Goodbye, My Lady Love – musik & text av Joseph E. Howard – las in som typiskt music-hall nummer och After the Ball – från musikalen A Trip to Chinatown (1891) musik & text Charles K. Harris – gavs till Magnolia att sjunga när hon ska få med sig ”publiken” på sitt första framträdande.

Den svenska premiären skedde på Oscarsteatern 1942 med bl a Nils Poppe och Annalisa Ericson.

Videosar:
Paul Robeson – Ol’ Man River fr 1936 års filmversion
Can’t Help Lovin’ Dat Man
Från the Tony Awards 1995 (Why Do I Love You, charlestonvarianten)
Make Believe från 1951 års filmversion
High Lights från Goodspeed Opera House revival 2011
Life upon the Wicked Stage i en version med flickorna från musikalen Cabarets Kit-Kat-Klub. Osannoligt bra!!!!

Annalisa Ericson och Nils Poppe  i den första svenska versionen

Dag 304: Very Warm For May

Very Warm For May (1939), 59 föreställningar
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II

Mary Graham, en societetsflicka från Long Island, hotas av att bli kidnappad av gangsters. Hon flyr och gömmer sig hos en liten avant-gardeinriktad sommarteatergrupp i Connecticut, men gangsterna är henne snart på spåren… Kärlek, komik och ljuv musik uppstår.
Så var originalintrigen till denna show och det var den showen som kritikerna och publiken älskade när den hade sin try out premiär.
Producenten Max Gordon hade varit upptagen med annat när man repade in showen och han såg resultatet för första gången på denna premiär.
Han hatade det han såg.
Så trots de enormt goda recensionerna så krävde han att föreställningen skulle göras om och speciellt att hela intrigdelen med gangsters och kidnappning skulle bort.
Kvar blev en show som handlade om en avant-gardeinspirerad teatergrupp som ska sätta upp en surrealistisk musikal i en lada hos en tossig rik Long Island dam.
Den showen ogillades av New York kritikerna och publiken hade redan sett en liknande musikal nått år innan (Rodgers & Harts Babes In Arms från 1937), så de valde bort showen till förmån för andra föreställningar.
Så efter bara 59 föreställningar: Ridå!

Den här skivan består av utdrag från radioteaterversionen från 1939. Så det är ingen äkta castplatta även om flera av originalcastmedlemmarna är med på den.
När man hittade materialet och gav ut denna platta 1984 så blev den nominerad för en Grammy som årets bästa Castinspelning. Men som sagt det är ingen riktig castplatta eftersom en hel del av sångerna inte finns med och det är en radioinspelning. Hade den varit en äkta castinspelning så skulle den ha varit den äldsta castinspelningen som existerar.
Men bara att den finns är helt otroligt för denna show med sin fantastiska musik är i det närmaste ospelad och okänd. En anledning till det var att Oscar Hammerstein förbjöd nya uppsättningar av den efter originalfiaskot. Det dröjde ända till 1985 innan den fick sättas upp igen.
Flera konsertversioner har gjorts av showen. Intrigen anses så tom och ointressant att den sänker showen och den enda anledningen till att man vill framföra verket är Kerns ljuvliga musik. Det är i denna show som en av Kerns absolut vackraste sånger, All The Things You Are, gjorde sin debut.
Skivans ljudkvalité är inte den bästa men med hjälp av modern teknik så är resultatet ändå absolut njutbart. Och vilken underbar musik det är. Magnifik!

Med på plattan finns också några små spelscener, som inte direkt tillför nått plus ett antal orkesterverk där man spelar klassiska stycken (typ Wilhelm Tell ouvertyren och Humlans flykt) i ”upp-poppade” versioner och där dragspel är det dominerande instrumentet. Det hela är ytterst bisarrt, men dessa nummer ska ha varit med i scenversionen också – kanske ett exempel på hur avant-gard gruppen var?

Favvisar:
All The Things You Are, Heaven In My Arms, All In Fun

Kuriosa:
Det var Vincente Minnelli som regisserade denna show. Han var en scenograf som avancerade till att bli regissör och är kanske mest känd för filmer som Meet Me In St Louis,  An American In Paris och Gigi och för att han är Liza Minnellis pappa.

I rollistan kunde man hitta blivande stjärnor som June Allyson, Eve Arden och Vera-Ellen

Stephen Sondheim har berättat att han vid 9 års ålder såg denna show och att den var en av orsakerna till att ville ägna sig åt musikteater.

Ljudis:
All The Things You Are i originalorkestrering för kör och solister. En av de vackraste inspelningar jag vet.

Video:
All the Things You Are

Dag 127: Very Good Eddie

Very Good Eddie (1915), 341 föreställningar
Min bedömning baseras på inspelningen av revivaln från 1975 (304 föreställningar)
Musik: Jerome Kern
Sångtexter: Schuyler Green & Herbert Reynolds
Libretto: Philip Bartholomae & Guy Bolton, baserad på Philip Bartholomaes pjäs Over Night.

Clerk: I’ll give you a room over the bowling alley.
Rivers: Is that a quiet room?
Clerk: Oh yes, there you can hear a pin drop.

Eddie Kettle är en väldigt kort ung man. Han har nyligen gift sig med Georgina som är osedvanligt lång.
De befinner sig ombord på ett kryssningsfartyg som så småningom ska ta dem till deras smekmånadshotell.
Med ombord finns också Percy Darling en sensationellt lång idrottsman som nyligen gift sig med Elsie som råkar vara väldigt, väldigt liten.
Kaos uppstår när de två parens vägar korsas och de av misstag byter partners.
Massor av missförstånd och möjligheter till glada shownummer uppstår innan paren återförenas och den sanna kärleken segrar.

Musiken är en blandning av klassisk amerikansk operett och ragtime.
En väldigt charmig blandning.
Här finns en uppsjö av glada och härliga sånger, varav ett flertal definitivt är värda att återupptäckas.
En riktig liten pärla. rekommenderas varmt!

Favvisar:
I’ve Got to Dance, Babes in the Wood, We’re On Our Way, Bungalow in Quogue, Isn’t It Great to Be Married

Kuriosa:
Den här var den andra av de sk Princess showerna. De kallades så eftersom de spelades på den lilla (bara 299 platser) Princess Theatre i New York.
Den relativt lilla scenen och mer intima salongen tvingade fram en ny typ av musikal som kunde klara sig med en mindre ensemble, reducerad orkester och enklare scenografi än vad Broadway var van vid på den tiden.
Upphovsmännen till denna show använde sig av dessa förutsättningar för att skapa en serie roliga och relativt intelligenta och intrigdrivna musikalkomedier.
De här verken kom att starkt påverka de då ännu tonåriga kompositörerna för nästa generations musikaler. Bland dessa kan man hitta exempelvis George Gershwin och Richard Rodgers.
För att få reda på mer om en annan i serien gå till Dag 28: Leave It To Jane.

Revivaln vann två Theatre World Award 1976.

Videosar:
Old Boy Neutral (fr en High School konsert)
Very Good Eddie (stora delar av high school konserten)

Ensemblen från 1915 års uppsättning. Man kan nästan se vilka de två paren är, eller hur?

Dag 76: Roberta

Roberta (1933), 295 föreställningar
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Otto Harbach, baserad på romanen Gowns By Roberta av Alice Duer Miller

Huck: My orchestra could put new life into your models.
Aunt Minnie: That’s what I’m afraid of.

John Kent, en ung amerikansk footballspelare, grälar en dag med sin fästmö, de skiljs åt och John bestämmer sig för att åka till Paris där hans faster Minnie har etablerat det framgångsrika modehuset Roberta. Med sig på resan har han sin bästa kompis Huckleberry Haines som är ledare för ett swingband.
Strax efter att John anlänt till Paris så avlider hans faster och det visar sig att hon testamenterat hela rörelsen till honom och assistensen Stephanie. Dessa två måste nu samarbeta för att försäkra modehusets fortsatta framgång. Detta omaka partnerskap leder till misslyckanden, framgångar och, till sist, kärlek.

Åh, vilken musik denna show innehåller. Makalöst bra. Klassiker som Smoke Gets In Your Eyes, Yesterdays och många, många fler.
Musiken är en blandning av i det närmaste operettsånger och rena swingnummer, vilket ger en skön variation i lyssnandet.
Just den här inspelningen gör kanske inte sångerna riktig rättvisa eftersom den är en ren studioproduktion från 50-talet. Den känns lite energilös vad gäller orkestern och oengagerad vad gäller solisterna. Man har också med en sån där, på fyrtio och femtiotalen så populär, tonalt exakt men helt opersonlig kör som gör små insatser här och där. Det drar ner betyget ordentligt.
Jag har inspelningar från bägge filmversionerna men ingen av dem hade med föreställningens alla sånger men de finns här – inklusive de från filmversionerna – så det här är första gången jag hör allt.
Halvdan inspelning av en fantastisk samling sånger av en av musikalhistoriens största kompositörer.

Favvisar:
Smoke Gets In Your Eyes, Let’s Begin, I Wont Dance, Lovely To Look At, Don’ t Ask Me Not to Sing

Kuriosa:
Bob Hope spelade Huckleberry Haines på Broadway.

Manuset ansågs redan på sin tid vara tungrott, tunt och i det närmaste hurmorbefriat och var orsaken till att showen fick ganska så dåliga recensioner när den kom. Faktum är att det klankades så mycket på Harbachs text att man i det närmaste glömde den fantastiska musiken.
Det dåliga manuset medförde att man bara har med grundkoncepetet  – nån ärver en modebutik i Paris – i de två filmversionerna.

De två filmversionerna är:
1. Roberta från 1935 med Fred Astair och Ginger Rogers i huvudrollerna. Till den filmen så strök man ett antal av föreställningens sånger och la istället in I Won’t Dance (med text av Dorothy Fields och plockad från en Kern flopp: Three Sisters) och Lovely To Look At som specialskrevs för filmen och blev Oscarnominerad.
2. Lovely To look At kom 1952, i den hittar vi Howard Keel och Kathryn Grayson.

Numera så inkluderar man nästan alltid både I Won’t Dance och Lovely To Look At när man sätter upp showen.

Kernfloppen Three Sisters kom 1934, hade sin premiär i London och har inget med Chekhovs pjäs med samma namn att göra. Den spelades i knappt två månader.

Pressklipp:
Extremely unimportant and slightly dead.
– John Mason Brown, Evening Post

Videosar & ljudisar:
I Won’t Dance från första filmversionen med Fred Astair & Ginger Rogers
I’ll Be Hard To Handle med Ann Miller från den andra filmversionen
Smoke Gets In Your Eyes med The Platters (en ljudis)
Adrian fashion show fr MGM

Dag 28: Leave It To Jane

Leave It To Jane (1917), 167 föreställningar.  CD:n är en inspelning från reviveln 1959 som spelades 958 gånger.
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Guy Bolton och P.G. Wodehouse baserad på pjäsen College Widow av George Ade fr 1904.

Fram till mitten av 1910-talet så var det mesta som gick på Broadway revyer, importerade europeiska operetter eller amerikanska operetter som härmade de europeiska.  Det här var ofta storslagna produktioner som spelades i enorma teatrar med massor av scenografi, stora orkestrar, gigantiska ensembler och ett överflöd av kostymprakt. Föreställningarna utspelade sig helst i exotiska miljöer eller i små påhittade centraleuropeiska furstendömen.

Som en motreaktion kom, med start 1915, en serie musikaler som kallats ”Princess Theatre showerna”. De kallas så för att flera av dem spelades på en liten teater (bara 299 sittplatser) som hette just Princess Theatre.
Det nya med dem var att de var små shower, betydligt mer intima än vad som var brukligt. Orkestern var liten ( i Janes fall: clarinett, piano, slagverk och banjo) och så innehöll de ”modern”, ofta synkoperad musik, typ ragtime.  De flyttade miljön från det exotiska till en äkta amerikansk (gärna college) miljö. Även scenografin var neddragen och bestod av en enda fast scenbild per akt.

Intrigerna är flortunna men de ansträngde sig för att få musiken betydligt mer integrerad i handlingen än vad som var brukligt i föreställningar på den tiden. Här skulle sångerna tillföra intrigen något och inte bara vara utfyllnad eller till för olika artister att visa upp sina specialiteter.

Princess-showerna skapdes av teamet Kern/Bolton/Woodhouse och Jane var nummer tre i deras serie.

Alla musikalerna i serien blev stora framgångar. Jane spelades 167 gånger och det kanske kan verka som lite men på den tiden så räckte det inte bara till att täcka produktionskostnaderna utan även till att generera en ordentlig vinst till investerarna.

Dessa shower var föregångarna till det som skulle bli den moderna musikalen. Kern var ju även delaktig i att ta genren ett steg till upp i sin utveckling när han var med och skapade Show Boat 1927.

Handling:
Atwater College har ett uruselt fotbollslag. Det är dags för den årliga, stora och prestigeladdade matchen mot värsta rivalerna, Bingham College. Jane, som är Atwaters fixare och problemlösare,  beslutar sig för att flirta med Binghams bästa ”halfback” Billy och få honom att spela för Atwater istället för sitt eget college. Naturligtvis lyckas hon. Med Billy’s hjälp vinner Atwater och Jane upptäcker att hon blivit förälskad i Billy på riktigt.

Det här är glad musik. Otroligt optimistisk och peppande. Orkestern är större på den här revivelinspelningen än den var 1917 så det är jazzigt och med bra sväng i blåset. Banjon är ett av de dominerande instrumenten och det i sig räcker för att ge mig ett litet leende på läpparna.
Har man aldrig lyssnat på en riktigt gammaldags musikal nån gång så är det här en bra introduktionsplatta.

Favvisar: Leave It To Jane, Cleopatterer, The Crickets Are Calling, I’m Going To Find A Girl, The Sun Shines Brighter

Kuriosa:
Film och TV-skådespelaren George Segal hade en lite roll i riviveln.

På denna cd så har man som bonus lagt in en medley av sånger från original uppsättningen, alltså inspelad 1917.

Video:
Leave It To Jane och Cleopatterer från Till The Clouds Roll By, en biografifilm om Jerome Kern från 1946. Observera att det här är mer en Hollywoodversion av sångerna än ett återskapande av hur det kan ha sett ut. Men kul är det!