Nr 390: Evening Primrose

Evening Primrose (1966)
TV-musikal

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…
Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.

Trivia

Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.

Video

Trailer
If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
When
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow

 

Dag 260: His Monkey Wife

His Monkey Wife (1971), London Fringe
Musik, sångtexter & libretto: Sandy Wilson, baserad på romanen His Monkey Wife (1930) av John Collier

Alfred Fatigay har tillbringat ett par år i Afrika som lärare. Där fick han en schimpans i present. Denna apa, som döps till Emely, visar sig vara otroligt intelligent och lär sig både att läsa och kommunicera med sin ägare.
När showen börjar har Alfred precis kommit tillbaka till England för att gifta sig med sin fästmö. Hon är anledningen till att han åkte till Afrika för hon behövde tid för att bestämma sig om hon ville gifta sig med honom eller inte. Det visar sig att hon fortfarande inte har bestämt sig. Hon är egentligen mer intresserade av fester och skvaller än ett stilla hemmaliv.
Sakta men säkert börjar Alfred upptäcka att han föredrar att tillbringa sin tid med Emely och sakta men säkert inser han att han har blivit förälskad i sin lilla schimpans och det blir henne han gifter sig med.

Den här showen skrevs av Sandy Wilson som på 50-talet gav världen den underbara 20-tals pastischen The Boy Friend (se Dag 168).
Tyvärr låter det här som en mycket sämre kopia av den ovan nämnda showen.
När jag satte på skivan så trodde jag först att det här var en provinsiell  50-tals show jag lyssnade på, för den kändes väldigt simplistisk och bitvis ganska så amatörmässig. Döm om min förvåning när jag kunde läsa på konvolutet att det var en professionell uppsättning som både skrivits och spelats in 1971!
Det här måste ha känts otroligt mossigt redan på den tiden och de dryga 40 år som gått sen dess har inte gett showen ett nostalgiskt skimmer utan bara förstärkt mossigheten. Det här är kort sagt ganska så uselt.
Mediokra melodier med mediokra texter framförda av en minst sagt medioker ensemble.
Det här en bortglömd musikal som förtjänar att fortsätta vara det.

Dagens mer mediokra favvisar:
Marriage, A Girl Like You, Who is She?, Dear Human Race