Nr 372: Pousse-Café

Pousse-Café (1966), 3 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: Marshall Barer & Fred Tobias
Libretto: Jerome Weidman, baserad på den tyska filmen Der Blaue Engel (Blå Ängeln) (1930) i sin tur baserad på romanen Professor Unrat oder Das Ende eines Tyrannen (1905) av Heinrich Mann (1871 – 1950).

Professor George Ritter förälskar sig i nattklubbssångerskan Solange. De inleder ett förhållande, men när det avslöjas får professorn sparken. De två gifter sig men i avsaknad av arbete sjunker professorn så lågt att han får uppträda som clown på nattklubben.

Det är en väldigt cool platta det här. Musiken är skönt sval och avspänd. En perfekt jazzplatta att låta vara på i bakgrunden. En riktig stämningsgivare.
Man får en känsla av att vara i en rökig, liten källarlokal nånstans i Greenwich Village i början på sextiotalet. Det är sent på natten, publiken är lite på lyset men vid det här laget trötta och sega, det pratas relativt tyst och på scen spelar bandet sitt sista set. De har också fått i sig en wiskey eller två och stämningen är minst sagt mellow, utom då de plötsligt spelar en up tempo låt. Men mest är det tillbakalutat avspänt. Me like a lot.
Men är den representativ för Broadwayföreställningen? Troligtvis inte och om en teaterkväll skulle innehållen den här mängden av stillsamma ballader så finns risken att publiken skulle somnat. Vilket de kanske gjorde med tanke på att föreställningen lades ned efter bara 3 föreställningar.
Men jag är glad att man spelat in Ellingtons sköna låtar oavsett om dessa versioner har nån likhet med vad som spelades på teaterscenen eller inte. För här finns många låtar att glädja sig åt exempelvis: Let’s, The Spider and the Fly, The Swivel och Fleugel Street Rag.
Och jag saknar inte alls en stor orkester eller ensemble. Här har vi en liten jazzcombo och 2 solister och det räcker gott så. Kanske är det här till och med att föredra framför originalet med tanke vilken sågning även musiken fick av kritikerna.
Inte för alla smaker kanske men jag gillar det och kommer att njuta av denna platta många gånger till.

Kuriosa:
Pousse-Café är en musikalversion av den klassiska tyska 30-talsfilmen  Blå ängeln som gjorde en internationell storstjärna av Marlene Dietrich.

Producenten Leland Hayward, som just haft stor framgång med The Sound of Music, (se Dag 300), frågade Marlene om hon kunde vara intresserad av att åter spela rollen som Lola-Lola men nu i en scenversion. Hon tackade nej till erbjudandet.
Den rike producenten Marquis Guy de la Passardiere blev intresserad av projektet. Hans fru hette Lilo, och var en fransk kabaréstjärna som hade gjort sin Broadwaydebut 1953 i Can-Can, och Guy var säker på att hon kunde fylla Marlenes skor. Men Lilo hade en kraftig fransk brytning så för att det hela skulle fungera så flyttade man handlingen från en tysk småstad till New Orleans.
Man valde också att i programmet ”glömma” att nämna filmen musikalen var baserad på eftersom man var rädd att det skulle resultera i ofördelaktiga jämförelser.
Föreställningen spelade 5 previews och 3 föreställningar (2 kvälls och 1 matiné).
Showen förlorade $450 000.
Lilo skulle aldrig mer stå på en Broadwayscen.

Av nån anledning så ändrade man namnet på nattklubbssångerskan Lola-Lola till Solange i scenversionen.

1992 blev Dietrich tillfrågad om hon ville träffa popstjärnan Madonna inför en tänkt nyinspelning av Blå ängeln. Madonna var en av kandidaterna för rollen som Lola Lola. Marlene tackade nej till erbjudandet och sa: ”I played vulgar; She is vulgar.
Dietrich ville se Tina Turner i rollen.

Der Blaue Engel blev musikal i Tyskland 1992. Ute Lemper spelade Lola Lola.

Från början skulle showen hetat Suger City men man bytte till Pousse-Café.

Detta är en Pusse-Café: A layered (or ”stacked”) drink, sometimes called a pousse-café, is a kind of cocktail in which the slightly different densities of various liqueurs are used to create an array of colored layers, typically three to seven. The specific gravity of the liquid ingredients increases from top to bottom. Liqueurs with the most dissolved sugar and the least alcohol are densest and are put at the bottom. These include fruit juices and cream liqueurs. Those with the least water and the most alcohol, such as rum with 75% alcohol by volume, are floated on top.
These drinks are made primarily for visual enjoyment rather than taste. They are sipped, sometimes through a silver straw, one liqueur at a time. The drink must be made and handled carefully to avoid mixing; however, some layered drinks, such as shooters, are generally drunk quickly.

Pressklipp:
What’s new, Pousse-Café?
Answer: Nothing good. The musical of that name, which opened last night, is dismal.
…
The Blue Angel would probably make a good musical. But the present attempt is so close to total disaster that we may as well give it the benefit of the doubt: call it total.
– Stanley Kauffmann, Times

Actually, the people who have put Pousse-Café together haven’t put Pousse-Café together. They have left it splattered and sprawling over most of two continents, and it may take years to tidy up the debris.
…
All of the bits and pieces that go to make a musical are here not on speaking terms.
…
The show is really over once the prim professor has spent a night in the forbidden hay. No, I am wrong about that. As things stand, the show was really over on the day they released the film.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A drawn-out torture of embarrassment.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Video:
Marlene Dietrich som Lola-Lola

Ett exempel på en pousse-café

Dag 363: Fiorello!

Fiorello! (1959), 795 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Jerome Weidman & George Abbott, baserad på memoaren Life With Fiorello (1955) av Ernest Cuneo som handlade om Fiorello H. LaGuardia som var New Yorks borgmästare  mellan 1934 – 45.

En biografimusikal som handlar om Fiorello La Guardia (1882 – 1947).
I musikalen får man följa honom från 1915 – då han var en advokat som tog sig an pro bono jobb för fattiga som inte hade råd med en advokat – till 1933 då han ställer upp i valet för att bli New Yorks nya borgmästare.
Under denna period så slåss han också mot de korrumperade politiker som härskar i stadshuset, han blir involverad i kärlekshistorier med två olika kvinnor, han blir kongressledamot, kämpar i första världskriget och står hela tiden på den ”lilla människans” sida och kämpar för dennes rätt till rättvisa och ett bättre liv.

En lite bortglömd musikal. Det kan tyckas konstig med tanke på att den både vann ett antal Tony Awards och dessutom en Pulitzer. Men faktum är att den efter sin originaluppsättning inte haft nån revival på Broadway. Den blev inte heller filmad. Enda gångerna den visats i New York sen 60-talet är de 2 gånger Encores! har satt upp den i konsertversion i sin serie med bortglömda och mindre kända musikaler.
Det är synd för det här är en riktigt bra liten show. Musikaliskt i alla fall.
Det här var det andra samarbetet mellan Jerry Bock och Sheldon Harnick. De skulle skapa 8 musikaler ihop och den mest framgångsrika av deras verk var Spelman på taket som kom 1964.
De hör till mina absoluta favoriter vad gäller musikalkompositörer.
Den här showen innehåller både pastischer på sånger från 1910-, 20- och 30-talen samt ”moderna” shownummer. Gemensamt för all nummer är att musiken och melodierna är makalöst bra och att sångtexterna är i det närmaste geniala. Vilken otrolig samling sånger man hittar här. Jag bara älskar det!
Överlag kan jag rekommendera läsaren att söka upp varenda en av dessa båda herrars musikaler för ingen av dem är annat än mycket bra och några (Fiddler och She Loves Me till exempel) är rena mästerverken.
Den här plattan rekommenderas å det starkaste för det är en bortglömd pärla som är väl värd att återupptäckas.

Favvisar:
Politics And Poker, Marie’s Law, The Bum Won, Little Tin Box, The Very Next Man

Kuriosa:
Föreställningen vann the Pulitzer Prize for Drama. Det var den tredje musikalen som vann detta prestigefyllda pris.
Fram till i dag så har bara 8 musikaler vunnit det. De andra musikalerna är Of Thee I Sing (1932), South Pacific (1950), How To Succeed In Business Without Really Trying (1962), A Chorus Line (1976), Sunday in the Park with George (1985), Rent (1996) och Next To Normal (2010).

Showen vann också 3 Tony Awards: Bästa musikal, manliga biroll och regi.
Plus the New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.

Pressklipp:
Fiorello! scored a smashing victory at the polls with humor, heart, and zest. It’s a box-office landslide. Wavering ducat purchasers will be climbing aboard the bandwagon by the time you read this. Griffith and Prince have another champ under their wing. A top ticket for the amusement vote.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
High lights och intervjuer från Encores! konsertversion 2013
Gentleman Jimmy
Little Tin Box
Unfair
The Name’s LaGuardia
When Did I Fall In Love? med Audra McDonald

Dag 222: Tenderloin

Tenderloin (1960), 216 föreställningar
Baserar min bedömning på New York City Center’s Encores! konsertversion från 2000
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: George Abbott & Jerome Weidman baserad på boken Tenderloin (1959) av Samuel Hopkins Adams i sin tur inspirerad av pastor Parkhursts försök att rensa upp Tenderloindistriktet i New York kring förra sekelskiftet.

I New York, på 1890-talet, finns ett distrikt på Manhattans västra sida som är ökänd för sin prostitution. Den kallas för The Tenderloin.
Moralens väktare, Pastor Brock, har bestämt sig för att han ska lyckas med att stänga ner detta Sodom och Gomorra.
Till sin hjälp har han en ung, snygg journalist som heter Tommy, som även jobbar deltid som sångare på en av Tenderloinområdets barer och är väldigt populär bland områdets ”damer”.
Vad Brock inte vet om är att Tommy är i maskopi med en korrumperad polis. Dessa två sätter dit pastorn med hjälp av manipulerade, ”skandalösa” fotografier med honom i komprometterande situationer. Brock arresteras.
Men när det väl är dags för rättegången mot pastorn så har Tommy fått dåligt samvete och han berättar sanningen om de ”fixade” fotografierna. Detta leder till att pastorn frikänns och man börjar sätta igång att rensa upp i ”träsket”.
Men Pastor Brock stannar inte kvar och njuter av sin seger. O nej, han har redan givit sig av mot ett nytt syndens näste, denna gång i Detroit.

Det här är en härlig musikal. Starkt inspirerad av den typen av sånger som sjöngs kring förra sekelskiftet, så här finns både tragiska skillingtryck och music-hallsånger uppblandade med svängiga Broadwaytoner av bästa slag.
Jag blir alldeles till mig av det här.
Otroligt svepande och catch-ig musik, strålande roliga texter och ett smittande glatt humör kännetecknar denna show.
En show som kan pigga upp även den suraste bland oss.
Tyvärr så är det ingen större skillnad på denna inspelning jämfört med originalcasten från 1960. Vi får lite, lite mer musik, bättre ljud, en större orkester och ett par snäpp dialog mer här men inte mycket mer. Vilket känns snålt, för idag så kan man få plats med betydligt mer på en cd än de 51 minuter vi bjuds på. Och det fanns att ta av – vi kunde ha fått några av de strukna sångerna eller dansarren till exempel.
Men oavsett det, en härlig liten show är det och jag kan varmt rekommendera den i bägge versionerna.

Favvisar:
Little Old New York, The Picture Of Happiness, How The Money Changes Hands, Artificial Flowers, Good Clean Fun

Kuriosa:
De musikaliska upphovsmännen till den här showen skulle ett par år senare skriva en av de mest älskade och spelade av alla musikaler, nämligen Spelman på taket.

Pressklipp:
George Abbot has whomped another whopper of a musical. I was completely Abbotizes in song, dance and, merriment.
– Fred Aston, World-Telegram & Sun

Robert Griffith and Harold Prince have been leading the song-and-dance circuit with five straight hits, but they finally struck out.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Tenderloin is the most serious comedy I ever saw. It begins with a hymn in a Park Avenue church, and thereafter gets soberer and soberer and soberer.
Mastermind George Abbot has let someone talk him into applying his magic to an unaccountably dour documentary. Hurrah and everything for good, clean fun, but where is it?
– Walter Kerr, Herald Tribune

The trouble with the play is that it is very difficult to have so much fun with vice and corruption and debauchery and then make a monumentof the guy who is going to break it all up.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
Little Old New York
Chita Rivera – Little Ol’ New York
The Picture Of Happiness
Artificial Flowers