Tag Archives: Joshua Logan

Nr 368: Fanny

3 Okt

7e13228348a07ab903e14110.L
Fanny (1954)
, 888 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: S.N. Behrman & Joshua Logan baserad på den franska filmtrilogin Marius (1931), Fanny (1932) och César (1936) i sin tur baserad på pjästrilogin med samma namn av Marcel Pagnol (1895 – 1974).

Fanny is a young woman whose childhood love, Marius, leaves her to go to sea as a sailor for five years. His father Cesar, a tavern owner, disowns him.
After his departure, Fanny discovers she is pregnant. Under pressure from her mother, she marries Panisse, an older man whose delight at having an heir prompts him to keep the boy’s illegitimacy a secret.
Marius returns on his son’s first birthday to claim both him and Fanny, but he is turned away by Cesar, who is Panisse’s best friend.
As the years pass the boy, now 13, longs to go to sea like his father, and runs away to join him. This is too much for the now ill and aged Panisse. Marius brings the boy back to fulfill Panisse’s dying wish for Marius and Fanny to be together.

I’m in love with an octopus
A curly, girly octopus
I’ll be true to her lips of blue
And those eight loving arms around me

En musikal som börjar med en kärlekssång till en bläckfisk kan egentligen antingen bara vara väldigt bra eller ett fruktansvärt pekoral. I det här fallet så är det det förra. Exakt vad sången har för funktion i musikalen har jag inte lyckats lista ut men den sjungs av ”The Admiral” ett original som bor i staden.

Det här är en underbar, lite svulstig 50-tals musikal. Här finns svepande melodier, lyriska arior, komiska nummer, och en skön blandning av musikal- och klassiskt tränade röster.
Musikalen som ju är baserad på inte mindre än tre olika filmer har en hysteriskt komprimerad och ofokuserad handling vilket bidragit till att den sällan sätts upp. Men musiken, musiken är absolut värd att höras.

Mina favvisar:
Restless Heart, Fanny, Panisse and Son, I Have To Tell You, Be Kind To Your Parents

Kuriosa:
Detta var den första Broadway showen som megaproducenten David Merrick producerade på Broadway. Han sa själv att han ”föddes” dagen den hade sin premiär. Han skulle komma att producera 43 shower till, bland dem Irma La Douce (1960, se dag 56), Hello, Dolly! (1964), Promises, Promises (1968,  se dag  339) och Woody Allens Play it again, Sam (1969). Han skulle komma att vinna 11 Tony Awards som producent.

Merrick var en jäkel på att skapa publicitet för sina shower. För Fanny så satte han bland annat upp klisterlappar på New Yorks herrtoaletter där det stod: Have you seen Fanny?  Han lät också ett flygplan skriva When in New York see Fanny i stora rökbokstäver över Monaco under Grace Kellys och Furst Rainier av Monacos bröllop. Detta för att han visste att det skulle krylla av amerikanska reportrar där då, dessa skrev också hem om hans lilla kupp och han fick maximal gratisreklam för sin show.

Ezio Pinza, som spelade César i denna show, var stor stjärna på New Yorks Metropolitan Opera (där han arbetade under 22 säsonger) innan han 1949 musikaldebuterade i Rodgers & Hammersteins South Pacific där han kreerade rollen som plantageägaren Emil de Becque.

Från början var det tänkt att Rodgers & Hammerstein skulle stå för musiken och librettot, de såg Fanny som en slags naturlig uppföljare till South Pacific. Men eftersom Rodgers fick en omedelbar och intensiv antipati mot Merrick så drog de sig ur projektet.

Mary Martin som spelat mot Ezio i South Pacific var tänkt som Fanny men efter att ha varit med när regissören Joshua Logan fick ett nervöst sammanbrott medan de bägge jobbade på Broadway pjäsen Kind Sir (1953) valde hon att dra sig ur.

Kanske ska påpeka att Joshua Logan regisserade originaluppsättningen av South Pacific så om allt gått som Merrick tänkt sig så hade hela det framgångsrika teamet bakom den showen återförenats – vilken pr-kupp det hade varit!

Walter Slezak som spelade Parnisse vann en Tony Award för bästa manliga huvudroll.

1961 gjordes det en  filmversion av showen men man valde att stryka alla musikalnummer, detta trots att man hade musikalstjärnor som Leslie Caron och Maurice Chevalier i huvudrollerna.

Pressklipp:
It may be said of Fanny, then, that it is colorful, human, tuneful, and both richly and handsomely decked out. But it substitutes color and size for inspiration.
– Richard Watts Jr, Post

Sure, it is big and beautiful, but it is also hollow. It is difficult to understand how so much talent could go so far astray.
– John McClain, Journal-American

Nor do the young lovers of the play … seem to be in Marselles; they seem to be downstage.
– Walter Kerr, Herald Tribune

… a thoroughly absorbing theatre experience.
– Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Fanny
I Have To Tell You
Fanny med Eddie Fisher

Annonser

Dag 268: Wish You Were Here

30 Aug

81NeTMTCyFL._SL1425_
Wish You Were Here (1952), 598 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: Arthur Kober & Joshua Logan, baserad på Arthur Kobers pjäs Having Wonderful Time (1937).

Till Camp Karefree kommer Teddy Stern och hennes kompis Fay. Här ska de tillbringa två veckor med att bara ha det skönt och roa sig. Teddy behöver nämligen glömma sitt stundande giftemål med Herman. Detta enligt Fay, som tycker att han är en riktig tråkmåns. Fay tänker göra sitt bästa för att få Teddy att falla för nån ny på semestern.
Det finns många potetiella bland personalen som alla består av högskolestudenter som vill tjäna lite extra under sommaren.
(Ni som sett Dirty Dancin’ vet precis vilken typ av sommarcamp för vuxna det här är.)
Naturligtvis så faller Teddy för en av de unga männen, Chick. Från början så är de överens om att de bara ska ha en liten sommarromans men kärleken blommar och blir till allvar. Så pass mycket att Chick friar till Teddy. Hon måste då erkänna att hon redan är förlovad och ska gifta sig till hösten.
Chick blir förkrossad och börjar flirta vilt med de andra kvinnorna på lägret. Teddy i sin tur vinner bland annat en baddräktstävling och när hon ska hämta sitt pris så råkar hon på lägrets största playboy som försöker förföra henne, men hon lyckas behålla sin heder.
Det blir en hel del tävlingar till och dansaftnar och annat som hör till en typisk 50-tals campvistelse.
Till sist så är de två veckorna över och Herman kommer för att hämta Teddy. Hon åker iväg med honom medan Chick tårögd tittar på.
Men hon återvänder, utan Herman, och kastar sig i Chicks armar. Happy ending! Yay!

Den här hör kanske inte till det bästa som skapades på Broadway under 50-talet men väldigt underhållande är den.
Jag gillar den här lite mer gammaldags Broadwaystilen med väldigt enkel handling och sånger med starka melodier, roliga texter och sköna orkestreringar.
Jag går igång på sånt.
Det är en rätt så typisk musikal för sin tid och musiken är precis så där lagom jazzig och engagerande för att fånga både mig och den medelklasspublik som den vänder sig till. Den känns modern (för sin tid) och innehåller inget som någon på något sätt skulle kunde stöta sig på.  Den var en hyfsad succé och det skadade nog inte föreställningen att flera scener utspelade sig kring en simbassäng = en massa beefcake för damerna och bikinibrudar för männen. En perfekt kombo.
Nu kanske ni tycker att jag låter lite sarkastisk men det är inte min mening. Det här är varken riktigt bra eller riktigt dåligt utan just mest trivsamt och det är väl inte det sämsta?
Så är man sugen på en urtypisk 50-tals musikal så är denna en av dem man ska lyssna på.

Favvisar:
Ballad Of A Social Director, Shopping Around, Tripping The Light Fantastic, Certain Individuals, Everybody Love Everybody

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Tony Awards: för bästa kvinnliga biroll och för bästa scenarbetare (en kategori som avskaffades för många år sedan).

Showen fick mer uppmärksamhet för att man hade en riktig pool på scenen än för nått annat.

En hitlåt vaskades fram ur partituret:  Wish You Were Here som släpptes som singel med Eddie Fisher (pappa till Carrie Fisher, Princess Leia i Star Wars 4 – 6) som sångare, en lagom trivsam liten ballad som lyckades ta första platsen på hitlistan.

Pressklipp:
A humorous, tender, romantic comedy has been flattened out into a one-dimensional, repetitious Broadway show.

For all its friskiness, it is joyless; and it gives the impression of saying the same thing over and over again. The dancing is tight and routine. The pace of the performance is hard and tiring. Nearly everything is overacted as though Mr. Logan and his associates were afraid that the audience would not know how satirical it is.
Brooks Atkinson, Times

It is pertinent to note that the evening’s biggest laugh comes from Paul Valentine (the ”wolf”) being pushed into the pool with his clothes on.
William Hawkins, World-Telegram & Sun

Ljudis:
Wish You Were Here – Eddie Fisher


Dag 256: South Pacific

18 Aug

6420c060ada04d351cb2a110.L
South Pacific, (1949)
, 1925 föreställningar
Baserar min bedömning på 2008 års revivalinspelning. Den revivaln spelades 996 gånger.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Oscar Hammerstein II & Joshua Logan, baserad på den Pulitzervinnande boken Tales of the South Pacific (1947) av James A. Michener

I centrum för handlingen finns två stycken kärlekshistorier:
Den amerikanska sjuksköterskan Nellie Forbush blir förälskad i en plantageägare på ön, Emile de Becque, men har svårt att acceptera att han har två barn av blandras sen ett tidigare äktenskap.
Den andra romansen är den mellan den amerikanska löjtnanten Cable och den unga Tonkinesiska kvinnan Liat.
Runt dessa två par kretsar ett flertal bifigurer där främst ”fixaren” Luther Billis och den lokala affärskvinnan, och mamma till Liat, Bloody Mary bör framhållas.
Ett genomgående tema är rasfördomar och amerikanernas syn på blandäktenskap.

Jag har flera gånger försökt ta mig igenom originalcastplattan av denna show bara för att hela tiden ge upp. För trots att det finns en hel del sånger jag gillar på den så finns där också ett antal som jag tycker är så förskräckliga att jag valt att inte sätta på skivan. Och så har jag alltid varit lite avigt inställd till klassiskt skolade röster som framför musikalmusik. Japp, så fördomsfull är jag.
Men det har blivit ändring på det nu för 2008-års inspelning är guld!
De skadar inte att jag sett uppsättningen innan jag lyssnade på den för denna revival öppnade mina ögon till vilken fantastisk musikal detta är.
Det första som slår en när man lyssnar är att det är en 30-manna orkester som ackompanjerar. Att få det fulla orkesterljudet till dessa vackra melodier är i sig värt priset för inspelningen. Men även de vokala insatserna är otroligt bra och jag gillar till och med de mer ”klassiska” inslagen…
Här finns dessutom alla sångerna i nästan kompletta versioner, bara lite dansmusik har strukits , vilket gör den här versionen till ett bättre köp än originalet.
Jag har aldrig hört detta partitur så otroligt välspelat och emotionellt framfört. Första akten är mest komedi medan allvaret lägger sig både över scen och över sångerna under den andra akten.
En perfekt inspelning av en perfekt uppsättning av en i det närmaste perfekt musikal.
Ett måste!

Favvisar:
A Cockeyed Optimist, Honey Bun, Some Enchanted Evening, A Wonderful Guy, There Is Nothin’ Like A Dame

Kuriosa:
Showen som var baserad på en pulitzerprisvinnande novellsamling vann själv ett Pulitzerpris 1950 som årets bästa pjäs.

Originaluppsättningen vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, partitur, libretto, manliga huvudroll, manliga biroll, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, scenografi, producenter och regi

Det är den enda show som vunnit Tony Awards i alla fyra musikalskådespelarkategorier.

2008 års revival vann 7 Tony Awards: Bästa musikalrevival, manliga huvudroll, scenografi, ljusdesign, ljuddesign, kläder och regi.
Den fick också 5 Drama Desk Awards: Bästa revival, manliga huvudroll, regi, ljud och scenografi.

South Pacific var den första show som sålde souvenirer speciellt gjorda för showen. Man kunde bland annat köpa South Pacific slipsar, läppstift, scarfs, hårborstar (att användas efter att man tvättat den där karln ur håret), dockor och till och med falska rivna biljetter som kunde användas som statussymbol så att man kunde låtsas att man sett denna konstant utsålda show.

Castinspelningen var en av de första som gavs ut som LP.
Den låg i 69 veckor på första platsen på Billboards top 100 lista och skulle sammanlagt ligga på listan i 400 veckor.
Skivan blev 1940-talets mest sålda skiva.

Nellie var den första Rodgers & Hammerstein hjältinnan som var en ”belter” snarare än lyrisk sopran.

Eftersom Emile är en roll som kräver en klassisk skolad sångare och Nellie är mer typisk musikal så har R&H medvetet inte gett dem några sånger där de sjunger samtidigt. Det var ett krav från Mary Martin, faktiskt, för hon ville inte bli vokalt jämförd med Ezio Pinza som var en stor operastjärna på sin tid.

Londonversionen hade premiär 1951, Mary Martin spelade Nellie även här..
Bland sjömännen kunde man se en ung Sean Connery och Marys son Larry Hagman (blivande JR i Dallas), bägge i början av sina karriärer.

Upphovsmännen till musikalen krävde att Londonversionen skulle vara en exakt kopia av Broadwayversionen. Hur exakt? Jo, ända ner till betoningen av orden i replikerna. Man gjorde en inspelning av showen i USA och sen fick Londonskådisarna lära sig att härma sina amerikanska kollegers sätt att säga sina repliker.

För er Glee-fanatiker kan jag berätta att Matthew Morrison (körledaren) spelade löjtnant Cable i den nya versionen.

Pressklipp för revivaln:

For this South Pacific recreates the unabashed, unquestioning romance that American theatergoers had with the American book musical in the mid-20th century, before the genre got all self-conscious about itself. There’s not an ounce of we-know-better-now irony in Mr. Sher’s staging. Yet the show feels too vital to be a museum piece, too sensually fluid to be square.

I could feel the people around me leaning in toward the stage, as if it were a source of warmth on a raw, damp day. And that warmth isn’t the synthetic fire of can-do cheer and wholesomeness associated (not always correctly) with Rodgers and Hammerstein. It’s the fire of daily life, with all its crosscurrents and ambiguities, underscored and clarified by music.

I know we’re not supposed to expect perfection in this imperfect world, but I’m darned if I can find one serious flaw in this production. (Yes, the second act remains weaker than the first, but Mr. Sher almost makes you forget that.) All of the supporting performances, including those of the ensemble, feel precisely individualized, right down to how they wear Catherine Zuber’s carefully researched period costumes.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Revivaln på the Tony Awards
Preview till revivaln
Tour Sizzle Reel
There Is Nothin’ Like A Dame (filmversionen)
Trailer till filmen

%d bloggare gillar detta: