Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)
Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.
– Michael Coveney,  Financial Times 

Om Broadwayuppsättningen:

In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.
– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…
…
Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
– John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 

Dag 201: The Last Sweet Days of Isaac

The Last Sweet Days of Isaac (1970), Off-Broadway, 485 föreställningar
Musik: Nancy Ford
Sångtexter & libretto: Gretchen Cryer

Isaac Bernstein, en 33 år gammal man som har fått för sig att han ska dö innan han fyller 34. Han har därför bestämt sig för att leva livet fullt ut och se till att varje ögonblick räknas.
Akt 1:
Isaac, 33 sitter fast i en hiss tillsammans med Ingrid. Hon är en sekreterare med hemliga drömmar om att bli poet. Under den timme de sitter fast tillsammans så försöker Isaac att lära henne sin filosofi om att leva fullt ut och våga göra det man drömmer om. Samtidigt som han försöker förföra henne.
Akt 2:
Isaac, nu 19 år gammal, och Alice sitter i varsin fängelsecell. De kan bara kommunicera med varandra och med omvärlden genom den tv-kamera och tv mottagare som finns i varje cell. De försöker att älska med varandras tv-bilden när en nyhetssändning plötsligt avbryter dem och meddelar att Isaac har dödats under en demonstration. Stående med den andres tv-bild bredvid sig så undrar bägge om de egentligen är döda eller om de fortfarande lever…

Ett riktigt barn av sin tid och en avlägsen släkting till Hair.
När man läser vad showen handlar om så framstår den som väldigt flummig och på sin tid ansågs den säkert ”djup” men för en modern läsare känns det hela väldigt kvasiintellektuellt.
Vilken tur då att musiken inte är det. Det här är en rockmusikal fylld med sköna 60-tals grooves och den är väldigt skön att lyssna till. Jag har inte hittat nån riktigt låt som är så där omedelbar som många av Hairs låtar är men jag gillar det jag hör.
Både bandet och solisterna ger järnet och gör det här till en skön liten platta.

Favvisar:
The Last Sweet Days of Isaac, Touching Your Hand Is Like Touching Your Mind, Somebody Died Today, Yes I Know That I’m Alive

Kuriosa:
Showen vann:
En Outer Critics Circle Award för bästa Off-Broadway musikal.
Den fick tre Obie Awards: bl a bästa musikal.
Plus en Theatre World Award (bästa kvinnliga huvudroll) och en Drama Desk Award (bästa manliga huvudroll).

Bandet som kompade hette, naturligtvis, The Zeitgeist.

Regissören till showen var Word Baker och han är nog mest känd för att ha regisserat The Fantastics, den musikal som spelats längst i världen.
Förvisso Off-Broadway men med tanke på att den spelades i 42 år (1960-2002) eller 17 162 föreställningar så är det ganska imponerande ändå – The Phantom Of The Opera är ju (i Broadwayversionen) bara uppe i 25 år och drygt 10 500 föreställningar än så länge…

Skivproducenten på denna platta var en ung man som drömde om att skriva en egen Off-Broadway musikal. Hans namn var Stephen Schwartz och året efter så infriades hans dröm i och med att Godspell fick sin premiär.

Pressklipp:
The construction of Isaac is fascinating, tantalizing and not quite satisfactory.
…
Isaac‘s partial failures stem from daring leaps, not from pusillanimous settling for old hats and small beer…
…
The details and implications of this Kafkaesque and neo-Einsteinian hallucination defy both my space allotment and my comprehension, wich, with Isaac-like smugness, I shall blame on the play. In this one (syftar på akt 2), Nancy Ford’s music, so gorgeously superior in the first to the rock-of-the-mill stuff, begins to sound humdrum, but still with a pleasant hum and drum in the ear.
…
The true heroine of the evening, however, is Gretchen Cryer, who wrote the book and lyrics. She is gifted with a mind that exudes cunning prosody through every pore, shuttles wittily between insight and second sight, and, when finally hoist with its own petard, goes up in a catherine wheel of utter, inordinate lyricism. I have undoubtedly overpraised Isaac, but that, in its funny way, is just what it deserves.
– John Simon, New York Magazine