Tag Archives: jul

Nr 414: The Nightmare Before Christmas

4 Nov

The_nightmare_before_christmas_poster
The Nightmare Before Christmas (1993)
, filmmusikal
Musik & sångtexter: Danny Elfman
Manus: Caroline Thompson & Michael McDowell baserad på en dikt av Tim Burton från 1982.

Filmen utspelar sig i en fantasivärld där varje högtid har en egen stad.
I Halloween Town härskar pumpakungen Jack Skellington, ett skräckinjagande benrangel som i hemlighet tröttnar mer och mer på Halloween för varje år som går. Till sist vandrar han iväg och hamnar av en tillfällighet i Christmas Town. Han blir genast förtjust i stämningen och blir inspirerad av denna underliga stad.
När Jack återvänder hem gör han en hel del experiment för att ta reda på vad julen egentligen är. När han funnit svaret, bestämmer han att Halloween Towns invånare ska ta hand om den kommande julen.
De ondskefulla barnen Lock, Shock och Barrel får den viktigaste uppgiften – att föra jultomten till Halloween Town på ”ledighet” över julen medan Jack tar över hans uppgifter.
Samtidigt oroar sig trasdockan Sally över Jacks påhitt, och försöker övertyga honom om att låta bli.
Som väntat blir Jacks idé inte särskilt lyckad bland människorna när julklapparna delas ut eftersom julklapparna består av avhuggna dockhuvuden och fladdermöss. Jack förstår då att det var dumt att försöka ta jultomtens plats och att han istället ska fortsätta med det han är bäst på: att skapa ruggigheter till Halloween.
Lock, Shock och Barrel har under tiden tagit jultomten till det spelberoende monstret Oogie Boogie, som älskar att höra tärningar slå, men anser att det är ännu roligare att spela med liv och nu är det tomtens liv han ska spela med.
Kommer Jack att hinna tillbaka till Halloween Town i tid för att rädda jultomten och på så sätt se till att julen kan återställas och bli den högtid folk är vana vid?

En animerad skräckmusikal, hur ovanligt är inte det. Och bra dessutom. Fantastiskt bra till och med.
Animationen är s k stop-motion så det är dockor och riktigt tillverkade dekorer istället för vanlig tecknad eller datoranimerad film. Filmen är otroligt  läcker att titta på och fantasin flödar verkligen vad gäller att skapa och visa ruggigheter och monster – och ändå få allt och alla att vara charmiga trots huggtänder, lösa kroppsdelar m m.
Danny Elfmans musik är melodiös, snygg, poppig men ändå tydligt Broadwaysk och med olika små roliga referenser att upptäcka som exempelvis den Cab Calloway-inspirerade Oogie Boogie Song.
Humor är nått som genomsyrar hela filmen.
Jag blev totalcharmad när jag såg den 1993 och blir fortfarande lika förtjust varje år när den åker in i DVD-spelaren lagom till Allhelgonahelgen.
En Halloweenklassiker helt enkelt! Rekommenderas!

Kuriosa:
Danny Elfman har komponerat musiken till mängder av filmer och tv-shower. Det är han som skrivit The Simpsons temat exempelvis och till de flesta av Tim Burtons filmer. Själv upptäckte jag hans musik första gången när jag såg Beetlejuice (1988) och undrade vem som skrivit den otroligt roliga och catchig-a musiken till filmen.
Danny är också Jacks sångröst i filmen.

Videosar:
This is Halloween
Oogie Boogie Song
What’s This?
Town Meeting Song
Kidnap the Sandy Claws
Making Christmas
Trailer

 

Annonser

Dag 362: White Christmas

25 Dec

71H49g07pdL
Irving Berlin’s White Christmas (2004)
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: David Ives & Paul Blake baserad på filmen med samma namn från 1954 (manus: Norman Krasna, Norman Panama & Melvin Frank) som i sin tur var inspirerad av filmen Holiday Inn från 1942

Tio år efter att de stridit utomlands under andra världskriget, så har de f d soldaterna Bob Wallace och Phil Davis blivit en populär sång-och-dans duo.
Tanken är att de ska ha premiär på sin nya julshow i Florida.
Men Phil blir attraherad av Betty, en sångerska som uppträder tillsammans med sin syster Judy. När han får  reda på att systrarna har ett engagemang i Vermont så övertalar han sin partner att de ska följa efter dem dit.
Det visar sig att värdshuset som systrarna ska uppträda på drivs av grabbarnas före detta befälhavare General Henry Waverly. När de får reda på att Henrys affärer går uselt så bestämmer de sig för att ha premiär på sin nya show tillsammans med systrarna på värdshuset istället för i Florida.
Vid det här laget har de bägge männen blivit örälskade i var sin syster. Men naturligtvis så kommer systrarna att tro att killarna bara vill utnyttja dem och det blir lite fnurror på tråden innan det förutsägbara lyckliga slutet.

Ibland är det så skönt att lyssna på en sån här härlig, riktigt gammaldags musikal.
Jag pratar om en uppsjö av Irving Berlin hits, starka melodier, 40-tals swing och tajta vokala harmonier. Det är en ren njutning att lyssna på det här. Det här är musik som gör en glad, som kan jaga bort det mörkaste av dåliga humörsmoln. För mig så är det här perfekt. Man kan bara slappna av och låta de ljuva tonerna skölja över en och låta sig fyllas av harmoni. Ingen stress kan frodas när dessa sånger framförs, utan både kropp och sinne bäddar liksom in sig i den djupaste av avspänningslägen.
Tror ni fattar att jag gillar det här.
Visst det är lite av en jukeboxmusikal, det är ingen nyskpande eller djup produktion utan bara ett kärleksfullt återskapande av en musikalvärld som inte längre existerar. Men så kärleksfullt återskapat (rent musikaliskt i alla fall, har inte sett produktionen så jag vet inte hur den funkar sceniskt) att det bara är att ge sig hän och låta den skölja över sig.
En perfekt start på en avspänd och harmonisk helg.
Rekommenderas.

Favvisar:
Blue Skies, Snow, The Best Things Happen While You’re Dancing, I Love a Piano, Sisters

Kuriosa:
Melodin till sången White Christmas skrev Irving Berlin medan han jobbade med filmen Top Hat 1935. Det var en Fred Astaire/Ginger Rogers film och han tänkte sig att låten skulle kunna komma med i en framtida film med duon. Fred gillade sången men det gjorde inte regissören så melodin användes aldrig.
Ett par år senare fick Berlin i uppdrag att skriva ett antal sånger som var inspirerade av olika helgdagar. Dessa skulle figurera i filmen Holiday Inn som handlade om ett hotell som bara var öppet på de stora helgerna. Berlin kom ihåg melodin han skrivit många år tidigare och använde sig av den för att skriva White Christmas.
När man spelade in filmen så gillade man visserligen julsången men man insåg inte vilken hitpotential den hade. Istället så trodde man att Be Careful, It’s My Heart skulle bli den stora hiten. Men som vi alla vet, det var White Christmas som slog och det rejält. Den låg etta på hitlistorna under 11 veckor och vann dessutom en Oscar som årets bästa filmsång 1943.
Så framgångsrik var sången att man 1954 skapade en film med sångens namn. Den filmen var inspirerad av Holiday Inn filmen men hade en helt ny berättelse och det är den berättelsen som även berättas i musikalen.

Pressklipp:
If some old-school Broadway escapism is what you’re looking for, and the prospect of singing the title tune along with a bright-beaming Broadway cast in festive sweaters fills you with seasonal cheer — at a time when cheer of any kind is in scant supply — White Christmas should be put somewhere on your wish list. For anyone else, however, the show will seem about as fresh and appealing as a roll of Necco wafers found in a mothballed Christmas stocking.
Charles Isherwood, The New York Times

Irving Berlin’s White Christmas is as conscientiously G-rated a musical as you’ll find on Broadway. Still, it ought to have an audience advisory — for diabetics.
– Elysa Gardner, USA Today

There hasn’t been this much tap-dancing on a Broadway stage since 42nd Street. Yet despite its relentless effervescence, Irving Berlin’s White Christmas is most alive in its gentler, more melancholy moments — few as there are. Arriving in New York after multiple regional stops in the past four seasons, and aiming to establish itself as an annual holiday engagement, this somewhat mechanical show feels like a road production staffed with mostly second-tier talent. More seasonal confection than full-bodied musical theater, it coasts along on the strength of its melodious numbers and sparkling visuals, which should suffice to keep the tourist trade happy.

By the time the evergreen title song is heard for the second time in the enchanting snow-biz finale, most audiences will be sufficiently high on holiday spirit to sing along — and maybe even convince themselves this synthetic approximation of an old-style Broadway-Hollywood hybrid is the real thing.
– David Rooney, Variety

Videosar:
Trailer
High Lights bl a Sisters, Snow & Blue Skies
I Love a Piano
Happy Holidays/White Christmas
Blue Skies
The Best Things Happen While You’re Dancing från filmen med Danny Kaye och Vera Ellen
Sisters från filmen

2012-12-14.whitechristmas-thumb-620xauto-48452

Dag 361: How The Grinch Stole Christmas! The Musical

24 Dec

71F6tGcbTYL._SL1500_
Dr. Seuss’ How The Grinch Stole Christmas! The Musical (1994)
Premiär i Minneapolis 1994, fick sin Broadwaypremiär 2006
Musik: Mel Marvin (scensångerna) & Albert Hague (tv-sångerna)
Sångtexter: Timothy Mason & Dr. Seuss
Libretto: Timothy Mason, baserad på Dr. Seuss (egentliga namn Theodor Geiselbok med samma namn från 1957.

The Grinch hated Christmas! The whole Christmas season!
Now, please don’t ask why. No one quite knows the reason.
It could be that his head wasn’t screwed on quite right.
It could be, perhaps, that his shoes were too tight.
But I think that the most likely reason of all
May have been that his heart was two sizes too small.

Lika mycket som befolkningen i Who-ville älskar julen lika mycket hatar Grinchen den.
Grinchen, som bor i en grotta ovanför staden, har i åratal retat sig på Who-bornas lycka inför julen.
I år har han bestämt sig för att förstöra julen för alla i staden. Han klär ut sig till jultomten och sätter horn på sin hund som får föreställa en ren och sen så beger han sig ner till stan.
I skydd av natten så själ han allas presenter, allas julgranar och all julmat.
Mycket nöjd med sin insats så flyger han iväg för att förstöra allt men precis innan han gör det så hör han ljud nerifrån stan. Till sin förvåning förstår han att folket därnere sjunger, är glada och inte verkar bry sig om att de blivit rånade på alla sina julsaker.
Grinchen inser plötsligt att julen handlar om mer än saker, den handlar om familj, vänskap och gemenskap. Med denna insikt så bestämmer han sig för att lämna tillbaka allt han stulit. Folket välkomnar honom och tar honom till sina hjärtan och för första gången förstår Grinchen varför folket älskar julen och han känner hur han fylls lycka och allt hat han känt försvinner som genom ett trollslag.
Och alla får en underbar jul.

En härlig saga har förvandlats till en härlig liten musikal. Denna moderna släkting till Dickens A Christmas Carol är otroligt älskad i USA. Den är kanske inte lika känd i Sverige (mer än som film med Jim Carrey i titelrollen) men det är en ljuvlig liten berättelse som definitivt hör julen till.
Boken är föredömligt kort och berättar sin historia effektivt, snabbt och utan att moralisera. Musikalen tar ganska lång tid på sig att berätta historien och även om här finns mycket kul musik så går många av sångtexterna på tomgång och berättar samma sak om och om igen. Dessutom är showen ganska så sentimental, lätt moraliserande och tjatar så mycket om vikten av att ha familj att jag blir ganska så trött efter ett tag.
Sångerna från den tecknade tv-versionen finns med i showen. Det var nog lite av en nödvändighet eftersom Grinchen visats på tv i USA sen 40 år tillbaka och är för många lika viktig som Kalle Anka på julafton är för oss.
Mellan sångerna finns små scener från showen och dessutom delar av originaltexten vilket gör att det är lätt att hänga med i handlingen även om man inte hört berättelsen förut.
Grinchen är bäst, naturligtvis, för de elaka är ju oftast roligast i såna här shower. När den lilla flickhjältinnan ska sjunga om lyckan med att fira jul tillsammans med familjen så muttrar Grinchen sarkastiskt under orkesterns upptakt:”Oh, it’s a ballad!” Jag älskar sånt.
Bortsett från ett par drypande, sockersöta ballader så är det här en ganska så trevlig liten bekantskap.

Favvisar:
One Of A Kind, You’re A Mean One Mr Grinch, Watchamawho, Welcome Christmas, Who Likes Christmas?

 

GrinchAndDog
Pressklipp:
At about 90 minutes the stage version suffers from a milder case of bloat. A tale that fit neatly into 26 televised minutes — to say nothing of a couple hundred lines of rhymed verse — inevitably feels protracted at thrice the length. It is considerably more faithful to the spirit and letter of the original material than the movie was, however, and so more pleasing.

The lively whole seemed to please the legions of critics in the audience who really matter here, the 10-and-unders, who hardly stirred in their seats during those 90 minutes. That can confidently be taken as a sign of satisfaction, or at least contented distraction.
One exception was a the little girl who let out a long, soulful wail shortly after the Grinch, played with gargoyle-ish glee by Patrick Page, slunk onstage. In her defense I must say I shared a little of her discomfort. Covered as he was in skanky green fur, with Kabuki makeup turning his features vaguely feline, this Grinch brought to my mind an unhappy encounter with a road company of Cats in San Francisco I thought I’d expunged from memory. I almost started wailing myself.

When Cindy Lou followed it up with a confidence-building pep talk with the Grinch that began to resemble an actual therapy session in both length and tone, my patience began to weaken.
But oh dear. I’d better stop right there. It may be my imagination, but as I type these words I seem to see green fur sprouting from the backs of my hands.
Charles Isherwood, The New York Times

Videosar:
You’re a mean on, Mr Grinch från scenversionen
High Lights från scenversionen
You’re a Mean One, Mr Grinch från tv-filmen
Trailer till bioversionen

”Maybe Christmas,” he thought, ”doesn’t come from a store.
”Maybe Christmas…perhaps…means a little bit more!”

WhoWreath

%d bloggare gillar detta: