Nr 448: Zorbá (1968)

Zorbá
1968: Broadway, 305 föreställningar
1984: Broadway, revival, 362 föreställnngar
1986: Östgötateatern
2007: Malmö Operan

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Joseph Stein, baserad på Nikos Kazantzakis bok Βίος και Πολιτεία του Αλέξη Ζορμπά (Zorba, the Greek på engelska och Spela för mig, Zorba på svenska) från 1946.

Life is what you do
While you’re waiting to die
Life is how the time goes by
Life is where you wait
While you’re waiting to leave
Life is where you grin and grieve

The story focuses on the friendship that evolves between Zorbá, a gregarious free
agent and the personification of Mediterranean earthiness, and Niko, a reticent Englishman of Greek decent who has inherited a mine on the island of Crete, and their romantic relationships with a local widow and a French woman, respectively.
During his journey to Crete, Niko meets Zorbá, who instantly befriends him. In Crete, Niko falls in love with a young widow, which inflames the jealousy of Pavli, a young man who has long suffered an unrequited love for her. Pavli commits suicide when he learns that the widow has slept with Niko. Thereafter, the islanders shun the widow, and Pavli’s father avenges his son’s death by killing her.
Niko’s relationship with the widow is paralleled by Zorbá’s romance with Madame Hortense, an old, ailing French courtesan who has lived on Crete since the war. She accepts Zorbá’s lovemaking, hoping that he will marry her, and eventually dies in his arms.
Niko, sickened by the brutal murder of his lover and disillusioned by the discovery that his mines are barren, decides to return to England. As he is about to board the boat for the return voyage, he enjoys one last dance with Zorbá. He has lost everything, but he has experienced life for the first time.

När det gäller medryckande och catch-iga musikallåtar så finns det få som klår John Kander, musikalvamparnas mästare (tänk bara på introt till Willkommen eller New York New York så fattar ni vad jag menar) och Fred Ebb med sina vassa, humoristiska och smarta sångtexter. Love ‘em! Och de levererar i toppform på denna musikal. Från den första sången Life Is (med tydlig ”vamp” så klart) fram till den avslutande reprisen av samma sång så bjuds vi på en fantastisk samling melodier med inslag av Grekisk folkmusik, vaudeville och Broadway. En dynamiks blandning som konstant överaskar med sin stil, sin musikalitet och sitt innehåll.
Rekommenderas starkt! 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann:
1. Tony Award för Bästa scenografi.
3 Drama Desk Awards för Bästa sångtexter, kostym och scenografi.
1 Outer Critics Circle Award för Bästa kvinnliga biroll.

Reviveln vann:
1 Tony Award för Bästa kvinnliga biroll.
1. Drama Desk Award för Bästa kvinnliga biroll.

Det är en mörk musikal, uppenbarligen för mörk för Broadway på slutet av sextio-talet för trots att den spelades över 300 gånger så gick den aldrig med vinst.
Efter Broadway så åkte den på en turné runt hela USA och till den turnén så lättade man upp innehållet och gjorde den mer publiktillvänd och detta ledde till att produktionen slutade med vinst trots allt.

Precis som i Cabaret (1966) så finns det en slags berättarfigur eller konferencier i musikalen. Här är det en kvinna som bara kallas för ”Leader”, hon blir spelledaren för föreställningen kan man säga. Hon kommenterar det som sker på scenen, interagerar ibland med rollfigurerna och tilltalar ibland publiken direkt. Hennes sånger är, precis Emcees sånger i Cabaret, ofta förtydligande eller fördjupande kommentarer över vad som sker på scenen.

(Harold) Prince understood that the story of Zorbá was exceptionally dark for a Broadway musical, so he made the audience observers rather than participants by distancing them from the action, the opposite of what he did in Cabaret. He achieved this effect by providing constant reminders that they were watching a theatrical reenactment.

Zorbá och Spelman på taket har del gemensamt:
Manuset till bägge skrevs av Joseph Stein.
Herschel Bernardi, som spelade Zorba, var den första som tog över rollen som Tevje efter original-Tevje Zero Mostel.
Maria Karnilova som spelade den gamla kurtisanen Madame Hortense spelade Golde i originaluppsättningen av Spelman.

I reviveln från 1984 så hade man rollsatt Zorba och Hortense med samma skådespelare som spelade rollerna i den klassiska filmen Zorba från 1964, Anthony Quinn och Lila Kedrova.
Reviveln åkte även den ut på turné och skulle slutligen hamna på 1200 föreställningar och en vinst på $48 miljoner.

Kritikerna har haft väldigt blandade känslor för både originalet och reviveln men en som verkligen ogillat showen är musikalhistorikern Ethan Mordden som skrev följande i sin bok Open a New Window:
Embrace Zorbá! Herschel Bernardi [Zorbá] cries, to John Cunningham [Niko]. What, and forget all the sadness and failed projects that have brought us to this embrace? . . .
Maria Karnilova dies hopeless and abandoned? Embrace Zorbá!
The Widow is murdered because she wouldn’t accept some jerk’s advances? Embrace Zorbá!
I think Zorbá is one of the ugliest, most life-denying pieces of evil shit ever perpetrated as a Broadway musical.”

Under senare delen av sitt liv kallade Fred Ebb Zorbá för ”joyless, from beginning to end, it’s joyless”.

Romanen Zorbá som både filmen och musikalen är baserade på har en lätt förankring i verkligheten. Författaren träffade nämligen på gruvarbetaren Georgios Zorbas (Γεώργιoς Ζορμπάς; 1865 – 1941) när de båda arbetade i gruvorna i Mani i södra Grekland 1915. De blev goda vänner och erfarenheterna från deras tid tillsamman finns med i romanen han skrev. Han ändrade dock namnet på sin huvudperson till Alexis Zorbá.

Nikos Kazantzakis som skrev boken dog 1957 och fick aldrig se filmen eller musikalen som baserades på hans bok. Men hans änka korresponderade en hel del med Harold Prince under arbetet med musikalen. Han skickade henne alla recensionerna efter premiären och fick följande svar från henne:
“For God’s sake,” she writes, “don’t worry about the reviews. They are always excessive one way or the other. Of course, it’s stupid of some critics to compare the musical with the film and what if Zorba is ‘less American’ and more ‘Jewish’? Zorba belongs—or better is—everybody. He is as much Chinese as Indian, Negro, Greek or Jew Hasid from Poland. But aside from all this I am sure he leans to the Greek. The best retaliation is that your Zorba lives and laughs and sings many months or years in Broadway…”

Nikos Kazantzakis som anses vara en av den moderna grekiska litteraturens stora författare skrev även en annan roman som filmats nämligen The Last Temptation of Christ (1955) som blev film 1988 i regi av Martin Scorsese. Både boken och filmen ansågs som väldigt kontroversiella på sin tid.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway 1968:

Zorbá takes itself seriously. But it is thin where it dare not be – in the cement that hold clashing moods together and make them one, in the soil that should give difficult people a sturdy toe hold. Call it honestly ambitious and emotionally bleak.
– Walter Kerr, Times

Harold Prince is one of the few theatre people who sense just how far the musical has come and where it can go. … Prince and a couple of other people know all about blending dance with music and song. The question is, how to tie it all together and Prince’s new show, Zorbá, gives no answer. Moreover, it doesn’t manage to camouflage the problem with sheer wholeness of conception, as in some of the other shows he has produced. Conception is the big word here – it is what is coming to replace the idea of a ”book” – but the concept of Zorbá has not been completely thought out and as a result it is a mixed-up musical whose parts are not consistent with its idea. It is a show of great interest from a theoretical point of view, but of vague vitality as theatre.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily 

From beginning to end this is a musical with exquisite style and finesse. Prince calculates his effects like a Mozart, whereas most of his competitors tend more toward, say, Meyerbeer. Prince possibly makes the most commanding attempt yet at a truly serious musical. He is trying to demonstrate, admittedly with only uncertain success, that the musical can be a reflexion of life.
…
For all the brouhaha preceding it, it is not a great classic American musical. But it will still serve admirably until the next one comes along.
– Clive Barnes, The New York Times

Om uppsättningen på Malmö Operan 2007:
”Kvinnan är livets källa”, sjunger den grekiske rucklaren Zorba för sin vän Niko – och det är kvinnorna som driver handlingen i Malmö Operans uppsättning av musikalen.
…
Tematiskt ligger Zorba (1968) i dag helt rätt i tiden. Allvarliga ämnen som hedersmord och manlig vänskap står i fokus, samtidigt som John Kanders kitschgrekiska musik predikar livsglädje. Regissören Ronny Danielsson har iscensatt ett rappt berättat drama som närmar sig Broadwayklass, där festscener och komedi ger relief åt manskollektivets hotfullt samstämda koreografi.
…
Zorba väljer att stoppa våldsspiralen genom att samarbeta med de män som ligger bakom mordet, och försvarar sitt handlande i ett resonemang med Niko som tangerar det didaktiska. Trots känslan av att sensmoralen är påklistrad rycks jag med dansen, och den naiva förhoppningen att musiken ska råda bot på våldet – åtminstone lite grann.
– Sofia Nyblom, SvD

…det är 20 år sedan Ronny Danielsson senast satte upp denna underbara musikal. Men när han nu gör det igen så är invändningarna flera och plustecknen få. Orsaken är dock främst inte själva iscensättningen – även om mycket påminner om tiden från Studioteatern när den inte var som allra bäst – utan vad det handlar om är bristen på bra sångare, och en scenografi som förmedlar en doft av Grekland.
…
Efter att ha sett uppsättningarna av musikalen ”Zorba” i Göteborg, på Riksteatern, på Malmö stadsteater för 36 år sedan och på Helsingborgs stadsteater på 80-talet kan man slå fast att kända artister inte alltid gör en bra musikal full rättvisa – även om det här tog sig markant i andra akten. Den var tät, bokstavligt talat explosiv, och välspelad.
– Tony Kaplan, Kvällsposten

 

Video:
Tony Awards 1969: Life is
Preview från Encores! konsertversion 2015
Happy Birthday
High Lights

 

Dag 336: Take Me Along

Take Me Along (1959), 448 föreställningar
Musik & sångtexter: Bob Merrill
Libretto: Joseph Stein & Robert Russell, baserad på Eugene O’Neills komedi Ah, Wilderness! från 1933.

There are 14 saloons in this town, and I’ve never set foot in one of them—the one on 4th Street.—Sid

Den 4:e juli 1906.
16 åriga Richard har blivit förälskad i grannens dotter Muriel. Men när hennes pappa upptäcker att Richard läser ”snuskiga” dikter för henne (bl a ett utdrag ur Oscar Wildes Salome) så jagas han ut ur huset. Även Richards föräldrar blir chockerade över hans olämpliga beteende.
Richard som känner sig missförstodd vågar sig in på en lokal bar där han för första gången i sitt liv provar på alkohol. Han möter också en prostituerad vid namn Belle som försöker förföra honom. När han så småningom kommer hem igen så väntar ett brev från Muriel på honom där hon berättar att hon älskar honom. De unga tu smiter ut från sina hem och möts i en park där de för första gången kysser varandra.
Paralellt med Richards äventyr så dyker hans morbror Sid upp i stan. Sid är en alkoholiserad ”good-for-nothing” som i 14 år varit förlovad med Lily, Richards faster. Hans drickande och allmänna dåliga leverne har dock varit ett hinder för att de två ska kunna gifta sig, men nu har han lovat att nyktra till och bli en bättre man men kommer han att hålla sitt löfte…

En charmig gammeldags Broadwaymusikal: lite naiv, lite oskyldig, lite ointressant…
Det är väl egentligen inget fel på musiken men problemet är att den inte heller är av det slag som man kommer ihåg. Känns väldigt standardiserad och strömlinjeformad. Här finns ett par söta melodier, ett par småroliga sånger och lite annat (bland annat den första komiska sång om delirium tremens som jag hört Little Green Snake) men det är svårt att skilja den från så många andra liknande musikaler från samma era.
Fast det är kul att höra Robert Morse (Finch i originaluppsättningen av Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig se Dag 133) i en tidig roll.
Värd en genomlyssning men förvänta er ingen klassiker.

Favvisar:
Take Me Along, But Yours, Sid Ol’ Kid, Volunteer Firemen Picnic, Nine O’Clock

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för Jackie Gleason för sin insats som morbror Sid.

Pressklipp:
The music blares, the dancers prance, and Broadway goes through its regular routine – substituting energy for gaiety. Everyone is in motion, but nothing moves inside the libretto. If the producers of Take Me Along decide to play the second act twice, they will have this department’s full endorsement.
– Brooks Atkinson, Times

Frankly, we wondered why they bothered to run a line in the program saying it’s based on Ah, Wilderness!
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
I Get Embarrassed
I Would Die

 

Dag 280: King of Hearts

King of Hearts (1978), 48 föreställningar
Musik: Peter Link
Sångtexter: Jacob Brackman
Libretto: Joseph Stein, baserad på filmen Le Roi Du Couer  från 1966 med manus av Philippe de Broca, Maurice Bessy och Daniel Boulanger

1918.
Till den lilla franska byn Du Temps kommer menige Johnny Perkins på krigets sista dag.
Hans uppgift är att desarmera en stor bomb som tyskarna placerat i staden med avsikt att totalförstöra den.
Byn har blivit helt övergiven av sin befolkning och istället har patienterna från ett närbeläget mentalsjukhus tagit över alla byggnader och hus.
Patienterna faller för Johnny och utser honom till sina hjärtans kung.
Johnny lyckas oskadliggöra bomben och väljer att följa med patienterna till deras sjukhus hellre än att återvända hem
Frågan som showen ställer är vilka är mest galna: patienterna eller de som startar och profiterar på krig.

Det här är en riktigt kul liten platta även om den spretar åt väldigt många håll. Här finns lite folkrockballadiga sånger som påminner extremt mycket om Don McLeans verk – för er som inte vet vem han är så säger jag bara sångerna American Pie (och jag syftar inte på Madonna covern från 2000) och Vincent.  Att Don Scardino låter väldigt mycket som McLean förstärker bara intrycket av att jag ibland lyssnar på en McLeanplatta. Det här är ingen kritik för sångerna är snygga och Dons röst behaglig.
Till detta kommer en samling med Broadway-aktiga ensemblenummer, några komiska nummer och några som inte passar in nånstans men är kul ändå. Kompet känns som om det kommer från en liten kammarorkester.
På det stora hela så tycker jag att det här är en väldigt bahaglig liten show.

Favvisar:
With My Friends, Transformation Suite, Down At Madeleine’s, Raoul’s Grande Cirque, Going Home Tomorrow

Kuriosa:
Föreställningen vann en Drama Desk Award för bästa kostym

Pressklipp:
King of Hearts will doubtless please some people very much. Others, I suspect will be irritated. Few I imagine will find themselves on middle ground. I do. It is a musical of whimsy, without quite enough poetry. Of fantasy without quite enough magic…
…
What is good about King of Hearts is perfectly good, and often in its way, elegant. Yet the show is definitely no Royal Flush. It is going to be something like the film – it will have hot detractors and fiery adherents. And just a few puke-warm analysts. Certainly it is not a waste of time or money to find out where you stand.
– Clive Barnes, Post

No one ever seems to take a necessary step, sing a necessary song; everything is geared to the necessary splash of spectacle while the narrative nods. Which is really no way to put together a cohesive, or even coherent, musical. Everybody’s overwhelmed by it, and the result is handsome, expensive and a serious muddle.
Walter Kerr, The New York Times

Video:
Trailer till den franska originalfilmen

Dag 188: Irene

Irene (1919), 675 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningarna av 1973 års Broadway revival (594 föreställningar) och London revivaln från 1976 (974 föreställningar).
Musik: Harry Tierney (+Wally Harper, Fred Fisher, Charles Gaynor 0 James Monaco för revivalversionerna)
Sångtexter: Joseph McCarthy (+  Jack Lloyd, Otis Clements & Charles Gaynor för revivalversionerna)
Libretto: James Montgomery baserad på hans pjäs Irene O’Dare (+ Hugh Wheeler & Joseph Stein för revivalversionerna)

Originalets handling:
Irene är en irländsk flicka som arbetar som assistent till en tapetserare. Hon skickas en dag till ett flott hus på Long Island för att där stoppa om ett antal kuddar.
Hon blir förälskad i Donald, den rike sonen i huset.
En manlig modeskapare med namnet Madame Lucy låter Irene låtsas vara en societetsflicka för att på så sätt hjälpa honom att marknadsföra sina kläder. I sin ”förklädnad” lyckas hon charma hela den lokala överklassen och det leder till att hon kan gifta sig med Donald.

Revivalns handling:
Irene är en hårt arbetande men ödmjuk flicka som driver en musikaffär tillsammans med sin mamma. Irene skickas till Long Island för att stämma pianot hos den unge rikemanssonen Donald.
Irene blir genast förälskad i honom och han i henne.
Donalds odugling till kusin, Ozzie, vill etablera sig i modebranchen och har anlitat en oerhört affekterad vän som låtsas vara en fransk modeskapare vid namn Madame Lucy.
Irene och hennes tre vänninor anlitas som modeller. Irene ska dessutom låtsas vara Contessa Ireeni O’Dahrey. Denna ”grevinna” berättar för alla på visningen att hon alltid åker till New York bara för att handla Madame Lucy’s klänningar. Detta uttalande gör att det nya modehuset blir en omedelbar succé.
Donald vill att Irene ska fortsätta låtsas vara grevinnan men det vill inte hon. I tron att han bara kan älska henne så länge hon låtsas vara fin så lämnar hon Long Island och åker hem till New York. Donald inser då att han faktiskt älskar Irene för den hon är och han åker efter henne, han förklarar sin kärlek för henne och de faller varandra i armarna och brister ut i sång.
Under tiden har Irene’s mamma upptäckt att Madame Lucy i själva verket är hennes ungdomsförälskelse Liam O’Dougherty och det visar sig att de fortfarande har känslor för varandra och även de brister ut i sång.

Som ni ser på sammanfattningarna ovan så har man bearbetat originalet rätt så ordentligt inför revivaln.
Det samma gäller musiken. Endast fem av originalets sånger har behållits, resten är sånger av andra kompositörer som var populära kring åren som Irene skrevs och så ett par låtar som är helt nyskrivna för denna version. Så det finns inte så mycket  kvar av originalet förutom namnen på rollerna och hit-sången Alice Blue Gown.
Jag upptäckte att jag dessutom hade två olika versioner av revivaln, dels London versionen från 1976 på lp och så en cd-version av Broadwayrevivaln.
Jag kan genast konstatera att Londonversionen är att föredra, den är glad, fartfylld och fylld av en nostalgisk energi som gör att min fot stampar takten mest hela tiden. Sånginsatserna är starka, roliga och precis lagom teatrala för att göra denna inspelning ”levande”.
Broadwayversionen har visserligen Debbie Reynolds och det är ju kul men hela plattan känns trött, mossig och otroligt oinspirerad och sånginsatserna är tråkiga och sövande slätstrukna. När jag lyssnar på den förstår jag varför jag aldrig givit showen en chans för jag blir uttråkad redan efter andra låten.
Londonversionen är det däremot inget problem att ta sig igenom och den kommer att slängas på skivspelaren igen, det är jag säker på. Här känns det som att jag upptäckt en liten pärla.
Så vill man höra lite hits från det sena 1910-talet samt få en dos tidig 20-tals nostalgi så är den här showen inte den sämsta att satsa på.

Favvisar:
What Do You Want to Make Those Eyes at Me For?, The World Must be Bigger Than an Avenue, Alice Blue Gown, An Irish Girl, Irene

Kuriosa:
Den här showen hade lite problem innan den anlände till Broadway.
Till att börja med hade man valt den kände shakespeareskådespelaren Sir John Gielgud till regissör. Han hade aldrig regisserat en musikal tidigare. När en reporter frågade honom om varför han valt att debutera med Irene så svarade han glatt: Varför inte?
Try outen i Toronto möttes av dåliga recensioner.
Inte blev situationen bättre när Debbie efter ett par veckor fick problem med rösten. Den 11:e december kunde hon varken tala eller sjunga längre. Man ville därför ställa in den dagens föreställning. Men föreställningen var utsåld och teaterledningen krävde att den genomfördes. 
Så man kompromissade: Debbie agerade och dansade sin roll på scenen medan regissören Gielgud, stående vid ena sidan av scenen, läste hennes repliker och framförde hennes sånger. Publiken uppskattade dock inte denna lösning och de blev mer och mer aggressiva ju längre kvällen fortskred. När deras protester till slut blev för högljudda så gick Debbie fram till scenkanten och kraxade fram: I don’t have to be here. I could be at home with my seven maids.
Ridå.
Nästa stop på vägen var Philadelphia och där fick de ännu sämre recensioner.
Både manuset och Gielguds stela och teatrala regi kritiserades och man bestämde att det var dags att göra drastiska förändringar. En ny manusförfattare kallades in, Gielgud fick sparken och regissören Gower Champion (känd för bl a Hello, Dolly) tog över i ett försök att rädda showen. Han föreslog att det i programmet skulle stå: Salvaged by Gower Champion.
I sin tredje try out stad, Washington, så såg president Nixon föreställningen och hans uttalande* om att han trodde att showen skulle bli en stor hit gjorde att biljettförsäljningen tog fart på Broadway.
Kostnaderna för ny manusförfattare, regissör, skådespelare (ja, även ett par av dem byttes ut på vägen) och annat gjorde att showen kom att ha haft produktionskostnader på över 1,5 miljoner dollar redan vid sin premiär. Så trots att den spelade för utsålda hus i 594 föreställningar så slutade det med en förlust på $900 000.

Showen var Debbie Reynolds Broadway debut.
Hennes dotter fanns med som en av ”debutanterna” i föreställningen. Idag så är det nog nästan fler som känner till henne än mamman för dotterns namn är Carrie Fisher och hon slog igenom med dunder och brak som Prinsessan Leia i den första Star Wars trilogin (dvs del IV – VI).

Showen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.
Debbie fick en Outer Critics Circle Award
Den vann också en Theatre World Award

* Irene was a great show. I think this will be a big hit in New York, perhaps not with the New Yorkers, but with the out-of-towners. I don’t want to get into the business of criticizing some of the new art, but these days it is very difficult to find a movie or play you really want to take your family to.
People are getting tired of all that way-out stuff.
Irene has a lot of fun in it. This is one the whole family can enjoy.
Debbie Reynolds is just a superstar. In the movies she was rather tight, but this time she showed real range. She’s a fine actress and a fine dancer.
I’ve never seen a show before with three dance numbers that were real showstoppers.
I should say I’ve seen Irene before, but I’m not really quite that old.
– Richard M. Nixon

Pressklipp:
If you are going to revive a 1919 musical, you can, decently, do one of two things: (a) you can revive a 1919 musical; or (b) you can create something that looks like, sounds like, moves like, feels like everybody’s idea of a 1919 musical. The real thing or consistent pastiche. But not a stylistic botch that embraces everything from new book that is exactly as unfunny as the old one would probably have been, a melange of songs that includes a few from Irene and quite a few from later or even entirely contemporary sources, orchestrations that are steadfastly of the late twenties or early thirties if they are steadfastly anything at all, and a great deal of paint slapped on portals and backdrops that do not so much suggest the stage decor of a period as they do the remains of a sidewalk art show in the Village after all of the best primitives have gone.
…
(Om Debbie)…The girl is accomplished. I think she can do anything – except face us and hold us by contact.
– Walter Kerr, Times



Irene is to the idea of theatre what processed cheese is to the idea of food, what Disneyland is to the idea of amusement parks, what Muzak is to the idea of music, what Richard M. Nixon is to the idea of presidency, and it is hardly surprising that (a) he liked it and (b) made a point of publicizing the fact.
…
I wouldn’t be surprised if, at the end of every performance, the actors were plugged out, disassembled and put into little boxes for storage until the next day. Irene is a period motel, pridelessly made, bought and paid for with devalued currency. There is no style to it, no purpose, no human energy. It is simply manufactured.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Debbie Reynolds You Made Me Love You
The Street Car Company is doing Irene

Ljudis:
Alice Blue Gown (1920)

Dag 140: Plain and Fancy

Plain and Fancy (1955), 461 föreställningar
Musik: Albert Hague
Sångtexter: Arnold Horwitt
Libretto: Joseph Stein & Will Glickman

Dan King och Ruth Winters, två sofistikerade New Yorkbor, åker till byn Bird-in-Hand som ligger i Lancaster County, Pennsylvania. Det är ett område där Amishfolket bor.
Tanken är att de sälja lite land som Dan har ärvt där. De ska sälja den till Jacob Yoder, en av Amishledarna, som ska ge det till sin dotter Katie i bröllopspresent.
Dan och Ruth är främmande fåglar bland dessa enkla Amish som har ignorerat all kulturell och social förändring i mer än två århundraden och som håller fast vid sina gamla seder och värderingar.
Men även Amishfolket har sin andel av romantiska intriger. Vad sägs om en oskyldig bondflicka som faller för den världsliga Dan och en annan som är tvungen att gifta sig med den tråkiga brodern till den unge man hon verkligen älskar.
Men eftersom det här är en 50-tals musikal så kan man lita på att allt slutar lyckligt för alla inblandade.

Hmm, hur har jag kunnat missa den här, en typisk charmig 50-tals musikal. Ännu en liten pärla som legat begravd under dammhögarna i min cd-hylla.
Det här är en blandning av snygga ballader, några väldigt komiska nummer och ett par skönt svängande up-temponummer.
Ingen stor musikal fylld av odödliga klassiker kanske men en härligt glad och gedigen produktion är den. Ett gott hantverk av det slag som Broadway kryllade av för ett par decennier sen.
Värd att återupptäckas.
Och så finns här Barbara Cook med sin ljuvliga röst – bara det!
Finns att lyssna på på Spotify.

Favvisar:
You Can’t Miss It, I’ll Show Him, How Do You Raise A Barn?, City Mouse, Country Mouse, Young And Foolish, It’s A Helluva Way To Run A Love Affair

Kuriosa:
Albert Hague (kompositören till showen) spelade rollen som musikläraren  Benjamin Shorofsky i både filmen Fame och i den efterföljande tv-serien.

Bea Arthur (Dorothy Zbornak -hon med basrösten- i tv-serien Pantertanter) var med i ensemblen och det var också Carol Lawrence som bara nått år senare skulle bli den första Maria i West Side Story.

Föreställningen vann tre Theatre World Awards.

Videosar:
I’ll Show Him
This is All Very New to Me
Follow Your Heart
It Wonders Me, Young and Foolish
Young and Foolish

Dag 129: Rags

Rags (1986), 4 föreställningar
Min bedömning baserad på studioinspelningen från 1991
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Stephen Schwartz
Libretto: Joseph Stein

Rebecca Hershkowitz, en ryskjudisk kvinna, har just anlänt till New York tillsammans med sin son David. Hon hoppas att hon ska finna sin man, Nathan, som emigrerade till Amerika många år tidigare men som aldrig hört av sig till sin familj. Medan hon söker efter honom tar hon ett jobb som sömmerska på en fabrik.
Till sist så blir de förenade men han har amerikaniserat sitt namn till Nat Harris och valt att ta avstånd från sitt kulturella arv för att snabbare accepteras av sina kolleger och chef. Han skäms till och med för sin fru och hennes ”gammelvärlds” värderingar. Detta leder så småningom till att de går skilda vägar, vilket är lika så bra för Rebecca har redan blivit förälskad i en ny man.
Till det här kan läggas mängder av sidointriger, exempelvis om bildandet av de första fackföreningarna och om branden i Triangle Shirtwaist fabriken.
Här finns många tragiska öden men också en hel del komiska små berättelser och mycket kärlek och en stark framtidstro.

Alltså, det här gillar jag. Starka låtar. Med mycket ragtime uppblandat med klezmertoner.
Mmmm, riktigt, riktigt bra är det.
Det kan ibland vara lite svårt att riktigt förstå hur bra sångerna är eftersom de ofta är uppbrutna av dialogpartier eller av ekon och repriser av andra melodier.
Showen floppade nått redigt när den kom och det hade nog att göra med att storyn var rörig och kanske lite klichéaktig och svag, för musiken är bland det bästa Strouse har skrivit, enligt mig i alla fall. Hans förmåga till att skriva catchiga melodier finns här men han vågar också skriva svårare sånger som inte är lika omedelbara och som kan tillåtas att växa vid varje genomlyssning. För ja, jag tror att man behöver lyssna ett par gånger för att riktigt uppskatta denna shows kvaliteter. Så var det för mig i alla fall. Första gången jag satte på den här så var det bara, blä och nej inte sån där semiklassisk skit, liksom (jepp, jag kan vara lite fördomsfull ibland…) och det är därför den blivit liggande i 22 år…
Men nu, nu hör den definitivt till dom cd:erna som jag kommer att återkomma till gång efter gång efter gång…

Favvisar:
Greenhorns, Blame It On The Summer Night, Penny A Tune, Easy For You, Three Sunny Rooms, The Sound Of Love

Kuriosa:
Föreställningen floppades och spelades bara 4 ordinarie föreställningar men trots det så fick den inte mindre än fem Tony Award nomineringar bl a för bästa nya musikal, bästa libretto och bästa musik.

Teresa Stratas som spelade Rebecca fick en Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Pressklipp:
While the plot gives Rebecca a husband and would-be lover to bounce between, we never get a compelling sense of what she feels for them or they for her. A plaster saint, even when played by Miss Stratas, is sexless.
The men are bland symbols as well. Mr. Kert stands for the opportunist, assimilationist immigrant while Mr. Mann is the idealist (a union organizer). Nearly every character is similarly archetypal, and no wonder: Rags wants to cover so much ground that there isn’t time for people who don’t pull their thematic weight.
…
The only way so many major topics can be packed into a conventional Broadway musical is superficially. In the case of Rags, the potentially moving content is abridged into triviality by archaic romantic subplots (some of them hand-me-downs from Tevye’s daughters), theater-party-targeted jokes (with which Miss Stratas seems ill at ease) and fudged melodramatic jolts (preposterous reunions, ill-explained vigilante episodes, a death). So lax and, at times, chaotic is the structure that the placement of songs seems arbitrary.
…
The Rags that might have been is best heard in Mr. Strouse’s score, galvanically orchestrated by Michael Starobin. It’s no secret that the composer of Bye Bye Birdie and Annie knows how to concoct first-rate show tunes, and this musical has its share of those. … Evoking composers as diverse as Joplin, Sousa, Weill and Gershwin, he uses his music to dramatize the evolution of a vernacular American pop music, much of it fostered by immigrant Jews during the period in which ”Rags” is set. Sometimes Mr. Strouse’s ambitions run away with him, and sometimes he retreats from his own scheme to Broadway basics (as in a pandering Act II comic duet for a flirtatious middle-aged couple). Still, this music is worthy of further hearing
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Rags från Tony Award
Wanting
Sound Of Love

Dag 122: Mr Wonderful

Mr Wonderful (1956), 383 föreställningar
Musik & sångtexter: Jerry Bock, Larry Holofcener & George David Weiss
Libretto: Joseph Stein & Will Glickman

Akt 1:
Charlie Welch är en svart entertainer som harvar runt på små scener.
Både hans flickvän och hans goda vän Fred anser att han förtjänar bättre eftersom de ser i honom en riktig stjärna.
De övertygar honom om att testa sitt material på Palm Club i Miami Beach.
Han följer deras råd och det visar sig att inte bara går hans material hem, det blir dundersuccé!
Akt 2:
Består mer eller mindre bara av Sammy’s och The Will Mastin Trios nattklubs rutin.

Det här var en rätt så kul liten platta.
Här finns klassiska stora showiga Broadwaynummer, ett tidigt rock’n’roll nummer (i bästa Chuck Berry och Rock Around The Clock stil), ett par snygga ballader, Sammys härliga röst, Chita Rivera i en av sina tidigaste roller, ett par komiska nummer varav en är stendöd rent humoristiskt och lite annat smått och gott.
Plattan stretar åt olika håll och den känns lite schizofren, som om den inte riktigt vet om den vill vara en pop- eller showplatta eller kanske nått helt annat…
Här finns mycket att glädja sig åt men också en hel del ganska så småfåniga, ibland rent pinsamma nummer. Men den är definitivt värd att lyssna på om inte annat så för att höra Sammys Broadway debut.

Favvisar:
Without You I’m Nothing, I’m Available (Rita’s Audition), Too Close For Comfort, Miami, Sing You Sinners

Kuriosa:
Det är ganska intressant när man ser på sånglistan som finns i programmet till den här showen och jämför den med sånglistan på plattan. Listan i programmet är nästan dubbelt så lång. Det beror på att man hade med en massa standards av andra kompositörer än de som jag nämnt ovan och man valde att inte ha med dem på castskivan.
Tanken var  att den här musikalen skulle presentera Sammy Davis Jr, en framgångsrik nattklubsentertainer vid denna tid, som legitim skådis.
Men showen kom att mest bestå av den nattklubbsshow han redan kört i många år tillsammans med sin pappa, Sammy Sr, och Will Mastin.
De kallade sig för The Will Mastin Trio.

Sammy var precis på väg att slå igenom i eget namn vid den här tiden men producenterna kände att det var säkrast att skriva att The Will Mastin Trio medverkade, överst på affischen, för att garantera att showen skulle locka publik.

Pressklipp:
The intention was to demonstrate that Mr. Davis is an expert performer, and I think the new musical comedy proves its point. He unquestionably is. But a book show, even a disappearing one, demands a bit of acting too, and in this he is less happy.
– Richard Watts Jr., Post

Davis dances as well as Bill Robinson, he can sing like a lark, he plays a perfectly adequate trumpet or taps, and he can flatten you with his impressions. It is a remarkable and rewarding turn, but it’s still a nightclub act.
…
The plot devised by Joseph Stein and Will Glickman has all the subtlety and surprise of a Sanitation Department truck.
– John McClain, Journal-American

But, allowing for the skill that goes into a ten-thirty jamboree in a night-club floor, Mr Wonderful is itself only an impersonation – an impersonation of a musical comedy.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Without question, Mr Wonderful is the loudest show ever to be presented in a New York playhouse. The management has got the theatre’s stage miked up to within a fraction of an inch of chaos. If your hearing is normal, the best way to attend Mr Wonderful would be to bring two hearing aids, plug one in each ear and turn everything off.
…
The plot of this show needn’t bother anybody now, because it couldn’t have bothered its authors.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
En väääldigt ung Sammy Davis Jr – You Rascal You
Sammy Davies entertainern och röstimitatören – One For My Baby. Good stuff!

Ljudis:
Sammy: Too Close For Comfort

Dag 16: Juno

Juno (1959) 16 föreställningar
Musik och sångtexter: Marc Blitzstein
Libretto: Joseph Stein baserad på Sean O’Caseys pjäs Juno och påfågeln (1924)

Ännu en av alla dessa cd:er som legat i åratal och bara väntat på att jag ska ta upp den, riva av plastinpackningen och slänga den i spelaren. Men varje gång jag tagit fram den så har jag tyckt att ”den ser ju så trist ut, den kan ju knappast va nått kul att lyssna på…” Och så har den åkt in i bokhyllan igen.

Men nu har jag alltså äntligen gett den en chans och vad mötte mig?
Jo, storslagen, dramatisk, spännande musik, med en lätt touch av Irländsk folkmusik. Helt makalöst bra. Nått att lyssna på om och om igen och hitta nya saker i. Inte helt enkel eller insmickrande för örat men en musik med många bottnar, schatteringar och dimensioner. Den växer för varje genomlyssning och jag kan bara säga att jag tycker så mycket om den!

Ödesmättade, romantiska och tragiska sånger varvas med väldigt burleska och humoristiska. Bra texter, snygga orkestreringar, härliga sånginsatser, bra rollsatt, helt enkelt bara så jäkla bra! Och det här lilla mästerverket har jag alltså inte gett en chans på så många år… På sitt sätt så är jag väldigt lik kritikerna och publiken som fanns när musikalen hade sin premiär 1959 för de ratade den också.

Showen är baserad på Sean O’Caseys tragedi Juno and the paycock som utspelar sig under det irländska inbördeskriget. Föreställningen handlar om en irländsk familj som får reda på att de skall få ett stort arv. Detta resulterar i att de börjar handla saker på krita och dessutom låna pengar som de avser att betala tillbaka när arvet kommer. De festar och börjat leva på stor fot. När de sedan får beskedet att inget arv kommer att erhållas, slås deras liv i spillror.

Det här är ingen glad liten musikalkomedi utan känns mer som stor operatragedi – fast med musikalförtecken. Jag kan förstå att en publik som var van vid i huvudsak lättvindliga små musikaler med glada trudelutter hade svårt att ta till sig en musikal av det här slaget. Dagens publik skulle inte ha några problem däremot för vi har ju vant oss vid elände och tragik genom megasuccéer som Les Misérables och alla dess släktingar.
Så ge den här en ny chans!
I sin originalversion! För vid de försök som har gjorts med att sätta upp den igen så har man skrivit om librettot och många av sångtexterna och till och med strukit sånger och ersatt dem med nyskrivna och därigenom tagit bort en del av detta verks styrka.
En ”förlorad” klassiker.

Favvisar: One Kind Word, You Poor Thing, We’re Alive
Kuriosa:

Brechts och Weills verk Tolvskillingsoperan floppade när den gick upp på Broadway 1933. Det var först med Marc Blitzsteins nyöversättning av verket som den slog igenom i USA. Den hade premiär off-Broadway 1954 och spelades 2 707 gånger. Lotte Lenya (Weills hustru) spelade Sjörövar Jenny i uppsättningen, precis som hon gjorde i originaluppsättningen i Berlin 1928.

Marc Blitsteins mest kända musikal är nog The Cradle Will Rock från 1937. Historien om själva uppsättningen och premiären av den är nog mer känd än showen. En bra film baserad på händelserna finns att hyra: Cradle will rock

Blitzstein har skrivit två operor Regina (1949) och Ruben, Ruben (1955) och arbetade på två nya, varav en för Metropolitan Operan när han blev mördad i Martinique 1964.

Melvyn Douglas som spelar pappan i familjen är kanske mest känd som tvåfaldigt Oscarvinnande filmskådespelare.

Pjäsen Juno och påfågeln filmades av Alfred Hitchcock 1930