Tag Archives: Joseph McCarthy

Nr 411: Sweet Smell of Success

11 Apr

81nawWi12lL._SL1500_
Sweet Smell of Success (2002)

Broadway, 109 föreställningar

Music:
Marvin Hamlisch

Lyrics: Craig Carnelia
Book: John Guare, baserad på filmen med samma namn från 1957 som hade ett manus skrivet av Clifford Odets och Ernest Lehman i sin tur baserad på Lehmans novell Tell Me About It Tomorrow! från 1950.

A certain actress is learning that girls get minks the same way minks get minks…
– J. J. Hunsecker

It’s New York, 1952.
Welcome to Broadway, the glamour and power capital of the universe. J.J. Hunsecker rules it all with his daily gossip column in the New York Globe, syndicated to sixty million readers across America. J.J. has the goods on everyone, from the President to the latest starlet. And everyone feeds J.J. scandal, from J. Edgar Hoover and Senator Joe McCarthy down to a battalion of hungry press agents who attach their news to a client that J.J. might plug.
The show concerns sleazy press agent Sidney Falcone and his willingness to do anything to get ahead. Sidney manages to capture the attention and patronage of  J.J. Hunsecker.
With JJ’s help, Sidney becomes one of the hottest agents in New York.
However, catering to JJ’s egotistical desires is dangerous business. When Sidney fails to keep JJ’s sister Susan from running off with a jazz musician, JJ arranges for Sidney to be murdered.

En otroligt svängig, jazzig musikal. Det här är den sortens musik som jag kan gå igång på på direkten. Hård, vass, melodiös och totalt medryckande. Fötterna kan inte hålla sig stilla utan stampar takten som små galningar och hela kroppen rör på sig och digger med den också.
Jag tycker att det här är Hamlich bästa musik sen A Chorus Line.
Det känns 50-tal om musiken och det gjorde det om danserna också, även de hårda, sexiga och explosiva och inte så lite inspirerade av Jerome Robbins koreografier till West Side Story.
Det är inte så många roller i den här showen, de viktiga är JJ, hans syster Susan, hennes älskare pianisten Dallas, den framgångshungrige Sidney, hans flickvän Rita och så finns där ensemblen som nästan måste räknas som en roll för de är med på scenen under stora delar av föreställningen och agerar som nått som närmast kan beskrivas som en grekisk kör. De kommenterar skeenden, verbaliserar rollfigurers tankar, argumenterar för och emot val som görs etc etc. De sjunger tajta harmonier och så dansar de, mycket och ofta.

Jag är väldigt förtjust i den här showen även om jag kan tycka att den tappade en hel del fart under andra akten. Men helheten är jazzig, svettig, rolig och underhållande.
Enda sången/scenen jag faktiskt tyckte blev helt fel var JJ’s sång/vaudevillnummer under en insamlingsgala. John Lithgow är inte den bästa sångaren eller dansaren och här framkom det med all tydlighet, förutom det faktum att låten var trist. I övrigt var Lithgow helt lysande.

Kuriosa:
Föreställningen blev nominerad till 7 Tony Awards men vann bara 1, den för bästa manliga huvudroll som tillföll John Lithgow.
Showen fick även 11 Drama Desk Award nomineringar och här blev det enda priset Outstanding Actor in a Musical som gick till John Lithgow.

Novellen Tell Me About It Tomorrow! som både filmen och musikalen är baserade på skulle hetat The Sweet Smell of Success redan när den publicerades i Cosmopolitan 1950 men chefsredaktören ansåg att ordet ”smell” inte var ett lämpligt ord att publicera i tidningen och därför ändrades namnet.

J. J. Hunsecker sägs vara baserad på skvallerjournalisten Walter Winchell (1887-1972) en man som var känd för att förstöra livet och karriären för personer han ogillade. Och precis som JJ i musikalen så erbjöd han folk att bli omnämnda (och därmed uppmärksammade) i hans krönika i utbyte mot information, skvaller och annan ”ammunition” som han kunde använda mot sina fiender.
Han blev väldigt fruktad men även kritiserad för sina metoder.
Han sympatiserade med Senator Joseph McCarthy och hans kommunistjakt och var snabb på att anklaga folk för att vara ”commies”, speciellt om de försökte attackera honom på nått sätt.
Hans populäritet dalade fort i och med att McCarthy tappade inflytande.

Två klassiska Winchell citat: ”Nothing recedes like success” och ”I usually get my stuff from people who promised somebody else that they would keep it a secret.”
Winchell anses vara den som först etablerade ordet frienemy.
Hans karriär varade länge och redan 1930 skrev Cole Porter så här i sången Let’s Fly Away i musikalen The New Yorkers:
Let’s fly away And find a land that’s so provincial, We’ll never hear what Walter Winchell Might be forced to say

Press:
Sweet Smell of Success, which opened tonight at the Martin Beck Theatre, will go down in the record books as a real heartbreaker; one of those fabulous sounding new musicals with an impeccable pedigree which never quite comes together and ultimately only disappoints. John Guare’s book is intelligently adapted from the film of the same name, but never manages to make the right points at the right time. The music, by Marvin Hamlisch, oozes period swank and jazzy themes, but is sabotaged at every turn by Craig Carnelia’s less than perfect lyrics. Nicholas Hynter, with the dubious help of moribund choreography by Christopher Wheeldon, seems never in control of the events on stage long enough to make anything captivating and entertaining from the incongruous elements. 

The evening would be a total loss were it not for the amazing performances of John Lithgow and Brian d’Arcy James.
– Thomas Burke, Talking Broadway


Listen, all ye sinners, to the Lorelei call of Manhattan after dark, a world of glitter and grime, of illicit, electrified promise. Harken to the whispers of the famous and the infamous as they do the dirty things they do when the lights are low. Hear the cries of the . . . zzzzzzzz.

Sorry. Did I nod off there? It’s true that Sweet Smell of Success, the new musical at the Martin Beck Theater, works really hard at conveying that titillating, biblical sense of nocturnal New York as a hive of glamorous nastiness.
But somehow this siren song insists on translating itself into the rhythms of a sideshow hypnotist, the kind who keeps saying, ”Your eyelids are getting heavy . . .” The bitch-goddess Success may be the presiding deity of record in the production that opened last night. But its real spirit-in-residence is Morpheus, the yawning god of dream time.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
From the Tony Awards
At the Fountain från Rosie O’Donnell Show
Opening Night on Broadway
High Lights från en Konsertversion
One Track Mind
Rita’s Tune
Trailer till filmen

Annonser

Dag 243: Flahooley

5 Aug

41MJGYTXJAL
Flahooley (1951), 40 föreställningar
Musik: Sammy Fain.  I samarbete med Moises Vivanco för Yma Sumacs nummer
Sångtexter: E. ”Yip” Harburg
Libretto: E. ”Yip” Harburg & Fred Saidy

I staden Capsulanti i USA ligger B.G. Bigelows enorma leksaksfabrik.
I fabriken jobbar den godhjärtade men fattige Sylvester Cloud. Han drömmer om att tjäna så pass mycket pengar att han en dag ska kunna gifta sig med sin käraste, Sandy.
Sylvester har uppfunnit en skrattande docka som han kallat Flahooley. Bigelow älskar den och bestämmer sig för att den ska bli årets stora julklapp.
I samma veva kommer en arabisk delegation till fabriken. Det är så att de behöver hjälp med att få en magisk lampa reparerad. I lampan bor anden som hjälper dem att styra landet och som bland annat ger dem tillgång till all olja. 
Bigelow som blivit förälskad i den arabiska prinsessa som följt med låter Sylvester ta hand om reparationen.
Försäljningen av Flahooley dockan går till en början som smort men när det kommer ut liknande men billigare dockor på marknaden som konkurrerar med Bigelows så går försäljningen ner. Och minskad försäljning gör att Sylvesters chanser till giftermål också minskas.
Medan han reparerar den magiska lampan så råkar han gnugga den och det leder till att anden kommer fram. Han önskar då att all världens barn ska få varsin Flahooley docka.
Anden hörsammar hans önskan och det börjar produceras dockor i en rasande fart.
Faktum är att den överproduceras och det leder till att priserna sjunker och till sist så finns det så många dockor att de ges bort gratis till alla som vill ha den. 
Detta dockkaos leder till att folk börjar bränna dockorna på stora offentliga dockbål.
Så småningom löser sig dock allt och Sylvester får sin Sandy och Bigelow sin prinsessa.

Den här showen var en allegori över McCarthyismen och den häxjakt på kommunister som skedde i USA på den tiden.
”Yip” Harburg hade själv blivit svartlistad av McCarthykommittén och på grund av det fått lämna Hollywood eftersom han inte längre kunde få jobb där.
Från början var parallellerna ännu tydligare då dockan inte skrattade utan sa 
”Dirty red”.  Dessutom så skulle man mata den med sömntabletter på natten och uppiggande piller på dagen.
Det var en väldig massa samhällskritik i denna show och även attacker mot kapitalismen med repliker som ”Let us put Christ back in Christmas”. Sånt gick inte riktig hem i ett Amerika som hade Koreakriget, det kalla kriget och rädslan för atombomben att sysselsätta sig med.
Att intrigen dessutom var väldigt slingrig och komplicerad gjorde inte saken bättre.
Musiken är rakare och ganska så lätt att ta till sig. Det är inte den bästa 50-tals musikal jag hört men dålig är den inte. Häftigast är att höra en debuterande Barbara Cook som Sandy och den exotiska Yma Sumac som den arabiska prinsessan. Speciellt den senares sånger är helt makalösa och unika. Kanske mer intressanta än direkt bra men fantastiska att lyssna på.
Värd att leta fram och eftersom den finns på Spotify så är det bara att sätta på den direkt.

Favvisar:
Flahooley!, The World Is Your Balloon, Najla’s Song of Joy / Arabian for ”Get Happy”, Jump Little Chillun’, The Springtime Cometh

Kuriosa:
I föreställningen förekom det stora marionetter på scen. Dessa var gjorda av Bill Baird. Ett exempel på hans dockor kan man få i filmversionen av The Sound Of Music för det är hans dockor som förekommer i The Lonely Goatherd numret.

Yma Sumac (född som Zoila Augusta Emperatriz Chávarri del Castillo) var känd som kvinnan med en röst på drygt 4 oktavers omfång – det finns de som hävdar att under hennes storhetstid så nådde den närmare 5 oktaver.
Hon föddes i Peru 1922 och brukade hävda att hon var en Incaprinsessa i direkt nedstigande led från den sista stora Incahövdingen Atahualpa (1497–1533).
Under hennes storhetstid i USA (slutet av 40- och stora delar av 50-talet) så gick det runt ett envist rykte om att hon egentligen hette Amy Camus (Yma Sumac baklänges) och var en hemmafru från Brooklyn. Numera har man dock hittat ett födelsebevis från Peru som bevisar att hon föddes där och även den Peruianska regeringen har intygat att hon faktiskt kommer därifrån.

Pressklipp:
The plot with wich E.Y. Harburg and Fred Saidy have endowed their new production is one of the most complicated, verbose, and humorless of the season; and it weighs heavily against beautiful scenery and costumes, enchanting performers, and two or three gay puppet shows. More plot crosses the stage than Macy’s Thanksgiving Day parade.
– Brooks Atkinson, Times

Flahooley is a tuneful, extraordinarily beautiful, and delightfully imaginative musical. It also may be the most elaborately coated propaganda pill ever to be put on stage…
– John Chapman, Daily News

We haven’t had a Flahooley since I don’t know when. Maybe never! It is sweet and simple. It is wry and complex. It is a child’s show, but it is never childish. It is a grown up’s show, but it is never grown up. It is also magic. It is as sophisticated as it is not, dealing with Aladdin’s lamp and the atom bomb at the same time, making fun of business and taking love seriously, singing, dancing, and cutting up, furnishing song and dance and beauty, almost concurrently. I like it. Especially before it gets so complicated.
– Robert Garland, Journal-American

Lost anything lately? You might take a look at Flahooley. No doubt, it’s all wrapped up in that plot. Everything else is.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Engelskt nyhetsinslag om när Flahooley sattes upp som konsertföreställning i London 2012
Springtime Cometh
Yma Sumac framför Chuncho
Yma Sumac – Live in Moscow (1960) Ataypura

Dag 188: Irene

11 Jun

cacb8bacd7a07bf25d1c6110.LIrene (1976 London Revival)
Irene (1919), 675 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningarna av 1973 års Broadway revival (594 föreställningar) och London revivaln från 1976 (974 föreställningar).
Musik: Harry Tierney (+Wally Harper, Fred Fisher, Charles Gaynor 0 James Monaco för revivalversionerna)
Sångtexter: Joseph McCarthy (+  Jack Lloyd, Otis Clements & Charles Gaynor för revivalversionerna)
Libretto: James Montgomery baserad på hans pjäs Irene O’Dare (+ Hugh Wheeler & Joseph Stein för revivalversionerna)

Originalets handling:
Irene är en irländsk flicka som arbetar som assistent till en tapetserare. Hon skickas en dag till ett flott hus på Long Island för att där stoppa om ett antal kuddar.
Hon blir förälskad i Donald, den rike sonen i huset.
En manlig modeskapare med namnet Madame Lucy låter Irene låtsas vara en societetsflicka för att på så sätt hjälpa honom att marknadsföra sina kläder. I sin ”förklädnad” lyckas hon charma hela den lokala överklassen och det leder till att hon kan gifta sig med Donald.

Revivalns handling:
Irene är en hårt arbetande men ödmjuk flicka som driver en musikaffär tillsammans med sin mamma. Irene skickas till Long Island för att stämma pianot hos den unge rikemanssonen Donald.
Irene blir genast förälskad i honom och han i henne.
Donalds odugling till kusin, Ozzie, vill etablera sig i modebranchen och har anlitat en oerhört affekterad vän som låtsas vara en fransk modeskapare vid namn Madame Lucy.
Irene och hennes tre vänninor anlitas som modeller. Irene ska dessutom låtsas vara Contessa Ireeni O’Dahrey. Denna ”grevinna” berättar för alla på visningen att hon alltid åker till New York bara för att handla Madame Lucy’s klänningar. Detta uttalande gör att det nya modehuset blir en omedelbar succé.
Donald vill att Irene ska fortsätta låtsas vara grevinnan men det vill inte hon. I tron att han bara kan älska henne så länge hon låtsas vara fin så lämnar hon Long Island och åker hem till New York. Donald inser då att han faktiskt älskar Irene för den hon är och han åker efter henne, han förklarar sin kärlek för henne och de faller varandra i armarna och brister ut i sång.
Under tiden har Irene’s mamma upptäckt att Madame Lucy i själva verket är hennes ungdomsförälskelse Liam O’Dougherty och det visar sig att de fortfarande har känslor för varandra och även de brister ut i sång.

Som ni ser på sammanfattningarna ovan så har man bearbetat originalet rätt så ordentligt inför revivaln.
Det samma gäller musiken. Endast fem av originalets sånger har behållits, resten är sånger av andra kompositörer som var populära kring åren som Irene skrevs och så ett par låtar som är helt nyskrivna för denna version. Så det finns inte så mycket  kvar av originalet förutom namnen på rollerna och hit-sången Alice Blue Gown.
Jag upptäckte att jag dessutom hade två olika versioner av revivaln, dels London versionen från 1976 på lp och så en cd-version av Broadwayrevivaln.
Jag kan genast konstatera att Londonversionen är att föredra, den är glad, fartfylld och fylld av en nostalgisk energi som gör att min fot stampar takten mest hela tiden. Sånginsatserna är starka, roliga och precis lagom teatrala för att göra denna inspelning ”levande”.
Broadwayversionen har visserligen Debbie Reynolds och det är ju kul men hela plattan känns trött, mossig och otroligt oinspirerad och sånginsatserna är tråkiga och sövande slätstrukna. När jag lyssnar på den förstår jag varför jag aldrig givit showen en chans för jag blir uttråkad redan efter andra låten.
Londonversionen är det däremot inget problem att ta sig igenom och den kommer att slängas på skivspelaren igen, det är jag säker på. Här känns det som att jag upptäckt en liten pärla.
Så vill man höra lite hits från det sena 1910-talet samt få en dos tidig 20-tals nostalgi så är den här showen inte den sämsta att satsa på.

Favvisar:
What Do You Want to Make Those Eyes at Me For?, The World Must be Bigger Than an Avenue, Alice Blue Gown, An Irish Girl, Irene

Kuriosa:
Den här showen hade lite problem innan den anlände till Broadway.
Till att börja med hade man valt den kände shakespeareskådespelaren Sir John Gielgud till regissör. Han hade aldrig regisserat en musikal tidigare. När en reporter frågade honom om varför han valt att debutera med Irene så svarade han glatt: Varför inte?
Try outen i Toronto möttes av dåliga recensioner.
Inte blev situationen bättre när Debbie efter ett par veckor fick problem med rösten. Den 11:e december kunde hon varken tala eller sjunga längre. Man ville därför ställa in den dagens föreställning. Men föreställningen var utsåld och teaterledningen krävde att den genomfördes. 
Så man kompromissade: Debbie agerade och dansade sin roll på scenen medan regissören Gielgud, stående vid ena sidan av scenen, läste hennes repliker och framförde hennes sånger. Publiken uppskattade dock inte denna lösning och de blev mer och mer aggressiva ju längre kvällen fortskred. När deras protester till slut blev för högljudda så gick Debbie fram till scenkanten och kraxade fram: I don’t have to be here. I could be at home with my seven maids.
Ridå.
Nästa stop på vägen var Philadelphia och där fick de ännu sämre recensioner.
Både manuset och Gielguds stela och teatrala regi kritiserades och man bestämde att det var dags att göra drastiska förändringar. En ny manusförfattare kallades in, Gielgud fick sparken och regissören Gower Champion (känd för bl a Hello, Dolly) tog över i ett försök att rädda showen. Han föreslog att det i programmet skulle stå: Salvaged by Gower Champion.
I sin tredje try out stad, Washington, så såg president Nixon föreställningen och hans uttalande* om att han trodde att showen skulle bli en stor hit gjorde att biljettförsäljningen tog fart på Broadway.
Kostnaderna för ny manusförfattare, regissör, skådespelare (ja, även ett par av dem byttes ut på vägen) och annat gjorde att showen kom att ha haft produktionskostnader på över 1,5 miljoner dollar redan vid sin premiär. Så trots att den spelade för utsålda hus i 594 föreställningar så slutade det med en förlust på $900 000.

Showen var Debbie Reynolds Broadway debut.
Hennes dotter fanns med som en av ”debutanterna” i föreställningen. Idag så är det nog nästan fler som känner till henne än mamman för dotterns namn är Carrie Fisher och hon slog igenom med dunder och brak som Prinsessan Leia i den första Star Wars trilogin (dvs del IV – VI).

Showen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.
Debbie fick en Outer Critics Circle Award
Den vann också en Theatre World Award

* Irene was a great show. I think this will be a big hit in New York, perhaps not with the New Yorkers, but with the out-of-towners. I don’t want to get into the business of criticizing some of the new art, but these days it is very difficult to find a movie or play you really want to take your family to.
People are getting tired of all that way-out stuff.
Irene has a lot of fun in it. This is one the whole family can enjoy.
Debbie Reynolds is just a superstar. In the movies she was rather tight, but this time she showed real range. She’s a fine actress and a fine dancer.
I’ve never seen a show before with three dance numbers that were real showstoppers.
I should say I’ve seen Irene before, but I’m not really quite that old.
– Richard M. Nixon

Pressklipp:
If you are going to revive a 1919 musical, you can, decently, do one of two things: (a) you can revive a 1919 musical; or (b) you can create something that looks like, sounds like, moves like, feels like everybody’s idea of a 1919 musical. The real thing or consistent pastiche. But not a stylistic botch that embraces everything from new book that is exactly as unfunny as the old one would probably have been, a melange of songs that includes a few from Irene and quite a few from later or even entirely contemporary sources, orchestrations that are steadfastly of the late twenties or early thirties if they are steadfastly anything at all, and a great deal of paint slapped on portals and backdrops that do not so much suggest the stage decor of a period as they do the remains of a sidewalk art show in the Village after all of the best primitives have gone.

(Om Debbie)…The girl is accomplished. I think she can do anything – except face us and hold us by contact.
– Walter Kerr, Times



Irene is to the idea of theatre what processed cheese is to the idea of food, what Disneyland is to the idea of amusement parks, what Muzak is to the idea of music, what Richard M. Nixon is to the idea of presidency, and it is hardly surprising that (a) he liked it and (b) made a point of publicizing the fact.

I wouldn’t be surprised if, at the end of every performance, the actors were plugged out, disassembled and put into little boxes for storage until the next day. Irene is a period motel, pridelessly made, bought and paid for with devalued currency. There is no style to it, no purpose, no human energy. It is simply manufactured.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Debbie Reynolds You Made Me Love You
The Street Car Company is doing Irene

Ljudis:
Alice Blue Gown (1920)

%d bloggare gillar detta: