Dag 181: Zorro

Zorro (2008), West End
Musik: The Gipsy Kings & John Cameron
Sångtexter: Stephen Clark
Libretto: Stephen Clark & Helen Edmundson baserad på låtsas biografin Zorro av Isabel Allende, en slags prequel till originalnovellen om Zorro, The Curse of Capistrano av Johnston McCulley (1919)

Don Diego, en ung Kalifornisk ädling (vi pratar tidigt 1800 tal då Kalifornien fortfarande hörde till Mexico) skickas till en militärskola Barcelona. I Spanien så blir han ledare för en trupp zigenare. Tillsammans med dem återvänder han så småningom hem till Kalifornien .
Väl där upptäcker han att hans gamle barndomsvän Ramon tagit makten. Ramon är en ond och sadistisk ledare.
Diego tar då på sig en svart mask, svarta kläder, en slängkappa och en hatt och börjar kämpa för rättvisan och för att folket ska bli befriade från den tyranniska Ramon. Maskerad så kallar han sig för Zorro.
Men för att Ramon inte ska misstänka att Zorro och Diego är en och samma person (de dök ju upp ungefär samtidigt och det kanske kan väcka lite misstankar) så låtsas Diego att han i Spanien har förvandlats till en feg, depraverad och väldigt feminin man.
En massa fäktning, slagsmål, djärva räddningar och lite kärleksintriger uppstår.

Vet inte om det här ska räknas som en jukeboxmusikal eller inte. Jag kan inte Gypsy Kings musik tillräckligt bra för att veta om allt är material från deras skivor eller om mycket är nyskrivet. Men här finns ett flertal av deras största hits så en halvjukeboxare kan jag nog räkna det som i alla fall.
Och jag ryser av lycka av det jag hör.
Blandningen av flamencogitarrer, flamencodans, flamencosjungande, starka melodier, lite folkmusik blandat med modernare inslag plus blås, starka sångröster och eldiga rytmer gör att El Duende genast gör sig hemmastad i min lilla lägenhet.
Den här musiken talar till det inre i mig, den är jordisk, sensuell, passionerad, livsbejakande och med en liten farlig glimt i ögat som extra krydda. Jag hör på publikens reaktioner att musiken gjorde dem helt vilda i salongen. För det här är en liveinspelning och det är perfekt, för sångarna och musikerna är så engagerade, så i stunden och ljudet av dansande klapprande fötter kompletterar ljudbilden och gör det här till en otroligt illusorisk och ”levande” castplatta.
Tror ni fattar att jag gillar det här. Mina stackars grannar kommer nog inte få sova på många timmar än för den här ska spelas om och om igen på vääääldigt hög volym!
Baila Me!

Favvisar:
Baila Me, Libertad, Bamboleo, Djobi Djoba, Hope, Freedom

Kuriosa:
Föreställningen vann en Laurence Olivier Award för bästa biroll i en musikal.

Pressklipp:
The show may not be high art but it’s great fun and brings a refreshingly different, Hispanic sound to the jaded world of West End musicals.
…
I could sometimes do with a little more subtlety in the storytelling. But, set by Tom Piper inside a shifting wooden stockade, the show is popular theatre that actually delivers the goods. And, after all those dreary compilation musicals, it’s good to find one that combines liberal sentiments with lavish spectacle. Looking back neither in Zorro nor in anger, I emerged from the theatre having had a rollicking good time.
– Michael Billington, The Guardian

If you have swashes prepare to buckle them now.
Zorro has stormed into the West End and his derring-do proves the perfect antidote to the credit-crunch blues.
Indeed, this almost insanely enjoyable musical, with a fabulous score of stamping flamenco, tavern choruses and tender love songs by the Gipsy Kings, looks like the surprise hit of the summer.
…
So many musicals seem slick and empty these days. This defiantly old-fashioned show, with its swords, stunts, strong songs and manifest desire to entertain has something much rarer – a great heart.
– Charles Spencer, The Telegraph

Videosar:
Zorro the Musical Documentary
Från den Nederländska versionen