Tag Archives: jiddisch

Nr 413: The Kosher Widow

20 Apr

Kosher Widow.jpg

The Kosher Widow (1959)
Off-Broadway, 87 föreställningar

Music: Sholom Secunda
Lyrics (English): Shalom Secunda;
Lyrics (Yiddish): Molly Picon;
Book: Louis Freiman & Jacob Kalich

I denna musical spelar Molly Picon 2 roller, dels rollen som en hustru som för 12 år sedan lämnade sin man och sitt hem men som nu har återvänt och dels rollen som skådespelerskan som mannen blivit förälskad i under sin hustrus långa frånvaro.
Pjäsens brinnande fråga var: vem ska han välja? Ska han återförenas med sin hustru eller satsa på sin kärlek till skådespelerskan?
Det fick publiken avgöra för man tog in en applådmätare och lät styrkan på publikens applåder bestämma vilket slut musikalen skulle få.

Det är inte lätt att hitta fakta om denna lilla ljuvliga musikal. Man får väl nästan se det som ett mirakel att man ansåg det värt att föra över den till cd.
Och glad för det är jag. För det här är något så ovanligt som en musikal på jiddisch, speciellt riktad till den lilla del av New Yorks befolkning som fortfarande pratade jiddisch vid denna tid. Nu är framförandet av sångerna inte på ren jiddisch utan de använder en blandning av jiddisch och amerikanska som gör att även en goj som jag faktiskt kan hänga med rätt så bra.

Det här är charmigt som bara den med ett par riktigt starka melodier.

Det hela låter som om det var en betydligt äldre inspelning än vad det är och jag misstänker att det beror på att man inte hade budget till en mer tekniskt avancerad inspelning. Jag menar marknaden var nog ganska så begränsad redan då.
Hela musikalen känns lite ”gammaldags” och inte i takt med sin samtid men vad gör väl det.
Musiken är en härlig blandning av klezmer och showmusik med en redig dos av schmaltz och jag gillar det väldigt mycket.

Kuriosa:
Molly Picon (1898 – 1992) var en av den amerikansk-jiddischka teaterns absolut största och mest älskade stjärnor. Hennes karriär sträckte sig över 60 år. Hon spelade teater, gjorde filmer och radioprogram främst för den jiddischtalande delen av den amerikansk-judiska befolkningen.
Flera av hennes filmer spelades in i europa och en av hennes mest kända, och den kanske mest framgångsrika jiddischska filmen av dem alla, är musikalen  Jidl mitn Fidl (אידל מיטן פֿידל) från 1936. I den spelar hon en ung judisk kvinna som klär ut sig till man för att kunna ge sig ut på vägarna som musikant. Problem uppstår när hon blir förtjust i en av sina manliga kolleger.
Molly spelade många ”byxroller” i sin ungdom.
Hon fann även en viss framgång utanför jiddischteaterns värld. Hon var bl a på Broadway 1961 och medverkade i Jerry Hermans musikal Milk and Honey (se Nr 349) och kan även ses som Yenta – äktenskapsmäklerskan i filmversionen av musikalen Spelman på Taket (Fiddler on the Roof) från 1971.

Press:
Picon … ever-adorable

A real delight … one of the best musicals to adorn the dwindling Yiddish theatre in years.

… the tuneful score might even produce one or two hit songs.
– Louis Funke, The New York Times

Videosar:
Tv-intervju med Molly Picon från 1981
Abi Gezunt från filmen Mamele (1938)
En super charmig snutt ur Ost und West från 1923
Yidl Mitn Fidl med Molly Picon (audio)
Yom Pom Pom (audio)

Annonser

Dag 252: Chu Chem

14 Aug

chu-chem-unreleased-studio-cast-recording-cd-7bc4
Chu Chem (1966)
premiär i Philadelphia, där den också las ned.
Fick sin Broadway premiär 1989, 68 föreställningar.
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Jim Haines & Jack Wohl
Libretto: Ted Allen

A Zen Buddhist-Hebrew musical comedy.

Handling: En lärd judisk man åker till Kaifeng Fu i Kina på 1300-talet tillsammans med sin fru Rose och dotter Lotte. Han vill ta reda på vad som hände med de 1000 judiska invandrare som anlände till Kina 300 år tidigare, plus att han samtidigt vill hitta en man till Lotte.
Prins Eagle blir förälskad i Lotte och vill att hon ska ingå i hans harem. Bara tanken på att det finns harem gör den emanciperade Lotte upprörd, hon tänker inte bli nåns konkubin. Dessutom upprörs hon av traditionen att binda kvinnors fötter och att föräldrar fortfarande arrangerar äktenskap för sina barn av ekonomiska eller politiska skäl och inte av kärlek. Sånt vill inte en ”modern” 1300-tals kvinna höra talas om.
I slutändan så vinner dock kärleken mellan Lotte och prinsen och han abdikerar från tronen så att han kan släppa traditionen med harem och tvångsäktenskap och kan gifta sig med henne av kärlek.
Får man reda på vad som hade hänt med de 1000 judiska invandrarna?
Jodå, för under finalens bröllop så ska kineserna sjunga en gammal sång som deras förfäder lärde dem och som bara får sjungas när man har nåt stort att glädjas åt och det visar sig att sången är på hebreiska! Så judarna som anlände 300 år tidigare blev för en gång skull inte förföljda utan blev istället fullständigt assimilerade av det kinesiska samhället.

Det här är en riktigt intressant liten musikal att lyssna på: Broadway blandat med lite lounge jazz, ”kinesiska”- och klezmer toner och allt framfört, till största delen, på syntar. Känns bitvis väldigt Jean Michel Jarre  eller Walter Carlos 70-talsaktigt.  Jag kan lugnt påstå att det inte liknar nån annan musikal jag nånsin lyssnat på. Men är det bra? Nja…
Jag blir i alla fall väldigt ofta överraskad av det musikaliska innehållet, för jag vet aldrig från en låt till en annan vilken stil nästa sång kommer att gå i.
Här finns några halvkul bitar men mest känns det som en samling av de sånger som inte ansågs tillräckligt bra för Man Of La Mancha (som var den musikal Mitch Leigh skrev innan denna), för bitvis påminner denna shows musik otroligt mycket om den. Men som sagt som en sämre version. Detsamma gäller sångtexterna som hör till kategorin som får mig att småfnittra mest hela tiden och inte för att de är så kvicka.
Men bara det att man gjort en inspelning av musikalen är häftigt, även om resultatet känns lite halvamatöraktigt och mer intressant som kuriosa än som musikdramatiskt verk.

Favvisar:
Orient Yourself, What Happened What?, Shame on You, Our Kind of War

Kuriosa:
Librettisten Ted Allen blev inspirerad till att skriva manuset till Chu Chem efter ett besök i Kaifeng Fu i Kina. Där fick han reda på att det kommit judiska immigranter dit på 1000-talet.
Han sammanförde några av de ansvariga för succémusikalen Man Of La Mancha (som haft sin premiär året innan) –  jag pratar om producenterna, kompositören, regissören och koreografen – för att skapa en ny framgångsrik föreställning.
Huvudrollerna gav man till några av de mesta älskade artisterna från New Yorks jiddische teatervärld, bland annat den enormt älskade skådespelerskan Molly Picon.
Musikalen framförs med en föreställning i föreställningen i vilken ett antal västerländska skådespelare möter en grupp med kinesiska artister och tillsammans så berättar de historien i en slags PekingOperastil, med blixtsnabba klädbyten och fantastiska teaterillusioner.
För att se till att den ”kinesiska” stämningen skulle bibehållas under hela kvällen så framträdde Sumobrottare på scenen under hela pausen – fast mig veterligen är väl det en japansk sport, men varför haka upp sig på såna små detaljer…
Under hela repperioden i Philladelphia så bearbetades manus och sånger ströks och las till från dag till dag och detta fortsatte även under de öppna publikrepen. Detta ledde till att vid ett tillfälle så satte orkester igång och började spela introt till en sång men de avbröts snabbt av huvudrollsinnehavaren som påminde dem om att sången strukits tidigare på dagen. Sen riktade han sig till publiken och la till: ”fast den var hemskt dålig så ni missar inget!”
Molly Picon som spelade den kvinnliga huvudrollen blev förbannad när hennes roll krympte mer och mer under repetitionstiden. Till sist så hoppade hon av föreställningen. Producenterna lyckades övertala henne att komma tillbaka, hon var ju trots allt det stora affischnamnet. Men hon var fortfarande missnöjd med sin roll. När de fortsatte att stryka i hennes material så slutade det till sist med att hon hoppade av för gott och det mitt under premiären, så hennes understudy fick hoppa in i rollen efter paus.
Philladelphiakritikerna var inte nådiga i sin kritik, de sågade showen jäms med fotknölarna. En recensent tyckte att showen var som en blandning av ”blintzes and soy sauce” och tyckte att den borde döpas om till The King And Oy.
Producenterna insåg att med usla recensioner och utan Molly så hade de inget som kunde sälja in showen till en publik så de lade ner den.
Vi hoppar nu drygt 20 i tiden.
1988 beslutar sig Leigh för att ge showen en andra chans. Han tog bort ramberättelsen och gjorde showen till en mer intim produktion och lät den få sin New York premiär på The Jewish Repertory Theatre.
En av The New York Times mindre ansedda teaterkritiker gav showen en bra recension och det fick Leigh att bestämma sig för att flytta showen till Broadway. Där fick den premiär den 17:e mars 1989.
Föreställningen sågadea av kritikerna.
Publiken svek.
Men producenterna hoppades på att få en Tony nominering eller två. Just det här året så var nämligen utbudet av nya musikaler inte bara extremt litet utan de som kom var dessutom av usel kvalitet (bl a hittar vi Legs Diamond, se Dag 13, där). Trots det så fick Chu Chem inte en endaste liten nominering och man lade ner showen.

Dag 9: The Zulu and The Zayda

14 Dec

zulu

The Zulu & the Zayda (1965) 176 föreställningar

Musik och sångtexter: Harold Rome
Libretto: Howard Da Silva och Felix Leon, baserad på Dan Jacobsons berättelse The Zulu and the Zayda.

Yeah, afrikanska rytmer, klezmer, lite jazz och lite ”swinging London” pop, vilken skön blandning. Groooovy!

Berättelsen handlar om den gamle farfadern (Zayda är farfar på jiddisch) som på gamla dar flyttar från London till Johannesburg för att där leva sina sista dagar hos sin framgångsrike son. Sonen har anställt en ”grandfather sitter”, en ung man från Zulustammen. Afrika möter Europa, ung möter gammal, svart möter vit och ur detta möte uppstår en stark vänskap och de två blir mer som far och son än herre och tjänare.

Mycket hjärta, charm och humor i denna ljuvliga lilla musikal. Och den tar upp viktiga ämnen som rasism, apartheid, åldrande och religiös intolerans. Inga dåliga saker för en Broadway show från mitten av sextiotalet. Jag är förvånad att den med detta innehåll gick så länge som den faktiskt gjorde men det bevisar väl bara vilken charmig historia det är.

Det var Harold Rome’s sista Broadwaymusikal och han visade att han fortfarande kunde skriva bra och starka melodier och att han fortfarande hade ett starkt socialt patos.

Musiken är charmig och det är svårt att inte dansa med och bara njuta. Jag älskar ju klezmer och att blanda in lite afrikanska rytmer i den är utsökt. Bra texter har den också och för den som vill så kan man snappa upp lite jiddiska- och Zulufraser som bonus. Inte illa!

Moralen i föreställningen är att det är underbart och fantastiskt att leva och det är väl inget dåligt budskap!
En ny favorit!

L’chaim!

Kuriosa:

1. Rollen som Paulus (Zulu) spelades av skådespelaren Louis Gosset jr som många år senare vann en Oscar för sin roll i En officer och en gentleman och en Emmy för sin roll som Fiddler i Rötter.

2. Yaphet Kotto gjorde sin Broadway debut i denna föreställning. För er som gillade filmen Alien så kan jag berätta att han spelade Parker i den filmen.

%d bloggare gillar detta: