Dag 331: On The Town

On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
– John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
– Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

Dag 303: A Funny Thing Happened on the Way to the Forum

A Funny Thing Happened on the Way to the Forum (1962), 964 föreställningar
Jag har lyssnat på den engelska original castinspelningen från 1963
Musik & sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Burt Shevelove & Larry Gelbart, inspirerad av den romerska pjäsförfattaren Plautus (251 – 183 f kr) farser, speciellt pjäserna Pseudolus, Miles Gloriosus och Mostellaria.

Föreställningen handlar om slaven Pseudolus och hans försök att vinna sin frihet genom att hjälpa sin herre, den unge Hero, att uppvakta den unga flickan som bor i grannhuset. Philia, som hon heter, är en kurtisan vars enda talang är att vara vacker. Tyvärr för Hero och Pseudolus så har hon redan blivit lovad till den stora krigaren Milos Gloriosus som är på väg för att hämta henne.
Det här är bara den enkla ramberättelsen för nått som snabbt förvandlas till en hysteriskt rolig fars med personförväxlingar, spring i dörrar, ”dåliga” vitsar, blinkningar till publiken och en intrig som bara blir mer och mer tilltrasslad.

Det här är utan tvekan en av mina favoritmusikaler. Galet rolig.
Sondheims musik är sprudlande, vacker och varierad och hans texter inget annat än rent geniala.
Den engelska inspelningen är kul som komplement till det amerikanska originalet. Sånginsatserna är generellt lite svagare och osäkrare men å andra sidan ger det typiska korthuggna och lite torra engelska uttalet en ny dimension till texterna.
Frankie Howerd sjunger sämre än Zero Mostel (original Pseudolus) men har en charm och en tajming som är hans egen och är ganska så rolig.
Så även om Broadwayoriginalet är en bättre castskiva så är den här definitivt värd en genomlyssning eller tre.
Musikalen i sig hör till kategorin: Skall finnas i varje musikalnörds samling! Så ere bara!

Favvisar:
Comedy Tonight, Pretty Little Picture, Love I Hear, Everybody Ought To Have A Maid

Kuriosa:
Titeln alluderar till en klassisk fras som komiker använde sig av inom vaudeville när de skulle börja berätta en rolig historia: A funny thing happened on the way to the theater…

Showen hade stora problem under sin try out turné. Publikern uppskattade den inte och man hade svårt att sälja biljetter.
Jerome Robbins kallades då in för att se om han kunde lösa problemet. Han ansåg att det största problemet låg i inledningsnumret Love Is In The Air. Det var en komisk romantisk ballad som fick folk att tro att det var en romantisk komedi de skulle få se och inte den burleska fars det egentligen är. Så Robbins förslag var att skriva en ny inledning som bättre marknadsförde den show som skulle följa. Resultatet blev ett av de bästa och mest hysteriskt roliga inledningsnummer som någonsin har figurerat i nån musikal: Comedy Tonight.
Och det visade sig att det var just detta nummer som showen behövde för att gå hem hos publiken – över 900 föreställningar och ett flertal framgångsrika revivlar på Broadway och massor av uppsättningar i olika länder världen runt är väl bevis nog för detta.

När showen fick sin premiär 1962 så uppskattades själva farsen men Sondheims musik ignorerades av de flesta kritikerna, flera ansåg till och med att den var direkt dålig – fast de gillade hans sångtexter.
På det årets Tony Awards gala så var hans partitur inte ens nominerad.

Showen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, manliga huvudroll, manliga biroll, libretto, regi och producent.

Musikalen filmades 1966. Det är en rätt så usel film och de flesta musiknumren har strukits.

I england så var det den älskade komikern Frankie Howerd som spelade Pseudolus. Han kom senare att spela en annan slav, baserad på Pseudolus karaktären, i den engelska komediserien Up Pompeii (1969).

Pressklipp:
A boy entering the Alvin Theatre last night called loudly to his companion (three feet away): ”If this isn’t a hit, I’m going to lynch your brother.” I just hope the lad had some second thoughts about his attitude today, while he is lynching his friend’s brother. Maybe he will learn to be grateful for small favors. Small indeed are the favors afforded by this new musical, except perhaps for Zero Mostel.
…
Stephen Sondheim’s music would have been a second-rate score even in 1940, but he has come up with some catchy lyrics.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

I think Mr. Sondheim has a fair ballad in ”Lovely”; otherwise I thought his lyrics far surpassed his music.
– Johan McClain, Journal-American

Videosar:
A Funny Thing Happened on the Way to the Forum Montage
Comedy Tonight med Nathan Lane
Everybody Ought To Have A Maid from the Proms
Lovely
Ett avsnitt av Up Pomeii med Frankie Howerd

Dag 216: Look, Ma, I’m Dancin’!

Look, Ma, I’m Dancin’!(1948), 188 föreställningar
Musik & sångtexter: Hugh Martin
Libretto: Jerome Lawrence & Robert E. Lee

Arvtagerskan (och f d vaudeville-artisten) till ett bryggeri imperium, sponsrar ett ryskt balettkompanis turné med en miljon dollar. Det enda krav hon har på dem är att hon ska få medverka i baletten. Hon är dock så usel att de bara låter henne  spela saker som ”en tagg” i Törnrosa. Trots det så lyckas hon ta över kontrollen av baletten och anlitar en god vän som ny koreograf för att ”piffa upp” den gamla trötta ryska balettrepertoaren. Genom att exempelvis förvandla Svansjön till en ”hootchy kootchy” balett som han kallar för Steno Pool, så får han fantastiska recensioner vilket leder till att han får ett Hollywoodkontrakt.

När jag lyssnat på showen så har jag valt att lägga till vissa nummer från off-off Broadway revivaln som kom 1999.
Anledningen till det är att original casten spelades in en månad innan showen skulle ha sin premiär. Det fanns nämligen ett hot om att en strejk skulle bryta ut bland teatermusikerna och man ville försäkra sig om att det skulle finnas en castinspelning lagom till premiären. Men det betyder att varken sångernas ordning eller vilka som sjunger vad riktigt stämmer överens med vad som skulle presenteras på Broadway. Dessutom så ströks ett par sånger och några nya tillkom som därför inte finns med på originalplattan.
Men allt sånt finns med på  revivalinspelningen så genom att slå ihop bägge skivor så har jag fått nått av en ultimat version av showen. Inte för att det gjorde den bättre för det här är inte direkt en bra show.
Det är en väldigt blandad upplevelse att lyssna på den här plattan för här finns dels fantastiskt roliga nummer och skön swing-musik men också några smöriga ballader så tråkiga att man ruttnar efter bara nån minut.
Generellt kan jag säga att den som hoppas på att finna några förlorade klassiker här kan glömma det. Det här är middle-of-the-road standardlåtar, typiska för sin tid och sticker inte ut för fem öre.
Det intressantaste med den här showen var nog koreografin som skapades av Jerome Robbins men den kan man ju tyvärr inte njuta av här…
På originalet så får man full orkester medan det bara är piano på revivaln.

Favvisar:
I’m the First Girl in the Second Row, The Little Boy Blues, Shauny O’Shay, The Two Of Us, Gotta Dance

Pressklipp:
The most I can say -to be school-masterisch about Look, Ma– is that it’s one of the brightest children I’ve ever flunked. It’s a fine might-have-been; possible even a  fine should-have-been. It has good things in it, good people all about it, a good idea behimd it. But it’s not a good show.
…
The trouble is that the music is not good enough and the book’s not good at all.
– Louis Kronenberger, PM

If you want to laugh, rush to the Adelphi immediately and buy your tickets. A fast, funny, zippy musical. Nancy Walker is terrific, a one-woman show all by herself.
– Robert Garland, Journal-American

Video:
I’m the First Girl in the Second Row med Nancy Walker

Dag 121: Billion Dollar Baby

Billion Dollar Baby (1945), 220 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av York Theatres konsertversion från 1998
Musik: Morton Gould
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green

En redigt komplicerad farsintrig som utspelar sig 1929 bland gold diggers, gangstrar, biljonärer, lönnkrogar, smuggelsprit, flappers, maratondanser, showflickor, förförande torchsångerskor, filmstjärnor, dominerande mammor, skönhetstävlingar, charleston, förväxlade identiteter, döda som visar sig leva och levande som visar sig vara döda (eller mördande tråkiga i alla fall), två stora balettnummer och som final så kommer den stora börskraschen.
Puh, blev utmattad bara av att läsa cd-konvolutet. Det verkar som om det var fart och fläkt och non stop aktion på scen. Och på pappret så verkar allt väldigt roligt.

Musiken är en glad överraskning. Trots att showen gick över 200 gånger när den spelades 1945/46 så kom det aldrig nån castskiva, så denna version av New Yorks York Theatres konsertversion är första gången som verket getts ut på skiva.
Och det är förvånande för det är riktigt, riktigt kul musik.
Den utspelar sig på 20-talet så det är mycket charlestontakter, gladjazz och riktigt torchiga torch songs. Allt är kärleksfulla patsicher på den tidens musik.
Eftersom York Theatre är en typisk off-Broadway teater så är det en väääldigt avskalad orkester som framför verket, bara 4 musiker men det låter otroligt bra om dem och de gör musiken rättvisa.
Radarparet Comden & Green har skrivit alla texterna så sångerna är smarta, roliga och med en hel del svärta och ironi.
Och med sångsolister som Debbie Gravitte, Kristin Chenoweth (5 år innan hon fick sitt stora rediga genombrott som Glinda i Wicked) och Marc Kudisch så blir det här en strålande presentation av en rolig, sprallig och, på cd i alla fall, ganska så underbar liten bortglömd musikal.

Favvisar:
Atlantic City Sequence: Billion Dollar Baby / Who’s Gonna Be The Winner?, Charleston (Ballet), There I’d Be, Havin’ a Time

Kuriosa:
Föreställningen fick relativt blandade recensioner, det enda alla var överens om var att koreografin av Jerome Robbins var makalöst bra. Han skapade inte mindre än fyra stora dansnummer i showen. En av dem Charleston, fanns med i Jerome Robbins’ Broadway (1989), en revy i vilken man återskapade många av hans bästa koreografier.

Jerome Robbins må ha varit en genialisk, makalös och nyskapande koreograf men han var tydligen en riktigt obehaglig och elak människa också.
Och perfektionist.
Den mobbing och de i det närmaste sadistiska metoder han utsatte sina dansare för, för att förverkliga sina visioner, är ökänd och gjorde honom till en av de mest hatade (och paradoxalt nog, mest beundrade och respekterade) personerna inom sin tids show biz.
Hur hatad var han?
Det finns en berättelse där man återger hur han under en repetition stod på scenen med ryggen mot salongen och skällde ut sina dansare. Medan han påtalade deras brister och hur illa de utförde hans rutiner så tog han hela tiden små steg bakåt. Sakta, sakta, sakta så närmade han sig scenkanten mer och mer. Ingen i ensemblen sa nått. Ingen varnade honom. Utan de lät honom hålla på att skälla och backa, skälla och backa. Till sist så tog han ett steg för mycket och föll handlöst rätt ner i orkesterdiket…
Den här berättelsen har figurerat som en Broadway legend i åratal men det är först nu som man, efter mycket efterforskning, har kunnat härleda denna händelse till repetitionsarbetet av just Billion Dollar Baby.

Videosar:
Charleston (med några andra låtar insprängda och med grymt duktiga ungdomar) Obs ej original koreografi
Ännu en skolversion av låten/dansen, den här är klart inspirerad av Robbins originalkorteografi.
Ännu en charlstonvariant med helt egen koreografi
Snuttar ur Jerome Robbins’ Broadway från Tony Awards

Dag 100: West Side Story

West Side Story (1957), 732 föreställningar.
Har lyssnat på 2009 års revivalinspelning för detta inlägg.
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents baserad på William Shakespeares pjäs Romeo & Julia

Tror nog att de flesta känner till berättelsen i denna moderna version av tragedin om Romeo & Julia.
Det blodiga bråket mellan släktena Capulet och Montague i femtonhundratalets Verona har här förvandlats till ett gängkrig mellan Puertoricaner och vita arbetarklass amerikanare i femtiotalets New York.
Helylle-amerikanska Tony blir blixtförälskad i Maria som precis anlänt från Puerto Rico. Kärleken är besvarad. Denna kärlek över gränserna är redan på förhand dömd att sluta i tragedi och det är runt den berättelsen utspelar sig.

Vad kan jag säga som inte redan sagts om detta mästerverk? Inget.
Jag har älskat Bernsteins hetsiga, storstadsmässiga och jazziga musik ända sen första gången jag hörde den. Den är bara så makalöst bra. Lika vass, engagerande och nyskapande idag som den måste ha känts när den hade sin premiär för 56 år sedan.
56 år sedan…! Otroligt. Och känns fortfarande så fräsch? Det är kvalité det!

Det som är nytt och originellt i 2009-års version av musikalen är att man låter Sharkgänget sjunga en del av sina sånger på spanska. Det ger en fördjupning av karaktärerna och dessutom så blir de kulturella motsättningarna mellan gängen än tydligare.
På minussidan, för min del i alla fall, är Matt Cavenaughs Tony som jag tycker är rent förfärlig. Han är väldigt  smörig och insmickrande men känns samtidigt både torr och ansträngd rent vokalt. Lägg till det en hysterisk vibrato, en otroligt nasal ton och en obehaglig falsett. Han är en urtrist, tråkig och helt charmlös Tony.
I övrigt gillar jag denna inspelning. Och speciellt de spanska delarna.

Favvisar:
Me Siento Hermosa (I Feel Pretty), Un Hombre Asi (A Boy Like That), Tonight (Quintet), Dance At The Gym. Egentligen så älskar jag all musik i musikalen utom två nummer, men vilka de är tänker jag inte säga.

Kuriosa:
Initiativtagare till musikalen var koreografen Jerome Robbins, som fick idén i slutet av 1940-talet, när en vän frågat honom om hur han skulle tänka sig en nytolkning av just Romeo och Julia. Han tog kontakt med Laurents och Bernstein, som han arbetat med på skilda håll förut, men projektet fick ställas in på grund av tidsbrist. Ursprungligen hade tanken varit att placera musikalen på Manhattans östra sida, med även vuxna familjemedlemmar involverade i konflikten, som skulle vara mellan judar och katoliker. Femtiotalets växande problem med ungdomsgäng fick dock upphovsmännen att tänka om – och börja om arbetet igen.

Musikalen blev nominerad för fem Tony Awards men vann bara 2: bästa koreografi och bästa scenografi.
Filmversionen från 1961 fick elva Oscarsnomineringar och vann 10 av dem, bl a för bästa film, bästa manliga och kvinnliga biroll.
Revivaln 1980 gav en Drama Desk Award för bästa kvinnliga biroll till Debbie Allen som Anita
Revivaln 2009 vann 1 Tony för bästa kvinnliga biroll.

Peter Gennaro var Robbins koreografiassistent på musikalen. Det är en öppen hemlighet att det var han som till största delen skapade koreografierna för America och Mambo numren, dock utan att få kred för det.
Han har efter det gjort originalkoreografierna till bl a Annie (1977), just den fick han en Drama Desk Award för.

2007, till den årliga välgörenhetsgalan Gypsy Of The Year, så hade man med anledning av West Sides 50 årsjubileum, samlat ihop alla överlevande medlemmarna från originaluppsättningen.
Länk till en inspelning från repetitionen. Måste ses! Carol Lawrence, 75 vid tillfället, (original Maria) är rörrande och Chita Rivera, 74 vid inspelningen,(original Anita) är sanslöst fantastisk!

Lin-Manuel Miranda skrev de spanska dialogpartierna och samarbetade med Sondheim vad gäller de spanska sångtexterna till 2009-års version.
Lin-Manuel är själv både kompositör och textförfattare och hans musikal In The Heights hade sin Broadway premiär 2008. Han spelade själv huvudrollen i den.
Föreställningen vann det årets Tonys för både bästa musikal och bästa musikalpartitur.

Eftersom filmer var hårdare censurerade än teaterscenen var på sextiotalet så fick man göra vissa ändringar i sångtexter och manus när musikalen skulle filmas.
Ett exempel på det är Anitas rader i Quintet.
När hon sjunger om Bernardo i scenversionen:
He’ll come home hot and tired, so what?
No matter if he’s tired, as long as he’s hot
I filmversionen blev det:
He’ll come home hot and tired, poor dear.
No matter if he’s tired, as long as he’s here.
Och Tonys och Riffs vänskapsslogan är Womb to tomb. Sperm to worm på scen och Womb to tomb. Birth to earth i filmen.

Ett tag hade man tänkt att låta Elvis spela Tony i filmversionen men hans manager, Colonel Tom Parker, ansåg att rollen var helt fel för honom. Han ville inte att Elvis skulle associeras med knivar och gängbråk och fick honom att tacka nej.
Andra som provspelade för rollen var bl a  Warren Beatty,  Anthony Perkins, Burt Reynolds, Richard Chamberlain och Dennis Hopper.

Natalie Wood var ihop med Warren Beatty när han skulle provfilma och som en tjänst till honom hängde hon med och agerade motspelare åt honom. Det slutade med att det var hon som fick jobb i filmen, inte han…
Hon blev filmens Maria.

Audrey Hepburn var en av dem som sökte jobbet som Maria men hon drog sig ur när hon blev gravid.

Både Tony och Marias röster är dubbade i filmen.
Natalie trodde att de skulle använda sig av hennes inspelningar av Marias sånger. Man hade gjort inspelningar där man mixat hennes röst (i de lägre partierna) med Marnie Nixons röst (i de högre partierna), men i slutändan så valde man att bara använda sig av Marnies röst.

Rita Morero (som Anita) blev dubbad av Betty Wand i de partier som var för låga för henne. Av en slump så blev Rita sjuk när man skulle spela in de sista delarna av hennes stämma i Quintet. Hennes dubbare var också sjuk den dan så man lät Marnie Nixon dubba även Anitas bitar så egentligen är Quintet bitvis bara en kvartett för Marnie sjunger ibland både Marias och Anitas insatser.

Marnie Nixon har dubbat många filmstjärnors sångröster.
Ett urval:
Marilyn Monroes höga toner i Diamonds Are A Girls Best Friend från filmen Gentlemen fördrar blondiner (1953).
Deborah Kerr i Kungen & jag (1956)
Audrey Hepburn i My Fair Lady (1964)

Den första svenska uppsättningen hade sin premiär på Oscarsteatern i Stockholm 1965 med bl a Lill Lindfors i rollen som Anita.

Karl Dyall som spelar Bernardo för tillfället i Stockholms Stadsteaters uppsättning spelade samma roll även i uppsättningen på Oscarsteatern 1997.

Pressklipp (om originaluppsättningen 1957):
This is one of those occasions when theatre people, egrossed in an original project, are all in top form. The subject is not beautiful. But what West Side Story draws out of it is beautiful.
– John Chapman, Daily News

The American theatre took a venturesome forward step last evening. This is a bold new kind of musical theatre – a juke-box Manhattan opera. The various fine skills of show business are put to new tests, and as a result a different kind of musical har emerged.
…
It takes up the American musical idiom where it was left when George Gershwin died. It is fascinatingly tricky and melodically beguiling.
– Walter Kerr, Herald Tribune

… Jerome Robbins has put together, and then blasted apart, the most savage, restless, electrifying dance patterns we’ve been exposed to in a dozen seasons. He never runs out of original explosive life-force.
…
This show is, in general, not well sung. It is rushingly acted. And it is, apart from the spinetingling velocity of the dances, almost never emotionally affecting. The evening hurtles headlong past whatever endearing simplicities may be hidden in Arthur Laurent’s text or Steophen Sondheim’s lyrics. This is a show that could have danced all night, and nearly did. But the dancing is it. Don’t look for laughter or – for that matter – tears.
– John McClain, Journal-American

The most exciting thing that has come to town since My Fair Lady.
…
West Side Story is something quite new in the theatre, and it is just great.
-Richard Watts Jr. , Post

Videosar:
West Side Story 2009 på The Tony Awards
America 2009
Prologue från filmen
 West Side Story Flash Mob – New York City Times Square
Från repetitionen till Gypsy Of The Year 2007

Dag 7: High Button Shoes

High Button Shoes (1947), spelades 727 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Sammy Cahn
Libretto: George Abbott och Stephen Longstreet baserad på Longstreets semibiografiska roman The Sisters Liked Them Handsome.

High Button Shoes var Broadway debuten för en av mina favoritkompositörer Jule Styne. Han är kompositören till musikalklassiker som Gentlemen Prefer Blondes, Gypsy, Funny Girl och Suger.
Det var även Broadwaydebut för sångtextförfattaren Sammy Cahn (eller Cohen eller Kahn, beroende på vilken del av hans långa karriär man talar om).
Dessa båda herrar hade redan samarbetat under många år i Hollywood, ett samarbete som bland annat resulterade i en Oscar för sången Three Coins In The Fountain. De skrev även klassiker som Let it snow, let it snow, let it snow.
Och med den här föreställningen (deras andra försök) så skulle de även erövra New Yorks teaterscen. Deras allra första musikalförsök Glad to see you (1944) las ned redan under provspelningsperioden i Philadelphia.

Föreställlningen är en riktig skälmhistoria som delvis utspelar sig i Atlantic City. I rollistan så återfinns storheter som Phil Silvers och Nanette Fabray.
Det är en riktig liten pärla med underbara sånger som Papa, Won’t You Dance With Me, On a Sunday By The Sea och I Still Get Jealous. På denna castinspelning har man valt att plocka bort en del av föreställningens låtar (inte nån av de ovan nämnda dock), troligtvis av utrymmesskäl. Det är lite synd för jag skulle gärna ha velat höra allt från denna show.

Inspelningen är gjort på fyrtiotalet och det gör att ljudet är lite annorlunda mot vad man är van vid idag. Det är en av anledningarna till att jag aldrig orkat lyssna på den här tidigare. Dålig anledning, jag vet, men så är det. Måste liksom försätta mig i rätt stämning för att kunna uppskatta den tidens inspelningar.

Musikalen är kanske mest känd för den 10 minuter långa Bathing Beauty baletten skapad av koreografen Jerome Robbins. En hysteriskt rolig komisk balett, en hyllning till stumfilmskungen Mack Sennett. På scen sågs badande skönheter, livvakter, gangsters, identiska tvillingar, The Keystone Cops plus en gorilla, i en riktigt slap-stick balett.
”The actors careen across the stage, in and out of a row of boardwalk bathhouses, slamming doors, falling, rolling, leaping to their feet, colliding with one another, in a masterpiece of intricately plotted chaos that bears all the marks of the developing Robbins style: wit, character, drama, and precision.” Citat från Amanda Vaill, författare till Robbins biografi.
Baletten återskapades i revyn Jerome Robbin’s Broadway som gick på Broadway 1989 och där kunde man se att den verkligen var ett komiskt mästerverk. Helt hysterisk. Tyvärr har jag inte hittat nått klipp på YouTube så ni får ta mitt ord på det.

En charmig, typisk, lite gammeldags fyrtiotalsmusikal som är värd att hitta en ny publik.

Kuriosa:
1. En okänd Audrey Heburn var med i ensemblen när musikalen fick sin London premiär 1948.

2. Phil Silvers pappa var med och byggde de första skyskraporna i New York.