Beggar’s Holiday (1946), 111 föreställningar
Baserar min bedömning på castskivan från den reviderade versionen som spelades i Paris 2012
Musik: Duke Ellington
Sångtexter & libretto: John La Touche, baserad på The Beggar’s Opera (1728) av John Gay
MacHeath, en charmerande tjuv, blir förälskad i Polly Peachum, dottern till Mr Peachum som är ledare för stadens tiggare och ficktjuvar. Mr Peachum gillar inte MacHeath och tänker ange honom till polisen för att på så sätt få belöningen som är utfäst på honom. Men den svartsjuka horan Jenny, som själv är förälskad i MacHeath, hinner före.
I fängelset så faller fångvaktarens dotter för Mac och hjälper honom att fly. Han blir dock tillfångatagen igen och ska avrättas. Men precis innan han skall dö så blir han benådad, släpps fri och kan återvända till sin älskade Polly.
Ungefär så går originalberättelsen men exakt hur den bearbetades för 40-talet vet jag inte för ingenstans står handlingen i denna musikal beskriven.
Tänk vad glad jag var när jag hittade den här plattan i London för bara några veckor sen.
Duke Ellingtons enda Broadwaymusikal, aldrig tidigare utgiven! Yay!
Gissa om jag såg fram emot att sätta på den.
Nu har jag hört den och kan bara konstatera att det här är en fullständig total katastrof!!!!!
Något av det värsta jag nånsin hört.
Det är inte att musiken är dålig – för det är den inte, tvärtom – men solisterna, solisterna. Herregud! Speciellt huvudrollsinnehavaren och initiativtagaren till denna inspelning, David Serero.
Han är en klassiskt utbildad baryton och han vräker på med röstvolym mest hela tiden. Med tanke på att det bara är en liten jazzkvartett som kompar så kan man väl lugnt konstatera att han inte bara är dominerande utan i det närmaste dränker dem med sin röst. Det hade kanske varit okej om jag gillat rösten men… Alltså, den är stor, det är den, men den har också en tendens att hela tiden ligga på gränsen till att bli sur och ibland så sjunger han hjärtskärande falskt. Lägg till det ett vibrato som är enormt och så ”lös” i sin konsistens att den får hans röst att liksom wobbla runt ”all over the place”. Han verkar inte ha nån större kontroll över den och det låter groteskt.
Tyvärr verkar falsksången vara av smittande art för flera av de andra solisterna har också svårt att hålla sina toner rena.
Musikerna är väldigt bra och när det bara är dom så kan man höra att nånstans så finns det en intressant musikal att hitta här men så börjar nån sjunga och… Aaaaaaargh!!!!
Eftersom det här är enda möjligheten att få höra denna försvunna musikal så får jag väl vara tacksam för att den har spelat in men samtidigt så känner jag att Serero gjort partituret en redig otjänst. Det låter bitvis som om hela plattan är ett dåligt skämt, en parodi på musikal.
Övermåttan gräsligt är vad detta är. Håll er undan från den, låt den inte smitta ner er med sin dålighet. Vidrigt!
Jag hoppas att nån annan bestämmer sig för att spela in showen för jag känner att den borde få en värdig inspelning.
Kuriosa:
Handlingen kommer från John Gays klassiska balladopera Tiggarens Opera från 1728. Samma verk som är förlagan till Weills och Brechts Tolvskillingsoperan från 1928.
Dale Wasserman gjorde en kraftig bearbetning och uppdatering av La Touchs libretto 2004. Resultatet är en betydligt ljusare, lättviktigare och mer optimistiskt version av detta verk än originalet. Det är denna den senare versionen som används i denna inspelning.
En sak som orsakade enorm uppståndelse och kontroverser 1946 var att ensemblen var rasintegrerad och Macheath spelades av en vit man medan hans stora kärlek Polly spelades av en svart kvinna. Sånt gick inte hem så bra på den tiden och varje dag så protesterades det vilt utanför teatern.
Det verkar som mycket av texten i textboken, som kom med cd:n, är översatt via Google translate, för här finns en del underbara felsyftningar och nya spännande grammatiska versioner av det engelska språket.
Men inte bara det, för här hittar man också en hel del faktafel men det ligger väl helt i linje med denna väldigt speciella och udda produktion.
Pressklipp från originalproduktionen:
Mr. Ellington, the hot drum-major, and Mr La Touche, the metronomic word man, have constructed a musical play from the ground up with an eloquent score, brisk ballets, and a cast of dancers and singers who are up to snuff.
– Brooks Atkinson, Times
Together, the music and text combine in as felicitous a wedding as the Broadway stage has offered in months. So you will hear in the rather tightly knit score a varied expression of the Ellington-La Touche genius, songs of humor, others of gayety and rhythmic charm, and still others of deepest blue. All in all, a remarkable fusion of talents, creative and performing, culled from among superior white and Negro artists.
– Robert Bagar, World-Telegram
Beggar’s Holiday is the most interesting musical since Porgy and Bess. It is so far away from the music.show formula that it often loses track of itself and becomes confusing, but for its score, its cast, its wonderful sets and the imagination with which it has been staged it rates extraordinary consideration.
– John Chapman, Journal-American
Videosar:
Trailer för den nya versionen
Beggar’s Holiday – David Serero – Official Video Clip
I Wanna Be Bad!
No One But You
In the scrimmage of Life
High Lights från Beggar’s Holiday i en Italiensk version från 2008.
Musikalipedia - musikalblogg 