Tag Archives: John F Kennedy

Nr 385: Robin And The 7 Hoods

1 Feb

41WFPVEN0KL
Robin and the 7 Hoods (Sv titel: Fem ess i leken), filmmusikal 1964
Manus: David R. Schwartz
Sångtexter: Sammy Cahn
Musik: Jimmy Van Heusen

Tag line: Like we’ve taken the Robin Hood legend and changed the bows and arrows to machine guns! … Like with songs yet! … Like WILD!

In prohibition-era Chicago, the corrupt sheriff and Guy Gisborne, a south-side racketeer, knock off the boss Big Jim.
Everyone falls in line behind Guy except Robbo, who controls the north side. Although he’s outgunned, Robbo wants to keep his own territory.
A pool-playing dude from Indiana and the director of a boys’ orphanage join forces with Robbo; and, when he gives some money to the orphanage, he becomes the toast of the town as a hood like Robin Hood. Meanwhile, Guy schemes to get rid of Robbo, and Big Jim’s heretofore unknown daughter Marian appears and goes from man to man trying to find an ally in her quest to run the whole show.
Can Robbo hold things together?

En storskalig, påkostad gangstermusikal med stjärnor som Bing Crosby, Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davies jr kan väl inte bli annat än en redig hit?
Ja, jo, kanske… Den spelade in ett antal miljoner när den kom 1964 men jag har inte lyckats hitta uppgifter om den var en hit eller inte. Men jag kan konstatera att tiden inte varit snäll mot den.

Detta är en film som känns nått otroligt mossig idag och jag har en stark känsla av att unga på 60-talet nog tyckte det då med. Detta är en film riktad till den vita medelålders medelklasspublik som ville se The Rat Pack på filmduken och som ville bli road och underhållen utan att riskera att utsättas för nått så obehagligt som sex, satir eller skränig rock’n’roll. I denna film finns inget som kunde störa deras pryda och oerhört inskränkta gammaldagsa medelklassvärderingar.
Denna film ligger liksom mittemellan den äldre krigsgenerationens och den nya unga rockgenerationens önskemål vad gäller filmunderhållning och den passar inte riktigt in nånstans.

Det känns lite småfånigt att se Sinatra (49 år vid premiären), Dean Martin (47) och Bing Crosby (61) gå runt och låtsas vara ”hippa”, ”with it” och ”balla” för är det nått de inte är så är det det. Speciellt Bing känns sååååå fel, hade nog varit lite bättre om Peter Lawford fått spela rollen som det var tänkt från början för han hade med sina 41 år passat in bättre med de andra. Den enda av gänget som funkar är Sammy Davies jr, han känns ganska ball och han sjunger, dansar och agerar bäst av dem alla och hans tolkning håller åtminstone hyfsat fortfarande.

Musiken känns också förlegad även om den nu efter drygt 50 år fått ett visst nostalgisk skimmer som gör att visar låtar är riktigt njutbara – även om iscensättningarna inte är det. Nått som fascinerade mig nått enormt var det faktum att folk inte håller samma takt när de ska stå och ”digga” och klappa takten i de stora shownumren, speciellt barnen i den nästan plågsamt hemska Don’t Be a Do-Badder är så i otakt att man häpnar.

Så, inget jag rekommenderar men visst, om man vill förstå varför filmmusikalen dog ut som filmgenre under 60-talet så är det här ett bra exempel på hur fel man tänkte.

Favvosånger: Style, My Kind Of Town (Chicago is)

Trivia:
Peter Lawford was originally cast as Alan A. Dale, but was replaced with Bing Crosby following a break in Sinatra’s relationship with Lawford. The break stemmed from a scheduled visit to Sinatra’s home by Lawford’s brother-in-law, President John F. Kennedy during a 1963 West Coast trip. Attorney General Robert Kennedy, who was long concerned about Sinatra’s rumored ties with underworld figures, encouraged the President to change his plans and stay at Crosby’s home, which (it was maintained) could provide better security for the President. The change came at the last minute, after Sinatra made extensive arrangements for the promised and eagerly awaited presidential visit, including the construction of a helipad. Sinatra was furious, believing that Lawford had failed to intercede with the Kennedys on his behalf, and ostracized him from the Rat Pack. Sinatra and Lawford never spoke again, and Sinatra never endorsed another Democratic candidate. Ironically, Crosby, a staunch Republican, ended up cast in Lawford’s role.

Making this film should have been fun. Instead, by more than one account, it was a waking nightmare for all involved. John F. Kennedy was assassinated soon after filming started, casting a pall over the entire set. Not long after that, Frank Sinatra Jr. was kidnapped from his dressing room at Lake Tahoe, Nevada (Upon payment of a large ransom, he was released, unharmed, a few days later). Victor Buono, who played Deputy Sherrif Alvin Potts, later observed that it was a minor miracle that filming was completed at all.

On the same day as the funeral scene was filmed, President John F. Kennedy  was assassinated.

For reasons best known to the participants, Edward G. Robinson appears in a key supporting role without film credit.

Last theatrically released musical for Bing Crosby.

Both Sammy Davis Jr. and Peter Falk have lost an eye.

My Kind of Town nominerades för en Academy Award för bästa sång men vann inte.

Man har gjort en scenversion av filmen. Den fick sin premiär i San Diego 2010. Den hade ett nytt libretto skrivet av Rupert Holmes och man hade flyttat fram handlingen till 1960-talet. Endast My Kind of Town behölls av filmens sånger och resten av musikalen fylldes av Cahn/Van Heusen standards.
Planer finns på att så småningom få den till Broadway men det verkar inte ske inom den närmaste framtiden.

Press:
Warner Bros. has a solid money entry in Robin and the Seven Hoods, a spoof on gangster pix of bygone days sparked by the names of Frank Sinatra, Dean Martin and Bing Crosby to give marquee power. . . Performance-wise, Falk comes out best. His comic gangster is a pure gem and he should get plenty of offers after this. Sinatra, of course, is smooth and Crosby in a “different” type of role rates a big hand. Martin seems lost in the shuffle. Davis is slick and Miss Rush, going heavy, is beautiful to look at.
Variety

The minor musical whimsey that arrived at the Palace and other theaters yesterday under the just-too-cunning title of Robin and the 7 Hoods is almost as strained and archaic in the fable it has to tell of Prohibition-era gangsters in Chicago as the fable of Robin Hood it travesties. Dishing up Frank Sinatra as the leader of a mob that enhances its public image by giving large sums of money to charity, it runs through some all-too-familiar plot arrangements and farce routines that have a fleeting and far-away resemblance to some of the stuff in the old Damon Runyon tales.
Bosley Crowther, The New York Times

I must confess I was yawning up to the moment Bing Crosby made his quiet and studious entrance as the unworldly secretary of a children’s orphanage. The years have not dealt lightly with Mr. Crosby. The tips of the famous toupee have receded still further back upon that time-honoured face. But after some moments of horrifying suspicion that he had been introduced as a mute stooge for the Sinatra Clan, the Old Master opened his mouth to sing again and to prove that his sweetness of tone remains unimpaired and undiminished for all his years of seniority.
– Michael Thornton,  The Sunday Express

Videosar:
Style
My Kind Of Town (Chicago Is)
Don’t Be a Do-Badder
Bang! Bang!
Trailer

Robin_and_the_7_Hoods_Poster

Dag 354: Camelot

7 Dec

Camelot - Original London Cast Recording
Camelot (1960), 873 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av 1964 års Londonversion (518 föreställningar)
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner baserad på romanen The Once and Future King (1958) av T.H. White i sin tur inspirerad av den tidigast kända versionen av Arthur legenden Le Morte d’Arthur (1485) av Sir Thomas Malory

Kung Arthur har lyckats förena det förut så splittrade England.
Han gifter sig med den vackra Guenevere.
Han vill skapa en ordern för riddare som ska ändra deras inställning från att röva och slåss till att bli hedersmän, detta leder till att ordern Riddarna av Runda Bordet skapas.
Fem år efter att ordern skapats har ryktet om dessa riddares förträfflighet spritt sig över hela landet och även till Frankrike där en ung, mycket religiös och självgod riddare vid namn Lancelot Du Lac bor. Han bestämmer sig för att söka medlemskap och blir antagen.
Till en början så får hans självgodhet folket att ogilla honom men genom att på olika sätt visa upp sitt mod och sin medmänsklighet så vinner han allas hjärtan inklusive Arthur och Gueneveres.
Tyvärr så blir Guenevere förälskad i Lancelot och han i henne.
Arthurs oäkta son Mordred dyker upp vid hovet. Han är fylld av hat och hämndbegär mot sin far men han döljer det och gör sitt bästa för att få sin fars förtroende. När han väl fått det så börjar han sin hämnd genom att avslöja Lancelots och Gueneveres förhållande vilket leder till att Lancelot tvingas fly och Guennevere döms till döden. I sista sekund räddas hon dock av Lancelot. Detta leder till att Arthur tvingas att förklara Frankrike krig.
Samtidigt har Mordred i hemlighet skapat en egen armé som han använder för att anfalla Camelot, hans högsta önskan är att förstöra allt det som Arthur har skapat…

Lerner & Loewe måste ha känt en enorm press på sig när de skapade detta verk. Deras föregående Broadway show hette My Fair Lady (1956) och efter den hade de skrivit den oerhört framgångsrika, kritikerrosade och Oscarvinnande musikalfilmen Gigi (1958).
Förväntningarna från både folk och press var inte stora utan de var gigantiska! Så förhandsbokningen av biljetter till showen var stark.
Men både kritikerna och publiken skulle dock snabbt upptäcka att det här inte var en ny Lady. Librettot är mörkare och pratigare och huvudrollerna betydligt mindre charmiga. Ska jag vara ärlig så tycker jag att det är en ganska så tråkig musikal – fast musiken är otroligt bra. Loewes svepande melodier och Lerners ljuvliga texter gör att jag gärna sätter på original castskivan med Richard Burton och Julie Andrews i de ledande rollerna.
Att lyssna på Londoncasten var inte så kul som jag hoppats. Det beror mest på att den nästan låter identisk med Broadwayskivan. Det finns bara små, små variationer i det musikaliska urvalet (nån låt är i en lite kortare version, nån i en lite längre) och Laurence Harvey och Elisabeth Larner i de ledande rollerna låter förvillande lika sina Broadwaykolleger – fast Burton och Andrews är mer levande och underfundigt humoristiska i sina tolkningar.
Det här är en musikaliskt mycket bra musikal som dock är lite av ett sömnpiller på scen tyvärr. Så gå genast till Spotify och lyssna på Broadwayversionen (som är den version jag rekommenderar) och njut!

Favvisar:
I Wonder What the King Is Doing Tonight?, C’est moi, The Lusty Month of May, If Ever I Would Leave You, The Simple Joys of Maidenhood

Kuriosa:
Man gjorde en gräslig filmversion av showen 1967 med Richard Harris och Vanessa Redgrave i huvudrollerna.

Föreställningen vann 4 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll, kostym, scenografi och musikalisk ledning.
Den vann också en Theatre World Award till Robert Goulet för hans roll som Lancelot

Det här var President John F. Kennedys favorit musikal.

LP:n med inspelningengen av Broadwayversionen låg 60 veckor på Billboards topp 100 lista och 7 av dem var på 1:a plats.

Boken som musikalen är baserad på The Once and Future King (1958) består egentligen av fyra böcker. Tre var publicerade sen tidigare och en var ny till denna sammanslagna volym:
The Sword in the Stone (1938)
The Queen of Air and Darkness (1939) (även publicerad som The Witch in the Wood)
The Ill-Made Knight (1940)
The Candle in the Wind (1958)
En sista bok i sviten The Book of Merlyn (skriven 1941, publicerad 1977) gavs ut efter Whites död.

Titeln The Once and Future King kommer från vad det enligt legenden stod på Arthurs gravsten: Hic iacet Arthurus, rex quondam, rexque futurus – ”Here lies Arthur, king once, and king to be”.

Pressklipp:
Why should Camelot have given Moss Hart (regissören) a heart attack and Alan Jay Lerner serious ulcer trouble when it made me feel so well?
– John Chapman, Daily News

Lerner, Loewe, and Hart spent so much to mount Camelot that the wisecrackers have been calling it Costallot.

If it’s pageantry and spectacle you’re willing to settle for, Camelot offers a lot. But in our book, it’s no My Fair Lady.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Camelot is weighed down by the burden of its book. The style of story-telling is inconsistent. It shifts uneasily between light-hearted fancy and uninflected reality. Graceful and sumptuous though it is, Camelot leans dangerously in the direction of old-hat operetta.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
What do the Simple Folk do? med Julie Andrews och Richard Burton
If Ever I Would Leave You med Robert Goulet
High Lights
Camelot 0ch How To Handle A Woman från filmversionen
The Lusty Month of May från filmen

Dag 259: Bombshell

21 Aug

613iQzRBthL
Bombshell (2013), spelas fortfarande
Musik: Tom Levitt
Sångtexter & libretto: Julia Houston

Eller egentligen:

Bombshell (2013), musical i tv-serien SMASH (2012/13)
Musik: Marc Shaiman
Sångtexter: Scott Wittman & Marc Shaiman

En biografimusikal om Marilyn Monroe där vi får följa henne från det att hon är en liten flicka som heter Norma Jeane Baker tills hon vid 36 års ålder dör av en överdos. Hennes resa går från att vara en okänd flicka med drömmar till att förvandlas till världens kanske största sexsymbol någonsin.
Vi möter alla männen i hennes liv från agenten som upptäcker henne via hennes första make Joe DiMaggio, hennes andra man Arthur Miller till hennes förhållande med bägge Kennedy bröderna: John F och Robert.

Det här är lite kul, här har vi en tv-serie som handlar om allt som händer i samband med att man ska sätta upp en nyskriven musikal om Marilyn Monroe. Serien läggs ner efter bara 2 säsonger men man samlar ihop alla sånger som figurerar i musikalen i serien och så ger man ut dem på en cd som om det var ett äkta castalbum.
Det finns till och med en slags wikipedia sida med info om Bombshell – the musical.
Så det här är en slags metamusikal.
Och det är en riktigt bra musikal, den skulle inte skämmas för sig på riktigt heller.
Här har vi Broadwaysånger inspirerade av storbandseran och klassiska ”golden age” musikaler, här finns stora svulstiga musikalballader av lite modernare slag och så lite poppigare tongångar som kryddning på det.
Det blir en väldigt dynamisk blandning.
Och skickligt skrivet, för sångerna ska ju inte bara passa in i ”musikalen” utan en del av dem ska också fungera i olika andra dramatiska sammanhang för huvudpersonerna i serien – det kan vara som inre monologer eller för att belysa nått viktigt beslut som ska fattas. Och upphovsmännen har faktiskt lyckats väl med sin uppgift så sångerna fungerar bra både som ”privata” sånger och, tillsammans, som en äkta castinspelning.
Och jag måste säga att jag verkligen gillar’t. Gillar’t mycket.
Den här plattan står sig väl mot nästan allt som kommit från ”the great white way” de senaste åren, så det är en musikal ingen äkta musikalnörd vill missa. Och med grymt bra vokala insatser av bl a Katherine McPhee, Megan Hilty och Bernadette Peters.
Jag skulle med glädje gå och se den om de, mot förmodan nånsin  skulle försöka sätta upp den på riktigt. Det är kanske inte så troligt men jag vet att den kommer att framföras i en konsertversion i höst så man vet ju aldrig…

Favvisar:
Let Me Be Your Star, The 20th Century Fox Mambo, Don’t Say Yes Until I Finish Talking, Let’s Start Tomorrow Night, Our Little Secret, They Just Keep Moving The Line

Kuriosa:
I tv-serien vinner musikalen 4 Tony Awards: bästa musikal, partitur, kvinnliga huvudroll och kostym.
Den vinner också två Outer Critics Circle Awards: bästa libretto och regi (vinsten delas mellan  Tom Levitt för Bombshell och regissören Derek Wills för musikalen Hit List).

Det finns ett par ”riktiga” musikaler som handlar om Marilyn. Bland annat har vi  Marilyn: An American Fable som floppade på Broadway (17 föreställningar) 1983.

Den senaste Marilyn musikalen heter Norma Jeane: The Musical och är fortfarande i utvecklingsfasen men man ska ha några privata provföreställningar med showen i London i september.

Videosar:
Let’s Be Bad!
I Never Met a Wolf Who Didn’t Love to Howl
The 20th Century Fox Mambo
Our Little Secret
Cut, Print..Moving On
They Just Keep Moving The Line

Smash-Bombshell-Playbill      Tumblr_mni3yvIqRh1s33qc8o1_250-1

%d bloggare gillar detta: