Tag Archives: John Kenrick

Dag 329: Thrill Me: The Leopold & Loeb Story

12 Nov

050f228348a0b088ce9dc010.L
Thrill Me: The Leopold & Loeb Story (2005), 
Off-Broadway
Musik, sångtexter & libretto: Stephen Dolginoff, baserad på Leopold & Loeb liv.

Året är 1958. Platsen Joliet fängelset i Illinois.
Nathan Leopold står för femte gången framför en frigivningskommite. Åter ansöker han om att bli villkorligt frigiven. Han har bestämt sig för att berätta mer ärligt och detaljerat än någonsin om varför han var med  och begick det som kallats för ”århundradets brott”. Genom tillbakablickar får vi hela historien återberättad.

Chicago 1924.
Nathan Freudenthal Leopold och Richard Albert Loeb är två unga, oerhört intelligenta juridikstudenter i Chicago. De läser Nietzsche och är inspirerade av hans teorier om Übermensch.
Leopold är sexuellt attraherad av Loeb. Loeb gillar att begå brott.
En dag när de båda har tänt eld på en lagerlokal blir Loeb så upphetsad av det de gjort att han har sex med Leopold. Detta leder till att de skriver ett kontrakt där Leopold går med på att hjälpa Loeb i hans brottsliga utövande i utbyte mot att Loeb tillfredställer honom sexuellt.
Brotten blir större och större men trots det så avtar Loebs upphetsning över dem och han behöver större och större kickar för att vilja ha sex.
De två börjar nu planera det perfekta brottet: de ska kidnappa och mörda en ung pojke och sen begära en lösensumma av hans föräldrar.
Deras offer blir den unge millionärssonen Robert Franks (både granne och syssling till Loeb). De mördar honom och gömmer kroppen på ett ställe där de inte tror att han ska hittas och så skriver de ett brev till grabbens föräldrar där de begär en lösensumma för honom.
Till deras skräck så upptäcks dock Roberts kropp redan samma dag och inte bara det, Leopolds glasögon hittas också i närheten. Eftersom det är väldigt speciella glasögon som det bara sålts tre par av i Chicago så riktas misstankarna snabbt mot honom.
Leopold och Loeb ger varandra alibi för kvällen då mordet skedde och de avskrivs från fallet. Loeb bestämmer sig då för att avsluta sitt förhållande med Leopold. Leopold känner sig sviken och anger sig själv till polisen, han sätter även dit Loeb.
De båda döms till livstids fängelse + 99 år.
I fänglset så erkänner Leoplold att han faktiskt medvetet planterade sina glasögon vid Franks kropp, han hade förstått att Loeb tänkte göra slut och det här var hans sätt att garantera att de skulle få vara tillsammans för alltid.
Nu blev det inte riktigt så för Loeb mördades av en medfånge efter bara ett par år.
Leopold blev frisläppt efter 33 år i fängelse.

Det här är en sån där musikal som inte direkt är inbjudande och engagerande vid en första genomlyssning. Inte heller vid en andra men kanske att den kommer att växa på mig. Nånstans känns det som att det kunde vara fallet här.
Men just nu så är jag bara måttligt road, knappt det ens. Tycker att musiken, med vissa undantag, är ganska så tråkig och enformig. Texterna är fyllda av dåliga (nöd)rim och halvkrystade liknelser. Men som sagt kanske att jag kommer att lära mig att gilla det mer efter ett par genomlyssningar till.
Skulle väldigt gärna vilje se en föreställning för jag tror att den här showen tjänar på att ses innan man lyssnar på den.

Favvisar:
Everybody Wants Richard, Written Contract, Nothing Like a Fire,  Thrill Me, Life Plus 99 Years

Kuriosa:
Leopold och Loebs mord har varit inspiration till flera andra konstnärliga verk, exempelvis Hitchcockfilmen Repet.

Leopold flyttade till Puerto Rico efter frigivningen. Där gifte han sig med en änka som drev en blomseterbutik. Han dog av en hjärtattack 1971.

Pressklipp:
The story is familiar, the script and lyrics are not especially innovative, but somehow Thrill Me,Stephen Dolginoff’s pocket musical about the Leopold and Loeb murder case, lands like a well-placed punch, arresting and a bit breathtaking.

And every time Mr. Kreeger and Mr. Bauer blend their voices in close harmony, it’s a reminder that evil often looks and sounds beautiful.
Neil Genzlinger, The New York Times

Dark, eerie, chilling — not the qualities one usually expects in a musical, but in its current staging at the York, Stephen Dolginoff’s fascinating Thrill Me: The Leopold & Loeb Story is all that and more. Any number of musicals have looked at the dark side of the human psyche, but none I know of has dared to delve into the minds of real life murderers. Fair notice to all those who claim an interest in musical theatre — attention must be paid!
John Kenrick, musicals101.com

Om Londonuppsättningen:
The brushstrokes are broad for a show with such a narrow focus: Loeb is malicious, Leopold needy, and little attempt is made to question or complicate that picture. Dolginoff’s concluding twist adds psychological interest, but lacks credibility. Jye Frasca and George Maguire contribute strongly defined master-and-servant performances and limpid singing voices, though the show’s black humour passes them by. Don’t expect to have the so-called ”crime of the [20th] century” greatly illuminated. But in this boiled-down retelling, it musters a certain headlong power.
Brian Logan, The Guardian

Videosar:
A Written Contract
Från The Drama Desk Awards
Nothing Like a Fire
High Lights
Way Too Far,I’m Trying to Think (2007 Korean cast)

Annonser

Dag 320: As Thousands Cheer

3 Nov

784b228348a0d9b05b78e010.L

As Thousands Cheer (1933), revy, 400 föreställningar
Jag har lyssnat på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Sketcher: Moss Hart

Eftersom det här är en revy så finns det ingen handling att återge. Men själva showen presenterades som en slags levande dagstidning. Man hade underavdelningar som inrikesnyheter, utrikes, serier, nöjesavdelningen, skvaller, väderleken etc. Varje sketch eller sång föregicks av en löpsedel, ex väderdelen som hade löpsedeln ”Heat Wave Hits New York City” och som ledde till sången Heat Wave.
Det här var också en revy som vågade sticka ut hakan som i numret Supper Time där en svart kvinna håller på att duka fram för middagen och inte vet hur hon ska berätta för sina barn att pappa inte kommer att komma hem igen. Till en början kan det verka som att det är en typisk torch song om förlorad kärlek tills löpsedeln dyker upp: ”Unknown Negro Lynched by Angry Mob in Mississippi”.
Sketcherna ska ha varit ovanligt vassa och aktuella och showen kryllar av Irving Berlin standards som Easter Parade, Harlem On My Mind och de ovan nämnda Heat Wave och Supper Time.
Att det var en revy fylld med osedvanligt bra material bevisades av det faktum att den spelades 400 gånger mitt under den värsta delen av den stora depressionen.

Så hur håller sångerna idag?
Fantastiskt väl. Här finns ett par nummer som känns krystade och där åldern både märks och hörs men till största delen så är det makalöst bra sånger.
Jag har redan nämnt fyra av de mest kända ovan men det finns flera mindre kända pärlor att hämta här med. Min personliga favorit är nog Man Bites Dog, en underbar liten sång om hur man skapar säljande löpsedlar.
På denna platta så är det endast ett piano som ackompanjerar sångarna men det räcker, deras vokala talanger och materialet i sig är så bra att det inte behövs mer.
Av nån anledning så har man också lagt med Let’s Have Another Cup Of Coffee från musikalen Face The Music från 1932 (se dag 30) men eftersom det är en bra låt så inte mig emot.

Rekommenderade sånger:
Man Bites Dog, Supper Time, Harlem On My Mind, Through A Keyhole, Let’s Have Another Cup Of Coffee

Kuriosa:
As Thousands Cheer var den första show där en svart artists namn stod i lika stora bokstäver på affischen som hennes vita kollegers. Artisten i fråga hette Ethel Waters.
Det är lätt att glömma bort att rasismen var betydlig mer utspridd och självklar på den tiden än vad den är idag och det gällde även på Broadway. Svarta artister fick se sina namn i mindre bokstäver på affischerna även om de var stjärnor och på try out turnéer var det vanligt att de fick bo på betydligt sämre hotell (och i sämre delar av stan) än sina vita kolleger. Detta berodde delvis på att många fina hotell inte tog emot svarta gäster. Låter osannolikt men så var det.
Irving Berlin var dock en man som inte accepterade rasism. När de övriga ensemblemedlemmarna till en början inte villa ta emot applådtacket tillsammans med Ethel så sa Irving att antingen så tog alla emot applåderna samtidigt och på lika villkor eller så hade man inget applådtack alls. Detta ultimatum fick de andra att snabbt ändra inställning. Ett litet men viktigt steg som ledde mot det betydligt mera färgblinda samhälle vi lever i idag.

Pressklipp om revivaln:
A 1933 topical revue that’s still funny? Yes. One of the marvelous things about intelligently written, skillfully performed revue material is that the humor can shine through in front of audiences for whom the original associations have grown dim or, perhaps, never existed at all.

The wonder here is that you can delight in both the content and the rhythm of As Thousands Cheer, which is presented with nutty enthusiasm, and sometimes vitriol, as it sends up the American scene at one of the darkest moments in the country’s history.
– Vincent Canby, The New York Times

The Off-Broadway revival of As Thousands Cheer has the critics buzzing, and with good reason – its nothing short of sensational. I am a devoted fan of Irving Berlin and Moss Hart, and I marvelled at how well their 65 year old satire still works.

So if you haven’t seen this dee-licious bit of fun, you may have another chance soon. Three thousand cheers for The Drama Department and this glorious production! Now if only someone will take the hint and write a new topical revue with the same sense of fun – hey, in a world where Victor Hugo musicals run for more than a decade, anything can happen!
John Kenricks, Broadway101.com

Videosar:
Marilyn Monroe sjunger Heat Wave
Ethel Waters framför Suppertime
Fred Astaire och Judy Garland framför Easter Parade

6a00d8345212eb69e20134898e9ac8970c-500wi

%d bloggare gillar detta: