Tag Archives: Joe DiPietro

Dag 219: The Toxic Avenger

12 Jul

81qMvxhWjhL._SL1425_
The Toxic Avenger (2008), 2009 Off-Broadway, 300 föreställningar
Musik: David Bryan
Sångtexter: Joe DiPietro & David Bryan
Libretto: Joe DiPietro baserad på filmen The Toxic Avenger från 1985

Efter att ha avslöjat att Tromavilles kvinnliga borgmästare tagit emot mutor för att tillåta företag att dumpa sitt giftiga avfall i staden, så kastas den blida vetenskapsstudenten Melvin ned i ett fat med giftig gegga av hennes två hejdukar.
Han dör inte av det utan förvandlas till New Jerseys första superhjälte: ett grönt, slemmigt missbildat monster med övermänsklig styrka.
Han ser det som sin uppgift att rädda New Jersey, stoppa den globala uppvärmningen och uppvakta den vackraste, blindaste bibliotekarien i stan.

Det här är en rockmusikal.
Och vi pratar hårdrock här, av klassisk 80-tals modell. Det är melodiöst, med falsettsång och tunga beats. Och en och annan powerballad.
Jag gillar det.
Det här är ingen show som tar sig själv på allt för stort allvar och det märks i både musiken och sångtexterna. Tycker dock att musiken generellt är bättre än texterna som hör till.
En komisk liten bagatell som är väl värd att leta upp.

Favvisar:
Who will save New Jersey?, Hot Toxic Love, Evil is Hot, Bitch/Slut/Liar/Whore, A Brand New Day In New Jersey

Kuriosa:
Musikalen är baserad på den ultravåldsamma kultrullen med samma namn från 1985. Den var genombrottet för filmbolaget Troma Films, ett bolag som specialiserat sig på extrema lågbudgetrullar. Deras filmer är normalt så långt från politiskt korrekta som man kan komma med ett fokus på extremvåld, tuttar och mycket sjuk humor.
Musikalens handling skiljer sig väldigt mycket från filmens men känslan och grundtemat med nörd som blir superhjältemonster är desamma.

David Bryan (kompositör) är kanske mest känd som keyboardist i Bon Jovi.
Tillsammans med Joe DiPietro skapade han Broadwaymusikalen Memphis som 2010 vann Tonyn för bästa musikal.

Pressklipp:
What’s big and green and sings pop-rock anthems while tearing off the limbs of evildoers? The Toxic Avenger, the mutant superhero born of a shlocky cult movie who has now been given the supreme honor of inspiring a stage musical.

… the real problem with Toxic Avenger is less the paucity of plot than the monotony of the elbow-in-ribs handling. Mr. Bryan’s music is competent but hardly complicated pop-rock that provides a plain base for his and Mr. DiPietro’s relatively crude lyrics.

Mr. DiPietro’s book is on the same head-banging level. I lost count of the jokes playing on Sarah’s blindness somewhere in the double digits. (Trying to shelve books, Sarah keeps dropping them on the floor. Sarah wanders offstage in the middle of a duet. Sarah puts Drano in the coffee instead of cream. …)

Given the cheapo provenance of the material …  it might be funnier if full-priced tickets to Toxic Avenger did not run to $85. For the price of a pair the economical Mr. Kaufman could probably have filmed a whole trilogy.
– Charles Isherwood, The New York Times

So would I recommend Toxic Avenger: The Musical? I would say definitely. They really did a great job of making the show entertaining to both long time fans and those who aren’t so familiar with Tromaville. Just be warned that it might not be suited for the younger tikes. Why the people behind me brought their five year old son I have no idea, but he definitely seemed pretty freaked out by Toxie’s roar.

There was enough blood and limb removal to keep me satisfied and enough humor and romance to keep my wife speaking to me afterward.
-Joe, bloodygoodhorror.com

This is precisely the breed of pop-culture mutant Off Broadway was made for: a winking rock & roll romp inspired by sci-fi schlock, crammed with a smorgasbord of showpieces for outsize comic talents to chew on. Audience appetites for such frothy runoff may vary according to age and degree of intoxication, but for most of its running time The Toxic Avenger is hard to resist on its own infectious terms. It’s Shrek for stoners.
– Rob Weinert-Kendt, Time Out

The Toxic Avenger is about three times better than you’d expect—which, depending on your expectation level, puts it somewhere between painless and actually kind of . . . good.

Still, compared with his fellow verdant behemoths from Young Frankenstein and Shrek, Toxie demonstrates that being green can be breezier, sleazier, and pleasier.
– Eric Grode, The Village Voice

Videosar:
Trailer för showen
The Toxic Avenger Musical info
Lloyd Kaufman, vd för Troma Entertainment, gör reklam för musikalen via The Society Of Singing And Dancing Iconic Super Mutants (S.A.D.I.S.M)
Who Will Save New Jersey?
My Big French Boyfriend
Hot Toxic Love
Brand New Day In New Jersey med kompositören David Bryan
Trailer till originalfilmen

Dag 72: Memphis

15 Feb

Memphis

Memphis (2009), 1165 föreställningar
Musik: David Bryan
Sångtexter: David Bryan, Joe DiPietro
Libretto: Joe DiPietro

– You know how a women can tell when a man is lying?
– How?
– He opens his mouth!

Platsen är Memphis, Tennesse, det är 50-tal. Den vite loosern Huey Calhoun har upptäckt den ”svarta” musiken. Han besöker ofta en Rock’n’Roll bar i den svarta delen av staden. Där upptäcker han en sångerska vid namn Felicia. Han blir förälskad i henne och lovar henne att han ska se till att hon spelas på radio. Genom lika delar tur, chutzpah och målmedvetenhet lyckas Huey inte bara bli DJ på en lokal radiostation han lyckas även med konststycket att bli den mest populäre DJ.n i stan.
Felicia och Huey blir så småningom ett par, nått de måste hålla absolut hemligt eftersom ett förhållande över rasgränserna inte är nått som ses med blida ögon av varken de vita eller svarta i stan.
Hueys populäritet växer och det gör även Felicias. Han får sin egna lokala tv-show och hon blir erbjuden ett skivkontrakt som dock innebär att hon måste flytta till New York. Huey vill inte att hon ska ta kontraktet. Hon vill att han ska flytta med henne och har till och med sett till att få dit en representant för ett nationellt tv-bolag så att hans show kanske kan börja sändas över hela USA.
Allt sätts på sin spets under en direktsänd tv-show då det fattas beslut som kommer att få avgörande konsekvenser för bägges framtid…

Oj, oj, oj, oj, oj, så bra det här är.
Nu är jag ingen expert på 50-tals rock’n’roll eller rhythm’n’blues men för mig låter det här helt genuint. Det svänger, det är grymt melodiöst, det är ös, det är känsloladdat och bara så jäkla bra.
Det känns som att lyssna på en samlingsplatta med fantastiska men okända låtar från eran. Faktum är att jag nästan trodde att det var en jukeboxmusikal när jag började lyssna på den, så äkta låter det. Döm om min förvåning när jag förstod att allt är nyskrivet.
Nu anser säkert de som är experter på sån här musik att det här bara är typiskt rentvättade och publikanpassade Broadwayversioner av ovan nämnda stilar och det är säkert så, men låtarna är skrivna med stor kärlek till eran och stilen och jag köper det.
Faktum är att jag är helt såld!
Har spelat den non-stop det senaste dygnet. Från den första takten av startlåten Underground till den sista melankoliska noten av Memphis Lives In Me (bonusspår) så är jag i extas. Dansar järnet, ylar med och bara njuter med ett stort lyckligt flin i ansiktet.
Den här hamnar helt klart bland de top 5 bästa musikaler jag haft med på denna blogg sen starten. Kanske till och med bland de top tre…

Favvisar:
Memphis Lives In Me, Everybody Wants to Be Black on a Saturday Night, Colored Woman, Someday, Tear Down The House

Kuriosa:
Musiken till denna show är skriven av David Bryan, kanske mest känd som keyboardisten i Bon Jovi.

Föreställningen vann 4 Tony Awards 2010: Bästa musikal, Bästa libretto, Bästa partitur och Bästa orkestrering.

I de sista föreställningarna spelades rollen som Huey av Adam Pascal som fick sin start på Broadway som den HIV-smittade rockgitarristen Roger Davis i originaluppsättningen av Rent.

Pressklipp:

The author of I Love You, You’re Perfect, Now Change and the keyboard player from Bon Jovi have hatched a really good musical.
I’ll let you mull over this sentence for a second.
Memphis came to New York with all sorts of warning bells. The creative team, for one. Book writer and co-lyricist Joe DiPietro and composer David Bryan may have teamed before — on The Toxic Avenger — but that didn’t make them naturals for a show about a white deejay (Chad Kimball) crossing the color line in 1950s Tennessee.
The cast? Kimball’s most recent Broadway credits are the bombs Lennon and Good Vibrations. Other actors rated only minor pings on the critical radar, like James Monroe Iglehart’s acclaimed turn as the Cowardly Lion in the Encores! revival of The Wiz. Finally, Memphis bummed around the country for a good half-decade, playing everywhere from Massachusetts to California — would it be overcooked?
In this case, practice makes perfect. Or at least it makes a zippy, exuberant musical — one that relies exclusively on steadfastly ”classic” values: catchy songs, heaping spoonfuls of inspirational moments and tear-jerking schmaltz, and committed performers at the top of their game.
– Elisabeth Vincentelli, The New York Post

Nice to know a new musical can actually surprise you. Though it starts on a familar note and sparks deja vu at other points, Memphis eventually finds its own voice and beat, and wins you over with its sheer enthusiasm and exuberant performances.

Memphis doesn’t break too much new ground, but it’s entertaining and blasts you out the door humming, bopping and happy as all, well, Hockadoo.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

This slick but formulaic entertainment, written by David Bryan and Joe DiPietro, barely generates enough heat to warp a vinyl record, despite the vigorous efforts of a talented, hard-charging cast. While the all-important music, by Mr. Bryan of Bon Jovi, competently simulates a wide range of period rock, gospel and rhythm and blues, the crucial ingredient — authentic soul — is missing in action.

Although the specter of racism is dutifully evoked repeatedly, the book … … is predictable and sanitized in its depiction of sweet soul music dissolving bigotry in the hearts of white listeners.

All the performers do their best to infuse Mr. Bryan and Mr. DiPietro’s score with the earthy vibrance it fundamentally lacks, despite the obvious pop craftsmanship. At various points in the show Mr. Bryan evokes the powerhouse funk of James Brown, the hot guitar riffs of Chuck Berry, the smooth harmonies of the Temptations, the silken, bouncy pop of the great girl groups of the period. But despite all attempts to light a fire under the songs, at no point are you likely to confuse Mr. Bryan and Mr. DiPietro’s smooth facsimiles of period rock ’n’ roll and R&B for the rollicking real thing.
– Charles Isherwood, The New York Times

This is more than a simple feel-good story; there are plentiful setbacks for the young lovers and only a semi-happy ending, if that. But I can guarantee you a rambunctious good time highlighted by rousing music and singing, spectacular dancing, and even some shedding of tender tears.
John Simon, Bloomberg News

Videosar:
Memphis på Tony Galan
Steal Your Rock ‘n’ Roll med bl a Montego Glover & Adam Pascal
Colored Woman
Say A Prayer
Underground
Memphis Lives In Me

%d bloggare gillar detta: