Tag Archives: Jerry Herman

Nr 442: Mame

13 Jul

maxresdefault

Mame (1966)
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

Annonser

Nr 416: Hello, Dolly!

10 Nov

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965

Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.

Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994.
 Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna
 uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.

I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News


The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post


Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.

… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune


A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American


Videosar:

Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 

Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Nr 413: The Kosher Widow

20 Apr

Kosher Widow.jpg

The Kosher Widow (1959)
Off-Broadway, 87 föreställningar

Music: Sholom Secunda
Lyrics (English): Shalom Secunda;
Lyrics (Yiddish): Molly Picon;
Book: Louis Freiman & Jacob Kalich

I denna musical spelar Molly Picon 2 roller, dels rollen som en hustru som för 12 år sedan lämnade sin man och sitt hem men som nu har återvänt och dels rollen som skådespelerskan som mannen blivit förälskad i under sin hustrus långa frånvaro.
Pjäsens brinnande fråga var: vem ska han välja? Ska han återförenas med sin hustru eller satsa på sin kärlek till skådespelerskan?
Det fick publiken avgöra för man tog in en applådmätare och lät styrkan på publikens applåder bestämma vilket slut musikalen skulle få.

Det är inte lätt att hitta fakta om denna lilla ljuvliga musikal. Man får väl nästan se det som ett mirakel att man ansåg det värt att föra över den till cd.
Och glad för det är jag. För det här är något så ovanligt som en musikal på jiddisch, speciellt riktad till den lilla del av New Yorks befolkning som fortfarande pratade jiddisch vid denna tid. Nu är framförandet av sångerna inte på ren jiddisch utan de använder en blandning av jiddisch och amerikanska som gör att även en goj som jag faktiskt kan hänga med rätt så bra.

Det här är charmigt som bara den med ett par riktigt starka melodier.

Det hela låter som om det var en betydligt äldre inspelning än vad det är och jag misstänker att det beror på att man inte hade budget till en mer tekniskt avancerad inspelning. Jag menar marknaden var nog ganska så begränsad redan då.
Hela musikalen känns lite ”gammaldags” och inte i takt med sin samtid men vad gör väl det.
Musiken är en härlig blandning av klezmer och showmusik med en redig dos av schmaltz och jag gillar det väldigt mycket.

Kuriosa:
Molly Picon (1898 – 1992) var en av den amerikansk-jiddischka teaterns absolut största och mest älskade stjärnor. Hennes karriär sträckte sig över 60 år. Hon spelade teater, gjorde filmer och radioprogram främst för den jiddischtalande delen av den amerikansk-judiska befolkningen.
Flera av hennes filmer spelades in i europa och en av hennes mest kända, och den kanske mest framgångsrika jiddischska filmen av dem alla, är musikalen  Jidl mitn Fidl (אידל מיטן פֿידל) från 1936. I den spelar hon en ung judisk kvinna som klär ut sig till man för att kunna ge sig ut på vägarna som musikant. Problem uppstår när hon blir förtjust i en av sina manliga kolleger.
Molly spelade många ”byxroller” i sin ungdom.
Hon fann även en viss framgång utanför jiddischteaterns värld. Hon var bl a på Broadway 1961 och medverkade i Jerry Hermans musikal Milk and Honey (se Nr 349) och kan även ses som Yenta – äktenskapsmäklerskan i filmversionen av musikalen Spelman på Taket (Fiddler on the Roof) från 1971.

Press:
Picon … ever-adorable

A real delight … one of the best musicals to adorn the dwindling Yiddish theatre in years.

… the tuneful score might even produce one or two hit songs.
– Louis Funke, The New York Times

Videosar:
Tv-intervju med Molly Picon från 1981
Abi Gezunt från filmen Mamele (1938)
En super charmig snutt ur Ost und West från 1923
Yidl Mitn Fidl med Molly Picon (audio)
Yom Pom Pom (audio)

Nr 376: A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine

26 Okt

215px-HollywoodUkraine
A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine

West End 1979, 168 föreställningar
Broadway 1980, 588 föreställningar
Musik: Frank Lazarus, Jerry Herman, Trevor Lyttleton & Richard Whiting
Sångtexter: Dick Vosburgh, Jerry Herman m fl
Libretto: Dick Vosburgh. A Night In The Ukraine är baserad på Anton Tjechovs pjäs Björnen (1888).
Jag har lyssnat på 1980-års Broadway castinspelning.

”A smile-a-minute, songsational, musical mirthquake!”

Your angelic face I regard
As the face of a Saint…Bernard
– advokaten Samovar (Groucho) till Fru Pavlenko.

A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine is a musical comedy consisting of two essentially independent one-act plays.
A DAY IN HOLLYWOOD is the first half of this entertainment which takes us to the lobby of Grauman’s Chinese Theatre in the 30s where 6 members of the ushering staff sing a musical tribute to the screen stars and productions of that magical era.
A NIGHT IN THE UKRAINE, a Marx Brothers movie the brothers never made, is based on  Anton Chekhov’s one-act play The Bear. It is set in the stately mansion of Mrs Pavlenko, a wealthy Ukrainian widow and introduces us to typical character types as featured in the Marx Brothers’ films. We have the crooked lawyer (Groucho) who tries to swindle the widow (the Margaret Dumont part) of her money, a faithful Italian footman who’s incredible at the piano (Chico), a maid-chasing mute gardener with a taxi-cab horn and great slapstick skills (Harpo) and finally there are the two young lovers.

Det här är en härlig liten platta att lyssna på. Roliga sånger med bra och väldigt vitsiga texter, det mesta framfört till bara pianoackompanjemang. Det är dessutom aktörerna själva som står för musicerandet också.

Musiken spretar en aning men det är inte så konstigt för när musikalen anlände till Broadway (den började sitt liv i London) så ville Tommy Tune (som både regisserade och koreograferade den och fick en Tony för sin koreografi) höja klassen på det musikaliska materialet en aning och man bad därför Jerry Herman att bidra med tre sånger till första akten. Och det går inte att komma ifrån att hans bidrag håller en helt annan klass än Lazarus bidrag – inte för att Lazarus sånger är dåliga men Hermans är liksom mera Broadway och det är hans sånger som är mina favvisar: Just Go To The Movies; Nelson – en elak beskrivning av operettfilmstjärnan Nelson Eddy och där följande rader finns: ”A picture of strength, and good breeding of course, and of passion and warmth (I’m discussing his horse)…” – och The Best in the World om hur snabbt lyckan kan komma och gå i ”Tinsel Town”.
Men jag gillar också I Love a Film Cliché, titeln säger allt, Famous Feet om hur traditionen med hand- och fotavtrycken utanför Grauman’s Chinese Theatre uppkom och en ljuvlig framsjungen trailer för andraaktsshowen A Night in the Ukraine.
Överlag så gillar jag fösta aktens material mycket bättre än den andra, med undantag för Samovar the Lawyer, en typisk Grouchosång.
Rekommenderas.

”But why am I telling YOU all this? And you, a perfect stranger!”

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll och bästa koreografi.
1 Drama Desk Award för bästa koreografi.
1 Theatre World Award för bästa nykomling

Föreställningen var Tommy Tunes första som både regissör och koreograf och den blev hans stora genombrott. Efter denna så regisserade/koreograferade han shower som Nine, Grand Hotel (se Dag 217) och The Will Rogers Follies (se Dag 337)

Priscilla Lopez vann birolls Tonyn för sin insats som Harpo i andra akten av showen. Priscilla var tidigare Tonynominerad för sin insats i A Chorus Line 1976 (se Dag 232). Där spelade hon Diana Morales som bl a sjunger sången Nothing, en sång som är till stora delar självbiografisk för den handlar om Priscillas upplevelser när hon gick på en teaterskola. Men den gången vann hon inte.

Bröderna Marx var från början 5 bröder. Kärnan i deras scenföreställningar var de tre äldsta bröderna: Chico, Harpo och Groucho (här listade i den ordning de föddes), de två yngre Gummo och Zeppo lyckades aldrig skapa lika utvecklade och renodlade karaktärer som sina storebröder.
Gummo var inte med i någon av brödernas berömda filmer och Zeppo var bara med i de 5 första och där spelade han nästan alltid den romantiske (icke rolige) hjälten. Fast Zeppo sägs ha varit den roligaste av bröderna ”off stage” och han kunde härma sina bröder så bra att om nån av dem blev sjuka så kunde han hoppa in och spela deras roll till perfektion på scenen.
För det var på scenen som Bröderna Marxs började och nådde sina första stora framgångar. De var stora först inom vaudeville och hade senare även stora framgångar på Broadway under 1920-talet: först med revyn I’ll Say She Is (1924–1925) och senare med 2 musikaler  The Cocoanuts (1925–1926) and Animal Crackers (1928–1929). De två sistnämnda filmades och den förstnämnda finns det planer på att sätta upp igen.

Det finns en musikal som handlar om Brödernas tidiga karriär och framförallt om deras mamma Minnie, den heter därför passande nog Minnie’s Boys, den kom 1970 och floppade (se Dag 24).

Pressklipp:
What can one say? A Day in Hollywood – A Night in the Ukraine, which opened last night, is worth a month in the country. It is crazy, zany magic…

It all comes together as a smashing show, classy, sassy nostalgia combined with the zip and zap of the day after tomorrow.

This show is probably the funniest thing to hit New York since pastrami.
– Clive Barnes, Post

 Videosar:
Doin’ the Production Code från The Tony Awards
Nelson
Natasha
The Best in the World
I Love a Film Cliché

A-Day-in-Hollywood-a-Night-in-the-Ukraine-Playbill-07-80

Dag 349: Milk And Honey

2 Dec

Milk And Honey
Milk And Honey (1961), 543 föreställningar
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Don Appell

I centrum för denna musikal finner vi en busslast med ensamma judisk-amerikanska änkor som åker på en rundresa i Israel och som inte bara vill se det nya landet utan också hoppas att de ska kunna hitta en ny man. Runt dem finns det ett antal yngre kärlekstörstande individer.
Huvudpersonen i showen är en separerad men gift amerikansk man (Phil) som är på besök i landet för att träffa sin gifta dotter Barbara. Han blir förälskad i en amerikanska (Ruth) som reser tillsammans med änkorna. Men hon varken kan eller vågar satsa på förhållandet eftersom han är gift.
Phils dotter Barbara längtar hem till USA men hennes man vill stanna och hjälpa till att bygga upp Israel. Fast i slutändan så åker de tillbaka till USA för David, som mannen heter, inser att hans kärlek till sin hustru är starkare än hans kärlek till sitt nya land.
Bland änkorna finns den vasstungade Clara Weiss som frenetiskt söker efter en ny äkta man. Hon finner honom mot slutet av showen.
När Ruth ska lämna landet tillsammans med änkorna så lovar Phil att han ska försöka övertyga sin fru om att skiljas från honom. Så kanske går Ruth en kärleksfull framtid till mötes…

Det här var Jerrys första Broadwaymusikal men redan så hörs det typiska Hermansoundet, om så inte riktigt så utpräglat som det skulle bli. Bara 3 år senare skulle ha få sin första mega succé med Hello, Dolly!
Men redan här så hittar vi smittande marscher, känslosamma ballader och flödande valser en masse, lägg till det starka inslag av judisk musik och man får ett sprudlande och bitvis otroligt charmerande verk.
De två huvudrollsinnehavarna (Robert Weede och Mimi Benzell) var operasångare som lånats från ”The Met” och ni som läst min blogg vet vad jag brukar tycka om operasångare som ska sjunga musikal och faktum är att deras nummer är nog dem jag tycker sämst om…
Desto roligare är det att få höra Molly Picon – en av den jiddischska teaterns största legender – och hon är helt ljuvlig här, med både en stark emotionell känsla och en perfekt komisk tajmning i sina sånger.
Allt som allt ett roligt och ganska så bra verk, kommer kanske aldrig att bli min favorit bland Hermans alla alster men absolut värd en genomlyssning eller tre.

Favvisar:
Shalom, Milk And Honey, Independence Day Hora, Chin Up Ladies, That Was Yesterday, Hymn to Hymie

Kuriosa:
Det här var den första Broadwaymusikal som spelades i över ett år och ändå gick med förlust.

Showen fick en revival 1994 Off-Broadway (59 föreställningar).

Pressklipp:
Milk And Honey has the sunniness of a travel poster and, when it is singing, the bursting energy of a whole town meeting the boat. But its libretto seems to have been written by that stiff and self-conscious fellow who composes tourist guide books.

Let us say that the evening has, in its best things, the making of a gala holiday show at the Music Hall. But between the big numbers it is not only home-spun; it is too home-movie.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Om det faktum att föreställningen använde sig av ljudförstärkning:
The only time I enjoyed this sound amplification last evening was when Weede milked an Israeli goat. He really milked the beast, and I could hear the stuff squirting into the pail.
– John Chapman, Daily News

Om revivaln:
These days, Jerry Herman’s score is the best reason for reviving Milk and Honey, the 1961 musical he created with Don Appell. In fact, it may be the only reason.

When all else fails, though, there is always Mr. Herman’s score to soar to the rescue. I wouldn’t want to dismiss Hello, Dolly! or Mame. But is it possible that his very best work came first?
– David Richards, The New York Times

Ljudis:
Eddie Fisher sjunger Milk and Honey

Videosar:
Shalom
I Will Follow You
Sneak Preview rehearsal footage från australiensk konsertversion

Dag 311: La Cage Aux Folles

12 Okt

61bP6E81rxL
La Cage Aux Folles (1983), 1761 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av 2010 års Broadway revival (433 föreställningar)
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Harvey Fierstein, baserad på pjäsen La cage aux folles (1973) av Jean Poiret

Georges och Albin är ett homosexuellt par som driver gay-nattklubben La Cage Aux Folles i St. Tropez.
Klubben har en stor populär dragkabaré som spelas varje kväll och stjärnan i den är Albin, som på scen heter ”Zaza”.
Georges har en son, Jean-Michel, som också bor med dem. Sonen blev till under ett one-night-stand för 24 år sedan och han har blivit uppfostrad av Georges och ”mamma” Albin.
Nu har Jean-Michel träffat en flicka som han vill gifta sig med. Nu är det så att hennes far är en ultrakonservativ partiledare, partiets namn är Tradition, Familj och Moralpartiet och det säger väl allt. För att försäkra sig om att anses som ”lämplig” av flickans familj så har Jean-Michel ljugit och sagt att hans far är en pensionerad diplomat.
Problem (och mycket komik) uppstår när flickans familj vill träffa Jean-Michels föräldrar och bestämmer sig för att åka till St. Tropez för att träffa dem…

Den här versionen är väldigt annorlunda mot original casten – både på gott och ont.
Till att börja med så var originalet definitivt en Broadwayshow, det hördes tydligt på den stora orkestern och de traditionella musikarren. Denna nya version känns betydligt mer kabaréaktig. Orkestern är mindre och arren är nya och ibland fantastiska och ibland lite bleka.
På originalet så sjöngs det, här är det betydligt mer skådespeleri inblandat i framförandet och det gillar jag – inte så det sjungs dåligt utan de gestaltar texten mer och det ger en extra dimension till lyssnandet, även om de ibland kan bli lite för manierade, det gäller speciellt Albin.
Och så finns det med otroligt mycket mer musik på denna platta: repriser på flera låtar samt att sångerna framförs i sin helhet med dansmusiken intakt och så lite dialogbitar för att lättare kunna hänga med i intrigen.
Det kryllar ju av hits i showen och de flesta av dem har åldrats ganska bra. Några av showens sånger kan ibland kännas lite söndersjungna, eftersom de framförts av så många olika artister i så många olika sammanhang men tack vara de mer ”teatrala” tolkningarna här så känns det mesta fräscht och fortfarande intressant.
Den här plattan är en bra och engagerande version av showen och även om man redan har originalinspelningen så är den här värd att införskaffas då den är ett bra komplement till originalet.

Rekommenderade sånger:

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann:
6 Tony Awards: Bäste musikal, partitur, manliga huvudroll (för Albin), libretto, regi och kostymdesig.
3 Outer Critics Circle Awards: Bästa nya musikal, mannliga huvudroll (för Albin) och kostymdesign.
3 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll (för Albin), musik och kostymdesign.

2004 års Broadway revival vann:
2 Tony Awards: Bäste revival samt koreografi
1 Drama League Award för bästa revival
2 Outer Critics Circle Awards för bästa revival samt koreografi
2 Drama Desk Awards för bästa revival samt koreografi

2010 års revival vann:
3 Tony Awards: Revival, manliga huvudroll (för Albin), kostym samt regi
3 Drama Desk Awards: Revival, kostym och manliga huvudroll (för Albin)
4 Outer Critics Circle Awards: Revival, kostym, manliga huvudroll (för Albin) samt regi.
1 Drama League Award för bästa revival

Kelsey Grammer, mest känd kanske som psykologen Dr. Frasier Crane i komediserierna Cheers och Frasier, spelade Georges i 2010 års uppsättning.

Pressklipp:
Their plumage is wilting, their wigs are askew, and their bustiers keep slipping south to reveal unmistakably masculine chests. Yet the ladies of the chorus from La Cage aux Folles have never looked more appealing than they do in the warm, winning production that opened Sunday night at the Longacre Theater.
Terry Johnson’s inspired revival … delivers the unexpected lesson that in theater, shabby can be not just chic but redemptive. This deliberately disheveled show, incubated at the tiny hit-spawning Menier Chocolate Factory in London, is a far cry from the high-gloss original production of 1983 or the glamorous, soulless revival that opened less than six years ago.

What makes this version work — transforming a less-than-great musical into greatly affecting entertainment — is its insistence on the saving graces of the characters’ illusions about themselves and, by extension, the illusions of the production in which they appear. As presented here La Cage is (you should pardon the expression) a fairy tale, a sweet, corny story that asks us to take people (the good-hearted ones, anyway) at their own valuation.

In another context these down-at-heel people who live on their illusions might be pathetic. But don’t worry. This is not La Cage as The Iceman Cometh. Even tripping over themselves, the Cagelles exude the raw pleasure of people being exactly who they want to be. That’s showbiz, folks. And when Albin leads the company in a beaming version of The Best of Times, a song that usually gives me hives, you’re likely to feel that a cramped, decrepit nightclub has become the coziest sanctuary in the world.
Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Highlights från 2010
Tony Awards 2010
Mer från 2010
Tony Awards 2004
Tony Awards 1984
1987 års London Cast
I am what I am 2004 års version

19cage1-articleLarge

Dag 263: Mack & Mabel

25 Aug

e087f96642a0b890bd098110.L._SY450_
Mack & Mabel (1974), 66 föreställningar
Baserar min bedömning på välgörenhetskonsertinspelningen från Theatre Royal Drury Lane i London 1988
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Michael Stewart, löst baserad på Mabel Normand och Mack Sennets liv

Showen börjar med att stumfilmsregissören Mack Sennett går runt i sin gamla filmstudio i Brooklyn 1938. Han tänker tillbaka på hur allt startade och så förflyttas vi till 1911 och filmindustrins barndom.
I centrum har vi den stormiga romans som uppstod mellan Mack och servitrisen Mabel Normand.
Han upptäcker henne, ger henne jobb som skådespelerska och hon blir den stora stjärnan i hans filmkomedier under många år.
Vi får följa paret under 20 år fram till hennes död 1930. Hon har vid det laget blivit gravt drogberoende, prostituerad och dör, bokstavligen, i rännstenen av tuberkulos.
På köpet får publiken historien om skapandet av Keystone Studios med sina berömda Keystone Cops och Sennett’s Bathing Beauties.

Jag har haft den här konsertinspelningen ända sen den kom ut för över 20 år sedan men aldrig känt nått behov av att lyssna på den. Jag menar jag har ju originalet (på cd numera för LPn har spelats så många gånger att den till sist gick sönder).
Men nu var det alltså dags och jag har verkligen njutit.
På denna platta så framförs verket inte bara med full orkester utan kompositören själv sitter vid pianot och inleder flera av sångerna.
Eftersom det är en välgörenhetskonsert så låter man flera olika artister dela på rollerna. Min favvis Debbie Gravitte Shapiro finns med och det gör även gamla Broadway legender som Stubby Kaye.
Det är en påkostad produktion som också innehåller en sång som ströks från originalet.
Inte kan den jämföras med originalinspelningen som är oöverträffad i allt (från rollsättningen med Robert Preston och Bernadette Peters i titelrollerna till de makalösa orkestreringarna) men denna version är mer än ok. Och musikalen i sig är så jävla underbar att varje inspelning inte kan bli annat än ljuvlig.
Denna musikal skall finnas i varje musikalfans skivsamling och varje låt skall kunnas utantill. Så är det bara!

Favvisar:
Allt, men Overture, Look What Happened to Mabel, Wherever He Ain’t och Time Heals Everything lite extra mycket.

Kuriosa:
Det här är showen som startade allt för mig.
Innan jag köpte denna platta så visste jag knappt om att det fanns scenmusikaler, jag kände bara till de gamla Hollywoodmusikalerna som gått på tv.
Jag var väldigt tveksam till att köpa skivan för jag tyckte omslaget var så fult men den var kraftigt nedsatt, på gränsen till gratis, och jag tänkte att va fan, i värsta fall så slänger jag den bara.
Jag minns fortfarande min reaktion när de första takterna av ouvertyren strömmade ur högtalarna. Jag blev helt frälst. Sen svepte låt efter låt över mig. Den ena bättre än den andra.
Nått så här bra hade jag aldrig hört förut. Jag var helt förstummad. Och jag kände instinktivt att i denna stund så vändes ett blad och en ny era i mitt liv inleddes.
Efter att ha lyssnat igenom plattan minst 10 gånger på raken så visste jag att från och med nu så var det musikal som gällde för mig.

Den här showen dog mest på grund av ett väldigt dåligt libretto. Men musiken är otroligt älskad, castinspelningen har nått kultstatus och man har försökt sätta upp musikalen ett flertal gånger (främst i England där den fortfarande är stor), alltid med ett kraftigt omarbetat libretto. Man har till och med ändrat det tragiska slutet till ett lyckligt slut där Mack och Mabel återförenas, men inte ens det har hjälpt.

Det engelska isdansparet Torvill & Dean valde ouvertyren till Mack & Mabel som bakgrundsmusik till sin tävlingsdans. De vann 1982 års guldmedalj på  World Figure Skating Championships med den låten och dansen.
När BBC valde att visa deras dans i repris under 1984 års olympiska spel så fick den engelska befolkningen smak för musiken och efterfrågan på Mack & Mabelplattan blev så stor att man gav ut den igen. Skivan hamnade som bäst på 6:e plats på den engelska topplistan.

Pressklipp:
We all have seen a musical with book trouble before, but this one has book trouble so bad taht it is practically library trouble.
Clive Barnes, Times

The show’s feel is basically noise trying to pass for enthusiasm and is exemplified by an amplification imbalance that drowns out the singing with the knowledgeable but harsh, Broadway-cliché orchestrations of Philip J. Lang. The show’s look is expense without point. The show’s quality is professionalism without identity.
– Martin Gottfried, Post

An amaible fool of a musical så desperately anxious to tickle our funnybones and touch our hearts that it succeeds in doing neither. I spent the evening feeling sorry for it.
– Douglas Watt, Daily News

Loaded with all the zip of a wet, very dead flounder.
Richard Coe, The Washington Post

Videosar:
Movies Were Movies
I Won’t Send Roses
Helen Sjöholm – Wherever He Ain’t
Tap Your Troubles Away
Torvill and Deans guldmedaljvinnande isdans från 1982 till ouvertyren från Mack & Mabel. Gåshud!
Mabel Normand filmsnuttar
Fatty and the Bathing Beauties (1913) med Roscoe ”Fatty” Arbuckle och Mabel Normand
Keystone Cops

%d bloggare gillar detta: