Tag Archives: Johnny Cash

Dag 266: Million Dollar Quartet

28 Aug

81nR-FMO2nL._SL1411_
Million Dollar Quartet, hade sin urpremiär i Florida 2006 men arbetade sig så sakteliga till Broadway där den fick sin premiär 2010 och spelades 489 föreställningar.
Har lyssnat på både Chicago och London Castinspelningarna, den senare är en liveinspelning.
Musik & sångtexter: ett antal olika upphovsmän
Libretto: Floyd Mutrux & Colin Escott baserad på en verklig händelse

Föreställningen skildrar mötet mellan Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins och Elvis Presley på Sun Records inspelningsstudio i Memphis, Tennessee den 4 december 1956.
Detta mötet har alltså skett på riktigt och det ledde till en jam-session mellan de olika artisterna. En jam-session som spelades in och så småningom gavs ut på skiva.
Starten till det hela är att Carl Perkins ska spela in några låtar med en ny artist, Jerry Lee Lewis. Elvis kommer förbi studion och tittar in tillsammans med sin flickvän, en sångerska som heter Dyanne, som kommer att stå för körandet under hela showen – på den verkliga sessionen var Elvis flickvän en dansare som hette Marilyn.
Johnny Cash kommer förbi för han ska ha sig ett litet snack med impressarion Sam Philips.
Sam fungerar som ciceron och det är hans återberättande om mötet som håller ihop showen.
När varje ny storartist dyker upp så inleder de med att sjunga en vers av en av sina största hits (Carl Perkins sjunger exempelvis inledningsvis Blue Suede Shoes och Elvis kör med That’s All Right), sen ”fryser” alla på scen och Sam berättar om hur han upptäckte artisten, detta vävs ihop med en kort scen mellan artisten och Sam innan alla på scen åter börjar röra sig och artisten sjunger färdigt sin hit.

Detta är en jukebox musikal och det är väl bara att konstatera att om man gillar den eller inte beror nog mest på om man gillar covers på tidiga rocksånger.
Jag gör det så jag gillar det här.
Artisterna gör bra versioner av sångerna och flera av dem låter verkligen som sina förlagor.
Hur showen var på scen har jag ingen aning om men som CD fungerar det här utmärkt.

Favvisar:
Real Wild Child, Matchbox, Rock Island Line, Sixteen Tons / My Babe, Whole Lotta Shakin’ Goin’ On

Kuriosa:
Musikalen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.

De sista månaderna som den gick på Broadway så hade de bara en beläggning på ca 30% och det ledde till att man flyttade showen till en mindre Off-Broadwayteater där den sen fortsatte att spelas i närmare ett år till.

Pressklipp:
Those teeming hordes of the middle-aged wandering without purpose in the theater district, having seen Jersey Boys for the 27th time and been forbidden a 28th by their addiction therapists, can come to rest at last. The new destination: the Nederlander Theater, where Million Dollar Quartet, a buoyant new jukebox musical about a hallowed day in the history of rock ’n’ roll, rollicked open on Sunday night.
There’s a lot to like about this relatively scrappy variation on a familiar theme. Million Dollar Quartet has a pleasing modesty, taking place as it does on a single afternoon, Dec. 4, 1956, in the rattletrap recording studio of Sun Records in Memphis.

The actors portraying these pioneers don’t just play the roles but play the music too. Gifted musicians and likable performers, they tackle with no apparent discomfort the unenviable chore of impersonating some of the most revered names in pop music, from their slick pompadours right down to their frisky, agile fingertips.

But for me the most rewarding moments in the show were the more casual ones, when the four singers joined together to harmonize on those spirituals. These were among the songs actually played at this impromptu gig — most of the playlist in the show was not — and they give the strongest indication of the magic that must have taken place, as four great musicians with troubled lives and complicated careers came together to forget everything but what they loved to do most: express the riotous joy, beauty and sadness of life in songs that shoot straight for the soul.
– Charles Isherwood, The New York Times

Based in part on an actual event, the show has no delusions of grandeur: It presents itself as a straight-up portrait of an extraordinary jam session.
The lack of pretense is a particular virtue, because the four non-household names who play the singers have the vocal chops, the skills with piano and gee-tar and the folksy charm to carry the evening off. Although the loose biographical stitching doesn’t add up to much, the show kicks up an exhilarating fuss each time one of the stars takes the mike.
– Peter Marks, The Washington Post

Videosar:
Från the Tony’s
Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
At The Late Show with David Letterman
Trailer
Preview

Dag 68: Ring Of Fire

11 Feb

Ring Of Fire_ The Johnny Cash Musical Show (Original Broadway Cast)

Ring Of Fire (2006), 57 föreställningar
Musik & sångtexter: Michael Trent Reznor, Jerry Hubbard, June Carter Cash, Carl L. Perkins, Joseph Arrington, Jr., Jack H. Clement, James Timothy Hardin, Merle Kilgore, Jerry Leiber, Billy Edd Wheeler, Geoff Mack, Kris Kristofferson, Arthur Freed, Nacio Herb Brown, Ken Rogers, Ferlin Husky, Shel Silverstein, Karl M. Silbersdorf, Richard Toops, Dick Feller, Terry Smith and Johnny Cash
Föreställningen skapad och regisserad av: Richard Maltby Jr.

Det här är en slags Johnny Cash revy. Man är noggrann med att påpeka att den på intet sett är en Johnny Cash biografi utan att man istället försöker: ”to explore the essence of Cash exclusively through thematic juxtaposition and arrangement of songs he wrote or performed, fashioning them into an impressionistic portrait that echoes rather than recounts his life.” För att citera från pressreleasen.
Till och med de inblandade verkade ha svårt att beskriva vad det var för typ av show. Så här förklarade produceneten Jim Freydberg föreställningen: ”… because in a way, you can’t describe what it is. It’s a book musical without a book — a play made up of songs.”

På scenen finns ett 8-mannaband och så tre par, ett ungt, ett medelålders och ett äldre par. Det kan vara tre versioner av samma par eller tre olika, det sprecificeras inte. Regissören sammanfattar det hela med: ”It’s not abstract, it’s very specific. But it’s variable: The couples progress through life. If you know Johnny Cash’s story you can see the contours of his biography in the show. But it’s not only his story. A lot of people have said to me that they saw their own life in the show, which I think is true, too.”

För mig som inte sett den så är det här mest en slags Johnny Cash Greatest Hits album med coverartister. Och eftersom jag inte haft nått av honom i mitt musikbibliotek tidigare så är det ett trevligt tillskott. Jag gillar hans countryrock och ”Honky Tonk” influerade musik.
Plattan är fylld av starka melodier och bra framföranden. Och mycket, väldigt mycket musik, för det här är en dubbel cd och den innehåller hela 39 spår!
Gillar den. Fast jag saknar Johnny’s mörka, lite raspiga och väldigt personliga röst och hans sätt att leverera text.

Favvisar:
Straight A’s In Love, Ring Of Fire, Jackson, I’ve Been Everywhere, Austin Prison

Kuriosa:
Skaparen och regissören till denna revyaktiga föreställning är Richard Maltby Jr. mannen bakom Fats Waller revyn Ain’t Misbehavin’ och dansshowen Fosse (en föreställning som bara bestod av Bob Fosse koreografier).
Maltby är också en skicklig textförfattare och tillsammans med sin musikaliska partner David Shire har han bl a skapat off-Broadwayrevyn Closer Than Ever och Broadwaymusikalen Baby.
Maltby skrev även sångtexterna till Miss Saigon.

Jarrod Emick som spelar med i föreställningen fick en Tony för sin insats som Joe Hardy i reviveln av den Faust-tematiska musikalen Damn Yankees.

Pressklipp:
”But as there’s no real continuity, neither a story nor characters can ever fully form. So despite Maltby’s best efforts, despite the impressive work of projection designer Michael Clark and lighting designer Ken Billington to give the show a varied visual look with an LED-scenery-billboard backdrop, and despite Lisa Shriver’s attempts to unify the show’s movement with a country choreographic language, everything still ultimately exists in a vacuum.

…but throughout it’s far better than it has to be, especially given Cash’s recent popularity resurgence (thanks to the success of the recent film about his life, Walk the Line), and the usual jukebox musical ethic of doing the least possible work for the maximum possible profit. Ring of Fire won’t go down in theatre history as a titanic disaster (like Good Vibrations), or as a legitimately inspired hit (like Jersey Boys). But it knows what it is and never pretends to be anything else. Of that, if nothing else, Cash would have been rightfully proud.”
Matthew Murray, Talkin’ Broadway

The man in black turns sunshine yellow in Ring of Fire, the show that strings songs associated with Johnny Cash into an artificially sweetened candy necklace. Though Mr. Cash, who died in 2003, is not himself a character in this latest entry in the jukebox musical sweepstakes of Broadway, his spirit is invoked as a friendly ghost with dimples and a twinkling disposition. In other words, Ring of Fire, which opened last night at the Ethel Barrymore Theater, has little to do with the dark, troubled and excitingly dangerous presence that most people remember as Johnny Cash.
If the current bio-flick Walk the Line portrays the craggy country singer as a man wrestling with demons, Ring of Fire wrestles with a really bad case of the cutes.

Even ballads of murder and apocalypse here shade into the aural pastels associated with elevator music.

The central singers don’t even inspire the kind of appellations that usually attach themselves to the cast members of such shows — you know, ”the sassy one,” ”the sincere one,” ”the sexy one.” Instead, I found myself referring to them in my notes with descriptions like ”Courteney Cox look-alike” and ”man with facial hair.”

I was aware of missing someone as I was watching Ring of Fire. Too bad that person happened to be Johnny Cash.
Ben Brantley, The New York Times

The show’s biggest problem is not its thin concept or overstretched length but its incongruousness on Broadway. It’s as if a twister had lifted the production out of some red state cornfield and plunked it down on unwelcoming 47th Street.

The majority of Ring of Fireis so peppy, it makes Walk the Line look like a Bergman movie.
David Rooney, Variety

Videosar:
Ring Of Fire on the Today Show
Johnny Cash framför A Boy Named Sue live at San Quentin 1969
Jarrod Emick sjunger  I Honestly Love You till Hugh Jackman i The Boy From Oz

%d bloggare gillar detta: