Dag 203: Illya Darling

Illya Darling (1967), 320 föreställningar
Musik: Manos Hadjidakis
Sångtexter: Joe Darion
Libretto: Jules Dassin baserad på hans film Aldrig på en söndag från 1960

Homer Trakien, en ganska så självgod amerikansk lärare, kommer till den grekiska hamnstaden Piraeus. Där träffar han en lokal prostituerad vid namn Illya. Hon är en sorglös fri själ som bara ligger med män som hon gillar och hon anpassar sitt pris beroende på kunden och utan inblandning av den lokale hallicken.
Homer faller för henne och bestämmer sig för att lära henne allt om konst och klassikerna och på så sätt hjälpa henne att bli en kultiverad kvinna och få henne att överge sina vänner och lämna det liv hon nu lever – trots att det är det liv hon älskar att leva…
Men hans plan kommer inte att göra nån av dem lyckligare.

Gillar du bouzouki så är detta musikalen för dig. För det är det absolut mest dominerande instrumentet här.
Om du inte gillar bouzouki så håll dig undan.
Detta är i alla plan en väldigt grekisk musikal: den utspelar sig i Grekland, musiken är skriven av en grekisk kompositör och den har en grekisk filmstjärna i huvudrollen.
Och just den grekiska tonen i den är det bästa med showen och det som gör att den sticker ut från floden av mediokra musikaler. För det är en medioker musikal.
Musiken är ganska så repetitiv, antingen anonyma dansvänliga uptempo låtar eller anonyma ballader. Och flera av dem låter förvillande lika varandra. Det hjälper inte att man ibland bryter bousoukimattan med lite jazzigare inslag. Till och med hitsången från filmen Never On Sunday –Ta Paidia Tou Peiraia– är trist här.
Melina Mercouri har en sån där hes, sensuell men ganska entonig röst, tänk Marlene Dietrich, som kan bli rätt så enformigt att lyssna på i längden och här känns den dessutom väldigt trött och är bitvis helt otroligt raspig.
Det här är en kuriositet som är kul att lyssna på en gång eller två men den kommer nog inte att plockas fram allt för ofta.

Favvisar:
Piraeus My Love, I’ll Never Lay Down Anymore,  Taverna Dance, Ya Chara

Kuriosa:
Manos Hadjidakis som skrev musiken till denna musikal skrev också musiken till originalfilmen och han vann en Oscar för sången Ta Paidia Tou Peiraia.

Förutom Melina så togs även Titos Vandis och Despo med från filmen till Broadwayscenen.

Det ryktas om att Stephen Sondheim i hemlighet kallades in för att pilla lite på sångtexterna.

Cyd Charisse tog över Melinas roll i turnéversionen.

Cd:n innehåller två sånger mer än lpversionen. Dessa -Po, Po, Po och Birthday Song- hittades när man gick igenom alla band från inspelningssejouren.
Av nån anledning så hade man kastat om ordningen på sångerna på lp:n men om ni lyssnar på cd:n så får ni dem i samma ordning som de framfördes på scen.

Pressklipp:
While it has what can be reasonably described as music and lyrics, it is in practically no way musical theatre. This might imply book trouble, but the trouble with Illya goes deeper than its book (which, as it happens. is perfectly dreadful).
…
While a musical is a blend of many contributions, there must be one person running it and that person – usually the director – should be able to lead. Dassin apparently was too unaware of musical theatre to provide much leadership, having trouble enough writing a plausible book. Illya Darling tells a story that is almost impressively idiotic. Miss Mercouri has a deep and weak voice, but it is a true one and she sings nicely enough although it is difficult to understand her lyrics (perhaps just as well since Joe Darion’s, when understandeble, are pretty foolish).
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

I think they’ve made a slight mistake. They’ve left the show in Detroit, or wherever it was last warming up, and brought in the publicity stills. There they all are, glossy and frozen, staring at us like billboards from the stage of the Mark Helliger*.
…
Illya Darling, inadvertently and unluckily, makes movies seem better than ever.
-Walter Kerr, Times
*Broadway teatern där den spelades.

The little, low-budget movie has been made over into a big, expensive Broadway show, with music and dances added, but with other elements, including its original charm, missing.
– Herbert Kupferberg, World Journal Tribune

Illya Darling  rests on the premise that Melina Mercouri is irresistible. Even if one accepts this highly unlikely premise, this is a tasteless, heavy-handed show beyond anyone’s capacity to bring to life.
– Edwin Newman, WNBC-TV

…it is a fact that any commercial success this new musical may have depends largely upon public interest in its Greek star. Tuesday night’s arrival at the Mark Hellinger Theatre lacks solid, over-all appeal, so the international repuation of Miss Mercouri as a movie star with a tremendous sex image and a volatile acting style is really on the line…
– Jack Gaver, St. Petersburg Times

Videosar:
Utdrag ur Illya Darling (obs snutten startar på 2:41 och pågår till 10:50)
Den Oscarvinnande Ta Paidia Tou Peiraia från filmen
Trailer till filmen

Dag 163: Man Of La Mancha

Man Of La Mancha (1965), 2328 föreställningar
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Joe Darion
Libretto: Dale Wasserman, baserad på manuset till tv-filmen I, Don Quixote av Dale Wasserman i sin tur baserad på romanen Den snillrike riddaren Don Quixote av La Mancha (del 1 publicerades 1605 och del 2 1615) av Miguel de Cervantes.

Den här musikalen består av en pjäs i pjäsen.
Ramberättelsen är att Miguel de Cervantes har hamnat i fängelse och väntar på att föras inför den spanska inkvisitionen.
De andra fångarna håller en låtsasrättegång där de ska avgöra om Miguel ska få behålla sina tillhörigheter eller om de ska distribueras mellan de övriga intagna.
Miguel ber att som sitt försvar få berätta historien om riddaren av den sorgliga skepnaden, Don Quixote de la Mancha, för dem.
Det leder till att Miguel med hjälp av fångarna spelar upp hela berättelsen i fängelsehålan och detta tar upp huvuddelen av showen.
När Miguel har avslutat historien så bestämmer sig fångarna för att han får behålla sina ägodelar. Då ropas Miguels namn upp och han lämnar hålan för att möta inkvisitionen.
Slut.

Sporrad av hur mycket jag gillat de revivalinspelningar jag lyssnat på av andra gamla favvismusikaler den senaste tiden, så såg jag verkligen fram emot att höra den här.
Jisses, vad jag blev besviken, för det här var inte bra. Inte alls.
Det första jag slås av är tempot på musiken. I de flesta revivalinspelningar jag hört på sistone så har jag lagt märke till att de ofta höjt tempot på musiken en aning och det har medfört att även gamla musikaler kan kännas lite fräschare och modernare. I det här fallet så har man inte höjt tempot – man har sänkt det. Och det mår den inte bra av. Flera låtar segar sig fram och mycket av spänsten och det spanska temperamentet, som faktiskt finns där i originalet, går förlorad.
Inte blir den hjälpt av sångarinsatserna heller.
Brian Stokes Mitchell, som spelar dubbelrollen Cervantes/Don Quixote, har en mörk barytonröst som är helt fantastisk, vacker, dynamisk och av ett slag som man kan lyssna på i timmar. Jag har verkligen gillat honom i Ragtime och 1999-års revival av Kiss Me, Kate och trodde han skulle vara  perfekt i den här rollen men så är icke fallet. Han är hemsk här. Han sjunger inte bara tydligt, han är övertydlig (varenda sta-vel-se betonas) och till det kan man lägga att han verkligen ”spelar” rollen. Hans insats känns så fel, den är krystad och totalt död rent emotionellt. Det är plågsamt att lyssna på honom.
Det värsta är att alla andra på plattan går åt samma håll. Här finns många svaga röster som försöker kompensera sina tonala brister med att spela desto större och bredare. Det är som att lyssna på en amatörinspelning av showen där alla försöker visa vilka duktiga skådespelare de är. Och styckets Dulcinea… Ja, inte finns det nån glöd eller passion att hämta från henne inte.
Nä, den här kan ni skippa. Ja, inte musikalen alltså, för den är bra, utan bara denna version av den. Vill ni höra Man Of La Mancha så gå till originalcasten från 1965, alla på den är perfekta i sina roller, sånginsatserna är starka, röstskådespeleriet fyllt av temperament och humor, musiken har passion och glöd och hela plattan är en fröjd att lyssna på. Det är en bra inspelning av en bra musikal.

Favvisar:
Man Of La Mancha (I, Don Quixote), I’m Only Thinking Of Him, Little Bird, Little Bird, Aldonza, A Little Gossip

Kuriosa:
Musikalen vann 5 Tony Awards 1966: Bästa musikal, bästa manliga huvudroll, bästa regi, bästa partitur och bästa scenografi.

Videosar:
The Impossible Dream från Tony Awards Galan 2003
Richard Kiley framför The Impossible Dream från 1971 års Tonys
I’m Only Thinking of Him
I, Don Quixote från filmversionen 1972